Uppdraget gick till dels den holländska tankesmedjan Trimbos och dels den amerikanska tankesmedjan RAND Europe. RAND har publicerat en rad rapporter om narkotikafrågor, en sådan som är värd att lyfta fram är den intressanta antologin Understanding illicit drug markets. Trimbos driver bland annat ett antal projekt om narkotikafrågor i Östeuropa och har även ett visst fokus på cannabisfrågor, där deras projekt som undersöker THC-halten i holländska coffeeshops är ett intressant initiativ.

Projektet som jag nu arbetar med omfattar sju europeiska länder (Bulgarien, Italien, Nederländerna, Portugal, Storbritannien, Sverige och Tjeckien) och den svenska delen har Malmö Högskola fått i uppdrag att utföra. Dels ska vi i forskarlaget intervjua 45 personer som nyligen har erfarenheter av problematisk användning av amfetamin eller heroin och dels så har vi nu startat en webbenkät som fokuserar på användning och försäljning av kokain, ecstasy, cannabis och amfetamin.

Detta underlag kommer sedan att användas för att skapa en rapport i stil med den narkotikaforskarna Peter Reuter och Franz Trautmann publicerade 2009: A Report on Global Illicit Drugs Markets 1998-2007, fast med specifikt fokus på situationen i ovan nämnda länder. Även rapporten Study on Comparative Analysis of Research into illicit Drugs in the EU tror jag kan likna slutresultatet. Rapporten kommer sedan i sin tur användas som underlag för politikerna inom EU-institutionerna för att arbeta fram EU:s framtida narkotikapolitik.

Men det är alltså denna webbenkät som jag nu vill tipsa om och uppmana er kära läsare att delta i. Kravet för deltagande är att man under de senaste 12 månaderna ska ha använt åtminstone en av de ovan nämnda fyra drogerna, men har man inte gjort det så får man hemskt gärna sprida informationen om enkäten vidare. Det är viktigt att vi får in tillräckligt med svar så att vi har ett ordentligt statistiskt dataunderlag att arbeta med. Självklart är deltagandet helt anonymt.

Så delta gärna i den europeiska drogundersökningen!

PS. Jag ser att det har gått över en månad sedan jag publicerade ett inlägg här på bloggen. Den har dock inte slumrat in i den där för bloggar vanliga dvalan när intresset för ämnet svalnar. Denna termin skriver jag min masteruppsats i sociologi vid Lunds universitet som troligtvis kommer att bli en fallstudie om de processer som påverkar implementeringen av underhållsbehandling i ett län. Samtidigt som jag arbetar med EU-projektet samt har ett utvärderingsprojekt om en kommuns missbrukarvård på gång. Så det är mycket att stå i framöver, men jag ska försöka att hålla igång bloggen trots allt, även om publiceringstakten kommer att vara avsevärt långsammare. DS.

Så istället för att skriva om boken i sin helhet så har jag letat upp en av hennes vetenskapliga artiklar, nämligen Pleasure and discipline in the uses of Ritalin (härligt när titlar på vetenskapliga artiklar rimmar), publicerad 2008 i International Journal of Drug Policy. I denna artikel utförs en analys av medicinska texter samt texter som är kritiska till förskrivningen av Ritalin och den diskurs som dessa texter befinner sig inom. I What’s wrong with addiction? lyckas Keane skickligt påvisa de diskursiva spänningar som uppstår mellan dikotomier som hälsa/ohälsa, normalt/onormalt som speglar olika perspektiv på beroende (ett annat binärt par är ren/smutsig – där dock så vitt jag vet man ofta bara använder det positivt laddade begreppet).

I artikeln tar hon avstamp i den franske filosofen Jacques Derridas observation angående det antika grekiska begreppet pharmakon, det vill säga en substans som både är ett botemedel och ett gift. Detta är hämtat från Derridas essä ”Plato’s Pharmacy” (finns översatt till svenska som Apoteket) i vilken han dekonstruerar texter om Plato och kritiserar gränsdragningen mellan innanför och utanför (en aspekt som Keane använder i sin bok för att problematisera distinktionen mellan kemiska substanser som vi stoppar i oss och kroppens egna elektro-kemiska signalsubstanser). För att citera från Wikipedia:

The problem, as Derrida reasons, is this: since the word pharmakon, in the original Greek, means both a remedy and a poison, it cannot be determined as fully remedy or fully poison.

Jag ska erkänna att mina försök att förstå Derrida och hans dekonstruktion har varit ganska fruktlösa (Filosofiska rummet om Derrida kan utgöra en hyfsad introduktion). Men och vi tar oss friheten att förstå detta begrepp metaforiskt och litar på Keanes användning av det så upplever jag det som ett mycket fruktsamt och intressant begrepp.

Hursomhelst så pekar alltså pharmakon-begreppet på att en substans inte kan fixeras eller bestämmas som antingen gottgörande/skadlig, sann/falsk eller utanför/innanför kroppen, utan konkretiserar den spänning som finns i våra uppfattningar om substanser, droger och läkemedel. Det finns många exempel på hur en och samma substans konstrueras som dålig respektive bra i olika fall. Det finns bra nikotin i form av plåster och tuggummi (och i snus som vissa hävdar) och dåligt nikotin i cigaretter. Fentanylplåster har sin ”goda” och smärtlindrande funktion för en cancerpatient men är en ”ny” skadlig ”drog” när de tuggas av heroinisten som inte får tag på heroin. Det vill säga: en drog är en substans som är på fel plats vid fel tidpunkt (och här bör man nog inte förringa: förs in i koppen på ”fel” sätt).

Ett annat exempel är alltså metylfenidat, mer känt som Ritalin (tidigare Ritalina, även Concerta), som främst skrivs ut till barn och ungdomar (men även till vuxna) med ADHD-diagnos. Antalet diagnoser ökar liksom utskrivningen av de centralstimulerande preparaten, och vid skiftet mellan 2011 och 2012 körde Sydsvenska dagbladet igång med en artikelserie som ville belysa denna sjukdom/diagnos (artiklar här, här, här och här plus den numera obligatoriska ”expertchatten”). Nu har även SBU sammanställt en rapport/litteraturöversikt [PDF] om ADHD och autism som problematiserar diagnosinstrumenten och att kunskaperna om långtidseffekterna av metylfenidat avsende ADHD är bristande.

Ritalin har beskrivits som en framgångssaga och 2007 när Keane skrev artikeln var Ritalin det allra vanligaste psykotropiska läkemedlet som skrevs ut till barn i både USA och Australien, en förskrivning som ökade dramatiskt under tidigt 90-tal (det är möjligt att detta har avstannat i dessa länder, men som sagt, förskrivningen ökar i många europeiska länder).

Ritalin har ofta utmålats som den ideala medicinen, biverkningarna är få medan substansen kraftfullt minskar symptomen för ADHD jämfört med icke-medicinska behandlingar som psykosocial terapi (s. 402). Men kritikerna är många och de brukar framhålla metylfenidatets farmakologiska likheter med centralstimulerande substanser som kokain och amfetamin (i själva verket en ganska neutral psykofarmakologisk beskrivning) och menar att Ritalin är inget mindre än ”legalt tjack”. Om vi minns Derridas tolkning av pharmakon så är det precis här som det blir intressant. Denna substans är en central knutpunkt i en diskursiv spänning – det handlar egentligen inte om Ritalin är botemedel eller gift, läkemedel eller drog – det är båda delarna beroende på vilket perspektiv man anlägger.

Den medicinska diskursen som Keane fokuserar på försöker minimera kopplingen mellan en farlig gatudrog som amfetamin och Ritalin genom att tydliggöra skillnaderna i effekter och användningsmönster – Ritalinet förskrivs av läkare enligt en strikt ordination, användningen kontrolleras (även om så kanske inte alltid är fallet) av föräldrar och lärare och används i strukturerade sammanhang som i hemmet och i skolan. Från det medicinska perspektivet får Ritalin inte smutsas ner av kopplingar till icke tilltänkta effekter av eufori och drogrus. Effekterna för den som tar läkemedlet är inte eufori och berusning (som vore fallet om det hade gällt amfetamin), utan ritalin blir ”a medication that instils discipline rather than producing pleasure” (s. 402). Trots detta är som sagt kritiken mot Ritalin kraftfull på sina ställen och Keane nämner psykologer, ”anti-psykiatri”-folk, psykodynamiska terapeuter och pediatriker som några yrkesgrupper inom vilka det finns välkända och högljudda motståndare.

Kritikerna hävdar ofta som tidigare nämnts likheten med olagliga droger och menar att det är höjden av hyckleri att ge droger till barn medan man samtidigt uppmanar dem att undvika de olagliga drogerna (liknande tankar har framförts av Nathan Sachar). Att förskriva Ritalin har även jämförts med underhållsbehandling med metadon, då menar man att beroendetillståndet blir mer lätthanterligt sett kortsiktigt, men att den underliggande patologin lämnas orörd (vilket är en klassisk kritik av medicinering med psykofarmaka från psykodynamiskt håll). Ritalin skulle alltså vara en ”quick-fix” för att inte behöva göra något åt ”our fast-paced ’rapid-fire’ culture”, som av vissa anses vara anledningen till att ADHD-diagnoserna ökar.

Ett (humoristiskt) exempel på ritalinets "motdiskurs"

Det sistnämnda påståendet inom denna ritalin-motdiskurs hänger ihop med kritiken mot själva ADHD-diagnosen i sig, att frågan egentligen borde handla om om ADHD ”finns” överhuvudtaget. Diagnosticerandet bygger inte på något biomedicinsk test utan bygger på närvaron av utvecklingsmässigt olämpliga nivåer av uppmärksamhet, aktivitet, förmåga att bli distraherad, impulsivitet samt påföljande negativ inverkan på (kanske främst) skola men även det social livet och relationerna med familjen (s. 402). Här framhåller kritikerna att detta är faktorer som bedöms på ett väldigt subjektivt sätt och som kan tendera att ”lämpligt” nog oftast finnas bland pojkar eller hos barn till socialt eller ekonomiskt utsatta föräldrar. Utifrån detta menar Keane att åsikten att ADHD inte är en ”riktig” sjukdom/diagnos har spridit sig bland allmänheten:

in critical accounts ADHD is a classic case of medicalisation: the disruptive but ’normal’ unruliness of boys has been pathologised as a psychiatric disorder, to the benefit of drug companies, medical experts, stressed and competitive parents and overworked teachers who are expected to maintain order in large classes (s. 402).

I Sverige argumenterar till exempel scientologianknutna Kommittén för Mänskliga Rättigheter utifrån detta perspektiv (se till exempel detta pressmeddelande). Från ett inte lika extremt perspektiv som KMR:s skulle man då kunna beskriva ritalinförskrivningen som någonting som används för att hantera konflikter mellan vuxna och barn i specifika kulturella kontexter där det finns en förväntan att barn ska vara självständiga och fokuserade så tidigt som möjligt (s. 402). Jag är medveten om att sociologen Eva Kärvfes bok Hjärnspöken – DAMP och hotet mot folkhälsan skapade en hätsk debatt när den kom, men jag har inte läst denna och kan därför inte uttala mig om innehållet i den. Utifrån det jag har läst om boken så verkar det finnas en del likheter med Keanes artikel (och generella teoretiska ramverk) och eventuellt skulle man i den efterföljande debatten kunna finna belägg för den diskursiva kamp om ADHD och psykiatrisk medicinering som Keane beskriver.

Keane menar att Ritalin-frågan också är en del av en bredare spänning inom läkevetenskapen som handlar om användningen av psykoaktiva substanser för att kontrollera problem med uppförande, beteende och sinnesstämning, framförallt gällande barn (s. 403). Av största vikt här är dikotomin mellan njutning och disciplin som enligt Keane är det som gör att Ritalin (samt metadon och andra underhållsbehandlingsläkemedel) kan behålla ”their acceptability as tools of correction” (s. 403). Genom att distansera dessa substanser från kroppslig njutning blir det möjligt att kvarhålla deras ställning som hälsofrämjande läkemedel istället för droger med stor missbrukspotential.

Keane tittar alltså närmare på Ritalin utifrån frågan om denna substans är ett säkert läkemedel eller en stimulant med missbrukspotential. Aktörer inom den medicinska diskursen betonar de få riskerna med Ritalin och menar att preparatet är en säker substans som, om den används på ett korrekt sätt och gärna tillsammans med psykosociala insatser, effektivt lindrar symptomen för de som har diagnostiserats med ADHD. Bakom detta ligger en tanke om att på grund av att användningen är begränsad till och kontrollerad inom specifika kontexter, som barnets familj och i skolan, så uppstår få problem med (icke-medicinskt/rekreationellt) missbruk.

Det intressanta med att detta framhålls inom den psykiatriska/medicinska diskursen är enligt Keane att det står i kontrast mot det som vanligtvis är en grundsten inom det psykofarmakologiska synsättet – att det är de kemiska egenskaperna hos en viss substans som bestämmer vad den är för något (läkemedel, narkotika, drog etc.) och hur den används. Istället har man tagit till sig en bredare syn på substansanvändning som inkluderar sociala och kontextuella faktorer (s. 403). För här har vi något lurt eftersom psykofarmakologin beskriver metylfenidat som farmakologiskt mycket likt kokain och amfetamin och att det påverkar dopaminet i hjärnan på samma sätt som dessa olagliga substanser (vilket är en anledning till att metylfenidat har provats som substitutionsbehandling för kokainberoende). Inom detta fält ser man substansen som beteendeförstärkande, åtminstone i laboratoriemiljö där både djur och människor kan fås att trycka på en knapp ett stort antal gånger för att få en belöning i form av metylfenidat – därav drar man slutsatsen att har substansen en hög missbrukspotential (s. 404).

Kruxet är alltså ”the ’apparent discrepancy’ between Ritalin’s scientifically demonstrated abuse potential and the seemingly low rates of actual abuse in the community” (som en inflikning funderar jag på om detta delvis skulle kunna bero på att just de psykofarmakologiska ”analogerna” kokain och amfetamin är hyfsat tillgängliga och etablerade i de länder där Ritalin skrivs ut). När samtidigt amerikanska myndighetsorgan uttrycker stor oro för denna missbrukspotential blir den brinnande frågan alltså hur metylfenidat både kan vara farlig narkotika med hög missbrukspotential och ett värdefullt läkemedel (substansen är klassad under schedule II i USA, det vill säga samma kategori som kokain, amfetamin och metamfetamin, i Sverige narkotikaklassad under förteckning II). Här måste man alltså göra en tydlig skillnad mellan till exempel snortande av metylfenidat för nöjets skull och den legitima användningen av samma substans som läkemedel – ett åtskiljande som inte så lätt låter sig göras och som tar oss tillbaka till definitionen av en drog (narkotika) som en substans som är ”på fel plats vid fel tidpunkt” och som visar på den mycket labila positionen som både botemedel och gift som psykoaktiva substanser innehar inom läkevetenskapen.

Men betyder den här skillnaden eller icke-skillnaden någonting egentligen? Är det inte en självklarhet att ett läkemedel kan missbrukas eller användas under andra omständigheter än vad läkarna hade tänkt sig? På sätt och vis är det så, men det intressanta är på vilka sätt denna skillnad upprätthålls. Vilka kontexter av användning och anledningen därtill är acceptabla? Vem avgör detta? Hur skiljer sig synen på problematisk användning av en substans beroende på om vi kallar det narkotikamissbruk, drogmissbruk eller läkemedelsmissbruk? Finns det en tendens att de som definierats som läkemedelsberoende ses som mer problematiska och får mer hjälp av olika vårdinsatser, eller är det tvärtom så att denna grupp är förbisedd och att de flesta vårdinsatserna läggs på de som är ”värst drabbade” – heroinisterna, haschmissbrukarna och så vidare?

Keanes artikel väcker många frågor utifrån en specifik position som lutar åt en negativ inställning till medikalisering och läkevetenskapen. Jag vill inte gå så långt som att utmåla medikalisering som en utstuderad plan från myndigheternas och andra makthavare för att utöva makt över individers liv utan vill snarare se en mer pragmatisk medikaliseringskritik som betonar att denna inte per automatik är djävulens påfund, men att tendensen att allt fler sociala/individuella problem ses som medicinska sådana kan vara problematisk. Men som sagt, här finns det många intressanta och viktiga frågor som fler borde fundera på.

Vidare kommer Keane i sin artikel in på den aspekt av metylfenidat som har att göra med njutning, men för att detta inlägg inte ska bli en lång uppsats så sparar jag denna del av artikeln till ett kommande inlägg där jag tar upp en poäng hon gör gällande laboratoriearbete och dess syn på utförandet av ”uppgifter” för att få tag på ytterligare doser av en viss substans. Något som har kopplingar till en dikotomi mellan njuting och arbete och som visar sig ha relevans för en förståelse av underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin för heroinister i termer av anti-eufori och tanken om att göra missbrukare till arbetsföra och skötsamma arbetare. Men mer om detta senare – tills dess kan jag verkligen rekommendera Keanes artikel och övriga texter. Det går inte att komma ifrån att de är skrivna från ett socialkonstruktivistiskt och postmodernt perspektiv som säkerligen retar gallfeber på en del som är naturvetenskapligt skolade, men de kritiska frågorna som hon ställer är i mina ögon extremt viktiga.

• Keane, Helen (2008) ’Pleasure and discipline in the uses of Ritalin’, International Journal of Drug Policy, vol. 19, pp. 401-409.

Detta är något som utifrån hennes artikel framstår som ett oprövat koncept även om det finns ett fåtal studier som tidigare har undersökt denna intervjumetod. Slutsatserna har främst varit att metoden är väldigt begränsad men att den skulle kunna utgöra ett komplement till traditionella intervjuer som utförs ansikte mot ansikte. Enligt Barratt är en viktig aspekt för att genomföra en bra online-intervju att både intervjuperson och intervjuare känner sig bekväm med att kommunicera med hjälp av text och att man kan skapa en god relation det emotionellt sparsamma mediet till trots. Jämfört med vanliga intervjuer så innebär chattandet att mikrosociala aspekter som ögonkontakt, icke-verbala gester och interjektioner som hmm… och mmm… omöjliggörs. Å andra sidan finns det möjlighet att textmässigt beskriva känslouttryck genom emoticons och uttryck som lol och den uppsjö av förkortningar som används på internetfora och i chattrum (lmao och så vidare).

I den här korta artikeln publicerad i Drug and Alcohol Review beskriver Barratt hur hon i samband med ett större etnografiskt fältarbete på internet skapade en enkätundersökning om användning av ”partydroger”. Hon spred information om enkäten på olika fora om ravekultur och generell droganvändning, fora som hon aktivt hade deltagit i för att få kontakt med potentiella intervjupersoner. Urvalet i den här enkäten bestod av 837 australier över 16 år som hade använt partydroger under de senaste 12 månaderna och som dessutom hade deltagit i online-diskussioner om droger under de senaste sex månaderna. I slutet av enkäten fick respondenterna svara på om de var intresserade av att ställa upp på en online-intervju och fick i så fall lämna sitt forum-alias eller IM-namn. Majoriteten av dem som deltog i enkäten var inte intresserade av att genomföra en intervju men de som gick med på att bli intervjuade tenderade att rapportera mer frekvent ecstasyanvändning och hade använt fler olika typer av droger. Hon fick fram 68 potentiella intervjupersoner varav 29 intervjuer genomfördes, denna grupp hade också oftare använt IM och fora under den senaste tiden än de som inte ställde upp.

Intervjuerna tog i genomsnitt drygt två timmar, den kortaste en timme och den längsta 2 timmar och 26 minuter. Att hitta en tid för intervjun verkade vara relativt oproblematiskt, endast två personer behövde boka om och två lämnade intervjun tidigare än beräknat. Hälften av intervjuerna innehöll minst ett kortare avbrott då intervjupersonen fick ett telefonsamtal, behövde röka, någon annan som tog kontakt med personen online med mera. De tekniska problemen var få, två personer blev nedkopplade under intervjun och detta hände en gång för Barratt (intervjuerna genomfördes 2008 så det är inte omöjligt att de gjordes på uppringd lina – idag är det väl mest trådlösa routrar och 3G-uppkopplingar som spökar på detta sätt). Intervjupersonerna informerades om att konversationen potentiellt skulle kunna fångas upp av andra (polis osv) om inte kryptering används, men endast en person ville installera ett gratis krypteringsprogram (och detta användes inte till slut på grund av installationsproblem).

Så långt om de mer tekniska detaljerna vid intervjuerna, hur skapar man då en väl fungerande kontakt (det som kallas rapport på engelska) när man är begränsad till att kommunicera med hjälp av text? Barratt använde sig av fyra olika sätt för att skapa förtroende.

Det första sättet kallar hon legitimitet (legitimacy) och innebar att hon använde projektets webbsida för att legitimera sig som forskare och använde samma foto som fanns på denna sida som avatar/profilbild i IM-klienten. Detta fungerade bra och endast en person litade inte på att hon var den hon uppgav sig vara, något som visade sig bero på en vän som ville skoja med personen genom att säga ”that this isnt what it seems” (s. 4). Det andra sättet innebar att berätta om egna erfarenheter som hade relevans för konversationen (disclosure), till exempel att nämna att hon träffade sin man på ett internetforum vilket fick intervjupersonen att öppna upp sig. Tredje tekniken var att använda sig av humor som ett sätt att visa att hon hade kunskap om drogerna som diskuterades med mera.

Dessa tre första sätt eller tekniker är dock inte något unikt för online-intervjuer, de är snarare högst naturliga aspekter av att utföra ett traditionellt fältarbete eller för att etablera kontakt med informanter på fältet. Den fjärde tekniken skiljer sig dock lite från vanligt etnografiskt intervjuande eftersom den handlar om att göra sig förstådd genom textbaserad kommunikation (linguistic style). För att etablera kontakt använde hon de språkliga konventioner som används på fora och i chattrum, som tidigare nämnda smileys samt att inte använda sig av versaler och punkter. På så sätt försökte hon att anpassa sig till intervjupersonens sätt att skriva in text, till exempel i vilken takt, hur stora textstycken som skrevs in och skickades åt gången och mängden ”chatt-jargong” (net-speak) som användes.

Barratt menar att kvaliteten på datan (data quality – jag hade kanske använt ett annat begrepp än det kvantförknippade data) som intervjuerna gav var god men att det under två intervjuer var svårt att etablera god rapport vilket resulterade i korthuggna svar och lång tid mellan svaren. Detta är något som lätt kan uppstå när man genomför vanliga intervjuer, med den skillnaden att det online är lättare för intervjupersonen att avsluta intervjun, antingen genom att snabbt säga att man måste springa iväg eller genom att fejka en nedkoppling eller programkrasch. Barratt kommer fram till att ett problem med att intervjua personer online är man tenderar att mestadels få tag på personer som är vana internetanvändare och som känner sig bekväma med att interagera med andra via tangentbordet så att säga. Detta innebär att andra mer traditionella metoder bör användas för att få ett mer representativt urval (om man nu är ute efter representativitet á la kvantitativa studier).

Hon betonar även att ”successful online interviewing also depended largely upon the textual performance of the technical and cultural competence by the researcher” (s. 5). Detta kräver att man inte distanserar sig från den miljö man studerar och att man aktivt försöker att tillämpa de fyra metoder för rapport-skapande som nämndes tidigare. Dessutom är det viktigt att man som forskare etablerar sig på de internetfora som är relevanta för forskningen och där försöker skapa förtroende inom den sociala sammanslutning som uppehåller sig där: ”ethnographic work as a prelude to conducting online interviewing is essential to determine which approach would work best for the specific contexts within which researchers who wish to interview through online chat are currently operating” (s. 6).

Så vad ska man då säga om framtidsutsikterna för denna enligt Barratt sällan använda metod? När det gäller just forskningsämnen som handlar om olagliga eller stigmatiserande aktiviteter så tror jag att det är en effektiv metod för att intervjua personer som inte vill träffa en forskare IRL. Dock ska man kanske vara lite försiktig med online-intervjuer så att det inte blir en ursäkt att stanna hemma och inte ge sig ut på fältet om det är ett mer traditionellt fältarbete man gör, men å andra sidan borde metoden vara utmärkt för att bredda sitt potentiella omfång gällande intervjupersonernas geografiska utspridning. En annan fördel är att texten redan är inmatad i datorn, vilket gör att man kan undvika det tidskrävande arbetet med att transkribera inspelade intervjuer.

En tanke är också att personer som förblir anonyma för forskaren åtminstone i teorin skulle kunna vara någon annan än de utger sig för att vara. Nu tror jag inte det är så stor risk att det är en medelålders man som sitter bakom tangentbordet när man tror sig intervjua en 16-årig kille, men det är en aspekt av den anonyma kommunikationen som i alla fall bör ägnas en tanke.

• Barratt, Monica J. (2011) ’The efficacy of interviewing young drug users through online chat’, Drug and Alcohol Review, [Accepted for publication Oct 2011].

Den ger en väldigt kraftfull och berörande inblick i den situation heroinmissbrukare kan befinna sig i och skildrar den ofta svåra jakten för att få tillgång till vård. Det bemötande som Fredrik får från socialen och andra instanser i filmen framstår framförallt som mentala skrevsparkar och jag kan bara hoppas att vårdsökande missbrukare behandlas med mer värdighet och respekt idag, såhär elva år senare.

Finns att ladda ner här.

I denna James Bond-influerade film åker två FN-utredare (i princip detektiver med vissa inslag av Dupont och Dupond) kors och tvärs över jorden på jakt efter opium som har markerats med hjälp av ett radioaktivt ämne. Det märks att det är Ian Fleming som har skrivit manus, inte minst med tanke på de geigermätare som introduceras på bästa Q-vis, som ett armbandsur och gömd i ett cigarrettpaket. Det hela börjar i Iran, där ”His Imperial Majesty”, det vill säga shahen, har gått med på FN:s krav att förbjuda odling av opiumvallmo. Men det odlas ändå och de iranska myndigheterna, tillsammans med våra amerikanska hjältar, lyckas plantera det radioaktiva ämnet på råopiumet. På så sätt kan de spåra det längs smugglingsrutten, men de tappar spåret eftersom smugglarna lastar om godset på en helikopter. Detta leder till en jakt för att spåra opiumet till Europa och på den vägen utspelar sig en klassisk äventyrsdeckare där en mystisk kvinna spelar en undanskymd men viktig roll, dessutom dyker Harold Sakata, (mest känd för rollen som Oddjob i Bond-filmerna) upp som klassisk livvakt åt filmens skurk.

Som i de flesta tidiga Bondfilmer förekommer en ganska unken kvinnosyn och talet om missbrukare är inte mycket bättre. I en scen har våra två detektiver tagit sig till en skum nattklubb där vi får se två bikiniklädda damer brottas i en ring, varpå den ene berättar att han har en bror, (”an olympic class athlete”) men som nu är ”just a stinking, shambling mess. His arms are black and blue, has sores all over them from infec… dirty needles” – ”In fact, he’s like every other pathetic bastard who is on the junk and hooked for life”. Sedan kan man ju även fundera på hur Flemming tänkte angående det radioaktiva materialet som planteras på opiumet, var det faktum att missbrukarna skulle utsättas för radioaktiv strålning något som togs med i beräkningen?

Faktakollen var verkligen inte på topp, genomgående i filmen (till och med i den inledande antidrog-presentationen av Grace Kelly) talas det om att råopium omvandlas till kokain ”drugs like heroin, cocaine, morphine that are the refined products of the opium, which the seeds of this poppy can produce”. Men trots detta kan man lugnt säga att budskapet går hem.

Djävulsblomman är inte direkt någon höjdarfilm och den största behållningen idag verkar ligga i att en hel drös av den tidens stora filmstjärnor deltog (de arbetade dessutom i princip gratis). Men det är intressant att se en propagandafilm som ändå lyckas hålla något slags balans mellan typisk spelfilm och propaganda. Men trots allt lyser propagandan igenom, vi får till exempel se en skräckscen som visar missbrukare med svår abstinens, en scen som skulle kunna varit tagen från valfri zombie-film. Lite ovanligt för genren är dock att Fleming inte hade några betänkligheter gällande att låta vissa huvudpersoner dö i filmen (jag ska inte avslöja vem), men detta tolkar jag som en tydlig markering för att visa hur kallblodiga knarksmugglarna är och vilka hjältar det är som viger sina liv åt att bekämpa narkotikan.

Helt klart en film värd att spana in på grund av dess kultvärde och för en inblick i en tid då övertydliga propagandafilmer som denna kunde visas på bio. Finns att ladda ner här.

Denne Booth är även med i en dokumentärfilm om Hicks som man just nu kan se på SVT Play (länk) – American: The Bill Hicks Story (En komikers död), där han mer ingående än i andra filmer om Hicks beskriver hans droganvändning och alkoholism. En fruktansvärt snygg och gripande dokumentärfilm som jag verkligen kan rekommendera.

I likhet med andra verk om hallucinogena droger arbetar Jansen med heaven/hell-dikotomin (eller yin-yang om man så vill), och första delen av boken handlar om de upplevelser av ketamin som kan ses som positiva (The Light Within) och den andra delen om de negativa sidorna främst kopplade till beroende (The Dark Side).

Ketamin (K, Special K etc) har jag främst hört talas om i relation till de så kallade klubb/party-drogerna och då främst gällande användning i Storbritannien och i olika sydöstasiatiska länder. I Sverige är ketamin (LVFS 2005:5) narkotikaklassat (förteckning IV) sedan 2005. På senare år har en del rapporter fokuserat på risken för ”ketamine‐associated bladder dysfunction” som kan uppstå vid långvarig användning (se till exempel denna studie). Därför var det intressant att få veta att denna substans uppfanns 1962 i USA och är psykofarmakologiskt speciell i den mån att man inte har hittat några ämnen i växter som liknar ketaminets kemiska struktur. Vanligtvis har ju hallucinogena droger någon slags bas i plant- eller växtmaterial. Det var alltså i april 1962 som en amerikansk apotekare vid namn Calvin Stevens uppfann CL369, en substans som testades vidare och sedan fick namnet ketamin. Drogen testades på en människa för första gången 1964 i ett försök att ersätta det mer långtidsverkande narkosmedlet fencyklidin (mer känt som PCP eller angel dust). De första testerna visade att ketamin är en potent hallucinogen drog med transliknande effekter hos människor, men den visade sig alltså även vara effektiv vid narkos, vilket föranledde att läkemedelsbolaget som hade tagit fram den tog patent på den 1966 som bedövningsmedel för både människor och djur. Vi har här alltså att göra med en, enligt Jansen, ”all-American, all-artificial drug” (s. 24), som till skillnad från till exempel LSD inte hade syntetiserats i Europa och till skillnad från meskalin och psilosybin inte extraherad från växter.

Så tidigt som 1967-68 hade ketamin börjat användas för rekreationsbruk utanför laboratorierna och sjukhusen. Drogen godkändes 1970 av FDA för narkos av barn och äldre, men tio år senare började samma myndighet oroa sig för att ketamin såldes på gatan. 1978 publicerades två böcker som handlade om ketamin, Marcia Moores Journeys into the Bright World [PDF via 4shared] och John C. Lillys The Scientist [scannad version via Scribd]. Ketamin började så småningom användas allt oftare i samband med techno- och ravefester och fick en större spridning inom mainstreamkulturen. I början av 1980-talet blev det allt mer vanligt med ketaminanvändning på New Yorks nattklubbar, då var det vanligast att snorta drogen med jämna mellanrum under kvällen för en extra kick. I mitten av 90-talet hamnade drogen på den amerikanska drogtzarens lista över ”emerging drugs” och DEA varnade för den allt mer utbreda användningen (s. 25).

Som så ofta i andra fall av syntetiska droger startade en ökad mediarapportering en process som slutade i att ketamin 1999 i USA hamnade på listan över kontrollerade substanser (Schedule III – substanser med accepterad medicinsk användning), och anklagelser om ketamin som ”date rape drug” spelade även in här. Samma år omtalade den Londonbaserade tidningen Time Out drogen som ”ketamine is the new E” (som brukligt när nya droger växer i användning är media och myndigheter snabba med att utropa drogen som ”drog x är nya drog y”, se t.ex. min recension av Philip Jenkins bok om syntetiska droger).

I det här fallet kan det dock till viss del ha varit berättigat att tala om ketamin som ersättare för ecstasy eftersom användningen var centrerad kring klubbkulturen. Jansen för fram en intressant tes som innebär att lagstiftning riktad emot rave-fester (med förbud mot utomhusfester som spelade musik med snabba, repetitiva beats) fick som konsekvens att ”rave-drogerna” spreds till allmänheten: ”By banning raves from barns and paddocks, the Act increased the spread of all the ’dance drugs’ into the mainstream. By 1995, the United Kingdom had one of the world’s highest rates of low-potency LSD […] and MDMA use in persons under 30 – at least twice as high as the United States figures” (s. 29). Jag misstänker starkt att detta inte är den enda anledningen till ökad användning, men kan åtminstone vara en del av det hela.

Men ketamin har även använts mycket för att framkalla någon typ av spirituell upplevelse (en mer enteogen användning av drogen). Intressant nog har en del av psykonauterna inom det psykedeliska fältet avstått från ketamin på grund av att det är en alltigenom artificiell syntetisk drog utan kopplingar till växtriket. Jansen menar till exempel att Terence McKenna har varit drivande bakom denna princip, som utgår ifrån olika växters och drogers specifika ”själar” eller personligheter (som då inte skulle finnas i artificiella substanser). Timothy Leary är dock en person kopplat till det breda psykedeliska fältet som provade ketamin och som använde det som en del i hans ”designer dying”-process som han presenterar i sin sista bok, Design for Dying, publicerad 1997 (s. 31).

Jansen diskuterar problemet med begreppet hallucinogen (fokus på hallucinationer) som till viss del bortser från lika viktiga aspekter som påverkar känslor och tänkandet, vilket skulle innebära att termen psykedelisk är ett mer träffande begrepp. Som han rätteligen påpekar har termen psykedelisk ett massa bagage kopplat till ”drogmysticism”, men han vill inte lägga någon varken inneboende positiv eller negativ aspekt i termen, utan använder den som betydande ”mind-revealing”, det vill säga droger som kan säga oss något om ”how the mind work” (s. 40-41).

Ketamin används alltså även som bedövningsmedel  i form av olika patenterade läkemedel som Ketalar, Ketaset, Ketamine-500 och så vidare. Det används även som bedövningsmedel av veterinärer vilket har inneburit att drogen/läkemedlet ofta har omtalats som ”animal tranquilizer” även om den primära användningen är för användning hos människor som ska in för operation. Den medicinska användningen är mycket säker och ketamin är en okontrollerad substans i många länder, men detta innebär inte nödvändigtvis att en mindre kontrollerad användning på dansgolvet är riskfri.

En ketaminanvändare utvecklar snabbt tolerans och måste få i sig allt större mängder för att uppnå den ursprungliga effekten och möjligheten att komma ihåg upplevelsen minskar. Dock finns det mycket lite som tyder på att människor utvecklar ett fysiskt beroende i likhet med till exempel heroin (s. 45). Vilka är då effekterna av ketamin? Ruset är generellt sett relativt kort (ett par timmar) och en del av effekterna kan vara sådana som påminner om psykos. Användare kan förefalla vara i trans och röra sig på underliga sätt även om de verkar vara helt frånkopplade från den externa verkligheten (mer i likhet med kraftfulla drömmar). Många talar om att helt nya världar öppnades för dem och att de upplever att de färdas extremt snabbt genom någon typ av tunnel. Signifikant är även drogens tendens att skapa dissociation, som ibland kan upplevas som ego-död, och användaren kan vara helt omedveten om att han eller hon har en kropp överhuvudtaget.

Ketamin är relativt säkert när det används i den medicinska vården, det vill säga som narkosmedel. Marginalen mellan den högsta medicinska dosen och en dödlig dos är hög, effektiva hallucinogena doser ligger på runt 10-25 % av narkosdos och i vid en ”rekreationell” dos påverkar ketamin kroppen mer som en stimulant än som ett lugnande medel och minskar vanligtvis inte hjärtrytm och andningen (s. 47). Trots den relativt låga giftigheten har det förekommit dödsfall där det vore korrekt att ange dödsorsak som ketaminöverdos (till skillnad från fall där andra droger har varit inblandade vilket försvårar bedömningen).

En stor del av boken utgår från tripprapporter från ketaminanvändare, dock framgår det inte tydligt vem som har intervjuats eller skrivit ner sina upplevelser och i vilken kontext/land detta skett eftersom alla citat tillskrivs KU (ketamine user). Detta är förståeligt i den mån intervjupersoner ska få förbli anonyma, men det hade varit positivt att få veta lite mer om de som berättar om sina upplevelser. Jansen för dock en väldigt intressant diskussion när han introducerar dessa rapporter och det är värt att ta med ett längre citat:

The terms used to describe the journey reflect the beliefs of the describer, and two fundamental belief systems emerge. One group uses terms such as psychosis, hallucinations, and delirium – expressions that imply disorder and malfunction. The other group speaks of revelations, visions, mystical insights, spiritual trips, and alternative realities. These are two different world views, and arguing over which is ”right” may have about the same value and produce similar results, as an argument over which is the one true religion” (s. 71).

Min tolkning av detta sätt att uttrycka olika perspektiv på hallucinogena droger är att det sammanfattar en splittring mellan positivistiskt influerade perspektiv (psykofarmakologi, neurovetenskap etc) å ena sidan och perspektiv som är grundade i en mer löst definierad ”new age”-rörelse (uråldrig filosofi, icke-västerländska religioner etc.). Mellan dessa två poler finns en pragmatism som i mina ögon Jansen förespråkar (även om han till största delen rör sig inom en psykiatrisk neurobetonad diskurs). Det är intressant att han ingående beskriver näradöden-upplevelser i relation till ketamin från ett strikt neurobiologiskt perspektiv, men samtidigt är noga med att poängtera att detta inte behöver utesluta att det finns högst relevanta tolkningar av dessa upplevelser som omfattar tankar om olika typer av ”höge makter” som kommunicerar med droganvändaren. Allt som allt har vi en inte obetydlig krock mellan (natur)vetenskapliga och (ny)andliga perspektiv som är väldigt intressant när det kommer till det psykedeliska eller hallucinogena diskursiva ”drogfältet”. Här blir det också extremt tydligt i fråga om vilka positioner olika aktörer intar och den antagonism som finns inom ovan nämna drogfält; i egenskap av sociolog finner jag mig ofta lika oförstående inför de neurovetenskapliga förklaringarna som till de nyandliga. Jansen nämner dock ett citat från den danske fysikern och nobelpristagaren Niels Bohr som ska ha sagt: ”The opposite of a correct statement is a false statement. But the opposite of profound truth may be another profound truth” (s. 134). Här finns det alltså utrymme för viss pragmatism.

Ett långt kapitel i boken handlar specifikt om näradöden-upplevelser i relation till ketamin, främst på grund av den effekt av ”a self-induced form of ego-death” (s. 94) som drogen kan skapa, då den kan producera känslan av att sväva utanför sig själv och att man därigenom kan resa till platser som upplevs ha en närvaro av människor som har gått bort. Detta är en av anledningarna till att det har utvecklats en typ av terapi som använder ketamin för att skapa en positiv omvandling – en typ av ”death-rebirth psychotherapy” (s. 97), även känd som ketaminassisterad terapi. Där är tanken att genom att skapa en krissituation för den sjuke, alternativt beroende, kan man få denna person att omvärdera sitt liv och ändra på sina tankar och beteenden (något som i mina ögon liknar grunden för ibogain-behandling). Detta tänkande hänger till viss del ihop med psykiatern Stanislav Grofs forskning om LSD och hur ”the birth trauma as a primary imprint in the mind” (s. 109) skulle kunna användas terapeutiskt.

Precis som i en bok jag läste ganska nyligen (Opium culture) börjar boken på ett sätt som jag uppfattar som mycket sakligt och objektivt i den mån man kan beskriva droger i en positivistiskt mening. Men sedan kommer Jansen in på kvantfysik och jag blir allt mer skeptiskt för varje sida jag läser. I kapitel 5, The Metaphorical Mental Modem, driver han hem poänger som han bara har hintat om tidigare i boken och dessa centreras runt vad han kallar möjligheterna till en ”quantum psychiatry” (s. 151).

Här försöker han göra en rad kopplingar mellan hur kvantfysiker har beskrivit universums uppbyggnad och funktion med ketaminanvändares tal om alternativa dimensioner och utomkroppsliga upplevelser som sammanbinder jaget med en typ av totalitet; ”that everything really is, in some way, connected to everything else” (s. 138). Han menar att kvantfysiken har mycket att ge när det kommer till att förklara vissa mentala tillstånd, förklaringsmodeller som inte bara avfärdar alternativa tillstånd som hallucinationer, psykoser eller ren och skär dumhet (s. 139). Jansen är dock väl medveten om att de tankar som presenteras ofta ses som galenskaper och använder retoriskt inspirerade grepp som att jämföra med när Galileo sattes i husarrest efter att påvens män vägrat att titta i hans teleskop. Han medger även att mycket av kvantfysiken har missuppfattats och använts på fel sätt, men i takt med att allt fler forskare går över till detta nya ”paradigm”, kommer det vara svårt att avfärda ”scientists of this caliber as a lunatic fringe” (s. 141).

Jag är villig att erkänna att jag inte vet särskilt mycket om kvantfysik, men av det jag läser framstår dock detta perspektiv som lite av något som just en galen liten klick sysslar med (men jag vill påpeka att detta är starkt påverkat av mitt eget ”utifrånperspektiv”). Även om det verkar finnas en stor mängd populärvetenskapliga böcker om kvantfysik så återstår det faktum att förespråkarna kan säga till de oförstående: ”men det är bara för att du inte har satt dig in i teorin och fortfarande är fastlåst i Newtons klassiska fysik”. Men även om jag personligen ställer mig mycket kritisk till den version av kvantfysik som presenteras av Jansen, och framförallt att denna skulle kunna ge oss ovärderliga insikter i beroendets natur, så är det fantastiskt intressant att betrakta denna diskurs från ett idéhistoriskt eller sociologiskt perspektiv.

Ett perspektiv eller skola om man så vill, som har tagit hänsyn till den moderna fysiken är enligt Jansen den som kallas ”transpersonal psychology”, emanerande från Carl Jungs analytiska psykologi med begreppet ”det kollektivt undermedvetna” som ett viktigt teoretiskt begrepp. Liksom tidigare nämnda Stanislav Grof som talar om delar av psyket som överskrider den personliga biografin, tid, rum, kroppens begränsningar och den klassiska mekaniken (s. 145-146). I detta kapitel går Jensen grundligt igenom Timothy Learys modell om de mentala tillstånden, (Neurologic), även om han har en hel del invändningar mot den (jag uppfattar den som något av det knasigaste jag har läst på länge – något som dock inte fråntar modellen dess kvalitéer som science fiction). Detta relaterar dock inte till de kapitel i boken som tar upp ketaminberoende.

Enligt Jansen är ketamin den hallucinogena drog som innebär störst risker för perioder med beroende även om riskerna till viss del tenderar att överdrivas, han uppskattar att runt 15 % av de som fattar tycke för upplevelsen av ruset tappar kontrollen över användningen (s. 166). Beroende av ketamin brukar på engelska kallas att vara i ”the K-hole”, men några av de personligheter som har skrivit böcker om sina ketaminberoenden har använt omskrivningar som ”the repeated use trap”, eller att bli ”an agent of the molecule”, en typ av omskrivning som enligt Jansen dock lägger ansvaret på drogen i sig och inte på den egna personen som har hamnat i en situation med ett problematiskt bruk (s. 180).

Som synes ställer jag mig mycket kritiskt till dessa nyandliga behandlingsmetoder, men något att begrunda är det faktum att de personer som Jansen har intervjuat ofta har kommit i kontakt med ketamin genom dessa typer av subkulturer och en del personer som har varit ateister har efter ketaminruset omvärderat sina åsikter och börjat tro åtminstone på någon högre kraft som påverkar dem eller talar till dem. Om det främsta målet är att få de personer som har en problematisk användning av ketamin att sluta använda drogen så skulle det eventuellt kunna hjälpa dessa om den person som behandlar patienten i någon mån inte helt utesluter nyandliga perspektiv om det kan få ett positivt resultat. Men å andra sidan förefaller urvalet av intervjupersoner vara en aning skevt och Jansen betonar att många av de han har träffat har varit mycket intelligenta personer inklusive flertalet högpresterande doktorander och liknande (varav merparten tidigare verkar ha genomgått ett nyandligt uppvaknande).

Ett intervjucitat som följande (som i och för sig är extremt i relation till de andra) ger en hint åt hur vältaligt en del av dessa personer uttrycker sig: ”I would get pleasure watching the blood rush into the syringe, a crimson orgasm in the injection Kama Sutra” (s. 175). Denna typ av utsaga tolkar dock Jansen på ett mycket okonventionellt sätt som återigen påminner mig om att han arbetar inom ett mycket specifikt fält och inom en diskurs starkt påverkad av nyandlighet och jungiansk psykoanalys, han omtalar här den narcissistiska personligheten: ”The i.v. use of drugs is more likely to be followed by a degree of needle fetishism in such a person. In penetrating their bodies and injecting a source of pleasure, they can be seen as making love to themselves” (s. 194).

Jansen går sedan vidare in på konkret behandling av ketaminberoende som enligt hans modell bör utgå från motiverande samtal, men som gärna får innehålla en stor dos meditation och den typ av ”transpersonal therapy” som nämnts ovan. Men även kvantterapi avhandlas, en metod som har vissa kopplingar till de metoder Deepak Chopra presenterar i sin bok Quantum Healing (bland annat spontant läkande av fysiska sjukdomar som cancer genom hopp mellan olika verkligheter), men som betonar ”mental well-being, and involves a wide range of metaphors from the new physics with a particular emphasis on the wave-particle principle of complementarity” (s. 221). Detta är förstås en fråga om tro i den religiösa bemärkelsen trots referenser till ”den nya fysiken” och jag har allvarliga farhågor om att om dessa metoder används för att tackla den allvarliga problematik som drogberoende ofta innebär så är risken för undermåliga och eventuellt skadliga vårderfarenheter överhängande. Det ska dock sägas att Jansen inte är emot användning av olika läkemedel för att motverka de negativa effekterna av ketamin och intar till viss del en mer pragmatisk syn.

Jansen skriver utifrån vad han kallar ett harm minimization-perspektiv (det är oklart om han lägger någon definitionsskillnad mellan harm minimization och harm reduction) och inser att stora delar av bokens material kan få människor att bli intresserade av att använda ketamin. Dock anser han utifrån detta perspektiv att fördelarna överväger nackdelarna eftersom en droganvändare som är välinformerad löper mindre risk att drabbas av en oavsedd negativ konsekvens: ”Providing accurate information is more likely than not to reduce drug-related harm” (s. 19). I det näst sista kapitlet presenterar han en bra genomgång av olika saker man kan göra för att minska eventuella skador vid användning. Dessa skiljer sig dock inte så mycket från ”traditionella” harm reduction-tips (ha tålamod vid oralt intag, cigg kan sätta eld på saker, ta en taxi så du inte riskerar att behöva köra och så vidare).

Trots långa utsvävningar (i dubbel bemärkelse) om kvantfysik och näradöden-upplevelsens fenomenologi så är Ketamine: Dreams and Realities en välskriven och nyttig introduktion till denna kraftfulla drog i gränslandet mellan legitimt bedövningsmedel och sinnesvidgande substans. Ett antal av personerna som intervjuas i boken talar om mycket bristande kunskaper inom olika behandlingsinstanser och det framstår som viktigt att behandlare tar till sig mer ingående kunskaper om en problematisk användning av ketamin (åtminstone inom en amerikansk/brittisk kontext – jag vet inte hur vanlig ketaminanvändning är i Sverige). Detta får dock sägas med mycket ingående reservationer angående de behandlingsmetoder som Jansen förespråkar och jag läste dessa kapitel uteslutande som en idéhistorisk eller sociologisk inblick i en för mig mycket märklig syn på människan och det metafysiska.

• Jansen, Karl (2004) Ketamine: Dreams and Realities, Santa Cruz: MAPS.

Eventet igår gick under namnet nördkafé och samlade en liten skara intresserade människor som fick sig en dos psykedelisk historia och fick vet mer om dess inverkan på dagens samhälle. Efter att ha försökt vaska fram en definition av termen psykedelisk kultur talades det mycket om de historiska rötterna till hippie-vågen som svepte över västvärlden under 60- och 70-talen. Begreppet psykonaut avhandlades och där måste man så klart nämna Ernst Jünger med sin bok Psykonauterna: rus och droger från 1970, en bok som jag verkligen kan rekommendera. Altgård menade att en anledning till att hippiekulturen blomstrade i just USA var att det i grunden är ett mångkulturellt samhälle, till skillnad från Sverige under 60-talet som i stor utsträckning var en monokultur. Det talades även en del om The Merry Pranksters med Ken Kesey i spetsen och Tom Wolfes bok om deras tripp korsandes USA samt deras försök att få träffa Timothy Leary på östkusten – ett icke-möte som tydligt visade den skillnad som fanns mellan de mer intellektuella personerna runt Leary och Keseys mer anarkistiska grupp.

Joint Show av Rick Griffin (1967)

Namn som Terence McKenna nämndes och det var tydligt att det finns en del lösa kopplingar till vissa former av new age inom det psykedeliska fältet. Jag har själv svårt för en del av dessa influenser, som mer lutar åt religion och livsåskådning, men som någon som hade läst McKennas Food of the Gods (pdf via TPB) sa så får man kanske läsa dennes böcker mer som skönlitteratur än som facklitteratur. Dessa personer i den vetenskapliga periferin är dock mycket sociologiskt intressanta och Altgård tog upp sin favorit, antropologen Hans Peter Duerr som av många inom samhällsvetenskaperna ser som galenpanna med boken Drömtid (där enligt Altgård bara första delen finns översatt till svenska på grund av att man från det svenska förlagets sida på grund av tidsandan ansåg att det inte var läge att ge ut en bok som denna). Att den psykedeliska världen är manligt dominerad togs även upp och varför det är så fanns det inga konkreta svar på, de kvinnor som är ”kända namn” är mestadels de kvinnor som har varit gifta med personer som Alex Shulgin och Terence McKenna.

Som jag förstår det var någon besökare lite besviken på att det inte snackades så mycket musik under samtalet, istället var det ganska naturligt att det talades mer om den visuella konsten som omgavs oss i rummet på Hedmanska gården.

Det här var mitt första ”Nördkafé” och arrangörerna ska ha en eloge för initiativet eftersom det skapar en skön blandning av nördar och folk som mest är nyfikna på något nytt, vilket bäddar för intressanta diskussioner efter det formella samtalet. Jag fick till exempel tips om Gaspar Noés film Enter the Void där huvudpersonen tar DMT, boken What the Doormouse Said om hur sextiotalets motkultur påverkade den tidiga dator- och IT-industrin (minns Steve Jobs åsikter om LSD) samt den tyska musikern Edgar Froeses (startade även krautrockbandet Tangerine Dream) album Aqua från 1974. På det hela taget var det en klockren kväll i psykedeliskt tecken och jag kan verkligen rekommendera er som finns i närheten av Malmö att titta in på utställningen som pågår fram till den 22 januari.

Kolla förresten även in Henrik Dahls blogg Ekarkivet och läs speciellt de intervjuer och texter han har publicerat på The Oak Tree Review.

Den växt det handlar om är alltså opiumvallmon, Papaver somniferum, en växt som har använts i tusentals år för att bota alla möjliga sorters sjukdomar och åkommor. Den har hyllats av tidiga läkare som Hippokrates och Galenos och alkemisten Paracelsus ansåg sig ha funnit tidernas mirakelkur i laudanum, det vill säga opium upplöst i alkohol. Någon gång under Tang-dynastin (618-907 e.kr) introducerades opiumvallmon i Kina av arabiska handelsmän och växten började odlas dels för medicinskt bruk och dels som en vacker trädgårdsblomma. Opiumrökningens historia gällande rekreationsbruk är dock intimt förbunden med introduktionen av tobak i Kina, något som skedde via europeiska handelsresanden som någon gång under 1500-talet kom till landet. Tobaksrökningen spred sig snabbt bland överklassen, men att blanda tobak med opium ”lärde” sig kineserna i Taiwan, där holländska handelsmän lärde dem tekniken. Tobaksrökningen spred sig dock snabbt till alla klasser och som när tobaken började användas i Europa svarade kejsaren med att förbjuda rökningen. De som kunde få tag på tobak började blanda ut den med opium och när sedan tobaken sinade började man att röka endast opium (något som dock innebar att man fick lära sig använda andra typer av pipor på grund av att det klibbiga opiumet lätt fastnar i pipan). Detta förefaller vara ännu ett historisk fall då en drog förbjuds och människor söker sig till en annan drog istället, dock kom strax därefter ett förbud även mot opium (den som befann sig i en lokal för opiumrökning kunde få gå i exil). Detta kan ses som startskottet för Kinas problematiska relation till opium, en relation som senare skulle utmynna i de två så kallade opiumkrigen.

Dock fick förbudet ingen reell inverkan på användningen och bruket spred sig snabbt i det kinesiska samhället. Från 1700-talet till mitten av 1900-talet ingick opiumrökning som en vardaglig del i det traditionella kinesiska samhället och en social etikett utvecklades som för så många andra aspekter av livet i Kina. Gäster erbjöds ett par opiumpipor tillsammans med tilltugg och te och värden stod för förberedelserna inför rökningen. En person som var upptagen med att röka fick absolut inte störas eftersom det sågs som en sakrosankt del av en opiumrökares dag. Männen kunde även röka på bordeller och i så kallade opiumhålor, men för kvinnorna var det i hemmet som rökningen skedde, ofta med ett spel mahjong som sällskap. Dock fanns en åldersmässig skiktning i bruket, de yngre avråddes från att röka, åtminstone tills de hade gift sig och etablerat sina egna hushåll.

Utifrån den klassiska kinesiska filosofin sågs opium som en av de mest yin-betonade medicinerna, det vill säga saker som är kalla, mörka, inhopdragande, pacificerande och feminina – till skillnad från yangs aspekter som varma, ljusa, expanderande, stimulerande och maskulina. Det är främst opiumets fysiologiska effekter som ligger till grund för detta och är ganska förståeligt då drogen sänker andning och blodtryck, minskar matsmältningsfunktionen och sänker kroppstemperaturen. Detta innebär dock att man måste motverka dessa yin-effekter genom att inta yang-betonade drycker och maträtter. På sätt och vis skulle man kunna se detta som ett slags skadereducerande tänk som uppmanade till ett harmoniskt och kontrollerat intag av drogen, berättigat dels genom det filosofiska systemet och dels genom det ritualiserade rökandet.

Lee beskriver även bakgrunden till de tidigare nämnda opiumkrigen, det första 1839-1842 och det andra 1856-1858, men det finns bättre och mer detaljerade verk som beskriver dessa, men det ger åtminstone en grundläggande historisk bakgrund till de händelser som till slut fick Kina att öppna sig för brittisk handel och som dessutom är anledningen till att Hong Kong var brittiskt fram till 1997. Det andra opiumkriget innebar även att opium legaliserades i Kina och att opiumvallmo snabbt började odlas i landet. Från Yunnan-provinsen spred sig vissa minoritetsgrupper till Sydostasiens högland där de började odla opiumvallmo, av den anledningen talar vi idag fortfarande om den gyllene triangeln av odlingar, där opium omvandlas till heroin i bergstrakterna i Burma, Thailand, Vietnam och Laos.

Under 1920-talet var Kinas interna opiumhandel centrerad till Shanghai, en stad som till övervägande del byggdes på intäkterna från denna handel. Vid slutet av 30-talet hade nationalistregeringen i Kina skapat ett opiummonopol för att driva in skatt som kunde användas i kampen emot Chiang Kai-sheks trupper. Detta innebar att man sålde opium till minst fyra miljoner licensierade användare och implementerade en pip-skatt som togs ut från varje opiumhåla baserat på antalet pipor som användes.

Under det kinesiska inbördeskriget fortsatte opiumanvändningen även om priserna steg enormt på grund av svårigheter att frakta det mellan odlingsplats och användningsplats. När kommunisterna tagit makten satte man igång med att utrota opiumrökningen – försäljning och användning förbjöds och de som var beroende fick välja mellan att sluta eller att avrättas. Chiang Kai-sheks trupper som drivits ut till Taiwan var nästan lika hårda, men tillät de beroende som hade följt med från fastlandet att fortsätta att använda resten av sina liv. Dessa fick registrera sig hos myndigheterna som varje år livet ut gav dem en mycket exakt ranson som skulle räcka hela året. Här är det intressant att man kan dra en viss parallell till dagens metod med heroinförskrivning. När denna grupp av exil-kineser till slut dog ut avslutade man dock detta förskrivningsförfarande.

Opium fortsatte dock att användas i många länder i Sydostasien fram till det sena sextiotalet, då de flesta asiatiska länderna efter påtryckningar från USA kriminaliserade opiumhålorna, en påtryckning som troligtvis har med USA:s inblandning i Vietnam att göra. Lee menar dock att detta var en felaktig metod eftersom de som nu inte kunde få tag på opium, istället för att sluta använda droger helt vände sig till det mer potenta heroinet. Han går även hårt åt USA och FN: ”Today, due to strong pressures from the United Nations, American drug-enforcement agencies, puritan regimes, and other self-appointed watchdogs of human behavior, very few legally condoned opium dens remain in operation” (s. 37), men tillägger att man med lite hjälp från insatta människor kan finna olagliga opiumhålor i länder som Kambodja, Vietnam och Indien. Lee är mycket kritisk till heroinet eftersom det som ett ytterst kraftfullt och syntetiserat preparat inte innehåller de andra psykoaktiva ämnena som finns i opium. Han ser istället opium som en ”full-spectrum herb” (s. 94) där ämnen som tebain, papaverin och noskapin motverkar en del av morfinets effekter på kroppen.

Boken citerar en hel del västerländska journalister och författare som självklart gjorde enstaka eller flertalet besök i olika opiumhålor från Peking till Shanghai. När dessa citat ställs mot varandra framkommer en bild av opiumrökningen som ytterst klassmässigt uppdelad. Därför är det inte helt rättvisande att benämna alla inrättningar för rökning av opium som ”opiumhålor” eftersom detta implicerar en viss västerländsk bild av dessa inrättningar, en ganska klichéartad sådan som har spridits i diverse media som film och serietidningar. Opiumrökare som observerats i ett av de större opiumhusen i Peking kunde beskrivas som väldigt skötsamma och till synes vid god hälsa medan en rökare i en opiumhåla i Shanghai kunde beskrivas på det inarbetade sättet som lik eller liggandes i koma med smutsiga trasor som kläder.

Opiumhåla i Shanghai 1907

När opiumrökningen som vi känner till den idag spred sig till andra asiatiska länder var det vanligt att myndigheterna krävde att de som kom till en opiumhåla var registrerade kineser för att inte den etniska befolkningen skulle gå ner sig i missbruket. Det sista land som tillät lagligt licensierade opiumhålor var enligt Lee Thailand, som dock tillslut förbjöd dem 1959. Men självfallet spred sig bruket även till västvärlden och i till exempel New Yorks Chinatown kunde man hitta opiumhålor, en rapport från 1896 beräknade att det fanns omkring 25000 regelbundna användare i staden.

De kinesiska opiumhålorna var vanligtvis indelade i halvprivata alkover med upphöjda plattformar i trä för att underlätta den liggande positionen som ofta intas vid opiumrökning. När man kom in i lokalen möttes man av ägaren som frågade om man ville använda sina egna rökverktyg eller om man ville låna dem. Om man inte visste hur man preparerade piporna kunde man bli tilldelad en så kallad ”pipe boy” som visade en. Opiumet såldes antingen i flytande form i koppar eller i tunna förpreparerade bitar. De flesta opiumhus förberedde sin egen yen-gao eller chandoo, det vill säga den renade opiumpasta som förberetts specifikt för att rökas. I de fina salongerna kunde denna ha lagrats i upp till tre år för att förstärka de naturliga smakerna och styrkan, medan den nergångna opiumhålan ofta blandade i avskrapet från tidigare använda pipor. De lyxigare opiumhusen erbjöd även en hel del extra tjänster som mat, mahjong och prostituerade. De sistnämnda är anledningen till att bilden av opium i väst ofta har varit starkt färgad av sex. Lee gör sitt bästa för att avfärda denna koppling, framförallt eftersom det för nybörjaren inte är helt lätt att idka sexuellt umgänge när denne är mitt inne i ett intensivt opiumrus. Tyvärr är beskrivningarna av opiumets effekter på sexuell njutning väldigt manligt centrerade och bara ett par rader ägnas åt hur drogen kan tänkas påverka det kvinnliga libidot.

Av okänd västerländsk fotograf, 1900.

Boken går vidare in på opiumvallmons farmakologi och visar på hur opium har använts inom den traditionella kinesiska läkekonsten. Kapitlet som berör de psykologiska och sociala aspekterna av opiumrökning är intressant och citerar ofta från Jean Cocteaus bok Opium: The Diary of His Cure. Opiumrusets värld beskrivs som en tillbakadragen sådan där opiumet blir som ett rituellt sakrament, användaren drar sig tillbaka från det respekterade samhället men hamnar även i ett visst brödraskap i opiumets anda: ”Rejecting society’s demands on his time and energy, he refuses to conform to conventional morality” (s. 72). Detta är dock inget som samhället ser särskilt positivt på (som med de flesta illegala droger) och ett talande och mycket sociologiskt citat kommer från Cocteau: ”Opium desocializes us and removes us from the community. Further, the community takes its revenge. The persecution of opium addicts is an instinctive defense by society against an antisocial gesture” (s. 73). Detta lägger för Lee grunden till den hetsjakt på droganvändare som präglar det moderna samhället i allmänhet.

Men även om Lee romantiserar opium ganska kraftigt så betonas även preparatets beroendeframkallande aspekter, kapitlet om opiumberoende är faktiskt ett av bokens längsta. Att bli fri från opiumberoendet är ju det ledande temat i Cocteaus bok och Lee lyfter fram den amerikanska journalisten Emily Hahns erfarenheter av att ha blivit beroende av drogen i Shanghai. Tricket för att inte bli beroende är enligt boken framförallt att iaktta ett strikt reglerat användande som man inte låter gå över styr, även om det betonas att den enda säkra metoden är att inte börja röka opium överhuvudtaget. Men om man nu trots allt finner sig i beroendeställning till opium så presenterar Lee en hel rad metoder som kan användas för att kurera sig.

Intressant nog börjar han med de minst effektiva och slutar med de metoder som han anser fungerar bäst – en framställning som tar läsaren från underhållsbehandling till traditionell kinesisk filosofi, en väg som tydligt visar på Lees kritiska inställning till ”western medicine”. Här förväntade jag mig att jag skulle få läsa en genomgång av metoderna som utifrån en selektiv och dålig läsning av kunskapsunderlaget kritiserar de inledande metoderna, men jag blev överraskad över att han faktiskt är väldigt saklig och väl påläst på de metoder som han ser negativt på. I presentationen av de enligt honom verkningsfulla metoderna blir dock kontrasten mellan ett ”västerländskt” medicinskt tänkande och ett ”österländskt” spirituellt dito slående när han förordar hypnos, Neuro-electric Therapy (som jag skrev kort om nyss) och ”Spiritual Healing with ”Clear Light”. Efter att ha läst de delarna av boken så tappade jag snabbt förtroendet för Lee, men det byggs faktiskt upp igen när man kommer till de delar som beskriver själva opiumrökningen och allt som hör till själva ritualen.

En samling intervjuer med nutida opiumrökare finns även med i boken och tillför en personlig prägel med frågor om varför man röker opium, hur ofta och vilka effekter man är ute efter. Dessutom har Lee inkluderat ett antal dikter av poeten Martin Matz som skrev diktsamlingen Pipe Dreams medan han bodde i Thailand under sex år. De tre sista kapitlen är bra och beskriver väldigt detaljerat hur man kan tillreda sitt eget opium (om man nu har råopium tillgängligt), de olika typerna och delarna av kinesiska opiumpipor och hur hela förberedelseritualen och själva rökningen går till beskrivs också. Så som Lee beskriver det så verkar det inte vara den lättaste saken i världen att röka opium enligt den traditionella kinesiska konstens alla regler. Förberedelserna sker i flera steg, men viktigast av allt att notera är att opiumextraktet inte ska förbrännas utan istället hettas upp bara så mycket så att alkaloiderna i opiumet frigörs men inte brinner upp – ”the Chinese opium pipe is designed to distill rather than burn opium”. (s. 194).

Överlag är boken faktiskt ganska romantiserande och hyllande till opiumets effekter och det är svårt att veta om det som Lee presenterar är den traditionella kinesiska synen på opiumrökning eller om det är hans egna slutsatser. En sak som är säker är dock att han är starkt kritisk till västvärldens användande av patenterade farmaceutiska och dyra läkemedel som används för att bota allt från sömnsvårigheter till psykiatriska symptom. Redan på sidan tre slår han fast att anledningen till att opium är olagligt är för att skydda ”the profits of the politically powerful pharmaceutical cartels” (s. 3) som har ett mycket lukrativt internationellt läkemedelsmonopol idag och han menar att forskarvärlden medvetet servar dessa intressen. Om det inte vore för detta så skulle vi enligt hans mening idag kunnat ha fått fram ett opiumderivat som vore icke-beroendeframkallande och säkert (s. 54).

På det hela taget skiner Lees hat mot de stora läkemedelsbolagen igenom gång på gång och det är tydligt att han är jävligt förbannad över att det skrivs ut verkningslösa läkemedel när folk egentligen borde röka opium. På så sätt blir texten ibland ganska konspiratoriskt lagd och lutar åt samma retorik som en del extrema cannabisförespråkare använder sig av, vilket gör att man får ta vissa delar av boken med en nypa salt.

Även om Opium Culture drar lite väl förhastade slutsatser ibland och är lite konspiratoriskt lagd så tycker jag ändå att det här är en välskriven och läsvärd introduktion till det rituella opiumrökandet och opiumets plats i den traditionella kinesiska kulturen.

• Lee, Peter (2006) Opium Culture: The Art and Ritual of the Chinese Tradition, Rochester, Park Street Press.

Metoden som används verkar vara en egenkomponerad version av neuroelektrisk terapi (NET), en minst sagt suspekt avgiftningsbehandling som uppfanns av den skotska läkaren Margaret Patterson. En apparat som har utvecklats ”from technician controlled waveforms to automated treatment programs tailored to the addict’s mix of presenting drugs” används, vilket innebär att elektroder fästs vid patientens huvud för att kunna sända speciella vågformer till hjärnan.

Resultatet hävdas bli en reducering av de akuta abstinenssymptomen inom fyra till sex dagar och ska öka patientens välmående (oavsett drog kan man tillägga). Jag får erkänna att jag inte har läst några vetenskapliga studier som har undersökt metoden, men trots detta aktiveras mitt sinne för identifiering av kvacksalveri kraftigt. Här finns en kritisk artikel om NET, men läs även kommentarerna till den och läs vad två personer som genomgått avgiftningen har att säga.

Här stöter vi på problemet med denna typ av experimentella metoder, om det nu är så att ett fåtal personer anser sig ha blivit hjälpta av den så borde det inte vara några problem att det finns personer som tillhandahåller behandlingen (dock får man tänka på placeboeffekten). Men om det är så att majoriteten av de som går igenom behandlingen i själva verket inte hjälps eller till och med upplever en försämring, då har vi ett problem med att en metod framhålls som effektiv när motsatsen gäller. Därav vikten att vetenskapligt prova behandlingsmetoder för att se om det finns evidens för att de är effektiva.

För övrigt återstår det att se om jag har några intressanta drogrelaterade iakttagelser att rapportera om när jag kommer tillbaka.