Det är inget annat än ren och skär propaganda, och man förstår att drogbruket ökar i de yngre åldrarna när de inser hur jävla korkad sån här undervisning är.

Jo, efter att ha läst sociologi hyfsat länge nu så kan man ta sig an en mycket av det postmoderna/poststrukturalistiska tänkandet, men folk som Baudrillard, Derrida och Deleuze/Guattari är mycket hårda nötter att knäcka . Så sent som igår försökte jag mig på artikeln ”Biomedicalization: Technoscientific Transformations of Health, Illness, and U.S. Biomedicine” av Clarke et al. (2003), utan att hinna med i alla svängarna, Latour, Haraway etc – smaka bara på begreppet The Biomedical TechnoService Complex Inc. .

Rasmussens bok har jag haft ögonen på en tid och nu när du tipsar så ska jag beställa den vid nästa bokinköp. Speed, Ecstasy, Ritalin: The Science of Amphetamines av Leslie Iversen verkar ju vara lite liknande och kanske värd att kolla in.

Läste precis Nicolas Rasmussens ”On speed” om samma ämne, skriven utifrån en mer fackhistorisk och amerikansk (snarare än fransk) approach. Tänkvärt och fascinerande om amfetaminets historia fram till 70-talet, men tyvärr tappade boken mot slutet då Rasmussens egen socialpolitiska, medikaliseringskritiska agenda formade texten väldigt starkt. Men det är ju svårt att se klart och sakligt på sin egen samtid!

Jag har börjat följa din blogg nu och ser fram emot att följa vad jag hoppas kommer att vara en positiv utveckling för dig. Den påminner lite om bloggen http://envanligdagpaheroin.bloggsida.se/ som du kanske har koll på (alltså att man kan få en inblick i problem och erfarenheter som kan skapa en bättre förståelse av dessa). Jag tycker att det är ett superbra initiativ och hoppas att du håller igång med bloggen.

Du får gärna länka till drogsociologi, jag lägger gärna till en länk här på sidan om det är okej för dig.

Jag önskar dig allt väl!

Jag hittade precis din blogg och ville säga hej. Jag har precis själv startat en egen anonnym blogg i terapeutiskt syfte för att arbeta med mig själv, min ångest, min bakgrund, min kroppsuppfattning och mina drogproblem.

Jag undrar om det är okej att jag länkar till din blogg ifrån min?

Ta hand om dig!

<3

Jag läste faktiskt Birgitta Stenbergs Rapport för någon vecka sedan och lade märke till just slangordet bängrita . I den beskriver hon ju mycket riktigt även skillnaden mellan att knapra och att injicera (personen som hade nålskräck etc).

Det du skriver om slow release och tillgången till vanligt amfetamin och att detta innebär att det inte är något vidare lönt att preparera Ritalin tror jag är helt riktigt och något som man bör hålla i bakhuvudet. Precis som du skriver skulle ju detta då kunna innebära att om det blir svårare att få tag på tjack och rc:s så skulle folk eventuellt vända sig till Ritalin etc. Det här med att folk byter ut preparat mot ett annat när favoriten inte finns tillgänglig är intressant, alkoholforskningen har ju en del teorier om ”beverage substitution”, men jag har inte sett så mycket om detta för narkotika. Vore intressant att titta närmare på det.

Det här med att läkemedelsbolagen arbetar fram mer ”säkra” preparat som inte ska gå att missbruka/läcka ut är även det intressant – inte minst inom underhållsbehandling (suboxone) och något jag hört om utvecklingen av en metadonfilm som läggs på tungan och sedan inte kan avlägsnas därifrån förrän det har smält (kan vara rykte?). Det där är något som jag ska nysta mer i

Men allteftersom den upplevda kvaliteten på gatutjacket försämras, det blandas med baltisk metamfetamin (som inte förefaller populärt i sverige) samt med okända RC och utöver detta bankas med overksam utfyllnad så kan man kanske börja ana ett uppsving igen för ”rena” preparat som avletts från läkemedelsbranschen. 10mg ritalina som inte har modifierad frisättning blir mer och mer poppis och metamina (d-amfetamin) är hårdvaluta.

I USA kan man tänka sig att den goda tillgången på Adderal o.d. satt metylfenidatet i skugga.