Drogsociologi.se

Boken om Knark och sånt är ett intressant informationsmaterial (läs antidrogpropaganda) som gavs ut 2001 av Riksorganisationen för ett Drogfritt Sverige. Jag snubblade över den här boken på Myrornas boksektion och blev fullkomligt fascinerad över att den här typen av skrämselpropaganda om droger lever kvar in på 2000-talet. Tydligen går boken att beställa för 190 pix på föreningens webbplats ”132 sidor faktaspäckad information om ett högaktuellt ämne” som de skriver. Boken är skriven av Åsa Graaf och Mia Persson, varav den förstnämnda 1992 startade organisationen RDS, som även driver en antidrogkampanj i paret Reagans anda, kallad I Say No Drugs (har de inte glömt ett ”to” här?).

Boken är en fascinerande resa genom ett droglandskap som är fyllt av psykoser, aggressivitet och hallucinationer. Det handlar framförallt om klassiska skräckhistorier om droger som tar upp allt från invasioner av gröna spindlar i lägenheten till en crackberoende kvinna som föder ett barn mitt under sitt rus för att sedan röka mer istället för att ta hand om barnet. Jag får en stark känsla av att mycket av materialet är hämtat från amerikanska antidrogskrifter, till exempel med tanke på att några sidor berör just crack, en form av kokain som inte har fått någon större spridning i Sverige och Norden. Ett roligt exempel är följande anekdot:

Lena stod i kön till en korvkiosk, hon beställde korv med bröd. När killen sträckte ut korven genom luckan, fick korven en jättemun och den försökte bita henne. Hon stack därifrån.

Just denna anekdot har allt för många likheter med en amerikansk anti-LSD-film från 1969, kallad Case Study: LSD, för att vara baserad på något slags ”sann” händelse.

Något som slår mig när jag bläddrar igenom boken är de citat som slängts in i texten. Vissa av dessa ”historier och anekdoter är berättade av före detta missbrukare” och beskriver vad jag tror är de allra värsta situationer och händelser som författarna kunnat hitta om respektive drog. Det finns inte heller några referenser till var de är hämtade ifrån, dock ger den korta referenslistan i slutet av boken en fingervisning om källorna eftersom man där hittar föreningens egen tidning Drogfritt Sverige, scientologernas Narconon Nytt, Aftonbladet (som nyligen publicerade en artikel i samma anda som denna bok, läs mer på Stardusts blogg) och Metro.

Jag får erkänna att jag inte har superbra koll på Riksorganisationen för ett Drogfritt Sverige, på hemsidan säger de sig vara religiöst obundna (”Drogfritt.nu är en fristående icke-religiös och opolitisk ideell förening”), men föreläsningarna de organiserar använder sig av ”Narconons evidencebaserade[sic] föreläsningsprogram”. Det verkar inte helt klarlagt hur nära organisationen står Scientologikyrkan, men kopplingarna verkar vara allt för uppenbara för att kunna läggas åt sidan. Man kan läsa mer på Flashback och i en artikel i GT där Åsa Graaf uttalar sig så här:

Vi är en fristående ideell förening som är oreligiös och opolitisk, och vi kontrolleras av stiftelsen för insamlingskontroll. Scientologin är min religion privat.

I boken förekommer även en liten faktaruta om metadon med följande historiska ”fakta”: ”Metadon kallades från början Dolophin för att hedra Adolf Hitler”. Detta är en vandringssägen som ofta återberättas av scientologer för att misskreditera metadon och underhållsbehandling i allmänhet. Scientologikyrkan tar som bekant även ett extremt starkt avstånd från medicinering med Ritalina med flera läkemedel vid behandling av ADHD. Det är sant att metadon forskades fram för att lösa bristen på naturliga opiater i Tyskland under andra världskriget, men det var först när metadon introducerades i USA 1947 som det fick namnet Dolophine och namnet har alltså inget med Hitler att göra (Wikipedia). Ett annat missvisande påstående som passar väl in i scientologins världsbild kan man hitta i kapitlet om kokain där det sägs följande om Sigmund Freud:

Han var direkt ansvarig för det kokainmissbruk som följde i Europa vid sekelskiftet, och missbrukade själv kokain under en tioårsperiod.

Visst var Freud extremt lyrisk över kokainets positiva effekter och använde mycket riktigt själv, men att han skulle vara direkt ansvarig för kokainmissbrukets spridning är ett lite för magstarkt påstående.

Annars är det de extrema tecknade bilderna föreställande droganvändning som slår en mest när man läser boken. De människor som avbildats har fått blå eller grön hud och framställs mestadels som avmagrade zombies. Detta kan ses som en influens från den amerikanska antidrogdiskursen, som historikern Philip Jenkins har analyserat i sin bok Synthetic Panics – The Symbolic Politics of Designer Drugs. Han hävdar att bilden av missbrukaren i denna kontext gång på gång använder värdeladdade ord och symboler som zombies och monster för att avskräcka människor från att använda droger.

För mig som skrivit en hel del om kat är det intressant att ett kapitel tillägnas denna drog. Det intressanta är att kapitlet i jämförelse med de andra är relativt nyanserat. En anledning till detta skulle kunna vara att kat vid denna tid (2001) inte ännu lika väl inarbetats i antidrogdiskursen, vilket inneburit att källorna som använts har kommit från andra håll än de vanliga. Dock skriver författarna att katberoende individer kan ”till exempel höra rop från anhöriga som är döda och i samband med detta se människoliknande varelser”, en överdriven effekt av drogen som jag inte stött på tidigare.

Överlag bygger boken dessutom mycket på denna typ av beskrivningar av psykosliknande symptom som kopplas direkt till en viss typ av drog. Man ska dock komma ihåg att det är ytterst problematiskt att bena ut vad som är en effekt av drogen i sig och av som kan vara en effekt av underliggande psykisk problematik. En problematisering som så klart helt saknas i boken.

Boken om Knark och sånt är en sådan bok som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Å ena sidan är den ganska humoristisk i sina skildringar av droganvändning, men det roliga ligger mest i de extremt överdrivna formuleringarna som får tankarna att gå till arkitekten Allan Rubins böcker om drogmissbruk. Jag har svårt att tro att den målgrupp av högstadieungdomar som den riktar sig till skulle kunna ta bokens budskap på allvar. Kanske är denna typ av antidrogpropaganda en av anledningarna till den ökande misstron mot lärares och politikers officiella ”sanningar” om droger som man kan känna av bland ungdomar idag.

Å andra sidan kan jag inte undgå att förfasas över att en organisation som står bakom denna bok verkar bedriva ett väldigt aktivt föreläsningsarbete i skolor och kan bedriva kampanjer som I Say No Drugs. Utbildning om droger är av stor vikt inom dagens skola, men den information som ges bör vara baserad på vetenskapliga fakta som inte överdriver de negativa effekterna av droganvändning och inte baseras på ”historier och anekdoter”, speciellt utvalda från tabloidpressen.

Finns det kanske någon läsare som har stött på den här boken i skolmiljön eller på andra håll? Används den i dagens skola och hur stor närvaro har RDS på skolor runt om i Sverige?

På konferensen höll Anette Skårner, som är universitetslektor vid Göteborgs universitet, ett föredrag om en studie/rapport kallad Unga och droger – om exponering och navigering i det svenska droglandskapet. Rapporten finns att ladda ner via Statens folkhälsoinstitut och gjordes inom ramen för Mobilisering mot narkotikas finansiering av drogrelaterad forskning.

Rapporten tar ett intressant avstamp i den mängd olika kunskapskällor om droganvändning och droger i sig som i allt större utsträckning kommer till oss genom massmedia, Internet och genom musikindustrin. Frågan blir då hur ungdomar ”navigerar” i detta informationsflöde och vad det får för konsekvenser att man till exempel som andra länk på en sökning på den hallucinogena drogen 4-ho-met hänvisas till Flashbacks forum. Här finns en potential för en skiljelinje mellan officiell droginformation från myndigheter och den information från andra brukare som man kan få via kontakter eller via internetfora.

Den intressanta huvudfrågeställningen för studien blir då ”hur ungdomar navigerar mellan dessa budskap samt vilka kunskapsmässiga och praktiska strategier de utvecklar i förhållande till droganvändning”. I det här fallet var ungdomar de mellan 18-26 år som intervjuades av forskarna. Det här kan ses i relation till en allmän kultursociologisk teoribildning som undersöker hur kulturella utryck påverkar människor och sociala strukturer. Hypotesen man vill testa blir ofta: ungdomar får information från ett visst medium, hur påverkar det dem i sina vanor? Här kan det handla om allt från droger till gothkultur. En liknande, men mer begränsad, studie är till exempel Exposure to cannabis in popular music and cannabis use among adolescents i Addiction (jag har skrivit essäartat om den tidigare).

Utan att ha läst den 130-sidiga studien i sin helhet vågar jag mig på att sammanfatta resultaten utifrån Skårners föreläsning. Man kom fram till att det finns två kontrasterande bilder av droganvändning som hela tiden gör sig synliga inom diskursen (studien använder begreppet förhärskande diskurs men förankrar det inte i någon bestämd diskursanalytisk skola). Dessa bilder är den av bruket som något positivt å ena sidan och negativt å andra. Mellan dessa två punkter sker en ständig glidning beroende på var man lägger fokus. Man skulle till exempel kunna se nasal kokainanvändning på en nattklubb som något befriande och positivt samtidigt som man kan förfasas av crackanvändningen inom den amerikanska kontexten. Jag har för övrigt märkt att talesättet ”på crack” inte är helt ovanligt i svenska språket, man kan till exempel uttala sig om en ostrukturerad, oseriös eller labil person på detta sätt (”Baudrillard är som en Derrida på crack” etc.).

Utifrån detta talar studien om olika navigeringsstrategier som ungdomar använder när de exponeras för droger på olika sätt. Det är intressant att både begreppet strategier och droglandskap används utan att referera till Pierre Bourdieu. Så vitt jag kan se skulle detta kunna bidra positivt till analysen genom att se droglandskapet som ett fält där det förs en kamp om vem som sitter inne med den mest ”korrekta” informationen. Men nu behöver man dock inte använda denne franske överalltsociolog konstant och teorierna som läggs fram används på ett fruktbart sätt ändå.

Det verkar i alla fall finnas ett starkt motstånd mot officiell information om droger och droganvändning, något som kommer till uttryck på ett ganska kraftfullt sätt i frågan om alkohol är mindre farligt än cannabis eller inte. Ett citat gav uttryck för att en person kan avstå från att använda cannabis enbart för att det är olagligt, men samtidigt anse att de två drogerna egentligen är ungefär lika farliga. Att man gör jämförelser mellan alkoholens och cannabis effekter på hur våldsam användaren blir är också förekommande. Här är säkert den amerikanska ståuppkomikern Bill Hicks en kulturell inspirationskälla, se till exempel slutet av detta klipp:

”I have never seen people on pot get in a fight – because it’s fucking impossible”.

Skårner nämnde även att en informant kunde beskriva begreppet grupptryck som ett vuxenpåhitt, att om man ska använda droger eller ej handlar om den egna fria viljan. Här blir det för mig tydligt att det är fruktbart att använda sig av generationsbegreppet (jämför med sextiotalets ”Don’t trust anyone over 30!”). Genom social stängning i form av tillägnandet av information kan ungdomskulturen hålla ute de vuxna från insyn. Något liknande kan kanske ses i användningen av olika slanguttryck för olika droger. Den som sitter på kunskapen får även en status som kan användas för att hålla kvar sin plats inom en grupp.

Jag fann den inledande litteraturgenomgången användbar för vidare läsning om droganvändning i den svenska kontexten. Detta behövs eftersom i alla fall jag upplever att det är lätt att fastna allt för mycket i engelskspråkig litteratur och forskning som är utarbetade inom andra kontexter än just den svenska. Roligt att se att det finns en hel del spännande böcker, studier, rapporter och annat att läsa!

Ett intressant begrepp som var nytt för mig och som verkar ha inspirerat författarna till studien är drug wisdom eller att vara drug wise. Parker, H & Aldridge, J & Measham, F (1998). Illegal Leisure. The Normalization of Adolescent Recreational Drug Use, utgiven av Routledge, verkar vara boken att kolla in om man vill fördjupa sig i detta.

Nästa inlägg tar upp en studie om hemlösa svenskar i Köpenhamn, en grupp som ofta har missbruksproblematik.

Igår hölls den konferens om narkotikaanvändning och narkmanvård på Malmö Högskola som jag tidigare tipsat om. Konceptet var att ett antal olika forskare inom området gjorde var sin kortare presentation av något av de projekt de utfört, i syftet att ge små ”aptitretare”. Mellan föredragen kommenterade Bengt Svensson och Björn Fries inläggen, anledningen till konferensen var att Fries idag utses till hedersdoktor vid Malmö Högskola. Det hela spelades även in för UR Samtiden, så håll utkik efter föreläsningarna på Kunskapskanalen framöver, eller annars UR Play.

Det var verkligen en peppande samling föredrag som de olika forskarna höll och jag tänkte därför inleda en liten serie där jag tittar närmare på respektive persons bidrag till narkotikaforskningen.

Philip Lalander (som numera är professor i socialt arbete vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö Högskola) inledde med att tala om de etnografiska fältarbeten han gjort bland ungdomar i Norrköping. Anledningen till att han fokuserat på just heroin i staden berodde på en kraftfull ökning av antalet heroinanvändare under andra halvan av 1990-talet. Jag har tidigare skrivit lite om just detta i ett inlägg om Bengt Svenssons bok Heroinmissbruk.

Han presenterade ett antal intressanta koncept som var delvis nya för mig. Ett av dessa var konceptualiserandet av drogritualer, som sätter fokus på de konkreta handlingar och de situationer som är relaterande till droganvändningen. Detta är något som får mig att tänka på Howard S. Beckers berömda artikel Becoming a marihuana user från 1953 om hur man ”lär” sig att bli en användare av marijuana. Här finns en annan text som behandlar samma tema – Drug use as ritual. Det som betonas är alltså de kollektiva formerna av användningen, att man till exempel ”passar jointen”, skickar den vidare till nästa i en bestämd riktning eller efter ett visst antal puffar. Eftersom man så att säga måste vara ”invigd”, känna till dessa regler, förutom att ingå i gemenskapen skapar detta ofta ett hemligt socialt sammanhang som stärker gemenskapen inom gruppen.

Dock kan man påpeka att Beckers artikel är väldigt gammal och bygger på uppgifter som kommer från en kontext där bruket av marijuana mestadels var begränsat till de som då sågs som ganska extremt avvikande, som yrkeskriminella eller jazzmusiker. Idag är situationen helt annorlunda när cannabisanvändning i många storstadsmiljöer (även i Sverige) är närmast helt normaliserad och den kunskap och de regler som förr spreds genom andra användare kan man idag lätt komma åt genom att titta på ett avsnitt av Weeds eller liknande.

Ytterligare ett begrepp var etnoromantik som han fann hos de unga chilenare som kom i den ”andra vågen” av invandring från Chile, alltså efter de människor som flydde från Augusto Pinochets brutala regim. Det här innebär att man kan drömma sig tillbaka till hemlandet och starkt anknyta till den ”egna kulturen” i ett visst motsatsförhållande till den svenska kulturen. Något som kan visa sig i motsatspar som att chilenare ses som öppna och varma medan svenskar är blyga och kyliga i sina relationer till andra.

Denna etnoromantik ska dock enligt Lalander ses i samband med en form av ”ny etnicitet” som växer fram i städernas gatukulturer där man i hög utsträckning blandar olika kulturella uttrycksformer i den mån de passar in i den bild man vill skapa av sig själv. Det kan till exempel handla om att man tar till sig en jamaicansk arbetarklassaccent istället för BBC-engelska eller att man hämtar inspiration från de amerikanska kriminella gängen på väst- och östkusterna och hip-hopkultur. Inom gatukulturen knyts alltså starka sociala band till andra, något som kan bilda ett slags existentiellt brödraskap som bygger på en förväntan på hjälp från de andra i gruppen när detta behövs. Lite av detta snuddar också Sveinung Sandberg vid i hans artikel om invandrare som langar droger i Norge, Black drug dealers in a white welfare state.

Allt som allt verkar Lalanders forskning vara väldigt intressant och kanske framförallt relevant med tanke på att den idag ganska väl utbredda gatukulturen verkar vara ett till viss del outforskat fenomen. Den som vill läsa mer om det Philip Lalander skriver om kan till exempel kolla in hans bok Hooked on heroin: drugs and drifters in a globalized world som är nästan identisk med hans bok från 2001, Hela världen är din. En bok om unga heroinister. En väldigt negativ recension av Hooked on heroin finns i Contemporary Sociology (länk), huruvida den stämmer i sin kritik kan jag inte avgöra utan att ha läst Lalanders bok.

I nästa inlägg om den här konferensen kommer jag titta närmare på ett projekt som även det berör unga och droger, som utförts av bland andra Anette Skårner.

När jag var yngre var min mor inte så glad över att jag lyssnade på Cypress Hill. För en ensamstående mamma med en son som snubblade fram på muren mellan fältet där de duktiga och engagerade eleverna betade och fältet där de omotiverade bråkmakarna fanns var det kanske inte så positivt att höra västkustrap med titlar som ”Hits from the bong” och ”Everybody must get stoned”.

2009 års bästa album kan mycket väl vara Guns don’t kill people… Lazers do av Major Lazer där låten Mary Jane finns med. När jag hörde den första gången kom jag att tänka på just Cypress Hills Dr. Greenthumb, funkigare rap om det gröna får man leta efter. Fan vad skoj majjahumor det finns egentligen…

Frågan som oroade föräldrar ställer sig (och säkert har ställt sig sedan grammofonskivans tid) är om deras barn tar intryck av den musik de lyssnar på. Tittar man på punkare, gothare, hiphoppare och andra subkulturer så verkar det som ett solklart fall. För de som funderar på att ta ifrån sina barn vissa CD-skivor eller radera en del filer på deras datorer finns nu ett stycke forskning som de kan hänvisa till.

En ny studie publicerad i Addiction har tittat närmare på om det kan vara så att ungdomar som lyssnar på musik med texter som på något vis handlar om cannabisrökning löper större risk att börja använda själva. Exposure to cannabis in popular music and cannabis use among adolescents (länk om du sitter på universitetnät) menar att det finns en risk för att det är så. Studien undersökte vilken favoritartist 959 ungdomar i olika skolor i Pittsburgh hade. Eftersom man har kommit fram till att en genomsnittlig amerikansk ungdom ”blir utsatt för/are exposed to” 2.4 timmar musik om dagen, samt att dagens popmusik är ”genomsyrad/saturated” av cannabisreferenser vore det ju intressant att veta hur detta påverkar ungdomarna. För när dagens allra mest populära artister sjunger eller rappar om droger så är det cannabis som gäller.

Den här typen av forskning är dock inte helt ny, man har tidigare tittat på hur framställningar av rökning, alkohol och sex påverkar de som tittar på dem. I den här studien används Social Cognitive Theory (ordet kognitiv får dock en liten varningslampa att börja blinka i min hjärna, jag är absolut ingen socialpsykolog) som via en slags triangulering ponerar att beteende, miljö och personlighetsfaktorer påverkar relationen mellan medierade bilder och beteende som eventuellt kan påverka ens hälsa negativt.

Som kvalitativt inriktad sociolog med bristande kunskaper inom statistik är det inte helt självklart för mig hur resultaten ska utläsas. Vad som gör det hela klurigare är att en annan studie funnit en länk mellan hur mycket musik man blivit ”utsatt för/exposed to” helt generellt och en större risk att man har provat cannabis någon gång. Här används istället cannabisanvändning (nuvarande eller någonsin provat) som beroende variabel, och hur mycket ”cannabismusik” man utsatts för och antal sånger med cannabisreferenser favoritartisten hade, som oberoende variabler.

Resultaten blev att de deltagande ungdomarna i genomsnitt lyssnade på 21.8 timmar musik i veckan och att de blev ”utsatta” för 40 cannabisreferenser per dag (med en standardavvikelse på 104 låter detta som ganska mycket). Man kom som sagt fram till att ”high exposure to cannabis in popular music was associated independently with higher levels of current cannabis use”. Och varför är detta så betydande? Jo, musik är starkt kopplat till personlig identitet som kan innefatta klädkoder eller speciella ”beteenden” som influeras av musikidoler. Och enligt Social Cognitive Theory så brukar personer som tar efter dessa personer också försöka efterlikna deras beteenden, därav börjar de röka grönt/brunt.

Nu är jag lite fördumsfull här men jag tycker den här forskningen luktar lite väl mycket moralpanik eller så kan den i alla fall användas för att legitimera att föräldrar konfiskerar musik från deras barn. Lite som Parental Advisory-klistermärkena.

Jag kan dock inte undgå att undra om det inte är andra faktorer som spelar in om man börjar röka på eller inte. Själv har min stora förkärlek inför Cypress Hill inte resulterat i något omfattande cannabisbruk. För mig, och antar jag för många andra, spelar faktorer som vilka personer man umgås med, hur man mår och tillgång till drogen flerfaldigt mycket mer in.

En fantastiskt intressant dokumentär är Flipping out – Israel’s drug generation som bland annat kan ses via Youtube. Den här artikeln i ETC beskriver filmen bättre än vad jag kan göra men vad det handlar om är hur många israeliska värnpliktiga efter avtjänad obligatorisk tjänst i armén reser till Indien för att slappa, festa och ta droger. Det här resandet verkar vara närmast institutionaliserat, av de drygt femtiotusen unga män och kvinnor som blir klara varje år åker runt trettiotusen till olika platser i Indien, till exempel Goa. Tydligen tar runt 90 % av dessa människor droger under sin vistelse, många är närmast konstant höga och detta under en mycket lång tid.

Här får man följa några av ungdomarna som åkt iväg på vad en beskriver som ett sommarläger med droger. Intressant nog finns det speciella hus som sponsras av Israel som arbetar med drogprevention men även ett speciellt team som tar hand om de människor som ”flippar ur”, som blir psykotiska av vad som verkar vara en kombination av psykisk sjukdom och för mycket droger. Man får också följa en man vars uppgift är att ta hand om och föra tillbaka dessa personer till Israel. Detta beskrivs som en slags ”search and rescue” och man får en ganska skrämmande inblick i hur dessa psykoser kan ta sig uttryck när en ung israel med megalomani förs tillbaka till sitt hemland efter att ha beordrat lokalinvånare att arbeta för honom utan att ha pengar att täcka upp med.

Det som är intressant med det här fenomenet är att det verkar vara en slags legitim och institutionaliserad metod för att bearbeta de psykiska trauman man kan ha genomgått i armén. För mig är det ganska förståligt att droger tar upp en stor del som en slags självmedicinering när man kanske har tvingats att döda och orsaka förödelse i av Israel ockuperade delar av Palestina. Här fokuseras på de som inte klarar av att hantera dessa problem och därför flippar ur. Frågan är om det ska skyllas på drogerna, en bakomliggande mental sjukdomsbild eller kanske upplevelserna i armén.