Drogsociologi.se

Den australiensiska sociologen Helen Keanes bok What’s wrong with addiction? är något av det bästa och mest tankeväckande som jag har läst inom det drogsociologiska fältet. I den gör hon en kritisk genomgång av vad begreppet missbruk/beroende (addiction) representerar och hur det förstås inom den beroendemedicinska och terapeutiska diskursen. Den teoretiska ansatsen bygger på en kritisk socialkonstruktivism med franska tänkare som Michel Foucault och Deleuze/Guattari som ledstjärnor. En grundfråga som Keane ställer sig är varför det är någonting dåligt att vara en missbrukare och vari själva felet i/med missbruket ligger. Detta gör hon genom att diskursanalytiskt belysa och analysera de problem och dilemman som moderna missbruksdiskurser producerar och konstruerar. Boken är så fullmatad med intressanta spänningar, problematiseringar och kritik att jag inte kommer att ägna ett enskilt blogginlägg åt boken, utan du får ta mig på orden att det är en helt fantastisk bok om man har en fallenhet för postmodernt tänkande och uppskattar efterkrigstidens franska tänkande och queerteori (Keane refererar bland andra till Eve Kosofsky Sedgwick och Judith Butler).

Så istället för att skriva om boken i sin helhet så har jag letat upp en av hennes vetenskapliga artiklar, nämligen Pleasure and discipline in the uses of Ritalin (härligt när titlar på vetenskapliga artiklar rimmar), publicerad 2008 i International Journal of Drug Policy. I denna artikel utförs en analys av medicinska texter samt texter som är kritiska till förskrivningen av Ritalin och den diskurs som dessa texter befinner sig inom. I What’s wrong with addiction? lyckas Keane skickligt påvisa de diskursiva spänningar som uppstår mellan dikotomier som hälsa/ohälsa, normalt/onormalt som speglar olika perspektiv på beroende (ett annat binärt par är ren/smutsig – där dock så vitt jag vet man ofta bara använder det positivt laddade begreppet).

I artikeln tar hon avstamp i den franske filosofen Jacques Derridas observation angående det antika grekiska begreppet pharmakon, det vill säga en substans som både är ett botemedel och ett gift. Detta är hämtat från Derridas essä ”Plato’s Pharmacy” (finns översatt till svenska som Apoteket) i vilken han dekonstruerar texter om Plato och kritiserar gränsdragningen mellan innanför och utanför (en aspekt som Keane använder i sin bok för att problematisera distinktionen mellan kemiska substanser som vi stoppar i oss och kroppens egna elektro-kemiska signalsubstanser). För att citera från Wikipedia:

The problem, as Derrida reasons, is this: since the word pharmakon, in the original Greek, means both a remedy and a poison, it cannot be determined as fully remedy or fully poison.

Jag ska erkänna att mina försök att förstå Derrida och hans dekonstruktion har varit ganska fruktlösa (Filosofiska rummet om Derrida kan utgöra en hyfsad introduktion). Men och vi tar oss friheten att förstå detta begrepp metaforiskt och litar på Keanes användning av det så upplever jag det som ett mycket fruktsamt och intressant begrepp.

Hursomhelst så pekar alltså pharmakon-begreppet på att en substans inte kan fixeras eller bestämmas som antingen gottgörande/skadlig, sann/falsk eller utanför/innanför kroppen, utan konkretiserar den spänning som finns i våra uppfattningar om substanser, droger och läkemedel. Det finns många exempel på hur en och samma substans konstrueras som dålig respektive bra i olika fall. Det finns bra nikotin i form av plåster och tuggummi (och i snus som vissa hävdar) och dåligt nikotin i cigaretter. Fentanylplåster har sin ”goda” och smärtlindrande funktion för en cancerpatient men är en ”ny” skadlig ”drog” när de tuggas av heroinisten som inte får tag på heroin. Det vill säga: en drog är en substans som är på fel plats vid fel tidpunkt (och här bör man nog inte förringa: förs in i koppen på ”fel” sätt).

Ett annat exempel är alltså metylfenidat, mer känt som Ritalin (tidigare Ritalina, även Concerta), som främst skrivs ut till barn och ungdomar (men även till vuxna) med ADHD-diagnos. Antalet diagnoser ökar liksom utskrivningen av de centralstimulerande preparaten, och vid skiftet mellan 2011 och 2012 körde Sydsvenska dagbladet igång med en artikelserie som ville belysa denna sjukdom/diagnos (artiklar här, här, här och här plus den numera obligatoriska ”expertchatten”). Nu har även SBU sammanställt en rapport/litteraturöversikt [PDF] om ADHD och autism som problematiserar diagnosinstrumenten och att kunskaperna om långtidseffekterna av metylfenidat avsende ADHD är bristande.

Ritalin har beskrivits som en framgångssaga och 2007 när Keane skrev artikeln var Ritalin det allra vanligaste psykotropiska läkemedlet som skrevs ut till barn i både USA och Australien, en förskrivning som ökade dramatiskt under tidigt 90-tal (det är möjligt att detta har avstannat i dessa länder, men som sagt, förskrivningen ökar i många europeiska länder).

Ritalin har ofta utmålats som den ideala medicinen, biverkningarna är få medan substansen kraftfullt minskar symptomen för ADHD jämfört med icke-medicinska behandlingar som psykosocial terapi (s. 402). Men kritikerna är många och de brukar framhålla metylfenidatets farmakologiska likheter med centralstimulerande substanser som kokain och amfetamin (i själva verket en ganska neutral psykofarmakologisk beskrivning) och menar att Ritalin är inget mindre än ”legalt tjack”. Om vi minns Derridas tolkning av pharmakon så är det precis här som det blir intressant. Denna substans är en central knutpunkt i en diskursiv spänning – det handlar egentligen inte om Ritalin är botemedel eller gift, läkemedel eller drog – det är båda delarna beroende på vilket perspektiv man anlägger.

Den medicinska diskursen som Keane fokuserar på försöker minimera kopplingen mellan en farlig gatudrog som amfetamin och Ritalin genom att tydliggöra skillnaderna i effekter och användningsmönster – Ritalinet förskrivs av läkare enligt en strikt ordination, användningen kontrolleras (även om så kanske inte alltid är fallet) av föräldrar och lärare och används i strukturerade sammanhang som i hemmet och i skolan. Från det medicinska perspektivet får Ritalin inte smutsas ner av kopplingar till icke tilltänkta effekter av eufori och drogrus. Effekterna för den som tar läkemedlet är inte eufori och berusning (som vore fallet om det hade gällt amfetamin), utan ritalin blir ”a medication that instils discipline rather than producing pleasure” (s. 402). Trots detta är som sagt kritiken mot Ritalin kraftfull på sina ställen och Keane nämner psykologer, ”anti-psykiatri”-folk, psykodynamiska terapeuter och pediatriker som några yrkesgrupper inom vilka det finns välkända och högljudda motståndare.

Kritikerna hävdar ofta som tidigare nämnts likheten med olagliga droger och menar att det är höjden av hyckleri att ge droger till barn medan man samtidigt uppmanar dem att undvika de olagliga drogerna (liknande tankar har framförts av Nathan Sachar). Att förskriva Ritalin har även jämförts med underhållsbehandling med metadon, då menar man att beroendetillståndet blir mer lätthanterligt sett kortsiktigt, men att den underliggande patologin lämnas orörd (vilket är en klassisk kritik av medicinering med psykofarmaka från psykodynamiskt håll). Ritalin skulle alltså vara en ”quick-fix” för att inte behöva göra något åt ”our fast-paced ’rapid-fire’ culture”, som av vissa anses vara anledningen till att ADHD-diagnoserna ökar.

Ett (humoristiskt) exempel på ritalinets "motdiskurs"

Det sistnämnda påståendet inom denna ritalin-motdiskurs hänger ihop med kritiken mot själva ADHD-diagnosen i sig, att frågan egentligen borde handla om om ADHD ”finns” överhuvudtaget. Diagnosticerandet bygger inte på något biomedicinsk test utan bygger på närvaron av utvecklingsmässigt olämpliga nivåer av uppmärksamhet, aktivitet, förmåga att bli distraherad, impulsivitet samt påföljande negativ inverkan på (kanske främst) skola men även det social livet och relationerna med familjen (s. 402). Här framhåller kritikerna att detta är faktorer som bedöms på ett väldigt subjektivt sätt och som kan tendera att ”lämpligt” nog oftast finnas bland pojkar eller hos barn till socialt eller ekonomiskt utsatta föräldrar. Utifrån detta menar Keane att åsikten att ADHD inte är en ”riktig” sjukdom/diagnos har spridit sig bland allmänheten:

in critical accounts ADHD is a classic case of medicalisation: the disruptive but ’normal’ unruliness of boys has been pathologised as a psychiatric disorder, to the benefit of drug companies, medical experts, stressed and competitive parents and overworked teachers who are expected to maintain order in large classes (s. 402).

I Sverige argumenterar till exempel scientologianknutna Kommittén för Mänskliga Rättigheter utifrån detta perspektiv (se till exempel detta pressmeddelande). Från ett inte lika extremt perspektiv som KMR:s skulle man då kunna beskriva ritalinförskrivningen som någonting som används för att hantera konflikter mellan vuxna och barn i specifika kulturella kontexter där det finns en förväntan att barn ska vara självständiga och fokuserade så tidigt som möjligt (s. 402). Jag är medveten om att sociologen Eva Kärvfes bok Hjärnspöken – DAMP och hotet mot folkhälsan skapade en hätsk debatt när den kom, men jag har inte läst denna och kan därför inte uttala mig om innehållet i den. Utifrån det jag har läst om boken så verkar det finnas en del likheter med Keanes artikel (och generella teoretiska ramverk) och eventuellt skulle man i den efterföljande debatten kunna finna belägg för den diskursiva kamp om ADHD och psykiatrisk medicinering som Keane beskriver.

Keane menar att Ritalin-frågan också är en del av en bredare spänning inom läkevetenskapen som handlar om användningen av psykoaktiva substanser för att kontrollera problem med uppförande, beteende och sinnesstämning, framförallt gällande barn (s. 403). Av största vikt här är dikotomin mellan njutning och disciplin som enligt Keane är det som gör att Ritalin (samt metadon och andra underhållsbehandlingsläkemedel) kan behålla ”their acceptability as tools of correction” (s. 403). Genom att distansera dessa substanser från kroppslig njutning blir det möjligt att kvarhålla deras ställning som hälsofrämjande läkemedel istället för droger med stor missbrukspotential.

Keane tittar alltså närmare på Ritalin utifrån frågan om denna substans är ett säkert läkemedel eller en stimulant med missbrukspotential. Aktörer inom den medicinska diskursen betonar de få riskerna med Ritalin och menar att preparatet är en säker substans som, om den används på ett korrekt sätt och gärna tillsammans med psykosociala insatser, effektivt lindrar symptomen för de som har diagnostiserats med ADHD. Bakom detta ligger en tanke om att på grund av att användningen är begränsad till och kontrollerad inom specifika kontexter, som barnets familj och i skolan, så uppstår få problem med (icke-medicinskt/rekreationellt) missbruk.

Det intressanta med att detta framhålls inom den psykiatriska/medicinska diskursen är enligt Keane att det står i kontrast mot det som vanligtvis är en grundsten inom det psykofarmakologiska synsättet – att det är de kemiska egenskaperna hos en viss substans som bestämmer vad den är för något (läkemedel, narkotika, drog etc.) och hur den används. Istället har man tagit till sig en bredare syn på substansanvändning som inkluderar sociala och kontextuella faktorer (s. 403). För här har vi något lurt eftersom psykofarmakologin beskriver metylfenidat som farmakologiskt mycket likt kokain och amfetamin och att det påverkar dopaminet i hjärnan på samma sätt som dessa olagliga substanser (vilket är en anledning till att metylfenidat har provats som substitutionsbehandling för kokainberoende). Inom detta fält ser man substansen som beteendeförstärkande, åtminstone i laboratoriemiljö där både djur och människor kan fås att trycka på en knapp ett stort antal gånger för att få en belöning i form av metylfenidat – därav drar man slutsatsen att har substansen en hög missbrukspotential (s. 404).

Kruxet är alltså ”the ’apparent discrepancy’ between Ritalin’s scientifically demonstrated abuse potential and the seemingly low rates of actual abuse in the community” (som en inflikning funderar jag på om detta delvis skulle kunna bero på att just de psykofarmakologiska ”analogerna” kokain och amfetamin är hyfsat tillgängliga och etablerade i de länder där Ritalin skrivs ut). När samtidigt amerikanska myndighetsorgan uttrycker stor oro för denna missbrukspotential blir den brinnande frågan alltså hur metylfenidat både kan vara farlig narkotika med hög missbrukspotential och ett värdefullt läkemedel (substansen är klassad under schedule II i USA, det vill säga samma kategori som kokain, amfetamin och metamfetamin, i Sverige narkotikaklassad under förteckning II). Här måste man alltså göra en tydlig skillnad mellan till exempel snortande av metylfenidat för nöjets skull och den legitima användningen av samma substans som läkemedel – ett åtskiljande som inte så lätt låter sig göras och som tar oss tillbaka till definitionen av en drog (narkotika) som en substans som är ”på fel plats vid fel tidpunkt” och som visar på den mycket labila positionen som både botemedel och gift som psykoaktiva substanser innehar inom läkevetenskapen.

Men betyder den här skillnaden eller icke-skillnaden någonting egentligen? Är det inte en självklarhet att ett läkemedel kan missbrukas eller användas under andra omständigheter än vad läkarna hade tänkt sig? På sätt och vis är det så, men det intressanta är på vilka sätt denna skillnad upprätthålls. Vilka kontexter av användning och anledningen därtill är acceptabla? Vem avgör detta? Hur skiljer sig synen på problematisk användning av en substans beroende på om vi kallar det narkotikamissbruk, drogmissbruk eller läkemedelsmissbruk? Finns det en tendens att de som definierats som läkemedelsberoende ses som mer problematiska och får mer hjälp av olika vårdinsatser, eller är det tvärtom så att denna grupp är förbisedd och att de flesta vårdinsatserna läggs på de som är ”värst drabbade” – heroinisterna, haschmissbrukarna och så vidare?

Keanes artikel väcker många frågor utifrån en specifik position som lutar åt en negativ inställning till medikalisering och läkevetenskapen. Jag vill inte gå så långt som att utmåla medikalisering som en utstuderad plan från myndigheternas och andra makthavare för att utöva makt över individers liv utan vill snarare se en mer pragmatisk medikaliseringskritik som betonar att denna inte per automatik är djävulens påfund, men att tendensen att allt fler sociala/individuella problem ses som medicinska sådana kan vara problematisk. Men som sagt, här finns det många intressanta och viktiga frågor som fler borde fundera på.

Vidare kommer Keane i sin artikel in på den aspekt av metylfenidat som har att göra med njutning, men för att detta inlägg inte ska bli en lång uppsats så sparar jag denna del av artikeln till ett kommande inlägg där jag tar upp en poäng hon gör gällande laboratoriearbete och dess syn på utförandet av ”uppgifter” för att få tag på ytterligare doser av en viss substans. Något som har kopplingar till en dikotomi mellan njuting och arbete och som visar sig ha relevans för en förståelse av underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin för heroinister i termer av anti-eufori och tanken om att göra missbrukare till arbetsföra och skötsamma arbetare. Men mer om detta senare – tills dess kan jag verkligen rekommendera Keanes artikel och övriga texter. Det går inte att komma ifrån att de är skrivna från ett socialkonstruktivistiskt och postmodernt perspektiv som säkerligen retar gallfeber på en del som är naturvetenskapligt skolade, men de kritiska frågorna som hon ställer är i mina ögon extremt viktiga.

• Keane, Helen (2008) ’Pleasure and discipline in the uses of Ritalin’, International Journal of Drug Policy, vol. 19, pp. 401-409.

Ett potentiellt hinder för forskare som studerar sociala fenomen som är olagliga, normbrytande eller stigmatiserande är det faktum att personer som vore intressanta att intervjua kan tendera att undvika denna typ av interaktioner. Den australienska drogforskaren Monica J. Barratt har därför undersökt möjligheterna att intervjua användare av vad hon kallar ”party drugs” med hjälp av internet. Det vill säga genom att chatta med intervjupersonerna via en Instant Messaging-klient, och därmed använda sig av vad Barratt kallar ”synchronous online interviewing”.

Detta är något som utifrån hennes artikel framstår som ett oprövat koncept även om det finns ett fåtal studier som tidigare har undersökt denna intervjumetod. Slutsatserna har främst varit att metoden är väldigt begränsad men att den skulle kunna utgöra ett komplement till traditionella intervjuer som utförs ansikte mot ansikte. Enligt Barratt är en viktig aspekt för att genomföra en bra online-intervju att både intervjuperson och intervjuare känner sig bekväm med att kommunicera med hjälp av text och att man kan skapa en god relation det emotionellt sparsamma mediet till trots. Jämfört med vanliga intervjuer så innebär chattandet att mikrosociala aspekter som ögonkontakt, icke-verbala gester och interjektioner som hmm… och mmm… omöjliggörs. Å andra sidan finns det möjlighet att textmässigt beskriva känslouttryck genom emoticons och uttryck som lol och den uppsjö av förkortningar som används på internetfora och i chattrum (lmao och så vidare).

I den här korta artikeln publicerad i Drug and Alcohol Review beskriver Barratt hur hon i samband med ett större etnografiskt fältarbete på internet skapade en enkätundersökning om användning av ”partydroger”. Hon spred information om enkäten på olika fora om ravekultur och generell droganvändning, fora som hon aktivt hade deltagit i för att få kontakt med potentiella intervjupersoner. Urvalet i den här enkäten bestod av 837 australier över 16 år som hade använt partydroger under de senaste 12 månaderna och som dessutom hade deltagit i online-diskussioner om droger under de senaste sex månaderna. I slutet av enkäten fick respondenterna svara på om de var intresserade av att ställa upp på en online-intervju och fick i så fall lämna sitt forum-alias eller IM-namn. Majoriteten av dem som deltog i enkäten var inte intresserade av att genomföra en intervju men de som gick med på att bli intervjuade tenderade att rapportera mer frekvent ecstasyanvändning och hade använt fler olika typer av droger. Hon fick fram 68 potentiella intervjupersoner varav 29 intervjuer genomfördes, denna grupp hade också oftare använt IM och fora under den senaste tiden än de som inte ställde upp.

Intervjuerna tog i genomsnitt drygt två timmar, den kortaste en timme och den längsta 2 timmar och 26 minuter. Att hitta en tid för intervjun verkade vara relativt oproblematiskt, endast två personer behövde boka om och två lämnade intervjun tidigare än beräknat. Hälften av intervjuerna innehöll minst ett kortare avbrott då intervjupersonen fick ett telefonsamtal, behövde röka, någon annan som tog kontakt med personen online med mera. De tekniska problemen var få, två personer blev nedkopplade under intervjun och detta hände en gång för Barratt (intervjuerna genomfördes 2008 så det är inte omöjligt att de gjordes på uppringd lina – idag är det väl mest trådlösa routrar och 3G-uppkopplingar som spökar på detta sätt). Intervjupersonerna informerades om att konversationen potentiellt skulle kunna fångas upp av andra (polis osv) om inte kryptering används, men endast en person ville installera ett gratis krypteringsprogram (och detta användes inte till slut på grund av installationsproblem).

Så långt om de mer tekniska detaljerna vid intervjuerna, hur skapar man då en väl fungerande kontakt (det som kallas rapport på engelska) när man är begränsad till att kommunicera med hjälp av text? Barratt använde sig av fyra olika sätt för att skapa förtroende.

Det första sättet kallar hon legitimitet (legitimacy) och innebar att hon använde projektets webbsida för att legitimera sig som forskare och använde samma foto som fanns på denna sida som avatar/profilbild i IM-klienten. Detta fungerade bra och endast en person litade inte på att hon var den hon uppgav sig vara, något som visade sig bero på en vän som ville skoja med personen genom att säga ”that this isnt what it seems” (s. 4). Det andra sättet innebar att berätta om egna erfarenheter som hade relevans för konversationen (disclosure), till exempel att nämna att hon träffade sin man på ett internetforum vilket fick intervjupersonen att öppna upp sig. Tredje tekniken var att använda sig av humor som ett sätt att visa att hon hade kunskap om drogerna som diskuterades med mera.

Dessa tre första sätt eller tekniker är dock inte något unikt för online-intervjuer, de är snarare högst naturliga aspekter av att utföra ett traditionellt fältarbete eller för att etablera kontakt med informanter på fältet. Den fjärde tekniken skiljer sig dock lite från vanligt etnografiskt intervjuande eftersom den handlar om att göra sig förstådd genom textbaserad kommunikation (linguistic style). För att etablera kontakt använde hon de språkliga konventioner som används på fora och i chattrum, som tidigare nämnda smileys samt att inte använda sig av versaler och punkter. På så sätt försökte hon att anpassa sig till intervjupersonens sätt att skriva in text, till exempel i vilken takt, hur stora textstycken som skrevs in och skickades åt gången och mängden ”chatt-jargong” (net-speak) som användes.

Barratt menar att kvaliteten på datan (data quality – jag hade kanske använt ett annat begrepp än det kvantförknippade data) som intervjuerna gav var god men att det under två intervjuer var svårt att etablera god rapport vilket resulterade i korthuggna svar och lång tid mellan svaren. Detta är något som lätt kan uppstå när man genomför vanliga intervjuer, med den skillnaden att det online är lättare för intervjupersonen att avsluta intervjun, antingen genom att snabbt säga att man måste springa iväg eller genom att fejka en nedkoppling eller programkrasch. Barratt kommer fram till att ett problem med att intervjua personer online är man tenderar att mestadels få tag på personer som är vana internetanvändare och som känner sig bekväma med att interagera med andra via tangentbordet så att säga. Detta innebär att andra mer traditionella metoder bör användas för att få ett mer representativt urval (om man nu är ute efter representativitet á la kvantitativa studier).

Hon betonar även att ”successful online interviewing also depended largely upon the textual performance of the technical and cultural competence by the researcher” (s. 5). Detta kräver att man inte distanserar sig från den miljö man studerar och att man aktivt försöker att tillämpa de fyra metoder för rapport-skapande som nämndes tidigare. Dessutom är det viktigt att man som forskare etablerar sig på de internetfora som är relevanta för forskningen och där försöker skapa förtroende inom den sociala sammanslutning som uppehåller sig där: ”ethnographic work as a prelude to conducting online interviewing is essential to determine which approach would work best for the specific contexts within which researchers who wish to interview through online chat are currently operating” (s. 6).

Så vad ska man då säga om framtidsutsikterna för denna enligt Barratt sällan använda metod? När det gäller just forskningsämnen som handlar om olagliga eller stigmatiserande aktiviteter så tror jag att det är en effektiv metod för att intervjua personer som inte vill träffa en forskare IRL. Dock ska man kanske vara lite försiktig med online-intervjuer så att det inte blir en ursäkt att stanna hemma och inte ge sig ut på fältet om det är ett mer traditionellt fältarbete man gör, men å andra sidan borde metoden vara utmärkt för att bredda sitt potentiella omfång gällande intervjupersonernas geografiska utspridning. En annan fördel är att texten redan är inmatad i datorn, vilket gör att man kan undvika det tidskrävande arbetet med att transkribera inspelade intervjuer.

En tanke är också att personer som förblir anonyma för forskaren åtminstone i teorin skulle kunna vara någon annan än de utger sig för att vara. Nu tror jag inte det är så stor risk att det är en medelålders man som sitter bakom tangentbordet när man tror sig intervjua en 16-årig kille, men det är en aspekt av den anonyma kommunikationen som i alla fall bör ägnas en tanke.

• Barratt, Monica J. (2011) ’The efficacy of interviewing young drug users through online chat’, Drug and Alcohol Review, [Accepted for publication Oct 2011].

Det var med stor nyfikenhet som jag började läsa artikeln Heaven and Hell – A Phenomenological Study of Recreational Use of 4-HO-MET in Sweden, skriven av Anette Kjellgren på Avdelningen för psykologi vid Karlstads universitet och Christophe Soussan som har titeln hypnoterapeut. Det är nämligen inte var dag som jag stöter på fenomenologiskt inspirerad forskning om droger.

Research chemicals, legal highs, designerdroger eller internetdroger. Begreppen är många men de används idag för att beskriva den stora mängd olika psykoaktiva substanser som främst används av yngre människor och som inhandlas i gråzonen mellan lagligt och brottsligt på nätet. EMCDDA, med sitt ”early warning system” är snabba med att identifiera dessa ”nya” droger som när de dyker upp på medias radarskärmar tenderar att skapa en viss känsla av panik bland myndighetsfolk. Men man får skriva nya inom citationstecken eftersom en stor del av de substanser som dyker upp på marknaderna syntetiserades för många år sedan av folk som Alexander ”Sasha” Shulgin och hans fru Ann Shulgin i Kalifornien.

Flertalet av de så kallade internetdrogerna är hallucinogena substanser och en teori om varför de har blivit så förekommande i dagsläget är att LSD är förhållandevis svårt och dyrt att få tag på i Europa (s. 212). Det juridiska systemet hänger inte med att narkotikaklassa alla dessa substanser, gränsen mellan laglig och olaglig vara har visat sig ändrats på bara någon månad och det pågår en konstant katt-och-råtta-lek mellan tillverkarna och myndigheterna runt om Europa.

En av dessa ”nya” hallucinogena substanser är 4-HO-MET, en syntetisk tryptamin som syntetiserades av tidigare nämnda Alexander Shulgin. Den fullständiga kemiska benämningen är 4-hydroxi-N-metyl-N-etyltryptamin, detta säger en kanske inte så mycket om man inte är kemist, men huvudpoängen är att 4-HO-MET till sin struktur är väldigt lik psilocin och även psilocybin (som i kroppen metaboliseras till just psilocin). Det vill säga de tryptaminer som ingår i psykedeliska svampar och som ger ett LSD- eller meskalinliknande rus.

Artikelförfattarna fokuserade på just denna substans eftersom det verkar förekomma relativt utbredd användning just i Sverige. De hade från början tänkt att samla in engelska tripprapporter från nätet för att analysera ruset som denna väldigt obeforskade substans ger, men blev överraskade av att de inte kunde finna så pass många sådana att det vore lönt att analysera dem. Detta innebar att de fick vända sig till svenska webbfora för att hitta tripprapporter för 4-ho-met. Varför just denna substans framstår som så vanlig i Sverige har de inget bra svar på, men skulle bland annat kunna bero på att tillgången till illegala substanser med liknande effekter (som t.ex LSD) är låg eller att allmänna diskussioner om drogrelaterade upplevelser är något tabuartat här, vilket får folk att vända sig till nätet som främsta informationskälla.

Syftet med studien blev således att: ”establish an understanding of what characterizes the experience of recreational use of the psychoactive substance 4-HO-MET” och artikelförfattarna gör detta genom att använda sig av en metod som jag inte har hört talas om tidigare, Empirical Phenomenological Psychological Method (EPP), utvecklad av Gunnar Karlsson, professor i pedagogik vid Stockholms universitet och psykoanalytiker. Detta tar oss in på filosofisk mark eftersom den utgår från Edmund Husserls fenomenologiska tankesystem. Exakt hur denna metod knyter an till Husserl redovisas inte, på det hela taget saknar jag en diskussion om varför just denna metod är den mest användbara för att beskriva och analysera det upplevda ruset utöver att den innebär en möjlighet att så öppet och med så få förutfattade meningar som möjligt ”[describe] people’s experiences and its percieved meaning” (s. 213).

Här tror jag eventuellt att en medvetenhet om metodens existens och det empiriska materialets natur är det som gör metoden till den mest lämpliga. Jag har inte läst den bok av Gunnar Karlsson som det hänvisas till, men som jag förstår det så samlas materialet in och analyseras sedan i fem steg.

I steg 1 läses materialet igenom ett antal gånger för att få en överblick och greppa de psykologiska fenomen som förekommer i det. Steg 2 innebär att man delar in texten i mindre enheter som kallas Meaning Units (MU), en indelning som görs varje gång beskrivningen på ett avgörande sätt ändrar textens mening. I steg 3 omvandlas dessa MU till ”the language of the researcher” för att ”highlight and raise the implicit and underlaying meaning of a phenomenon to its explicit level” (s. 214). Detta innebär att en mening som i ”original” löd: ”It was a bit difficult to walk straight” blir till ”the participant described motion difficulties”. Detta leder vidare till steg 4 som innebär en organisering av fenomenen som ger forskaren en enheltlig struktur av kategorier – i den här studien vaskade man fram 37 olika kategorier. Steg fem fokuserar på mer övergripande teman eller strukturer vilket i denna studie resulterade i nio olika teman som förberedelser och förväntningar, förändring av perception, gränsen mellan subjekt och objekt suddas ut samt himmel och helvete.

Det är intressant att forskarna även testade validitet och reliabilitet genom ett speciellt test som har utvecklats just för denna metod; jag har uppfattat fenomenologin som ganska start förankrad i en hermeneutisk eller humanistisk tradition som helt bortser från positivistiska (i princip naturvetenskapliga) vetenskapsideal. Men jag antar att det ingår i psykologisk forskning att man måste belägga sina resultat med de klassiska vetenskapliga testverktygen.

Forskarna samlade alltså in så kallade tripprapporter genom sökningar på sidor som Flashback, Kärlek och Respekt och Magiska molekyler. De rapporter där man inte kunde fastställa att det var 4-HO-MET och endast denna substans som användes gallrades bort, liksom dubbletter som publicerats på mer än ett ställe. Till slut hade de fått tag på 25 stycken rapporter, om jag förstår det rätt uteslutande från Flashbacks forum. Rapporterna publicerades anonymt av 23 män och två kvinnor där åldersspannet låg mellan 18 och 30 år. Vanligaste dos låg på runt 25 mg, med 180 mg som största och majoriteten hade valt att svälja substansen.

Så vad kunde man då få ut av dessa tripprapporter? En del förberedde sig inte inför intaget av drogen, men de flesta läste på innan eller hade talat med vänner om vilka effekter som man kunde förvänta sig. ”The importance of structure and a secure environment for the experience were emphasised” (s. 215), vilket jag tolkar som att de metoder för användning av hallucinogena droger som utvecklades i västvärlden under 60- och 70-talen till stor del har inkorporerats i både den allmänna diskursen såväl som i praktiken. Timothy Learys distinktion mellan set och setting verkar vara något som folk som tar hallucinogena droger antingen är explicit eller implicit medvetna om. De perceptionsmässiga förändringarna kom gradvis – från enklare visuella mönster till mer intensiva perioder med konkreta bilder och objekt som kunde uppfattas både med öppna och stängda ögon. Ljud uppfattades på andra sätt, smaker gav upphov till nya och oväntade associationer och synestesi upplevdes, generellt sett upplevelser som även LSD skapar för användaren.

Mest intressant är nog den dikotomi forskarna ställer upp mellan heaven och hell (en vink åt Aldous Huxleys Heaven and Hell måntro?). Heaven sammanfattar harmonifyllda upplevelser, det kan handla om eufori, ökad energi eller en njutning som uppkommer som av sig själv. Skrattet var här centralt och kunde beskrivas som omöjligt att stoppa och även en känsla av allomfattande kärlek till andra människor eller livet i sig beskrevs.

Hell å andra sidan beskrev de negativa effekterna av 4-HO-MET-ruset och kunde handla om att man blev obekväm eller tappade kontrollen; ”On a certain threshold the intensity of the experience resulted in discomfort, chaos and loss of control” (s. 217). Den period som brukar beskrivas som afterglow, det vill säga när effekterna börjar avta kunde kännetecknas av en skön känsla av att vara tillbaka i ”verkligheten” så att säga, men även känslor av tomhet och nedstämdhet i och med att ”trippen” var över. En del rapporterade om huvudvärk, mental eller fysisk trötthet och svårigheter att somna, men som författarna påpekar så kan man inte utesluta om detta upplevdes på grund av substansen i sig eller på grund av avsaknad av sömn, stress eller fysisk eller psykisk utmattning.

Artikelförfattarna tar upp en del problematiska aspekter som är kopplade till användningen av research chemicals. Det handlar om att det oftast är unga människor som utan att ha reflekterat eller sökt information om drogen i fråga i någon större utsträckning experimenterar med kraftfulla psykoaktiva substanser. Det är också ofta svårt att veta exakt hur mycket man stoppar i sig om man inte är noggrann med vägning/uppmätning och det är svårt att lita på renhetsgraden aktuell substans har. Jag kan hålla med om att detta är problematiska aspekter, men detta skiljer sig inte i någon större utsträckning från många andra droger som folk stoppar i sig efter tips från vänner och så vidare. I en situation där vissa substanser är kriminaliserade uppstår dessa problem efter som varorna säljs på en svart marknad.

Här skulle man kunna tro att artikelförfattarna skulle peppra artikeln med väl valda råd till myndigheterna om hur ”vi” ska ”komma till rätta med” användningen av nätdroger, men jag blir glad över att de inte intar någon moraliserande position utan för fram ett par aspekter av livet i det moderna samhället som kan tänkas få människor att ta dessa substanser. Att experimentera framstår som en viktig del av detta och att användarna drivs av en nyfikenhet för att uppleva alternativa medvetandeformer. De funderar även på om ”the use of psychoactive substances may be a manifest expression of a need to experience something different and more existential than the limited everyday self” (s. 218), något som de sätter i relation till dagens sekulariserade samhälle, där religiösa strömningar erbjuder svar som står att finna i en bok, samtidigt som det erbjuds få möjligheter att själv uppleva det som det mässas för.

Den här är en viktig artikel eftersom det faktiskt verkar vara den första vetenskapliga artikeln som beskriver 4-HO-MET:s egenskaper och effekter. Dock görs det genom de anonyma tripprapporter man har hittat på nätet vilket gör att forskarna har arbetat med andrahandsinformation vars ”sanningshalt” inte kan verifieras på samma sätt som om man hade använt sig av ett laboratorieexperiment. Dock ska man inte förringa tripprapporternas värde, i fallet med 4-HO-MET blir det extra tydligt att det är dessa psykonauter som bidrar med den information som både andra användare och forskare kan använda för att skapa en större förståelse för detta specifika drogrus. Men detta innebär också att främst unga människor som är öppna för att testa psykoaktiva substanser i någon mån blir försökspersoner för en substans där kunskapsunderlaget om eventuella skadliga effekter är snålt.

Med tanke på den stora mängd research chemicals som finns tillgängliga och som väntar på att nå drogmarknaderna så blir den specifika fenomenologiska metod som forskarna använde sig av intressant men också problematisk eftersom den troligtvis skulle behövas göras om i fråga om varje sådan enskild drog. Det är just detta som folk själva gör när de skriver tripprapporter som de publicerar på nätet och i den bemärkelsen är det arbete som sajten Erowid gör nära besläktat med denna studies arbete. Skillnaden är att dessa två forskare har sammanställt rapporterna utifrån en metod med vetenskapliga ambitioner och på så sätt har lyckats skapa en något mer objektiv bild av 4-HO-MET. En bild som på många sätt talar emot den rådande mediabilden av nätdrogerna som mycket dödliga preparat.

• Kjellgren, Anette & Soussan, Christophe (2011) ‘Heaven and Hell – A Phenomenological Study of Recreational Use of 4-HO-MET in Sweden’, i Journal of Psychoactive Drugs, vol . 43:3, pp. 211-219.

Gunnar Hermansson är före detta kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisen och Stefan Sparring är chef på Maria Ungdom i Stockholm. De två har tillsammans skrivit boken Partydroger, som är en genomgång av ett ganska stort antal vanligt förekommande droger i Sverige 2011.

Boken inleder med en översiktlig bakgrund över dessa festdroger, men jag saknar en tydlig definition av begreppet partydrog. Efter att ha läst boken får man nog säga att begreppet ungdomsdroger vore ett bättre namn, även om det kanske inte klingar lika väl som boktitel. Den definition som jag har kunnat vaska fram är en som tar sin utgångspunkt vid millenieskiftet och den slags andra våg av ravefester som då uppmärksammades från polisens sida. Boken gör sitt anslag i ett polisingripande mot en sådan fest i Halland, som resulterade i att ett 20-tal ungdomar fick lämna urinprov och man hittade ecstasy, metamfetamin, amfetamin, GHB, cannabis, psilocybinsvampar och efedrintabletter på platsen. Det handlar alltså om droger som av ungdomar eller unga vuxna främst använder ”på fester, krogar och i barer” (s. 13). Här spelar de syntetiska drogerna en stor roll, dessutom att bruket är centrerat till vissa subkulturer som en del ungdomar rör sig i eller ingår i. I en lista över ”de vanligaste partydrogerna” som presenteras förekommer ovan nämnda substanser, men även kokain, LSD, GBL och bensodiazepiner.

Som chef för Maria Ungdom har Sparring förstås sitt fokus på ungdomar och deras drogproblematik och i flera kapitel beskrivs anekdotiska berättelser om hur individuella ungdomar har beskrivit en viss drog eller hur de till slut hamnade på kliniken efter en tids intensiv användning. Att de två författarna genom sina karriärer i högsta grad har fått stöta på droganvändningens allra mest problematiska aspekter, när det går så illa att individen behöver vårdinsatser (ibland med hjälp av tvångsvård), respektive polisiära och efterföljande straffrättsliga åtgärder, blir för mig tydligt. Detta eftersom tonen i boken mångt och mycket liknar andra publikationer som har den där ”myndighetstonen”, som förvisso sakligt beskriver olika drogers effekter och konsekvenser för främst individen, men som har en underliggande ton av att vara skriven för att avskräcka, alternativt för att informera oroliga föräldrar. För mig som för länge sedan sett igenom mycket av de ”idéburna” organisationernas samt myndigheternas implicita politiska mål är det svårt att inte läsa denna typ av bok med extra kritiska ögon. Om detta beror på att jag har blivit indoktrinerad av de rådande ”drogliberala stämningarna” i samhället som bokens författare nämner är upp till läsaren av denna blogg att avgöra.

Kapitlet som benämnts Neuroanatomi tycker jag är väldigt bra eftersom det klart och tydligt förklarar de psykofarmakologiska och biologiska grunderna som påverkar hur olika psykoaktiva substanser i sin tur påverkar individen. Detta behövs eftersom efterföljande kapitel alla diskuterar de olika drogerna delvis i termer som förekommer inom den neurologiska disciplinen. På en nivå kan jag tycka att detta tillför ett intressant material till boken eftersom en mer detaljerad och ingående förståelse kan nås av hur de olika drogerna inverkar på hjärna och kropp, men på en annan nivå så skulle man kunna se detta som utfyllnad eftersom i alla fall jag inte kan se några direkta praktiska användningsområden att använda denna information på, så till vida man inte ämnar studera psykofarmakologi vidare. Man skulle möjligtvis kunna arbeta utifrån hypotesen att all denna information om neurologiska effekter är ett resultat av en allmän diskursiv vändning inom narkotikadebatten. Vi har tidigare kunnat se att böcker som Pelle Olssons Marijuana och frihet i extremt stor utsträckning diskuterar cannabis i termer som ligger inom detta sätt att tala om droger. Den senaste tidens uppmärksammade artiklar om cannabis i Dagens Nyheter gick ungefär i samma spår, då mycket fokus där låg på drogens effekter på kognition och hjärnan i allmänhet.

Annars följer bokens kapitel en mall som innebär att de olika grupperna av droger presenteras utifrån en allmän historisk bakgrund, något om utbredning och förekomst, hur drogen intas, ruset beskrivs liksom de tecken som visas upp vid berusning, hur abstinens och behandling ser ut, samt vilka skadeverkningar som förekommer och slutligen lite om drogens ”neurobiologi”. Det finns även kortare beskrivningar av i media uppmärksammade polisoperationer som har resulterat i att smugglare och langare åkt fast, där en rad olika uppfinningsrika metoder som använts för smugglingen beskrivs. De här kapitlen är väldigt informativa och presenterar en lättöverskådlig översikt av de vanligaste drogerna i Sverige idag, dessutom är en del information sådan som kan vara svår att förvärva som lekman.

Något som jag har en del reservationer mot är de generaliserade beskrivningarna av varje drogs effekter. Dessa svepande beskrivningar av ruset (olika faser etc.) och hur abstinens uttrycker sig stöter man nästan alltid på inom den här ”genren”. Sparring och Hermansson påpekar mycket riktigt att upplevelsen av till exempel cannabis till stor del beror på omgivning och situation (s. 38) men beskriver ganska bestämt hur ruset för varje drog uttrycker sig. Den här informationen är troligtvis till stor del hämtad från olika studier och även anekdotiska och konkreta tolkningar från dels behandlingspersonal och dels användare själv. De är självklart generaliserande och de flesta inser att avvikelser kan förekomma men metodiken framstår för mig som mycket lik det sätt på vilken läkevetenskapen isolerar och beskriver olika sjukdomar utifrån olika symptom. Om en persons pupiller reagerar ”onormalt” vid belysning och vi använder en snabbsticka för att analysera ”patientens”/den anhållnes urin så kan vi genom att lägga ihop dessa objektiva fakta komma fram till att denna person har använt drog x. På detta kan man sedan bygga en eventuell diagnos om missbruk eller beroende och sätta igång en viss typ av behandling för att minska abstinensproblematik om sådan finns och ta tag i att ändra denna persons livsstil etc.

Min mer grundläggande undran är dock om denna typ av beskrivningar ger oss någon egentlig förståelse för droganvändningen utöver att identifiera att en person har tagit en viss drog (och som därigenom kan behandlas eller lagföras). Vad är det tänkt att denna information konkret skall användas till? I bokens baksidestext står det klart och tydligt att bokens målgrupp främst är ”personal inom den förebyggande och behandlande ungdomsvården. Även anställda inom rättsväsendet, lärare och elevvårdsteam och andra som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med ungdomar har stor nytta av denna bok”. För att anlägga ett kritiskt perspektiv grundat i Michel Foucaults sätt att förstå makt på skulle man kunna säga att dessa är yrkesgrupper som utövar det som kallas för biomakt. Dessa står för en rad ingripanden som består av reglerande kontroller och skulle kunna sägas vara den sista länken i den kedja som staten har skapat för att genomdriva en biopolitik för befolkningen. På ett mycket generellt plan tror jag att man skulle kunna tolka detta som ett befolkningsregleringsproblem vars lösning man tror sig ska stå att finna inom folkhälsovetenskaperna (staten ska garantera och främja människornas liv, helst friska sådana).

Jag ska inte här sväva ut och gå in på Foucaults omvälvande maktteoretisering, det hoppas jag få återkomma till senare, men tillsvidare kan man säga att detta sätt att se på saken skiljer sig åt betydligt mot hur de involverade vetenskaperna (läkevetenskapen, neurologin etc) vanligtvis ser på det. Det är kontroversiellt kanske, men ett sätt att se på böcker som denna är att de står för en spridning av den typ av kunskap (en specifik diskurs) som används för att kontrollera befolkningen (i det här fallet en specifik del av den – ungdomar).

Denna informationstyp är starkt förknippad med kopplingen mellan vetande och makt. Möjligheten för anställda inom olika behandlingsinstitutioner att identifiera, analysera och behandla de avvikande individer som använder olagliga substanser innebär även en möjlighet att utöva en makt över dem, en makt som i sina extrema uttryck blir tvångsvård enligt LVU, LPT eller LVM. Detta är inte ett oproblematiskt sätt att se på saken och för min egen del innebär detta ett till viss del moraliskt problem eftersom jag själv sysslar med forskning som producerar ett vetande som potentiellt skulle kunna användas för att bygga ut och utveckla en kontroll över vissa sociala gruppers liv (till exempel de som har fått diagnosen beroende eller missbruk).

Det som är klurigt för min del är att denna typ av vetande (dessa vetenskaper) säger sig värna om människors hälsa (i termer av allas rätt till bästa möjliga evidensbaserade vård etc), detta samtidigt som de insatser som implementeras skulle kunna ses som en av flera delar av ett nät av kontroll som använder statlig makt för att definiera, avgränsa och bestämma vad som är normalt och avvikande. Jag tror att båda dessa aspekter av medicinsk och behandlingsmässig forskning och praktik är relevanta – individuella utövare har goda intentioner, men går genom sin praktik in i ett fält som har tydliga maktrelaterade konsekvenser – men att bena ut hur de förhåller sig till varandra är svårt och kontroversiellt. Den mest lättillgängliga källan för ovan förda resonemang är troligtvis kapitel V i Daidalos utgåva av Michel Foucaults Sexualitetens historia, Band 1 – Viljan att veta.

Jag nämnde tidigare att boken har en vinkling som jag uppfattar som väldigt myndighetsmässig. Detta syns allra mest i de fåtaliga referenser som finns angivna i slutet av boken. Källorna är officiella i hög utsträckning, det handlar om Rikskriminalpolisen, Svenska Narkotikapolisföreningen, Folkhälsoinstitutet och Åklagarmyndigheten. Dessutom förekommer referenser till Jonas Hartelius flitigt, en person som har haft ett stort inflytande över rådande rättspraxis och som på många sätt är en inte helt okontroversiell person idag eftersom han för vidare delar av Nils Bejerots tänkande.

Att jag bestämde mig för att läsa boken berodde till största del på att den tar upp några av de droger som går under benämningen designer drugs, RC-chemicals (som även kan vara så kallade legal highs) och hur dessa säljs och köps via Internet. Här kan jag känna av en viss oro från författarnas sida över handeln och att så många ungdomar använder internetfora för att förmedla information och upplevelser av olika drogrus med varandra. Historikern Philip Jenkins har i sin bok Synthetic Panics en intressant diskussion om hur Internet, sedan sin initiala utbredning i samhället, av föräldrar har setts som ett hot mot barns och ungdomars säkerhet. På Internet förekommer alla möjliga potentiella hot och faror, allt ifrån pornografiskt material, gore-material som visar lemlästade kroppar och avrättningar, information om hur man kan tillverka droger själv till tips om hur man använder dem på mest effektivt sätt. Som författarna skriver: ”antalet ungdomar som diskuterar, köper och säljer narkotika och andra missbrukspreparat är idag oroväckande stort” (s. 117).

Tullens beslag av narkotikaklassade läkemedel i post- och kurirflödet visar på en inte obetydlig ökning sedan 2005, men detta behöver inte betyda att användningen har ökat, metoderna för att upptäcka dessa försändelser kan lika gärna ha blivit bättre. Här håller jag med författarna och jag ser handel och användning av så kallade nätdroger som ett växande problem och mer forskning behövs inom detta område för att förstå de sociala processer som driver denna förändring. Det finns inte så fasligt mycket skrivet om denna typ av droger, men Magnus Callmyr har skrivit en bok med titeln Nätdroger & RC-droger som jag har tänkt läsa framöver.

För att sammanfatta så tycker jag att Partydroger, trots den myndighetsmässiga tonen, gör ett bra jobb med att på ett väldigt sakligt och konkret sätt beskriva de olika droger som tas upp. Det görs även på ett sätt som gör att de som inte har så bra koll innan lätt kan ta till sig åtminstone grundläggande fakta om dem. Dessutom tycker jag att den är förhållandevis fri från de moraliserande inslag som ofta förekommer i den här typen av böcker. Med detta sagt ska man dock hålla i minnet att informationen som presenteras har ett visst syfte, som jag tolkar det att ge yrkesutövare inom behandling, kriminalvård och skola verktyg för att bättre kunna hjälpa unga människor som brukar narkotika på ett riskfyllt sätt. De som sysslar med detta ska ha all heder och respekt, men jag har här velat föra fram ett synsätt som på det strukturella planet förhåller sig kritiskt till de former av vetande som formar dessa praktiker. Jag vill klargöra att det inte handlar om att skuldbelägga individuella yrkesutövare inom dessa fält, utan är en uppmaning till självreflektion och att problematisera maktutövning.

• Hermansson, Gunnar & Sparring, Stefan (2011) Partydroger, Stockholm: Liber.

• Foucault, Michel (2002) Sexualitetens historia, Band 1, Viljan att veta, Göteborg: Daidalos.

2001 startade samarbetsprojektet Krogar mot Knark i Stockholm på initiativ av STAD, ”ett programområde inom Centrum för psykiatriforskning Stockholm (CPF) som studerar, prövar och utvecklar preventiva insatser inom alkohol- och drogområdet”. En artikel i den vetenskapliga tidskriften Substance Abuse Treatment, Prevention and Policy har utifrån en surveyundersökning genomförd inom ramen för forskningsprogrammet i helhet undersökt självrapporterad droganvändning, attityder till droger och hur ofta personal på nattklubbar har observerat droganvändning bland nattklubbsbesökarna. Artikeln har den långa titeln The “Clubs against Drugs” program in Stockholm, Sweden: two cross-sectional surveys examining drug use among staff at licensed premises och är skriven av tre forskare knutna till Karolinska institutet i Stockholm. Den kan laddas ner här.

Målet med Krogar mot Knark är att minska användningen av droger både bland personal och gäster på nattklubbarna i Stockholms innerstad med bakgrund i att anställda på restauranger och nattklubbar självrapporterar ett större användande av droger än övriga befolkningen. Artikelförfattarna målar upp en bild av att unga människors attityder går i en mer accepterande och liberal riktning när det gäller droger och att nattklubben är en av de vanligaste ställena där ungdomar stöter på droger som kokain, amfetamin och ecstasy. Dessutom har antalet uteställen med alkoholtillstånd tredubblats i Stockholm sedan 1980-talet, från runt 500 till 1600 idag.

Eftersom det ligger på personalens sida att inte släppa in överförfriskade kunder i lokalerna ser man både dörrvakter och serveringspersonal som viktiga yrkesgrupper att nå ut till för att minska de problem som följer med droganvändning ute i nattlivet. STAD har därför även implementerat ett program för ansvarig alkoholhantering för personal på nattklubbar och restauranger, som de hävdar resulterade i en signifikant ökning av antalet nekanden av alkoholservering till minderåriga och fulla besökare, samt gav en 29-procentig minskning i polisrapporterat våld i Stockholm.

Krogar mot Knark är alltså ”ett samarbetsprojekt mellan restaurangbranschen, olika myndigheter och STAD-sektionen med syfte att minska förekomsten av narkotika på Stockholms krogar”, både bland personal och gäster. Komponenterna består bland annat av samverkansmobilisering, arbete med regler, ökade polisiära insatser, drogutbildning och intressant nog ”media advocacy and public relations work” (s. 2). Det sistnämnda kanske behövs med tanke på skandalen som involverade Ulf von Roth, delägare och PR-ansvarig för Stureplansgruppen, likaså initiativtagare till att krogkoncernen skulle ingå i Krogar mot Knark. von Roth åtalades för ringa narkotikabrott då ett urinprov visat på förekomst av kokain men blev friad eftersom han hävdade att han inte visste hur kokainet hade hamnat i hans kropp.

De resultat som studiens enkätundersökning visade upp refereras till exempel i Lasse Wierup och Erik de la Regueras bok Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman, då de tar upp vad de kallar den nya generationen nattklubbschefer på Stureplan, som är mer accepterande till samarbetet mellan polis och krögare. I boken nämns även en problematik som har att göra med att personalen är mer aktiva att anmäla till polisen då man tror att droghandel pågår eller om någon verkar vara påverkad av en illegal substans.

I Malmö upplevde krögaren som drev nattklubben Slagthuset och var drivande med att initiera Krogar mot Knark i staden, att desto fler anmälningar som kom in till polisen, ju mer misstänksam blev tillståndsenheten:

- Konsekvensen blev absurd. Ju fler anmälningar vi gjorde till narkotikaroteln desto mer ifrågasatta blev vi av en annan enhet inom polisen, nämligen tillståndsenheten. Man sa ”titta, här finns det tydligen problem”. En del av polisen ville alltså att vi skulle var[sic] aktiva med att jaga knarkare, medan en annan tog det som ett tecken på att vi hade fel klientel” (Wierup & de la Reguera 2010: 446).

I boken framställs detta som att det blev droppen för krögaren när tillståndsenheten begärde att Slagthuset skulle skapa en handlingsplan för att möta problemet, vilket fick honom att lämna branschen. Oavsett så står det klart att relationen mellan polisen och krögarna inte alltid är helt friktionsfri när det gäller kampen mot knarket på krogarna.

Studien i fråga gick inte ut på att utvärdera projektet i sig, utan fokuserade på tidigare nämnda parametrar, vilka droger som använts av personalen, deras attityder till droger och om de hade observerat narkotikaanvändning bland gästerna. Resultaten är kanske inte revolutionerande, men pekar ut en del intressanta fynd. Två anonyma enkätundersökningar delades ut under utbildningsdagar i ansvarsfull alkoholhantering, den första genomfördes mellan januari och december 2001 och den andra mellan april 2007 och mars 2008. Eftersom de krogar inom Stockholms stad som har öppet efter klockan ett på natten sedan 2000 måste skicka personalen på en tvådagarskurs om alkoholhantering och alla som deltog svarade på enkäten kan man anta att urvalet är representativt för de som arbetar/arbetade på nattklubbar i staden.

446 deltagare svarade på den första enkäten och 677 stycken i den andra. I den första var 60 % män och urvalet hade jobbat 8,2 år i genomsnitt, motsvarande siffror för 2007/08 var 51 % män och 8,7 års arbetserfarenhet i branschen. 60 % av de som svarade på den första enkäten hade någon gång under sitt liv använt en drog, siffran för den andra enkätrundan var 53 % och användningen var som störst inom den yngsta åldersgruppen (de under 25). Mer talande är egentligen om man har använt en drog under det senaste året, och även här kunde man observera en minskning, från 27 % till 19 % och det fanns inga statistiskt signifikanta skillnader mellan män och kvinnor när det gällde livstidsprevalens och användning under det senaste året.

Cannabis var den vanligaste drogen, följt av kokain, amfetamin och ecstasy medan andra droger som heroin, LSD och svampar rapporterades men i relativt få fall (mellan 0-7%). Den enda drog som visade upp en signifikant minskning mellan de två undersökningarna var amfetamin som minskade från 20 till 15 %. Stödet för lagen om att alltför fulla gäster måste avvisas hade stort stöd (74% respektive 85% vid de olika tillfällena) och procentandelen av de som rapporterade att de skulle ringa polisen om de såg någon som tog droger i lokalen steg från 38 % till 53 %.

Men den kanske mest intressanta slutsatsen som artikelförfattarna fann var skillnaderna mellan de i personalen som hade använt droger under det senaste året och de som inte hade gjort det: ”There are significant differences between the two groups. Staff that are drug users report higher rates of observed drug use among guests” (s. 5). De hade också mer liberala attityder till droganvändning och det var mindre sannolikt att de skulle ringa polisen om de såg någon ta droger på klubben. Här kan man dock problematisera att de som hade tagit en drog (jag tolkar det som vid ett tillfälle) under det senaste året definieras som ”droganvändare”, men detta är en fråga om tycke och att fråga om drogintag under det senaste året är ett trubbigt verktyg. Dessa parametrar skilde sig även åt utifrån undersökningstillfälle och andelen som skulle ringt polisen ökade samtidigt som personalen under det senare tillfället rapporterade signifikant färre tillfällen då de observerat narkotikapåverkade gäster och generell droganvändning.

Vad denna skillnad mellan de två grupperna beror på diskuteras inte explicit i artikeln, men en uppenbar tanke kan vara att de som själva har använt droger har en större förståelse för användningen och inte ser det som så farligt eller en naturlig del av nattklubbsupplevelsen. Det kan även vara så att eftersom de har lättare att uppfatta om folk är påtända så kanske de även anser sig ha förmågan att sortera mellan de fall då en person är hög men inte kan beräknas utgöra något hot mot ordningen på klubben och de fall då man misstänker att det kan bli strul. Men det här är som sagt bara funderingar och det vore intressant att se mer forskning kring detta.

Artikelförfattarnas slutsatser i relation till detta är att ”[…] to be more effective in reducing drug use among guests at licensed premises, drug use among staff should be targeted as well. Hence, staff at licensed premises are an important population to target in club drug prevention programs” (s. 6). Det står också klart utifrån studien att personal på nattklubbar använder droger i större utsträckning än den svenska befolkningen i stort (17 % för de mellan 16-24 under 2003 mot 57 % bland personalen i samma åldersgrupp för det senare undersökningstillfället). Detta skulle kunna bero på att tillgängligheten till droger är större i dessa miljöer, att personalen arbetar långa och stressiga skift eller att ”individuals with sensation-seeking personality” söker sig till denna bransch.

Författarna framhåller att skillnaderna mellan då två undersökningstillfällena inte nödvändigtvis behöver bero på Krogar mot Knark-projektet (som kom igång ordentligt 2003), eftersom det är ett projekt som använder sig av ”multi-component intervention”. Men eftersom de inte har kunnat finna några andra förklaringar till minskningen i droganvändning bland personalen så hävdar de att det åtminstone finns en möjlighet att projektet har förändrat personalens drogvanor och attityder. Jag ska poängtera att jag inte har läst utvärderingen av projektet och att det är möjlig att denna stödjer författarnas hypotes.

Gripenberg Abdon, Johanna, Wallin, Eva & Andréasson, Sven (2011) ‘The “Clubs against Drugs” program in Stockholm, Sweden: two cross-sectional surveys examining drug use among staff at licensed premises’, Substance Abuse Treatment, Prevention, and Policy, vol. 6:2.