Drogsociologi.se

Jag noterar att det gått över en vecka sedan sista inlägget. Olika omständigheter gör att bloggandet inte har prio ett just för tillfället, men jag kommer även fortsättningsvis försöka att skriva åtminstone ett lite längre inlägg per vecka.

Randall Collins har jag nämnt tidigare här på bloggen och nu tänkte jag att det är lika bra att lägga ut mitt paper som jag kallat ”Rökning förbjuden” – ett mikrosociologiskt perspektiv på tobaksrökning. I det presenterar jag Collins teori samt den amerikanske sociologen James S. Colemans rättighetsperpektiv när det gäller rökning. Jag kommer inte med några revolutionära slutsatser, men någon kanske inspireras att läsa Randall Collins underbara sentida böcker.

Ladda ner som PDF här.

Bloggandet ligger lite på sparlåga för tillfället på grund av stor arbetsbelastning i plugget. Jag har precis färdigställt ett paper till min kurs i nutida sociologisk teori där jag använder den amerikanske sociologen Randall Collins bok Interaction Ritual Chains. En helt underbar bok som verkligen lockar till läsning och som får en att skratta högt på vissa ställen på grund av de underfundiga formuleringarna och ovanliga studieområdena han använder. Collins bedriver ett radikalt mikrosociologiskt projekt som grundar sig i begreppet interaktionsritualer som han lånar från den amerikanske sociologen Erving Goffman. Den grundläggande tanken är att ritualer i vardagen (som att ha ett samtal med någon) skapar en positiv emotionell energi för individen. Om dessa upprepas (i en kedja) och dessutom är lyckade ritualer så skapas gruppsolidaritet, gruppsymboler som kan användas för att kommunicera medlemskap i en grupp, samt en känsla av att det man gör är moraliskt riktigt.

Det här kan sedan appliceras på vitt skilda fenomen som fotbollshuliganer, sex eller som är intressant för drogsociologin – på intagande av olika psykoaktiva substanser i en social kontext. Interaktionsritualerna relaterar alltså till mikrosociologisk nivå, medan mer eller mindre bestående kedjor av interaktionsritualer innebär att vi kan röra oss till mesonivå och förstå hur grupper och social stratifiering formeras och formas i samhället.

I boken tar Collins upp rökning som ett exempel på hur två grupper över tid skapades där en idag närmast är en social rörelse, det vill säga rökare och icke-rökare. Den sistnämnda gruppen blev alltmer radikal under 1980-talet (vilket komikern Bill Hicks ofta störde sig på) och har idag drivit igenom rökförbud på många ställen i världen. Som jag läser Collins är grunden till detta massdemokratiseringen och att kvinnor inte längre blev stigmatiserade om de rökte. Tidigare i historien var rökningen (och annan tobaksanvändning) mycket starkare stratifierad än idag, tänk på extremt utsmyckade och påkostade pipor eller cigarrökande direktörer. Framförallt var rökning och snusande en strikt manlig sysselsättning.

När det idag röks cigaretter inom alla sociala klasser (även om det finns tydliga klassmässiga skillnader när det gäller rökning) kan anti-rökningsaktiva icke-rökare sikta in sig på alla rökare som en egen grupp och inte bara försöka attackera en ”rökande elit” i centrum för allt det roliga (where the action is). Detta har fått konsekvensen att rökningsmotståndarna har kunnat organisera sig och på allt fler platser lyckas (eller försöker) genomdriva rökförbud.

Jag vet inte om det blev tydligt ovan, men en användning av Collins teori innebär alltså att vi genom att utgå från de interaktioner som sker i människors direkta vardag även kan skapa kunskaper om organisationsbildning och större sociala strukturer. Man kan nästan se det som en överbryggning mellan mikro -och mesosociologi, men jag är säker på att det finns andra läsningar av Collins utmärkta bok.

Jag kan verkligen rekommendera Interaction ritual chains, den som har läst Erving Goffmans böcker kommer känna igen sig i stilen och i det sociologiska perspektivet, men kommer om möjligt bli ännu mer mer imponerad av Collins projekt för en radikal mikrosociologi. Han har för övrigt även skrivit en bok om våld (Violence: A macro-sociological theory) som jag ska läsa framöver, den kan vara intressant med tanke på det eskalerande droghandelsrelaterade våldet i Mexiko och på andra ställen.

Jag är nu tillbaka i Sverige efter underbar men kort tripp till Reykjavik. Det finns en hel del att säga om droger på Island.

Jag besöker ett antikvariat där jag träffar den första och ende jag såg som använder den isländska formen av snus, neftóbak. Den gamle mannen tog en nypa, lade den på tummen och drog med största lätthet in tobaken i sin näsa. Nef är näsa, alltså nästobak, torrt och finmalet snus som i Sverige benämns luktsnus. Det svenska våta snuset är helt olagligt i landet och smugglare får det konfiskerat och dessutom böter. Dock finns det en hel del människor som använder snus på Island. En stor del av befolkningen reser i unga år till de andra skandinaviska länderna för att studera, så på den vägen är det en del som fattar tycke för snuset. Jag fick också berättat för mig att det har blivit lite av en sport att föra in snus i landet, främst på grund att man kunnat göra sig en rejäl förtjänst genom att sälja det vidare. Att det våta snuset har en viss popularitet skulle också kunna bero på att det krävs en hel del teknik och vana för att inte börja nysa som en galning när man använder neftóbak. När jag provade producerade det endast en hel rad nysningar och en rinnande näsa, men en del använder det tydligen även i munhålan.

Alkoholen är ett även det ett helt kapitel för sig själv. Jag talar med en äldre herre som i min jakt på böcker om alkoholens historia på Island dels tipsar om kopplingen till religion, men framförallt säger till mig att gå till centrum en lördagskväll för att studera alkoholens verkningar i Reykjavik. Det gör jag också och möter ett nattliv som helt saknar motstycke i Sverige, jag kommer närmast att tänka på några blöta nätter i Glasgow och Edinburgh. De jag talar med nämner att dessa enorma och fulla folkmassor som köar utanför nattklubbarna endast kontrolleras av två polismän och att islänningarna är väldigt glada i att krossa flaskorna de just druckit mot trottoaren, samma logik råder för Buckfast-drickande ungdomar i Storbritannien.

Den spritdryck som har kommit att symbolisera Island är Brennivín. En dryck som är som vilken kräftskivesnaps som helst, eller nästan i alla fall. På Island dricks den ofta tillsammans med den härskna hajdelikatessen hákarl. När jag frågade en äldre man om ölförbudet som upplöstes 1989 svarade han skämtsamt ”the reason why we didn’t drink beer before is that there’s not enough alcohol in it”. Men Island är speciellt i fråga om alkohol eftersom landet var ett av de första i Europa att förbjuda import av alkohol redan 1912 och försäljning 1915. Godtemplarordern introducerades av en norrman 1884 och fick snabbt fotfäste, 1908 röstade man i frågan och 60 procent av de röstberättigade (män över 25) stödde ett förbud.

Men så 1935 tog man bort förbudet mot destillerade spritdrycker, men behöll förbudet mot öl starkare än 2,25 volymprocent eftersom detta ansågs vara en inkörsport till drickande för främst den unga arbetarklassen (jämför med inkörsportsteorin angående cannabisanvändning). Några av anledningarna till att förbudet mot starköl upphävdes 1989 var Islands avtagande isolering genom förbättrade kommunikationssystem, en generationsskillnad till ett mer vardagsbetonat drickande och en allmän liberalisering av alkohollagarna i landet.

Men Island har fortfarande alkoholmonopol precis som Sverige, att besöka en Vínbúðin (ungefär spritboden) var intressant. Jag var i den till synes mest centrala butiken som trots detta var förhållandevis liten. Mörka trähyllor som närmast liknade bokhyllor inredde butiken. Det var också speciellt att man kunde slå in sina varor i presentpapper om man så önskade och att det låg ett väl använt exemplar av en sådan där bok om all världens öl på en hylla. Jag drack en hel del isländsk öl men får erkänna att jag inte blev särskilt imponerad. Polar Beer, Viking och Thule är alla blaskiga lager i stil med Budwieser med flera. Det enda som imponerade var Islenskur Úrvals Stout. Annars var Vínbúðins öppettider lite längre än Systembolagets, även om de ligger på ungefär samma nivå av icke-tillgänglighetsfrekvens.

Läs för övrigt Ólafsdóttir, Hildigunnur (1999) ‘The entrance of beer in a persistent spirits culture‘, Contemporary Drug Problems, vol. 26, pp. 545-575

samt

Ólafsdóttir, Hildigunnur (1998) ‘The Dynamics of Shifts in Alcoholic Beverage Preference: Effects of the Legalization of Beer in Iceland’, Journal of Studies on Alcohol, vol. 59.

Annars upplevde jag Reykjavik som en otroligt kreativ stad som trots ekonomiska kristider och inverkan från senaste tidens vulkanutbrott (Copyriot startade nyss en bloggtråd utifrån ett seminarium om utvecklingen på Island) verkar klara sig rätt bra. Graffitiscenen sprudlar av aktivitet och håller extremt hög klass, stickade kreationer hittar man över allt, såväl i turistbutikerna som på loppmarknader och det finns hur många butiker som helst för den design- och modeintresserade.

TT har skickat ut ett nyhetstelegram som en del dagstidningar har plockat upp, bland andra Dagens Nyheter och Sydvenska Dagbladet. Nyheten är att en norsk studie har kommit med resultatet att snus är ett bra sätt för att sluta röka. Som vanligt redovisas varken namnet på studien eller var den publicerats. Jag reagerar lite på professor Gilljams utsaga som menar att man bara byter ut ett gift mot ett annat. Efter att ha läst antologin Straffa syndare eller hjälpa människor? Skadereducering, det okända alternativet (ett inlägg om den kommer snart) förstår man att det går att se saken på ett annat sätt. Att anse att bytet från cigaretter till snus är någonting negativt är en del av den diskurs som ställer sig emot drogrelaterade skadereducerande åtgärder. Man skulle lika gärna kunna hävda att metadonbehandling är negativt eftersom man ersätter ett ”gift” med ett annat. För de som är våldsamt beroende av nikotin, kanske har rökt i 40 år och som börjar uppleva de första känningarna av lungcancer eller luftvägssjukdomar som KOL kan det vara smart att byta metod för att få i sig nikotinet. Som till exempel att börja snusa eller att använda nikotintuggummi.

I och för sig talar en del människor inom metadonbehandlingsprogrammen i USA om ”liquid handcuffs”, men detta är rent individuella åsikter baserade på den vardag de lever i (åsikter som dock inte ska förringas, men som kan bero på brister i programmen). För att citera Björn Johnson: ”Forskningsstödet för underhållsbehandling är mycket starkt” (Straffa syndare…, s. 37). Sjuklighet och dödlighet minskar dramatiskt och illegalt drogbruk, kriminalitet och prostitution tenderar också att minska kraftigt.

I Straffa syndare… finns en intressant text av Courtney Heffernan, doktorand i folkhälsa i Kanada. I motsats till folkhälsoaktivisterna som menar att rökning (och därmed nikotin) dödar påstår hon istället att det är själva rökningen som dödar, inte tobaken eller nikotinet i sig. Vidare: ”att byta från rökning till ett alternativ med lägre risker är nästan lika bra för hälsan som att sluta helt, så att det knappt är lönt att oroa sig för skillnaden”. Hon uppskattar vidare att den samlade risken för livshotande sjukdomar vid snusande är en hundradel jämfört med rökning. Så även om det ser ut som om denna Heffernan vore sponsrad av alla de samlade snustillverkarna i Sverige så framstår att övergå från rökning till snusning som en metod för skadereducering som är positiv.

Jag reagerar även på den bild som Sydsvenskan låter pryda artikeln med, den som ser ut så när det snusas löst borde nog fundera på att sluta på grund av estetiska skäl. Men skämt åtsido, bilden är även den en del av en diskurs som i allt större utsträckning ser tobak, såväl snus som rökning, som en extremt farlig drog. För snusets del blir de rent estetiska eller smutsframkallande aspekterna nästan den viktigaste anledning till att sluta, i kommentarerna till nästan alla tidningsartiklar om snus finns starka åsikter om hur äckligt det är för omgivningen med snusare närvarande. Läs till exempel detta blogginlägg som hänvisar till att det är ”alldeles för ofräscht”.

Det här korta inslaget från BBC meddelar att Finlands makthavare har bestämt att man ska satsa på att få bort rökning för gott. Ett intressant mål som dock verkar vara något långsökt, men det är kanske meningen, ett långsiktigt mål för att minska antalet personer som röker dagligen verkar ju vettigt. Att förbjuda visning av tobaksvaror i butik har implementerats på andra ställen i världen, till exempel i Skottland. Men att förbjuda rökning i en bil om det finns en person under 18 år i bilen är nytt för mig.

Man ska också komma ihåg att det blev förbjudet att sälja snus i Finland 1995 i samband med att finländarna till skillnad från Sverige inte lade lika stor vikt vid att förhandla till sig ett undantag från EU:s snusförbud.

Nu är det tydligen slutrökt på jobbet om man är kommunanställd i Lund (och i sextio andra kommuner). Jag undrar lite om de bakomliggande motiven till alla dessa insatser mot rökning. Folk ska så klart få en bättre hälsa! Men varför ska de få det? Jag kanske är cynisk, men det luktar pengar lång väg. Vårdkostnader? Och så sparar kommunerna säkert in en del pengar på utebliven arbetsinsats under de minuter som rökarna låter gå upp i rök. Det skulle vara intressant att se om det finns något skrivet om dessa tendenser till att folkhälsa allt mer verkar ses i termer av att spara pengar åt staten som då i nyliberal anda kan sänka skatten.