Drogsociologi.se

Jag är nu tillbaka i Sverige efter underbar men kort tripp till Reykjavik. Det finns en hel del att säga om droger på Island.

Jag besöker ett antikvariat där jag träffar den första och ende jag såg som använder den isländska formen av snus, neftóbak. Den gamle mannen tog en nypa, lade den på tummen och drog med största lätthet in tobaken i sin näsa. Nef är näsa, alltså nästobak, torrt och finmalet snus som i Sverige benämns luktsnus. Det svenska våta snuset är helt olagligt i landet och smugglare får det konfiskerat och dessutom böter. Dock finns det en hel del människor som använder snus på Island. En stor del av befolkningen reser i unga år till de andra skandinaviska länderna för att studera, så på den vägen är det en del som fattar tycke för snuset. Jag fick också berättat för mig att det har blivit lite av en sport att föra in snus i landet, främst på grund att man kunnat göra sig en rejäl förtjänst genom att sälja det vidare. Att det våta snuset har en viss popularitet skulle också kunna bero på att det krävs en hel del teknik och vana för att inte börja nysa som en galning när man använder neftóbak. När jag provade producerade det endast en hel rad nysningar och en rinnande näsa, men en del använder det tydligen även i munhålan.

Alkoholen är ett även det ett helt kapitel för sig själv. Jag talar med en äldre herre som i min jakt på böcker om alkoholens historia på Island dels tipsar om kopplingen till religion, men framförallt säger till mig att gå till centrum en lördagskväll för att studera alkoholens verkningar i Reykjavik. Det gör jag också och möter ett nattliv som helt saknar motstycke i Sverige, jag kommer närmast att tänka på några blöta nätter i Glasgow och Edinburgh. De jag talar med nämner att dessa enorma och fulla folkmassor som köar utanför nattklubbarna endast kontrolleras av två polismän och att islänningarna är väldigt glada i att krossa flaskorna de just druckit mot trottoaren, samma logik råder för Buckfast-drickande ungdomar i Storbritannien.

Den spritdryck som har kommit att symbolisera Island är Brennivín. En dryck som är som vilken kräftskivesnaps som helst, eller nästan i alla fall. På Island dricks den ofta tillsammans med den härskna hajdelikatessen hákarl. När jag frågade en äldre man om ölförbudet som upplöstes 1989 svarade han skämtsamt ”the reason why we didn’t drink beer before is that there’s not enough alcohol in it”. Men Island är speciellt i fråga om alkohol eftersom landet var ett av de första i Europa att förbjuda import av alkohol redan 1912 och försäljning 1915. Godtemplarordern introducerades av en norrman 1884 och fick snabbt fotfäste, 1908 röstade man i frågan och 60 procent av de röstberättigade (män över 25) stödde ett förbud.

Men så 1935 tog man bort förbudet mot destillerade spritdrycker, men behöll förbudet mot öl starkare än 2,25 volymprocent eftersom detta ansågs vara en inkörsport till drickande för främst den unga arbetarklassen (jämför med inkörsportsteorin angående cannabisanvändning). Några av anledningarna till att förbudet mot starköl upphävdes 1989 var Islands avtagande isolering genom förbättrade kommunikationssystem, en generationsskillnad till ett mer vardagsbetonat drickande och en allmän liberalisering av alkohollagarna i landet.

Men Island har fortfarande alkoholmonopol precis som Sverige, att besöka en Vínbúðin (ungefär spritboden) var intressant. Jag var i den till synes mest centrala butiken som trots detta var förhållandevis liten. Mörka trähyllor som närmast liknade bokhyllor inredde butiken. Det var också speciellt att man kunde slå in sina varor i presentpapper om man så önskade och att det låg ett väl använt exemplar av en sådan där bok om all världens öl på en hylla. Jag drack en hel del isländsk öl men får erkänna att jag inte blev särskilt imponerad. Polar Beer, Viking och Thule är alla blaskiga lager i stil med Budwieser med flera. Det enda som imponerade var Islenskur Úrvals Stout. Annars var Vínbúðins öppettider lite längre än Systembolagets, även om de ligger på ungefär samma nivå av icke-tillgänglighetsfrekvens.

Läs för övrigt Ólafsdóttir, Hildigunnur (1999) ‘The entrance of beer in a persistent spirits culture‘, Contemporary Drug Problems, vol. 26, pp. 545-575

samt

Ólafsdóttir, Hildigunnur (1998) ‘The Dynamics of Shifts in Alcoholic Beverage Preference: Effects of the Legalization of Beer in Iceland’, Journal of Studies on Alcohol, vol. 59.

Annars upplevde jag Reykjavik som en otroligt kreativ stad som trots ekonomiska kristider och inverkan från senaste tidens vulkanutbrott (Copyriot startade nyss en bloggtråd utifrån ett seminarium om utvecklingen på Island) verkar klara sig rätt bra. Graffitiscenen sprudlar av aktivitet och håller extremt hög klass, stickade kreationer hittar man över allt, såväl i turistbutikerna som på loppmarknader och det finns hur många butiker som helst för den design- och modeintresserade.

TT har skickat ut ett nyhetstelegram som en del dagstidningar har plockat upp, bland andra Dagens Nyheter och Sydvenska Dagbladet. Nyheten är att en norsk studie har kommit med resultatet att snus är ett bra sätt för att sluta röka. Som vanligt redovisas varken namnet på studien eller var den publicerats. Jag reagerar lite på professor Gilljams utsaga som menar att man bara byter ut ett gift mot ett annat. Efter att ha läst antologin Straffa syndare eller hjälpa människor? Skadereducering, det okända alternativet (ett inlägg om den kommer snart) förstår man att det går att se saken på ett annat sätt. Att anse att bytet från cigaretter till snus är någonting negativt är en del av den diskurs som ställer sig emot drogrelaterade skadereducerande åtgärder. Man skulle lika gärna kunna hävda att metadonbehandling är negativt eftersom man ersätter ett ”gift” med ett annat. För de som är våldsamt beroende av nikotin, kanske har rökt i 40 år och som börjar uppleva de första känningarna av lungcancer eller luftvägssjukdomar som KOL kan det vara smart att byta metod för att få i sig nikotinet. Som till exempel att börja snusa eller att använda nikotintuggummi.

I och för sig talar en del människor inom metadonbehandlingsprogrammen i USA om ”liquid handcuffs”, men detta är rent individuella åsikter baserade på den vardag de lever i (åsikter som dock inte ska förringas, men som kan bero på brister i programmen). För att citera Björn Johnson: ”Forskningsstödet för underhållsbehandling är mycket starkt” (Straffa syndare…, s. 37). Sjuklighet och dödlighet minskar dramatiskt och illegalt drogbruk, kriminalitet och prostitution tenderar också att minska kraftigt.

I Straffa syndare… finns en intressant text av Courtney Heffernan, doktorand i folkhälsa i Kanada. I motsats till folkhälsoaktivisterna som menar att rökning (och därmed nikotin) dödar påstår hon istället att det är själva rökningen som dödar, inte tobaken eller nikotinet i sig. Vidare: ”att byta från rökning till ett alternativ med lägre risker är nästan lika bra för hälsan som att sluta helt, så att det knappt är lönt att oroa sig för skillnaden”. Hon uppskattar vidare att den samlade risken för livshotande sjukdomar vid snusande är en hundradel jämfört med rökning. Så även om det ser ut som om denna Heffernan vore sponsrad av alla de samlade snustillverkarna i Sverige så framstår att övergå från rökning till snusning som en metod för skadereducering som är positiv.

Jag reagerar även på den bild som Sydsvenskan låter pryda artikeln med, den som ser ut så när det snusas löst borde nog fundera på att sluta på grund av estetiska skäl. Men skämt åtsido, bilden är även den en del av en diskurs som i allt större utsträckning ser tobak, såväl snus som rökning, som en extremt farlig drog. För snusets del blir de rent estetiska eller smutsframkallande aspekterna nästan den viktigaste anledning till att sluta, i kommentarerna till nästan alla tidningsartiklar om snus finns starka åsikter om hur äckligt det är för omgivningen med snusare närvarande. Läs till exempel detta blogginlägg som hänvisar till att det är ”alldeles för ofräscht”.

Boken Snuskungen – Ljunglöfs Ettan och det svenska snuset är en bok utgiven av Tobaksmuseet i Stockholm och beskriver företagets historia genom Ljunglöf-familjen som startade och under många år drev rörelsen.

Det är en stilren och stilig bok som ganska okritiskt presenterar företagets historia och med det berättar lite smått om snusets historia. Den okritiska blicken, som luktar lite av ”företagsreklam fördold till bok”, kommer kanske genom att tobaks- och tändsticksmuseet som utgivare stöds av Swedish Match. Utdrag ur visor, citat och uppteckningar från informanter från olika folklivsforskningsarkiv målar upp en bild av hur snuset användes av arbetarklassen. För dem var snuset fiffigt eftersom de kunde arbeta och samtidigt få i sig sitt nikotin. Den enorma ekonomiska klyftan mellan företagaren Ljunglöf och de arbetare som använde hans snus blir extremt tydlig i boken, när interiörer från Ljunglöfsfamiljens palatsliknande boningar visas med några sidor emellan bilder på rallare, stuvare och de fattiga bönder som odlade tobaken. 

1915 slog så tobaksmonopolet igenom och staten köpte upp alla snusfabriker, inklusive Ljunglöfs, som blev ännu rikare på grund av detta. Företaget som skapades fick heta AB Svenska Tobaksmonopolet. Det är intressant att notera hur betydelsefull tobakshandeln har varit för många förmögna familjer i Sverige. I Malmö kunde till exempel Frans Henrik Kockum på grund av sin satsning på tobakshandel starta Kockums Mekaniska Werkstad 1840. De lagliga drogernas enorma förmåga att skapa ekonomisk tillökning för de statliga finanserna genom beskattning är något som David Cartwright beskriver i boken Forces of Habit – Drugs and the making of the modern world som kan rekommenderas. I Sverige har monopolet en bakgrund i viljan att skapa en slagkraftig allmän pensionskassa, idag har syftet med de höga skatterna svängt till att mer handla om att täcka upp för de vårdkostnader som tobaksbruket orsakar. De enorma kapitaltillgångar som Ljunglöfs fick tillgång till genom försäljningen till staten investerades i andra företag, som till exempel det försäkringsbolag som idag är Skandia. 

Historien om Ljunglöfs är också en historia om hur snustillverkningen gick från att till stor del malas hemma för husbehovet i var mans tobakskvarn. För att sedan gå mot en professionalisering av tillverkningen, med en hel uppsjö olika varumärkesskyddade märken från olika tillverkare. Med förbättrade transportmöjligheter genom järnvägens utbyggnad kunde alltså det färska snus som Ljunglöf var så mån om att tillhandahålla levereras till hela den nationella marknaden.

Tobaksfabrikör Knut Ljunglöf avled i Stockholm 1920 som en av landets rikaste män och lämnade efter sig enorma 16 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. Jag kom över den här boken billigt på antikvariat, men den som är intresserad av den svenska tobakshistorien kan fundera på att införskaffa den, kan med nöje avnjutas på några timmar med en prilla under läppen.

Sträckläser boken Snusfabrique – Världens roligaste bok om snus av trubaduren, sångförfattaren och före detta snusfabrikören Bengt Sändh och upptäcker under den putslustiga ytan en intressant bok om snustillverkning och egenföretagande. Sändh berättar på ett roligt sätt om hur han startade sin egna snusfabrik 1992, utformade sina egna recept och till slut sålde företaget till Swedish Match. Speciell är den aura av en annan tid som man får av boken, för mig verkar det milsvida väsensskilt att driva en egen snusfabrik i den egna bostaden om man jämför med den globaliserade och specialiserade tobaksvaruproduktionen av idag.

Sändh, Bengt (2007) Bengt Sändhs Snusfabrique – Världens roligaste bok om snus, Stockholm: Big Bok.