I boken Opium Culture: The Art and Ritual of the Chinese Tradition av författaren och översättaren Peter Lee ges en fin introduktion till användningen av opium utifrån dess kinesiska kontext. Att röka opium kallas på kinesiska da yen – ”the Big Smoke” och traditionen har långa historiska anor. Det var inte kineserna som uppfann opium-rökningen, men de lyckades förfina denna praktik till vad som närmast kan beskrivas som en mycket upphöjd konstform. Vi snackar alltså vackert ornamenterade pipor och ritualer som kan jämföras med de japanska te-ritualerna. I boken är Lee noga med att betona skillnaderna mellan den rökningspraktik som de förmögna sysslade med och arbetarklassens dito, de som fick nöja sig med enkla pipor och opium av undermålig kvalitet. Dessutom påpekas en skillnad mellan att äta/dricka opium (ofta som laudanum), så som Thomas De Quincey beskriver sitt bruk i En engelsk opieätares bekännelser, och att röka det.
Den växt det handlar om är alltså opiumvallmon, Papaver somniferum, en växt som har använts i tusentals år för att bota alla möjliga sorters sjukdomar och åkommor. Den har hyllats av tidiga läkare som Hippokrates och Galenos och alkemisten Paracelsus ansåg sig ha funnit tidernas mirakelkur i laudanum, det vill säga opium upplöst i alkohol. Någon gång under Tang-dynastin (618-907 e.kr) introducerades opiumvallmon i Kina av arabiska handelsmän och växten började odlas dels för medicinskt bruk och dels som en vacker trädgårdsblomma. Opiumrökningens historia gällande rekreationsbruk är dock intimt förbunden med introduktionen av tobak i Kina, något som skedde via europeiska handelsresanden som någon gång under 1500-talet kom till landet. Tobaksrökningen spred sig snabbt bland överklassen, men att blanda tobak med opium ”lärde” sig kineserna i Taiwan, där holländska handelsmän lärde dem tekniken. Tobaksrökningen spred sig dock snabbt till alla klasser och som när tobaken började användas i Europa svarade kejsaren med att förbjuda rökningen. De som kunde få tag på tobak började blanda ut den med opium och när sedan tobaken sinade började man att röka endast opium (något som dock innebar att man fick lära sig använda andra typer av pipor på grund av att det klibbiga opiumet lätt fastnar i pipan). Detta förefaller vara ännu ett historisk fall då en drog förbjuds och människor söker sig till en annan drog istället, dock kom strax därefter ett förbud även mot opium (den som befann sig i en lokal för opiumrökning kunde få gå i exil). Detta kan ses som startskottet för Kinas problematiska relation till opium, en relation som senare skulle utmynna i de två så kallade opiumkrigen.
Dock fick förbudet ingen reell inverkan på användningen och bruket spred sig snabbt i det kinesiska samhället. Från 1700-talet till mitten av 1900-talet ingick opiumrökning som en vardaglig del i det traditionella kinesiska samhället och en social etikett utvecklades som för så många andra aspekter av livet i Kina. Gäster erbjöds ett par opiumpipor tillsammans med tilltugg och te och värden stod för förberedelserna inför rökningen. En person som var upptagen med att röka fick absolut inte störas eftersom det sågs som en sakrosankt del av en opiumrökares dag. Männen kunde även röka på bordeller och i så kallade opiumhålor, men för kvinnorna var det i hemmet som rökningen skedde, ofta med ett spel mahjong som sällskap. Dock fanns en åldersmässig skiktning i bruket, de yngre avråddes från att röka, åtminstone tills de hade gift sig och etablerat sina egna hushåll.
Utifrån den klassiska kinesiska filosofin sågs opium som en av de mest yin-betonade medicinerna, det vill säga saker som är kalla, mörka, inhopdragande, pacificerande och feminina – till skillnad från yangs aspekter som varma, ljusa, expanderande, stimulerande och maskulina. Det är främst opiumets fysiologiska effekter som ligger till grund för detta och är ganska förståeligt då drogen sänker andning och blodtryck, minskar matsmältningsfunktionen och sänker kroppstemperaturen. Detta innebär dock att man måste motverka dessa yin-effekter genom att inta yang-betonade drycker och maträtter. På sätt och vis skulle man kunna se detta som ett slags skadereducerande tänk som uppmanade till ett harmoniskt och kontrollerat intag av drogen, berättigat dels genom det filosofiska systemet och dels genom det ritualiserade rökandet.
Lee beskriver även bakgrunden till de tidigare nämnda opiumkrigen, det första 1839-1842 och det andra 1856-1858, men det finns bättre och mer detaljerade verk som beskriver dessa, men det ger åtminstone en grundläggande historisk bakgrund till de händelser som till slut fick Kina att öppna sig för brittisk handel och som dessutom är anledningen till att Hong Kong var brittiskt fram till 1997. Det andra opiumkriget innebar även att opium legaliserades i Kina och att opiumvallmo snabbt började odlas i landet. Från Yunnan-provinsen spred sig vissa minoritetsgrupper till Sydostasiens högland där de började odla opiumvallmo, av den anledningen talar vi idag fortfarande om den gyllene triangeln av odlingar, där opium omvandlas till heroin i bergstrakterna i Burma, Thailand, Vietnam och Laos.
Under 1920-talet var Kinas interna opiumhandel centrerad till Shanghai, en stad som till övervägande del byggdes på intäkterna från denna handel. Vid slutet av 30-talet hade nationalistregeringen i Kina skapat ett opiummonopol för att driva in skatt som kunde användas i kampen emot Chiang Kai-sheks trupper. Detta innebar att man sålde opium till minst fyra miljoner licensierade användare och implementerade en pip-skatt som togs ut från varje opiumhåla baserat på antalet pipor som användes.
Under det kinesiska inbördeskriget fortsatte opiumanvändningen även om priserna steg enormt på grund av svårigheter att frakta det mellan odlingsplats och användningsplats. När kommunisterna tagit makten satte man igång med att utrota opiumrökningen – försäljning och användning förbjöds och de som var beroende fick välja mellan att sluta eller att avrättas. Chiang Kai-sheks trupper som drivits ut till Taiwan var nästan lika hårda, men tillät de beroende som hade följt med från fastlandet att fortsätta att använda resten av sina liv. Dessa fick registrera sig hos myndigheterna som varje år livet ut gav dem en mycket exakt ranson som skulle räcka hela året. Här är det intressant att man kan dra en viss parallell till dagens metod med heroinförskrivning. När denna grupp av exil-kineser till slut dog ut avslutade man dock detta förskrivningsförfarande.
Opium fortsatte dock att användas i många länder i Sydostasien fram till det sena sextiotalet, då de flesta asiatiska länderna efter påtryckningar från USA kriminaliserade opiumhålorna, en påtryckning som troligtvis har med USA:s inblandning i Vietnam att göra. Lee menar dock att detta var en felaktig metod eftersom de som nu inte kunde få tag på opium, istället för att sluta använda droger helt vände sig till det mer potenta heroinet. Han går även hårt åt USA och FN: ”Today, due to strong pressures from the United Nations, American drug-enforcement agencies, puritan regimes, and other self-appointed watchdogs of human behavior, very few legally condoned opium dens remain in operation” (s. 37), men tillägger att man med lite hjälp från insatta människor kan finna olagliga opiumhålor i länder som Kambodja, Vietnam och Indien. Lee är mycket kritisk till heroinet eftersom det som ett ytterst kraftfullt och syntetiserat preparat inte innehåller de andra psykoaktiva ämnena som finns i opium. Han ser istället opium som en ”full-spectrum herb” (s. 94) där ämnen som tebain, papaverin och noskapin motverkar en del av morfinets effekter på kroppen.
Boken citerar en hel del västerländska journalister och författare som självklart gjorde enstaka eller flertalet besök i olika opiumhålor från Peking till Shanghai. När dessa citat ställs mot varandra framkommer en bild av opiumrökningen som ytterst klassmässigt uppdelad. Därför är det inte helt rättvisande att benämna alla inrättningar för rökning av opium som ”opiumhålor” eftersom detta implicerar en viss västerländsk bild av dessa inrättningar, en ganska klichéartad sådan som har spridits i diverse media som film och serietidningar. Opiumrökare som observerats i ett av de större opiumhusen i Peking kunde beskrivas som väldigt skötsamma och till synes vid god hälsa medan en rökare i en opiumhåla i Shanghai kunde beskrivas på det inarbetade sättet som lik eller liggandes i koma med smutsiga trasor som kläder.
Opiumhåla i Shanghai 1907
När opiumrökningen som vi känner till den idag spred sig till andra asiatiska länder var det vanligt att myndigheterna krävde att de som kom till en opiumhåla var registrerade kineser för att inte den etniska befolkningen skulle gå ner sig i missbruket. Det sista land som tillät lagligt licensierade opiumhålor var enligt Lee Thailand, som dock tillslut förbjöd dem 1959. Men självfallet spred sig bruket även till västvärlden och i till exempel New Yorks Chinatown kunde man hitta opiumhålor, en rapport från 1896 beräknade att det fanns omkring 25000 regelbundna användare i staden.
De kinesiska opiumhålorna var vanligtvis indelade i halvprivata alkover med upphöjda plattformar i trä för att underlätta den liggande positionen som ofta intas vid opiumrökning. När man kom in i lokalen möttes man av ägaren som frågade om man ville använda sina egna rökverktyg eller om man ville låna dem. Om man inte visste hur man preparerade piporna kunde man bli tilldelad en så kallad ”pipe boy” som visade en. Opiumet såldes antingen i flytande form i koppar eller i tunna förpreparerade bitar. De flesta opiumhus förberedde sin egen yen-gao eller chandoo, det vill säga den renade opiumpasta som förberetts specifikt för att rökas. I de fina salongerna kunde denna ha lagrats i upp till tre år för att förstärka de naturliga smakerna och styrkan, medan den nergångna opiumhålan ofta blandade i avskrapet från tidigare använda pipor. De lyxigare opiumhusen erbjöd även en hel del extra tjänster som mat, mahjong och prostituerade. De sistnämnda är anledningen till att bilden av opium i väst ofta har varit starkt färgad av sex. Lee gör sitt bästa för att avfärda denna koppling, framförallt eftersom det för nybörjaren inte är helt lätt att idka sexuellt umgänge när denne är mitt inne i ett intensivt opiumrus. Tyvärr är beskrivningarna av opiumets effekter på sexuell njutning väldigt manligt centrerade och bara ett par rader ägnas åt hur drogen kan tänkas påverka det kvinnliga libidot.
Av okänd västerländsk fotograf, 1900.
Boken går vidare in på opiumvallmons farmakologi och visar på hur opium har använts inom den traditionella kinesiska läkekonsten. Kapitlet som berör de psykologiska och sociala aspekterna av opiumrökning är intressant och citerar ofta från Jean Cocteaus bok Opium: The Diary of His Cure. Opiumrusets värld beskrivs som en tillbakadragen sådan där opiumet blir som ett rituellt sakrament, användaren drar sig tillbaka från det respekterade samhället men hamnar även i ett visst brödraskap i opiumets anda: ”Rejecting society’s demands on his time and energy, he refuses to conform to conventional morality” (s. 72). Detta är dock inget som samhället ser särskilt positivt på (som med de flesta illegala droger) och ett talande och mycket sociologiskt citat kommer från Cocteau: ”Opium desocializes us and removes us from the community. Further, the community takes its revenge. The persecution of opium addicts is an instinctive defense by society against an antisocial gesture” (s. 73). Detta lägger för Lee grunden till den hetsjakt på droganvändare som präglar det moderna samhället i allmänhet.
Men även om Lee romantiserar opium ganska kraftigt så betonas även preparatets beroendeframkallande aspekter, kapitlet om opiumberoende är faktiskt ett av bokens längsta. Att bli fri från opiumberoendet är ju det ledande temat i Cocteaus bok och Lee lyfter fram den amerikanska journalisten Emily Hahns erfarenheter av att ha blivit beroende av drogen i Shanghai. Tricket för att inte bli beroende är enligt boken framförallt att iaktta ett strikt reglerat användande som man inte låter gå över styr, även om det betonas att den enda säkra metoden är att inte börja röka opium överhuvudtaget. Men om man nu trots allt finner sig i beroendeställning till opium så presenterar Lee en hel rad metoder som kan användas för att kurera sig.
Intressant nog börjar han med de minst effektiva och slutar med de metoder som han anser fungerar bäst – en framställning som tar läsaren från underhållsbehandling till traditionell kinesisk filosofi, en väg som tydligt visar på Lees kritiska inställning till ”western medicine”. Här förväntade jag mig att jag skulle få läsa en genomgång av metoderna som utifrån en selektiv och dålig läsning av kunskapsunderlaget kritiserar de inledande metoderna, men jag blev överraskad över att han faktiskt är väldigt saklig och väl påläst på de metoder som han ser negativt på. I presentationen av de enligt honom verkningsfulla metoderna blir dock kontrasten mellan ett ”västerländskt” medicinskt tänkande och ett ”österländskt” spirituellt dito slående när han förordar hypnos, Neuro-electric Therapy (som jag skrev kort om nyss) och ”Spiritual Healing with ”Clear Light”. Efter att ha läst de delarna av boken så tappade jag snabbt förtroendet för Lee, men det byggs faktiskt upp igen när man kommer till de delar som beskriver själva opiumrökningen och allt som hör till själva ritualen.
En samling intervjuer med nutida opiumrökare finns även med i boken och tillför en personlig prägel med frågor om varför man röker opium, hur ofta och vilka effekter man är ute efter. Dessutom har Lee inkluderat ett antal dikter av poeten Martin Matz som skrev diktsamlingen Pipe Dreams medan han bodde i Thailand under sex år. De tre sista kapitlen är bra och beskriver väldigt detaljerat hur man kan tillreda sitt eget opium (om man nu har råopium tillgängligt), de olika typerna och delarna av kinesiska opiumpipor och hur hela förberedelseritualen och själva rökningen går till beskrivs också. Så som Lee beskriver det så verkar det inte vara den lättaste saken i världen att röka opium enligt den traditionella kinesiska konstens alla regler. Förberedelserna sker i flera steg, men viktigast av allt att notera är att opiumextraktet inte ska förbrännas utan istället hettas upp bara så mycket så att alkaloiderna i opiumet frigörs men inte brinner upp – ”the Chinese opium pipe is designed to distill rather than burn opium”. (s. 194).
Överlag är boken faktiskt ganska romantiserande och hyllande till opiumets effekter och det är svårt att veta om det som Lee presenterar är den traditionella kinesiska synen på opiumrökning eller om det är hans egna slutsatser. En sak som är säker är dock att han är starkt kritisk till västvärldens användande av patenterade farmaceutiska och dyra läkemedel som används för att bota allt från sömnsvårigheter till psykiatriska symptom. Redan på sidan tre slår han fast att anledningen till att opium är olagligt är för att skydda ”the profits of the politically powerful pharmaceutical cartels” (s. 3) som har ett mycket lukrativt internationellt läkemedelsmonopol idag och han menar att forskarvärlden medvetet servar dessa intressen. Om det inte vore för detta så skulle vi enligt hans mening idag kunnat ha fått fram ett opiumderivat som vore icke-beroendeframkallande och säkert (s. 54).
På det hela taget skiner Lees hat mot de stora läkemedelsbolagen igenom gång på gång och det är tydligt att han är jävligt förbannad över att det skrivs ut verkningslösa läkemedel när folk egentligen borde röka opium. På så sätt blir texten ibland ganska konspiratoriskt lagd och lutar åt samma retorik som en del extrema cannabisförespråkare använder sig av, vilket gör att man får ta vissa delar av boken med en nypa salt.
Även om Opium Culture drar lite väl förhastade slutsatser ibland och är lite konspiratoriskt lagd så tycker jag ändå att det här är en välskriven och läsvärd introduktion till det rituella opiumrökandet och opiumets plats i den traditionella kinesiska kulturen.
- Lee, Peter (2006) Opium Culture: The Art and Ritual of the Chinese Tradition, Rochester, Park Street Press.
