Senaste Kobra tar upp frågan om det extrema och vanligtvis droghandelsrelaterade våldet i Mexiko och hur detta glorifieras inom populärkulturen. Kul att de tar upp musikgenren narcocorrido som jag skrivit om tidigare och dessutom gör kopplingen till de knarksmugglande hjältarnas persona som ”sociala banditer”. En personlig favorit bland narcocorridobanden är Los Cuates de Sinaloa som förutom de drogrelaterade texterna även har en helt fantastisk kompgitarrist på 12-strängad gitarr. En hel del av deras album finns på Spotify, till exempel Puro Sierreño Bravo.
Som nämns i något av reportagen har skildringar av drogkulturen så klart även letat sig in i filmens värld. En film som jag ser fram emot att se är El Infierno, en galghumoristisk berättelse om livet som fotsoldat inom en av de många drogkartellerna i Mexiko. The Guardian har skrivit en artikel om denna film.
Vad som är roten till den grymma våldsspiralen i landet (och egentligen i stora delar av regionen samt Sydamerika) står inte helt tydligt. Det skylls på USA som är den i särklass mest konsumerande staten, men även enorma sociala klasskillnader tas upp som den drivande motorn och även det historiska arvet av kamp mot de forna kolonialmakterna. Troligtvis handlar det om en kombination av många faktorer där nog även globaliseringen av droghandeln spelar en betydande roll.
Narcocorrido är en typ av sånger som sjungs av band som är influerade av norteño och corridogenren på båda sidorna av den mexikanska gränsen till USA. Som namnet antyder handlar sångerna nästan uteslutande om drogsmugglingen över gränsen och de människor som utför och står bakom den. Vissa har jämfört narcocorridos med amerikansk gangsta rap, men likheten finns bara i texternas innehåll. Mitt egna musikaliska öra kopplar mest till svenska dansband och till viss del country, vilket kommer ganska givet i och med att genren nästan uteslutande verkar använda dragspel och någon typ av polka-valstakt.
Det går enligt Edberg att analysera hjältarna i de här sångerna (det vill säga drogsmugglarna, los narcotraficantes) som en kulturell persona (cultural persona), en kulturellt formad och flexibel publik representation som är tidsmässigt stabil och som är förkroppsligad i en person eller hur en person beter sig. Den här modellen skapar sedan en samling av meningsskapande parametrar och en prototyp för hur dessa meningar kan ageras ut i praktiken. Som jag tolkar det skapar alltså den här musikgenren via representationer i musiken, i videor och andra media en mall som det går att efterleva och som nära på måste efterlevas för att bli en lyckad drogsmugglare eller mafioso.
Narcocorridos är en sångform som idag är starkt kommersialiserad och som har sina rötter i corrido, som är traditionella värdeladdade sånger som uppkommit i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet. En hjälte som dessa corridos ofta handlar om är Pancho Villa, den mest populära militära ledaren inom den mexikanska revolutionen 1911. Han blev känd för att modigt ta sig an de amerikanska styrkorna men även för att ge land till bönder och bygga skolor i de områden hans styrkor kontrollerade. Villa uppfyller alla kraven för att bli en typ av folkhjälte, han var föräldralös och fattig, blev jagad av de amerikanska styrkorna och lönnmördades 1924. Även i narcocorridosångformen är döden snarast en ontologisk fas i fulländandet av rollen. I denna roll symboliserade han bondebefolkningens strävanden som en person av lägre klass som tog sig an och satte sig upp emot de dominerande klasserna. De mexikanska drogsmugglarna blir därmed ett fenomen som till stor del är påverkat av ett samband mellan klass, makt samt regionell och nationell identitet.
Denna typ av hjälte kan intressant nog analyseras med hjälp av den marxistiske historikern Eric Hobsbawms begrepp ”social bandit”. Enligt honom är fenomenet med sociala banditer ett landsbyggdsfenomen som uppstår i agrara ekonomier som kännetecknas av förtryck av den jordbrukande populationen (notera den marxistiska terminologin). Det är värt att läsa hans definition eftersom begreppet även kan appliceras på andra kontexter, som inom Jamaicas i dagsläget labila och drogsmugglingspåverkade politiska situation (jämför med deras ”Robin Hood”, Christopher Coke, som fick mycket uppmärksamhet nyligen – DN, SvD):
The point about social bandits is that they are [peasant] outlaws whom the lord and the state regard as criminals, but whom remain within [peasant society], and are considered by their people as heros, as champions, avengers, fighters for justice, perhaps even leaders of liberation, and in any case as men to be admired, helped and supported. . . . It is found in one or other of its three main forms. . . the noble robber or Robin Hood, the primitive resistance fighter or guerrilla unit of what I shall call the haiduks, and possibly also the terror-bringing avenger. [1969:14–16]
I det mexikanska fallet lever dock inte drogsmugglarna riktigt upp till något som kan liknas vid langande Robin Hoodfigurer eller sociala banditer. Fokus ligger inte i första hand på att hjälpa sitt samhälle eller andra (förutom sin egen familj) utan istället på att idka olika former av iögonfallande konsumtion genom att för andra visa upp dyra bilar, smycken och kläder. Att klä sig som en chero, från ranchero, har blivit en egen distinkt stil som kan innefatta stora vida bälten med graverade bältesspännen, cowboyhatt och boots i ödle- eller alligatorskinn.
Ovanstående faktum gör att många ungdomar ser positivt på drogsmugglarna och artisterna som spelar narcocorridos. Att ha mycket pengar och kunna klä sig väl blir en möjlig väg till att tillskansa sig en generell känsla av att ha makt över andra, det här livet blir då ett sätt att erhålla status för människor som oftast har få möjligheter till detta. Att sångerna ofta hyllar olika narcotraffickers (ibland på uppdrag av dem) betyder också att det finns en möjlighet att bli ihågkommen även om man skulle mista livet i samband med drogaffärerna. Enligt Edberg visas narcocorridopersonan även upp i musikvideor och på albumomslag på ett sätt som påminner om en ”globalized, post-MTV ”gangsta” image”, där dyra bilar, AK-47:or och andra vapen ofta förekommer.
Narcocorridokulturen är ett intressant fenomen som är värt att titta närmare på. Dock verkar det finnas en viss del exoticism när den representeras i den amerikanska populärkulturen, vars deckare och kriminalundersökande program ibland har tagit upp den i olika avsnitt, till exempel i The Shield och CSI. Detta beror till stor del på de uppmärksammade morden på en del narcocorridoartister. Det är dock inte helt klarlagt exakt på vilka sätt de här morden har att göra med närheten till drogsmugglarna, om de alls är drogrelaterade.
Här kommer en mycket, mycket märklig animerad film med sången Cocaine spelad av Dick Justice. Denne folk- och bluesmusiker kom från West Virginia i USA och levde mellan 1906 och 1962. Låten skrevs av den svarta bluesmusikern Luke Jordan men vite Justice gjorde alltså en cover med denna något surrealistiska text.
Texten är ju en klassisk berättelse om kokainets negativa effekter på berättarens liv. Han har en kvinna som kommer med droger och mat till honom men det är inte så kul när ”the furniture man” kommer och beslagtar hans möbler. Och ”Sal with the nose all so’” syftar ju på så kallad kokainnäsa. Men varför bebisarna i New Orleans blir arga när doktorerna sniffar kokain är över mitt förstånd, men det kanske är en referens till det utbredda bruket inom läkarkåren som ju hade tillgång till drogen eftersom det användes som bedövningsmedel.
Go on gal, don’t take me for no fool I ain’t gonna quit you, pretty mama, while the weather’s cool Around your back door, honey, I’m gonna creep Just as long as you bring me two-and-a-half a week
I’ve got a girl, she works in the white folks yard She bring me meat, I swear she brings me lard She brings me meat, honey she brings me lard She bring me everything honey that a girl can steal
Lord a vaudeville circus rider came to town They got a dancer lookin’ nice and brown They didn’t know it was against the law For the monkey’s to stop at a five cent store Well, just around the corner, just a minute too late Another one standin’ at the big back gate I’m simply wild about my good cocaine
I stood my corner, hey hey! Here come Sal with a nose all so’ Doctors said she couldn’t smell no mo’ Lord run doctor, ring the bell The women in the alley… I’m simply wild about my good cocaine
Furniture man came to my house, was last Sunday morn Asked me was my wife at home Said she’d long been gone Backed his wagon up to my door Took everything I had He carried it back to the furniture store Honey, I did feel sad
What in the world has any man got, now Messin’ with the furniture man? Got no dough, stand for sho’ Certainly will back you back Take everything from an earthly plant From a skillet to a frying pan If there ever was a devil born without any horns Musta been the furniture man
I hear you mama, hey hey! Here come Sal with a nose all so’ Doctors said she couldn’t smell no mo’ Lord go doctor, ring the bell Women in the alley… I’m simply wild about my good cocaine
Lord the babies in the cradle in New Orleans The doctors kept a-whiffin’ til the baby got mean Doctor whiffed until the baby got so’ Mama said she couldn’t smell no mo’
Lord go, Doctor, ring the bell, The women in the alley… I simply wild about my good cocaine I’m simply wild about my good cocaine
När jag var yngre var min mor inte så glad över att jag lyssnade på Cypress Hill. För en ensamstående mamma med en son som snubblade fram på muren mellan fältet där de duktiga och engagerade eleverna betade och fältet där de omotiverade bråkmakarna fanns var det kanske inte så positivt att höra västkustrap med titlar som ”Hits from the bong” och ”Everybody must get stoned”.
2009 års bästa album kan mycket väl vara Guns don’t kill people… Lazers do av Major Lazer där låten Mary Jane finns med. När jag hörde den första gången kom jag att tänka på just Cypress Hills Dr. Greenthumb, funkigare rap om det gröna får man leta efter. Fan vad skoj majjahumor det finns egentligen…
Frågan som oroade föräldrar ställer sig (och säkert har ställt sig sedan grammofonskivans tid) är om deras barn tar intryck av den musik de lyssnar på. Tittar man på punkare, gothare, hiphoppare och andra subkulturer så verkar det som ett solklart fall. För de som funderar på att ta ifrån sina barn vissa CD-skivor eller radera en del filer på deras datorer finns nu ett stycke forskning som de kan hänvisa till.
En ny studie publicerad i Addiction har tittat närmare på om det kan vara så att ungdomar som lyssnar på musik med texter som på något vis handlar om cannabisrökning löper större risk att börja använda själva. Exposure to cannabis in popular music and cannabis use among adolescents (länk om du sitter på universitetnät) menar att det finns en risk för att det är så. Studien undersökte vilken favoritartist 959 ungdomar i olika skolor i Pittsburgh hade. Eftersom man har kommit fram till att en genomsnittlig amerikansk ungdom ”blir utsatt för/are exposed to” 2.4 timmar musik om dagen, samt att dagens popmusik är ”genomsyrad/saturated” av cannabisreferenser vore det ju intressant att veta hur detta påverkar ungdomarna. För när dagens allra mest populära artister sjunger eller rappar om droger så är det cannabis som gäller.
Den här typen av forskning är dock inte helt ny, man har tidigare tittat på hur framställningar av rökning, alkohol och sex påverkar de som tittar på dem. I den här studien används Social Cognitive Theory (ordet kognitiv får dock en liten varningslampa att börja blinka i min hjärna, jag är absolut ingen socialpsykolog) som via en slags triangulering ponerar att beteende, miljö och personlighetsfaktorer påverkar relationen mellan medierade bilder och beteende som eventuellt kan påverka ens hälsa negativt.
Som kvalitativt inriktad sociolog med bristande kunskaper inom statistik är det inte helt självklart för mig hur resultaten ska utläsas. Vad som gör det hela klurigare är att en annan studie funnit en länk mellan hur mycket musik man blivit ”utsatt för/exposed to” helt generellt och en större risk att man har provat cannabis någon gång. Här används istället cannabisanvändning (nuvarande eller någonsin provat) som beroende variabel, och hur mycket ”cannabismusik” man utsatts för och antal sånger med cannabisreferenser favoritartisten hade, som oberoende variabler.
Resultaten blev att de deltagande ungdomarna i genomsnitt lyssnade på 21.8 timmar musik i veckan och att de blev ”utsatta” för 40 cannabisreferenser per dag (med en standardavvikelse på 104 låter detta som ganska mycket). Man kom som sagt fram till att ”high exposure to cannabis in popular music was associated independently with higher levels of current cannabis use”. Och varför är detta så betydande? Jo, musik är starkt kopplat till personlig identitet som kan innefatta klädkoder eller speciella ”beteenden” som influeras av musikidoler. Och enligt Social Cognitive Theory så brukar personer som tar efter dessa personer också försöka efterlikna deras beteenden, därav börjar de röka grönt/brunt.
Nu är jag lite fördumsfull här men jag tycker den här forskningen luktar lite väl mycket moralpanik eller så kan den i alla fall användas för att legitimera att föräldrar konfiskerar musik från deras barn. Lite som Parental Advisory-klistermärkena.
Jag kan dock inte undgå att undra om det inte är andra faktorer som spelar in om man börjar röka på eller inte. Själv har min stora förkärlek inför Cypress Hill inte resulterat i något omfattande cannabisbruk. För mig, och antar jag för många andra, spelar faktorer som vilka personer man umgås med, hur man mår och tillgång till drogen flerfaldigt mycket mer in.
Jag heter Johan Nordgren och är intresserad av hur användandet av droger påverkar samhället och hur samhället påverkar användandet av droger. Här skriver jag om stort och smått inom detta intressanta fält.
