Drogsociologi.se

Forskning om hemmaodlare som med gröna fingrar driver upp cannabis i de nordiska länderna hör inte till vanligheterna. På cannabis.se läste jag en nyhet om en ny studie om denna typ av hemmaodling och bestämde mig för att läsa den vetenskapliga artikeln i sin helhet.

Studien är ett samarbete mellan danska och finska forskare och publicerades nyligen i tidskriften European Addiction Research. I artikeln Small-Scale Cannabis Growers in Denmark and Finland presenteras data från en webbenkät som 1298 finländska och 565 danska odlare svarade på under 2009 respektive 2008.

Det är tydligt att de nordiska cannabismarknaderna har förändras relativt mycket de senaste 20 åren. Cannabis som odlas lokalt för att användas eller säljas inom landet ökar och avancerade odlingstekniker och utrustning har sporrat utvecklingen av THC-starka arter. Just ökningen av TCH-starka strains har som bekant använts som ett argument i den brittiska politiska debatten för att åter flytta cannabis till klass B. Men som artikelförfattarna påpekar så är hemmaodling ett internationellt fenomen, det forskarna dock inte har koll på är om fenomenet tar sig olika uttryck i olika länder – därav behovet av att utföra en komparativ studie av Finland och Danmark.

Danmark brukar ju hållas fram som det svarta fåret bland de nordiska länderna i fråga om narkotikapolitik. Dock har vi kunnat observera en rörelse mot en mer restriktiv syn på narkotika under den senaste tiden, maxstraffen har höjts och innehav av cannabis är numera straffbart. Cannabisbruket är väldigt utbrett i jämförelse med de andra nordiska länderna och om man jämför med Finland så har Danmark en siffra för livstidsprevalens (hur många procent av befolkningen som har provat en drog åtminstone en gång under sin livstid) på 45 % mot Finlands 13 % (siffror från 2009 via EMCDDA). Dock är cannabis den mest förekommande olagliga drogen i båda länderna. Finland skiljer sig från Danmark på den punkten att man i årtionden har fört en restriktiv narkotikapolitik, som på många sätt liknar den svenska.

I Danmark är det lagligt att köpa och sälja cannabis-frön, till exempel i head shops i storstäderna, medan det i Finland är olagligt att köpa och sälja fröerna. Detta kommer dock de finska odlarna runt genom att beställa fröer från internationella webbshoppar.

När vi så talar om odling ska man inte underskatta den geografiska positionens betydelse. Detta gäller för två faktorer, som artikelförfattarna skriver: ”Denmark’s direct connection to the rest of Europe has traditionally provided the main connecting link to drug markets in the other Scandinavian countries” (s. 120), samt att länderna tillhör olika klimatzoner som innebär att privat utomhusodling utifrån mediarapporter framstår som en vanligare företeelse i Danmark än i Finland.

Den danska statistiken över beslagtagna plantor och straff för odling är undermålig och därför finns inga exakta siffror på hur stor del av den cannabis som används i landet är lokalt producerad. I Finland kan man dock se utifrån statistiken över beslagtagna plantor att hemmaodling har ökat dramatiskt. På 1980-talet konfiskerades endast en handfull plantor varje år, sedan 2001 har polisen däremot beslagtagit flera tusen plantor varje år, 2007 låg siffran på 7600 och 2008 på 14000. När man får se siffror på beslagsstatistik ska man alltid fundera på om detta beror på en reell ökning av användning/odling/försäljning etc eller om de ökade beslagen beror på ökade polisinsatser och att lagens väktare har skapat sig en kunskaps- och erfarenhetsbank som möjliggör effektivare insatser. Det ligger säkert något i det sistnämnda i fallet med hemmaodling, men att siffrorna skulle stiga så enormt på grund av polisens ökade insatser förefaller i mina ögon inte som troligt. Med tanke på den tekniska utvecklingen av odlingsmetoder och teknisk utrustning (och Weeds förstås) verkar det troligt att det har skett en verklig ökning av odling hemmavid. Men innan man börjar tänka att det här beror på att den organiserade brottsligheten har börjat odla storskaligt i gamla lagerlokaler eller sommarstugor så är det värt att påpeka, som artikelförfattarna gör (s. 121), att de som straffats för cannabisodling i Finland mestadels är unga män som i 40 % av fallen endast hade 1-5 plantor att sköta om.

Innan jag går in på studiens resultat så är det värt att nämna något om dess metodologi. Som jag nämnde tidigare så använde man sig av en webbenkät, som endast inkluderade nuvarande odlare. Inspirationen kom från en studie av Tom Decorte om belgiska hemmaodlare (publicerad i denna antologi).

Svarsfrekvensen i de två länderna skiljde sig ganska rejält åt, i Danmark fick man bara in drygt hälften så många som i Finland. Det intressanta här är att forskarna lyfter fram det faktum att enkäten togs emot på helt olika sätt inom de webbcommunites av cannabisentusiaster som den vände sig till. I Finland annonserade man på tre webbplatser som vänder sig till cannabisintresserade, den togs emot väl och uppmaningen att fylla i frågeformuläret spred sig via dessa sidors forum och liknande. Samma metod tog man till i Danmark men fick ett helt annat mottagande, det var inte odelat positivt och som forskarna skriver: ”on one of the Web sites where the issue was debated, members were dissuaded to fill out the questionnaire. The argument was that too much attention on cannabis cultivation could further police actions toward the phenomenon [etc]” (s. 122). Jag kan förstå denna rädsla mycket väl och det är något jag funderar på mycket när jag forskar i drogrelaterade frågor. Som forskare kan man inte kontrollera vad andra människor eller institutioner använder ens forskning till och det är lätt att invaggas i känslan av att man ”bara forskar” och så får myndigheterna sköta resten. Men förhållandet mellan forskning och maktutövning är mer komplext än så och välmenande studier om narkotika kan mycket väl användas för att skärpa myndighetskontroll över redan marginaliserade grupper.

Men nog om metodologi, vilka intressanta fynd kunde man då hitta efter databearbetningen? Länderna skiljde sig åt ganska mycket när det gällde ålder på de som odlade hemma, i Finland var medelåldern 24,6 år och i Danmark var den 37,2 år. Vad som framstår som en likhet är dock att majoriteten av odlarna i de två länderna var män (Finland = 92,5 %, Danmark = 91,0 %) och att en relativt stor andel av dem hade en universitetsexamen. Rent spontant skulle man då kunna anta att den typiske hemmaodlaren är en ung man som studerar vid universitetet, vilket i sin tur innebär att vi bland annat måste vända oss till begrepp som klass och kön om vi ska skapa förståelse för varför man väljer att odla hemma (eller avstår från det för den delen). Dessutom var (inte så överraskande) majoriteten av odlarna i både Danmark och Finland aktiva cannabisanvändare själva, något som tyder på att oavsett om man odlar för att sälja till andra eller inte så blir man ”high on one’s own supply” som det heter.

Ålder spelar en stor roll likaså; i Finland hade nästan 70 % börjat odla mellan 18 och 25, endast 1,6 % hade börjat när de var över 35. I Danmark hade runt en tredjedel börjat odla när de närmade sig 30 och 11 % hade satt igång efter 35, något som i mina ögon skulle kunna indikera att hemmaodling i Finland är mer av ett ungdomsfenomen och att vi här kan se att weed i större utsträckning är normaliserat i Danmark. De finländska odlarna hade också färre plantor i sina odlingar jämfört med de danska, som exempel kan nämnas att enbart några få i Finland rapporterade att de hade fler än 20 plantor, medan samma siffra i Danmark var 12,2 %. Detta skulle dock kunna spegla det faktum att de finländska odlarna föredrar inomhusodling jämfört med de danska, 80 % i Finland odlade inomhus mot 43,6 % i Danmark.

Men vad var då motiven och anledningen till att man odlade cannabis hemma? Här var länderna ganska lika, motiven var främst för nöjes skull och för att dela med sig till vänner, men fler finländare odlade för medicinskt bruk än danskar. De främsta anledningarna till att man odlade hemma var för att själv röka på, för nöjes skull, undvika kriminella personer, det blir billigare och att det sågs som mer hälsosamt att röka det man odlat själv. Viktigt att påpeka är också att sälja vidare skörden hade låg prioritet, 3,9 % för Danmark och 7,2 % för Finland, dock sålde en hel del vidare vid enstaka tillfällen, men främst till personer de kände. Dessutom: ”earnings from selling were insignificant” (s. 125). Länderna skiljde sig alltså åt när det gällde odling för medicinskt syfte, finländska odlare hänvisade dubbelt så ofta till medicinskt bruk som de danska. En anledning till detta kan vara att att denna ”medical marijuana”-diskurs har spridit sig i samhället utifrån amerikanska influenser och att personer som bor i länder med en mer restriktiv narkotikapolitik och mer negativa attityder till cannabis rättfärdigar sitt odlande med medicinska skäl. Men som artikelförfattarna framhåller så behövs det mer forskning om detta.

Artikelns avslutande diskussion är kanske mest intressant och pekar vidare mot nya områden att forska vidare inom när det gäller hemmaodling av cannabis. På tidigare studier bygger de påpekandet att den huvudsakliga skiljelinjen när det gäller inhemsk cannabisodling går mellan ideologiska och kommersiella motiveringar. Utifrån detta kan man se två typer av lokala odlare, småskalig mot storskalig odling, där de småskaliga odlarna representerar den ideologiska odlingen som främst syftar till egen användning och åt att dela med sig till vänner, ”lifestyle growers” om man så vill (s. 125). Respondenterna i båda länderna representerar den ideologiska sidan av spektrat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att de som odlar industriellt (och därmed eventuellt med kopplingar till organiserad brottslighet) inte har några egentliga anledningar att gå in och svara på en enkät av den här typen.

Men hur ska man då förklara att cannabisodling verkar vara så mycket mer populärt i Finland än i Danmark? Här finns metodologiska problem med webbenkäten som verktyg, men forskarna spekulerar att det är lättare att få tag på cannabis i Danmark (man behöver inte odla, man kan köpa den färdiga produkten) och att som cannabismarknaden ser ut i Finland så finns det fler anledningar att själv odla. Alltså att man odlar för att den cannabis som finns på den lokala marknaden är svår att få tag på och av relativt dålig kvalitet, dessutom kan det ses som mindre riskfyllt att odla hemma i ett samhälle där cannabis inte är lika normaliserat som i Danmark.

Forskarna framhåller också internet som en viktig faktor för spridningen av hemodlingsfenomenet. Internet framstår i alla fall i Finland som den främsta och viktigaste källan till information om odling, köp av frön och så vidare, en aspekt som visar att ”an international online community has formed around small-scale cannabis cultivation” (s. 126).

Nu blev det mycket redovisning av siffror, men kvalitativa intervjuer med cannabisodlare i både Finland och Danmark har utförts av samma forskarlag och har publicerats den i ganska färska antologin World Wide Weed – Global Trends in Cannabis Cultivation and its Control.

Jag kan verkligen rekommendera en läsning av artikeln, som pekar på framtida forskning och belyser ett väldigt intressant fenomen.

• Hakkarainen, Pekka, Asmussen Frank, Vibeke, Perälä, Jussi & Dahl, Helle Vibeke (2011) ’Small-Scale Cannabis Growers in Denmark and Finland’, European Addiction Research, vol. 17, pp. 119-128.

Journalisten Pelle Olsson känner nog de flesta till som språkrör nummer ett för den svenska narkotikapolitiska vägen, andra kallar honom knarkkrigare eftersom han tar ett så tydligt avstånd från alla sorters narkotikaanvändning. I hans senaste bok, Marijuana och frihet – Fakta & reportage utgiven på Fri Förlag, följer han den vanliga metoden som innebär att han reser runt till olika länder och intervjuar människor som framförallt kan ses som aktivister eller moralentreprenörer på det drogpolitiska fältet.

Boken inleder med hans resa till Uganda, ett land med en hög alkoholkonsumtion och som anses vara Östafrikas ledande cannabisproducent och ett betydande transitland för smuggling av narkotika. Han intervjuar bland andra Gunnar Lundström, representant för IOGT-rörelsens internationella institut i Östafrika. Här kan jag inte riktigt undgå att tänka på den europeiska kolonialismen och det kristna missionärsarbetet som skedde i Afrika under det tidiga 1900-talet.

Även om nykterhetsrörelsen är stark i de nordiska länderna så är deras storhetstid till viss del förbi, vilket får mig att tro att länderna i södra och östra Afrika har blivit deras nya jaktmarker för att bedriva kamp mot alkohol och droger. På det hela taget är detta kanske ett hedervärt arbete, men på något vis känns det som att detta närmar sig ett nästan instrumentellt användande av den kristna religionen för att stoppa samhällelig ”ondska”.

Reportaget från Uganda fokuserar mycket på våld, aggressivitet och cannabis påstådda psykosinducerande effekter. Detta skulle kunna ses som något som sociologen Randall Collins skulle beskriva som ”testing on the dependent variable”, alltså att man försöker gräva fram en korrelation mellan psykos och cannabis, som samtidigt inte tar hänsyn till alla de människor som använder drogen och inte utvecklar några psykiska problem. Läs gärna detta viktiga och kritiska blogginlägg på Neurobonkers.

Olsson betonar också den starka alkoholkulturen i Östafrika vilket försvårar bilden av att koppla cannabis till våldsutövning och psykos i den afrikanska kontexten. Det framstår rentav som omöjligt att göra denna typ av koppling med tanke på att merparten av de intervjuade användarna i reportaget även använder alkohol i stor utsträckning. Eftersom deras användning kan klassificeras som ”poly-drug use” blir det problematiskt att bena ut vad som orsakar vad och om cannabis korrelerar med våld eller ej.

På ett sätt är det lite synd att så mycket fokus i boken läggs på neurologiska och psykiatriska aspekter av cannabisbruk, Olsson verkar aktivt söka sig just till psykiatriska mottagningar i många av reportagen. Det är tydligt att vi börjar närma oss något som liknar ett slags paradigmskifte. Cannabisanvändning är idag relativt normaliserad inom ganska många grupper i samhället och de negativa sociala effekterna är kanske inte så stora som de utmålades att vara under 1980-talet. Det är kanske därför man aktivt försöker föra över fokus när det gäller skadeverkningar till de neurologiska problem som kan uppstå. Detta är något som jag tycker mig se inom hela det fält som forskar kring droger, det finns en hel uppsjö med bloggar och vetenskapliga artiklar som mycket aktivt försöker flytta förklaringsmodellen från ett socialt till ett neurobiologiskt eller neuropsykologiskt förklaringssätt. Som så många andra forskningsfält som till stor del är tvärvetenskapliga så anser jag att man mycket väl kan ta hänsyn till forskningsresultat som presenteras inom de neurovetenskapliga fälten, men eftersom jag fokuserar på just drogsociologi ser jag en viss problematik i detta skifte.

Ett exempel från boken är en intervju med Maria Ellgren som forskat om ”de biologiska mekanismerna i hjärnan” (s. 127) i relation till cannabis. Hon ville med hjälp av ett neurobiologiskt ramverk undersöka om trappstegsmodellen stämmer. Jag har själv svårt för den typ av kopplingar som görs mellan råttor och människor i den här sortens forskning. Följande exempel (som gör en enligt mig ganska komisk koppling mellan tonåringar och råttor) är ganska talande:

Hon utgick från råttor under utveckling, tonåringar, vilket i hennes försök innebar 28-49 dagar gamla. Detta för att få en bättre jämförelse med människor som vanligen börjar röka cannabis i tonåren.

Att vi sociologer har svårt för neurobiologisk forskning kan man förstå av detta citat:

- Fördelen med råttor är att man kan renodla drogens effekt på hjärnan och slipper ta hänsyn till alla sociala skillnader mellan individerna som de sociologiska forskarna måste göra, säger Maria Ellgren.

Hon fortsätter med att berätta hur dessa råttor kunde injicera sig själva med heroin i studien eftersom hon opererat in en slang i en blodåder i halsen på dem. Det är vid sådana tillfällen som det är intressant att relatera till Bruce K. Alexanders forskning om de skilda effekter denna typ av djurförsök har på råttor beroende på om de under experimenten får vara ensamma i en kal bur med en slang inkörd i halsen eller om de får befinna sig i en miljö som i så stor utsträckning som möjligt liknar deras ”naturliga”.

Alexander har fått fram en hel del intressanta resultat som emotsäger annan djurexperimentforskning genom sina försök med en ”rat park” som innehåller olika lekredskap och även andra råttor. Den grundläggande tanken här är något i stil med ”tro fan att de väljer att ge sig själva en drog om de sitter isolerade i en bur”, något som då tänks gälla för både människor och djur. Dock framhåller denna typ av forskning att det är relevant och nödvändigt att hantera försöksdjurens reaktioner (stimuli) och aktiviteter som hypoteser eller i det starkare fallet, direkta korrelationer, mellan råttors och människors beteenden.

Det finns mycket att säga om Pelle Olssons reportagebok i form av val av intervjupersoner, framhållandet av de individer som tagit sig ur ett missbruk och nu propagerar emot droger samt att hans egna åsikter lyser igenom lite väl starkt. Att detta skulle vara ”objektiv” journalistik skulle nog få påstå. Trots detta är det en intressant bok som för mig är otroligt fascinerande eftersom den utgör ett praktexempel på hur diskursen om droger i allmänhet har skiftat från ett socialt perspektiv till ett neurobiologiskt sådant. Inom samhällsvetenskaperna finns det en hel uppsjö av vändningar, eller ”turns” på engelska, allt från den språkliga vändningen till ”the spatial turn”. Kanske är det dags att börja tala om den neurologiska vändningen i allmänhet, och om densamma angående droger i synnerhet, när Johan Kakkos nya bok om heroinberoende i ”del 1 ger de nödvändiga neurovetenskapliga grunderna” och Martin Ingvar säljer böcker om hur vi ska få ”hjärnkoll” på både vår vikt och det vi äter.

Det kanske märks att jag är skeptiskt till att neurovetenskapliga modeller för mänskligt handlande har börjat få en så dominerande ställning. Jag vill dock påpeka att det är viktigt att undersöka droganvändning på ett interdisciplinärt sätt som även inkorporerar rön från den neurobiologiska forskningen. Det jag är kritisk emot är den typ av drogforskning som uteslutande använder dessa metoder och teoretiska ramverk för att förstå de aspekter man undersöker och därmed utelämnar sociala, ekonomiska, kulturella och politiska faktorer.

Det finns även de som forskar inom det neurologiska fältet som är skeptiska till en del av de artiklar som ständigt återkommer inom mediadiskursen, som glatt refererar till forskningsresultat som hävdar att man nu har kunnat lokalisera en viss typ av beteende eller emotion i en specifik del av hjärnan. Läs till exempel dessa två blogginlägg från Oscillatory Thoughts och Neuroskeptic som problematiserar den koppling som ofta görs mellan ”neural localization” och förklaring av ett fenomen.

Något annat som är intressant med boken är att i princip alla vetenskapliga studier som det refereras till kan grupperas in under en bred indelning bestående av kvantitativ och väldigt positivistiskt betonad forskning kopplad till neurologi eller psykiatri. Detta ska nog inte ses som en del i ett paradigmskifte i hur vi diskuterar cannabis utan mer som ett specifikt val av vilken typ av forskning som Olsson anser är relevant för att förstå fenomenet cannabisanvändning.

Detta kan kanske tolkas som en övergripande medikalisering av cannabisfrågan i stort, i litteraturlistan hittar vi flertalet referenser till en diger lista av positivistiska vetenskapliga tidskrifter, bland andra Schitzophrenia Research, British (och Canadian) Journal of Psychiatry, Journal of Psychiatric Research, Psychological Medicine, Molecular Pharmacology, Neurotoxicology and Teratology, Neurobiology of Disease, International Journal of Neuropsychopharmacology och Maria Ellgrens doktorsavhandling publicerades via Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Samhällsvetenskaplig litteratur saknas i princip helt och hållet, något som kan ses som en stor brist eftersom synen på droganvändning och i det här fallet cannabis blir extremt ensidig. När jag skriver detta och funderar på den här vinklingen så blir jag uppriktigt nyfiken på hur det kommer sig att Olsson har valt denna metod av att enbart fokusera på den neurologiska sjukdomssidan av cannabis.

En ledtråd finns på sidorna 217-218, under rubriken ”Myter och moralism”, där Olsson presenterar några av de forskare som motsätter sig bilden av cannabis som en farlig drog. Han nämner här boken Marijuana Myths, Marijuana Facts: A Review Of The Scientific Evidence av sociologen Lynn Zimmer och farmakologiprofessorn John P. Morgan, som en partsinlaga från ”den drogliberala lobbyn Lindesmith center”.  Olsson fortsätter:

Zimmer och Morgans bok är dock inget vetenskapligt dokument utan en debattskrift vars slutsatser inte stämmer överens med dagens cannabisforskning (s. 218).

Detta skulle kunna vara en liten förklaring till varför Olsson använt nästan enbart naturvetenskapliga forskningsresultat. Eftersom dessa ofta uppfattas ha en helt annan vetenskaplig tyngd än den samhällsvetenskapliga forskningen eller postmoderna idéströmmningar som förkastar övergripande metanarrativ och en objektiv positivism kan man inte lika lätt kritisera honom för att vara politisk eller för att bedriva antidrogpropaganda. Han hänvisar ju bara till kalla fakta så att säga.

Det retoriskt skickliga i Olssons reportagemetod är att han genom ett till synes väldigt aktivt och partiskt val av intervjupersoner låter dessa föra fram åsikter som är negativa till droganvändning, den ståndpunkt han själv står för. På så sätt behöver han inte i samma utsträckning luta sig mot källor som kommer att uppfattas som politiska eller vara bundna av en statlig propaganda eller förbudspolitik och istället kan personliga berättelser från före detta missbrukare förkroppsliga alla de negativa effekter av droganvändning som han vill påvisa.

Olsson refererar även till en föreläsning av ”tvivlaren” Peter Cohen i vilken han talar om att det finns ett kluster av historier om cannabis som någonting ont, historier som påstås vara sanna utan att ha blivit seriöst kontrollerade. Påföljande kritik från Olsson är samma som jag ovan har kritiserat honom för och visar tydligt på att vi har att göra med en diskursernas kamp, mellan samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller å ena sidan och naturvetenskapliga å den andra:

Hans resonemang är svårare att avvisa eftersom det rör sig i de filosofiska och politiska sfärerna där naturvetenskapliga fynd är av underordnad betydelse. Referenslistorna till Cohens artiklar och böcker är nästan uteslutande sociologiska och kriminologiska undersökningar.

Alltså på samma sätt som att Olssons bok nästan uteslutande använder sig av neurobiologiska eller neuropsykologiska undersökningar.

Även referenserna till officiella organ som EMCDDA, INCB, UNODC, IOGT-NTO är många och ska som alltid tas med en nypa salt eftersom dessa inte på något sätt är ”objektiva” institutioner utan ideologiska och politiska influenser (även om dessa nedtonas inom till exempel FN:s organ).

Överlag är Marijuana och frihet en relativt läsvärd reportagebok som jag får en känsla av i första hand har skrivits med oroade föräldrar och politiker som främsta publik. Varför den heter just Marijuana och frihet blir jag inte riktigt klok på, åtminstone borde nyckelordet ”hjärnan” ha kunnat säga mer om innehållet. Boken är alltså uppdelad i två, en första del med reportage från Olssons alla resor till länder som påverkas av frågorna rörande cannabisanvändning och en avslutande del som kort och koncist beskriver olika ”fakta” om cannabis.

För min del var nog hans resa till NORMLs huvudkontor i USA det mest intressanta reportaget även om resan till Uganda likaså gav några intressanta inblickar i situationen på den afrikanska kontinenten. Faktadelen tycker jag haltar lite med rubriker som ”Världsmästerskapen i cannabisrökning” och ”Döden och vården” och för att dessa fakta i just denna konstellation snarast är en noga utvald samling av vetenskapliga rön som stödjer den bild Olsson vill måla upp av cannabis.

För mig personligen innebar läsningen inga större nyheter egentligen, den stora behållningen med boken var istället dess oerhört explicita användning av neurovetenskap som främsta verktyg. Knarkkrigare eller seriös journalist som skriver om drogproblem, säga vad man vill om Pelle Olsson, men han har i alla fall skapat en samling reportage som engagerar och som säkert kommer att användas i den narkotikapolitiska debatten en tid framöver. Framförallt med tanke på den medvind som neurologiska förklaringsmodeller kopplade till droganvändning har för tillfället.

Olsson, Pelle (2010) Marijuana och frihet – fakta & reportage, Stockholm: Fri förlag.

Wall Street Journal ställer sig frågan Is Marijuana a Medicine? i en ny artikel. De har liksom i Sydsvenskans artikel Öppet i marijuanabutiken hittat till Dave Wardens butik Pot Studio vilket får mig att undra hur pass omfattande det journalistiska arbetet egentligen har varit när man skrivit artiklarna. Det är intressant att se denne Warden på till exempel Youtube, där han i alla fall för mig inte framstår som en särskilt seriös förespråkare för medicinsk marijuana när han talar om ”my brand”. Det här framstår mer som en man som vill kapitalisera på de nya lagarna för utskrivning av cannabis.

Annars är Wall Street Journal-artikeln intressant eftersom den tar upp ett fall av konkreta biverkningar från medicinsk marijuana, inte bara allmäna referenser till ”psykiska biverkningar”. Självklart har de flesta mediciner eller preparat olika typer av negativa biverkningar, men just därför är det kanske inte den bästa lösningen att låta privata affärsidkare sköta försäljningen av medicinsk marijuana. Kanske kan vissa likheter ses i hur Sveriges högerregering nu tillåter privata apotek och försäljning av läkemedel i livsmedelsbutiker?