Drogsociologi.se

En ny artikel i den vetenskapliga tidskriften Drug and Alcohol Review beskriver attityder till katanvändning i Australien, närmare bestämt i delstaten Victoria med Melbourne som huvudstad. Katplantan i sig är inte kriminaliserad i Australien, däremot är de psykoaktiva substanserna katin och katinon som finns i bladen kontrollerade substanser, denna typ av lagstiftning finns även i Storbritannien. I delstaten Victoria kan man individuellt ansöka om ett tillstånd att importera fem kilo kat per månad, dock får detta inte säljas vidare till andra, något som man kan anta inte efterlevs i någon större utsträckning.

Australien har liksom Sverige haft perioder av intensiv debatt om kat i media och där liksom här har opinionen varit extremt splittrad. 2008 och 2009 drev en grupp somaliska kvinnor i Melbourne en kampanj för att få kat kriminaliserat, något som många katanvändande män emotsatte sig. Det är också där en kraftig skiljelinje finns, den mellan männen som är de som i större utsträckning använder drogen och kvinnorna som inte eller sällan använder och ser de sociala och ekonomiska problemen som följer med ett missbruk.

2008 rapporterade en liten andel individer som inte hade östafrikansk bakgrund i en australiensisk survey-undersökning att de hade börjat använda kat, något som sporrade debatten. Detta är något som ofta framkommer i debatten i länder med en stor katanvändande minoritet, det vill säga en rädsla för att användandet ska sprida sig till ”övriga befolkningen”, med detta menas ofta implicit landets ”etniska” befolkning. Det här är en aspekt av katanvändning som man borde nysta mer i eftersom det ganska tydligt visar på en rädsla för ”den Andre” och att ett ”exotiskt” bruk av droger ses som någonting som hotar ”hederliga medborgare” och i förlängningen nationen. Det är på så sätt svårt att diskutera kat utan att också ta hänsyn till invandringsrelaterade frågor och i någon mån rasism och diskriminering av minoriteter.

Artikelförfattarna, som är ett gäng folkhälsovetare, intervjuade på klassiskt kvalitativt vis 29 medlemmar av den ”östafrikanska gruppen” (”the East African community”) i Melbourne, både genom fokusgrupper och individuellt. Snöbollsutval användes genom att ”two leaders of East African community organisations” valdes ut och fick tipsa om lämpliga intervjupersoner. Detta förfarande är vanligt när det handlar om kat, jag har själv använt mig av denna metod, men som författarna påpekar finns det vissa problem i att dessa föreningsledare och dylikt kan tendera att hänvisa till en viss typ av intervjupersoner som de har förtroende för och som på så sätt kanske inte avviker i attityder eller praktik i den utsträckning man kanske skulle vilja.

Liksom i den mediala debatten så fann forskarna att åsikterna om kat gick isär, främst beroende på om man var användare eller icke-användare, något som alltså i förlängningen även innebär en skiljelinje mellan män och kvinnor. För mig var de åsikter emot kat som kom fram inget nytt, det handlar om de negativa sociala och ekonomiska effekterna av en överdriven användning. Däremot framhåller forskarna här att de utifrån intervjuerna med katanvändarna inte kunde finna några belägg för att användningen skapar en ekonomisk börda för de flesta individer och deras familjer. Ett överdrivet (eller problematiskt om man så vill) bruk av drogen var inte heller något som forskarna kunde finna bland de som intervjuades.

Problemen med att relationer och äktenskap bryts upp på grund av kat togs även upp. Här är det främst kvinnorna som hävdar att kat har denna effekt, att männen blir våldsamma och spenderar alltför mycket tid utanför hemmet. Dock understryker alla användare och en del icke-användare att kat inte får människor att bli våldsamma. Annars är det just de negativa sociala effekterna som framhålls som mest problematiska av de som inte använder kat, att de långa sessionerna av kattuggande håller männen borta från familjen och att männen därför struntar i deras ansvar för vissa uppgifter i hushållet. Detta problematiseras av denna forskning eftersom det finns studier som påvisat att som invandrare i Australien så måste många arbeta väldigt mycket och långa pass för att etablera sig finansiellt och att det då skulle vara detta som gjorde att männen var tvungna att spendera många timmar utanför hemmet.

Forskarna hävdar också att kat är en mycket viktigt ingrediens i det sociala samspelet inom de östafrikanska invandrargrupperna och framhåller att om kat skulle förbjudas så skulle detta kunna innebära att vissa söker sig till ”potentially more problematic forms of socialising” (s. 4). Detta stöds alltså av intervjuerna, det finns en viss rädsla för att katanvändare vid en kriminalisering skulle söka sig till andra droger, främst alkohol (något som dock till viss del inte är helt trovärdigt eftersom många troende muslimer strikt följer trons förbud mot alkohol).

Artikelförfattarna drar slutsatser som i ganska stor utsträckning ligger i linje med mitt eget tänkande om kat. De framhåller den svåra situation som många invandrare befinner sig i och som kan orsaka psykisk stress och de ekonomiska bekymmer som kommer av stora svårigheter att hitta ett arbete. Därför bör man fundera på om det verkligen är så som vissa grupper framhåller, att kat i sig är orsaken (eller syndabocken) för de socio-ekonomiska problem som finns inom vissa delar av den ganska löst definierade gruppen ”invandrare med östafrikansk bakgrund”.

De intervjuade tillfrågades även om hur de ställde sig till en kriminalisering av kat och även här gick åsikterna isär. Icke-användarna ville hemskt gärna se ett förbud eftersom de ville hindra den nya generationen att använda drogen och för att skydda den egna gruppen som helhet. Katanvändarna var ofta av en annan åsikt, främst med hänvisning till att många skulle söka sig till andra droger och gå ut och dricka och slåss (som man antar att många australier gör på helgerna). Den svenska och kanadensiska förbudspolitiken angående kat får sig också en liten känga av forskarna som hänvisar till boken The Khat Controversy av Anderson et al. där författarna hävdar att kriminaliseringen har inneburit en ökad stigmatisering och marginalisering av de folkgrupper som använder kat i större utsträckning. Framförallt finns det en risk att polisen allt oftare fokuserar på människor som de tror är somalier eller potentiella katanvändare, vilket så klart inte bättrar på den eventuellt redan ansträngda relationen mellan polis och invadrargrupper. Jag köper dock inte helt och hållet att det skulle vara såhär i Sverige, åtminstone inte utifrån vad jag har fått höra om situationen i Malmö när det gäller kat.

Så vad kan man dra för slutsatser av denna forskning och vad säger författarna själva? Slutsatsen blir att det inte finns tillräckligt med bevis för att det är kat som orsakar de sociala och ekonomiska problemen för vissa individer i den undersökta gruppen av invandrare från de östafrikanska länderna i Australien. Denna slutsats i kombination med de negativa konsekvenser som skulle kunna uppstå vid en kriminalisering gör att forskarna inte rekommenderar ett förbud av kat i delstaten Victoria. Jag själv skriver under på artikelns avslutande kommentar: ”Whilst khat may be a contributing factor, we believe that the social problems we have described should instead be seen more broadly as issues of social isolation and marginalisation in migrant and refugee communities” (s. 5).

Feigin, Anita, Higgs, Peter, Hellard, Margaret & Dietze, Paul (2011) ‘The impact of khat use on East African communities in Melbourne: A preliminary investigation’, Drug and Alcohol Review, In press/ early view (länk).

Det är med nöje jag läser senaste numret av A&N eftersom temat är khat, eller kat som verkar ha blivit den gängse stavningen i media. Staffan Hasselgren som är redaktör för tidskriften ska ha en eloge för att han presenterar problematiken med khat på ett sätt som inte är vanligt i tidigare artiklar och reportage i A&N. Han gör en intressant koppling mellan påståendet att khat bär skulden för somaliers svårigheter att integreras i det svenska samhället och 1800-talets nykterhetsrörelse. Kanske är motståndet mot khat en typ av symboliskt korståg mot de som inte är som ”oss” och som inte sällar sig till den skötsamma arbetarklassens ideal. Kolla till exempel in Joseph Gusfields klassiska verk om den amerikanska nykterhetsrörelsen och dess moralistiska kamp emot alkoholen i Symbolic Crusade: Status Politics and the American Temperance Movement utgiven 1963.

Jag gillar Hasselgrens strukturella analys av problemet när han hävdar att detta individbaserade skuldbeläggande bara ser en lösning på ett komplext problem, som just relaterar till ”sociologiska” begrepp som klass, kön, etnicitet och religion.

Artikeln om föreningen Somaliland i Malmö är intressant eftersom en av de intervjuade, Mohamed Ahmed som är projektassistent, talar om khat som en klassfråga. Detta eftersom ekonomiskt starka familjer i Somalia lever aktiva liv och inte har tid att ta del i de långa sessionerna. Istället är det de fattiga i städerna som i stor utsträckning använder drogen i motsats till de som befinner sig på landsbygden som inte har tid eftersom de måste arbeta långa dagar för brödfödan (dock kan man undra om inte vissa tuggar khat för att klara av dessa långa arbetsdagar, här finns säkert rum för kontextuella avvikelser).

I den här artikeln av Sven Rosvall finns dock vissa drag som jag känner igen väl från tidigare skildringar av khat. Här används något som kan liknas vid en diskursiv trop, när presumtiva effekter av khatanvändning bland somaliska män och relationen till deras kvinnor klumpas ihop till en nästan Weberiansk idealtyp.

”Om mannen ofta träffar sina vänner för att tugga kat blir följden konflikter med frun. Hon tvingas ta hand om barn och hushåll på egen hand medan han är hemifrån eller sover” (s. 15).

Lägg märke till hur en statistiskt sett väldigt liten population av khatanvändare reifieras när de förvandlas till ”mannen” och ”frun” i bestämd form singularis. Notera även ”blir följden” som ganska strikt vill påvisa en direkt korrelation mellan khatanvändning och konflikter inom familjen. Självklart finns det parrelationer där ett problematiskt användande av drogen påverkar negativt på detta sätt, men jag köper inte att det med nödvändighet måste vara på det viset.

En annan artikel berättar om att landets första mottagning med inriktning på khatanvändning nu har öppnat på Rinkeby-Kistas beroendemottagning, något som är välkommet eftersom detta skiftar fokus från khat som ett polisiärt och socialt problem till ett folkhälsomässigt sådant.

I artikeln som baseras på en intervju med Lars Hansson på Tullverket får vi veta att de ser khatanvändningen som ett växande problem men att det samtidigt är ett ”litet och koncentrerat problem”. Detta på grund av att användningen endast sker inom en avgränsad grupp människor med rötter i någon av länderna i nordöstra Afrika. Detta innebär att myndigheter, privatpersoner och journalister kan vara rädda för att stigmatisera dessa utsatta minoriteter. Det är alltså problematiskt att göra kopplingen mellan somalier som etnisk grupp och en viss drog även om fallet uppenbarligen är så.

Socialantropologen Axel Klein intervjuas i en artikel av Jon Pelling. Jag läste ganska tidigt den bok han varit med och författat tillsammans med David Anderson, Susan Beckerleg och Degol Hailu, The Khat Controvercy: Stimulating the Debate on Drugs. Han för fram ganska kontroversiella åsikter om khat och hur drogen bör hanteras i Storbritannien. Han hävdar att problemet så som det definieras av politiker är starkt överdrivet. Det är ytterst problematiskt att skylla en hel grupps sociala problem, som att ”integreras” i samhället eller på arbetsmarknaden, på en enskild drog. Många somaliska kvinnor är motståndare till khatanvändning på grund av att familjen far illa och konflikter skapas på grund av missbruket. Detta argumenterar Klein emot med hänvisning till en krock mellan muslimska värden och västvärldens syn på kvinnans position i samhället och inom familjen.

Det ligger mycket i Kleins kritik även om jag får en viss känsla av att han talar utifrån ett mycket västerländskt perspektiv som expert med stort E. Jag är inte säker på i hur stor utsträckning hans åsikter bygger på faktiska förhållanden och intervjuer eller observationer utifrån de grupper som använder khat. Klein är dock, tillsammans med professor David Nutt, ännu ett exempel på hur det finns en spricka mellan politikernas moraliska ståndpunkter och forskarnas vetenskapligt informerade åsikter (som dock inte kan undgå att vara moraliskt influerade i sin tur).

Till sist en liten kommentar angående stavningen av khat. Sydsvenskan verkar genomgående använda stavningen kat även om också khat ger några träffar i deras databas och om man söker på Dagens Nyheters webb så ”vinner” kat med 80 poster mot 18 för khat. Detta temanummer av A&N använder också stavningen kat medan jag själv konsekvent har använt stavningen khat hittills. Som många känner till har bladen från växten Catha edulis många olika namn beroende på kulturell och språklig kontext.

Jag använder genomgående ”khat” eftersom det har blivit den allmänt använda stavningen i de engelska språkområdena. En del förfasas över anglicismer, men många substanser benämns med det engelska namnet i Sverige (ecstasy, angel dust, weed, magic mushrooms etc, även om mycket är slang). Importen av engelska termer för droger är över lag väldigt vanlig i Sverige. Både ”khat” och ”kat” relaterar ganska dåligt till själva uttalet [katt], men det där h:et kanske tydligare skulle kunna signalera att uttalet snarare är [katt/kätt] än [kat]. Ett problem med stavningen kat stötte jag på när jag samlade in material till min kandidatuppsats, då sökningar på kat i diverse mediearkiv även gav mig en hel flod av artiklar där bokstavskombinationen förekom på grund av avstavningar av ord som ökat eller kategori. Men det sistnämnda är såklart ett problem som nog mest är akademiker förunnat.

Jag inser att jag inte har någon chans att få till en ändring av stavningen eftersom kat verkar ha blivit den gängse benämningen inom journalistiken och på hemsidor som Drugsmart. Därför sällar jag mig härmed till ledet och använder från och med nu stavningen kat (även om jag får erkänna att det tar emot lite). Men så kan jag ju fortsätta med stavningen khat när jag skriver på engelska.

Sydsvenska dagbladet publicerade igår ett större reportage om smugglingen av khat till Sverige. Läs det här och här. Rubriksättaren får en liten guldstjärna för en originell benämning på de psykoaktiva bladen: ”Knarkbuskens väg till Sverige”. Ska man vara lite mer korrekt så kan man ju påpeka det problematiska i benämningen, många användare ser inte khat som ”knark” och det är inte frågan om några buskar som transporteras till Sverige. Men det där är petitesser.

Jag blir dock glad över att ingressen talar om khat som ett mångfacetterat fenomen, knark, kultur, ekonomi, terrorverksamhet och integration är alla aspekter som är relevanta i diskussionen, även om sanningshalten i påståenden om kopplingar mellan khathandel och ekonomiskt stöd till av USA och Sverige terroriststämplade organisationer kan ifrågasättas.

Petter Norman, projektledare på Tullverket har rätt i att det handlar om organiserad brottslighet att föra in de i Nederländerna lagliga bladen och kvistarna till de nordiska länderna. Om brottsligheten å andra sidan är grov skulle man kunna ha olika åsikter om. Den enormt effektiva logistiska apparat som måste till för att föra bladen till länder utanför Östafrika har beskrivits ingående i boken The Khat Controvercy – Stimulating the Debate on Drugs. Denna apparat bygger på en organisation som inte klarar sig utan stor summor pengar och produktionsrelaterade parametrar som mänsklig arbetskraft och transportmedel i form av snabba jeepar och välorganiserade flygtransportförbindelser mellan Afrika och Europa.

Reportaget visar tydligt att journalister som undersöker fenomenet ofta inte är välkomna att fritt undersöka handeln (som sedan omformuleras till smuggling). Andra journalistiska undersökningar om khat har rapporterat om att de inblandade, både försäljare och användare, inte vill att media ska rapportera om bruket. Rädslan verkar vara stor för att en ökad mediaexponering innebär att myndigheterna i de europeiska länderna kommer få upp ögonen för det som de definierar som ett problem och därefter kommer trycka på för en kriminalisering eller ökade straffsatser, något man kan se i Storbritannien där Toryadministrationen lovade att kriminalisera khat om de vann valet.

Jag anser dock att man ska vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan khatanvändning och att bete sig aggressivt. Man får komma ihåg att de män som attackerade fotografen i reportaget säkerligen kände sig hotade på grund av deras direkta inblandning i en verksamhet som när khatbladen kommer in i Tyskland och Norden innebär en kriminell verksamhet. Även om de bara hjälpte till för att få tag på billgt khat så blir deras sociala närhet till smugglarna en faktor som måste tas med i beräkningen. Som vid all droganvändning spelar de sociala omständigheterna in, likväl som den individuella personens tidigare livserfarenheter. Kopplingen mellan aggressivitet och khat går inom den västerländska kontexten diskursivt tillbaka till journalistiska reportage och personliga upplevelser från amerikanska soldater som deltog i det somaliska inbördeskriget under början av 1990-talet. Då talades det mycket om att de inhemska fraktionernas soldater tuggade khat och därigenom blev ”trigger happy” och psykotiska, att själva krigssituationen skulle kunna ha en större påverkan på dessa grupper av milismän bortsåg man gärna ifrån.

Det är intressant att se att det svenska polisväsendet verkar ha lagt ner betydande resurser för att spåra pengarna från khatsmugglingen till andra länder. Motivet till detta är för mig inte helt uppenbart. Eftersom khat är lagligt i många östafrikanska länder samt i en del av mellanöstern verkar det som att spåra de ekonomiska transaktionerna inte borde kunna leda till några fällande domar för ”toppskiktet” inom smugglingsoperationerna.

I det här reportaget är det för mig glädjande att läsa en mening som den här:

X jobbar, har familj och ett brett socialt kontaktnät, han är långt från urbilden av en sjukpensionerad, söndersliten narkoman.

Denna typ av skildringar av khatanvändare skiljer sig från de som man hittar i det tidiga 2000-talets beskrivningar i ”fackpress” som Alkohol & Narkotika, samt i dagspressen. Jag tycker detta tyder på att den generella kunskapen om khatanvändning som fenomen i det svenska samhället har blivit bredare. Jag menar inte att journalisterna aktivt bör ge sig ut och leta efter välanpassade eller välintegrerade användare, men att erkänna att dessa faktiskt kan finnas innebär att talet om khat blir mer nyanserat.

Innehållet i den påföljande artikeln i Sydsvenskan känner jag väl igen från min diskursanalytiska genomgång av journalistiska texter om khat. Alla de numera traditionella åsikterna presenteras; somalier som grupp är extra utsatt och myndigheterna bryr sig inte om deras problem, negativa fysiska effekter liksom socialpsykologiska presenteras, familjen och (implicit) hustrumisshandel är nyckelord och rädslan för spridning till andra (etniska) grupper förs fram. Nytt för mig är dock att ”barnen föds in i kriminalitet och även den generationen förloras”. Detta är ganska starka och deterministiska ord, jag har svårt att acceptera att barn till khatanvändare (även om de skulle benämnas missbrukare) automatiskt föds in i ett kriminellt sammanhang bara för att en förälder använder en drog. Det blir svårt att resonera på samma sätt om man använder ett annat exempel, som barn till en etniskt svensk företagsledare som använder kokain på spritindränkta nattklubbsrundor.

Det finns mycket att kritisera i diskursen om khat, men jag vill betona att jag självklart erkänner att ett intensivt bruk av khat kan skapa stora sociala och fysiska problem för individer och somalier som grupp betraktad. Jag tror inte att en legalisering av khatanvändning är lösningen på problemet, men jag hade uppskattat om man i debatten om khat hade kunnat föra in andra aspekter än de som konstant förs fram. Några exempel:

Finns det andra parametrar som påverkar hur bruket ser ut för individerna och hur detta påverkar den somaliska gruppen i stort? Hur stor roll spelar etnicitet? Klass? Kön? Rasism? Rädsla för andra eller ovanliga kulturyttringar? Socio-ekonomiska eller strukturella aspekter? Att många användare kan vara flyktingar eller har tidigare varit det? Att de kanske har upplevt extremt svåra situationer kopplade till en väpnad konflikt? Hur spelar nostalgi in och förmågan att iscensätta en ”somaliskhet”? Finns det påtagliga bevis för att khatanvändning sprids till andra grupper utöver enskilda fall (notera den Bejerotska formuleringen)? Kan man med hjälp av skadereducerande insatser minimera skadan av bruket? Finns det positiva aspekter av bruket? Kan man problematisera vem det är som får uttala sig om somalier som grupp? Vem är det egentligen som definierat/definierar khat som ett problem? Och är det i så fall ett socialt problem? Ett ekonomiskt? Ett psykosocialt? Ett beteendemässigt? Ska vi skylla på drogen i sig eller andra omständigheter?

Det finns många frågor som vi behöver svaren på, att hela tiden föra fram samma gamla argument tror jag inte håller i längden (se till exempel Joakim Palmkvists artikel om khat från 2003 – ‘Ett problem jämförbart med hiv för Sveriges somalier‘). Framförallt inte med tanke på att situationen för de som påverkas av bruket (negativt eller positivt) verkar se ut ungefär som den gjorde för tio år sedan.

Det här radioprogrammet från australienska ABC tar upp khat som en del av en serie benämnd ”Cultural Chemistry”. Både de som är positiva till drogen och de som är negativa får uttala sig om dess effekter.

Men det talas framförallt mycket om att khat-tuggandet sker i en kulturell kontext som skapar en känsla av samhörighet för de invandrare med östafrikanska rötter som träffas och samtalar. Samtal som ofta innebär att sociala band upprätthålls, något som ibland sker genom att man nostalgiskt relaterar till situationen i hemländerna eller den allmänna gemensamma bakgrunden. Här blir frågan om beroendet relevant, som programledaren sammanfattar – det är i det här fallet svårt att skilja mellan beroende (addiction, dependence) av drogen i sig och beroende (även här addiction) av sällskapet, nostalgin och upplevelsen av att delta i samtalet under en khat-session. Tanken förs fram att de som tuggar khat framförallt deltar i kulturell praktik som är meningsfull för dem. Kanske är parallellen med att gå på krogen relevant, man kanske inte ska fokusera så mycket på drogen i sig utan de sociala sammanhang som drogen används i.

Kritiken från de som har direkta erfarenheter av khatanvändande släktingar och vänner handlar ofta om att familjen tar skada eftersom männen spenderar för mycket tid med andra män och försummar sin plikt som familjeförsörjare. Det är kanske detta man ska fokusera på, att tuggandet tar så lång tid, snarare än de rent fysiska eller psykiska negativa effekterna som kan uppstå vid långvarigt bruk. Kanske skulle man genom ett skademinskande perspektiv kunna uppmana till kortare sessioner i samband med andra åtgärder som att försöka minska den tobaksrökning som ofta följer med khat-tuggandet (detta är förstås svårt när det handlar om en kulturell praktik med ett mer eller mindre traditionsbundet ”manus”)?

Det framstår som att paradoxen med khatanvändning ligger i att bruket kan kopplas till både negativa och positiva effekter för den användande gruppen som helhet. Det kan ses som positivt att individer tillåts att skapa en gemenskap genom bruket, men det kan (kanske mer självklart) ses som negativt att män med östafrikanska rötter spenderar alldeles för mycket tid utanför den normativa familjesituation som många befinner sig i. Här ska man dock notera att gruppsammanhållningen som kan vara en effekt av khatanvändning till största delen endast gäller män, kvinnor är ofta uteslutna från de rum där tuggandet sker (även om det har rapporterats om ökad användning bland kvinnor).

Efter att precis ha läst Randall Collins bok om kedjor av interaktionsritualer så är det lätt att se att khatanvändning som ritual mycket tydligare visar prov på hans tes än hans exempel med rökning. Om man vill gå hela vägen med Collins analys så finns det enorma problem med att khatanvändningen är kriminaliserad i stora delar av världen. Khattuggande är mer än andra droger kopplat till etnisk tillhörighet och att då undertrycka en möjlighet för dessa grupper att skapa social solidaritet och gruppsammanhållning kan ses som problematiskt. Men möjligtvis går det att rättfärdiga om man hänvisar till en integrationspolitik enligt den svenska modellen. Om vi accepterar khat kan enligt detta synsätt en negativ konsekvens uppstå i att de här grupperna har kvar sin starka sammanhållning och inte integreras i det svenska samhället. Kanske vore det så att om khat hade varit starkare kopplat till religion och religiösa ritualer så hade bruket varit mer socialt accepterat (om än kanske inte legaliserat)?

Reportern gör ett bra jobb och ställer bland annat frågan till en khatanvändare om vid vilken ålder han tycker man kan prova khat för första gången. Svaret blir 12-18 år och pekar på en problematik med kriminaliseringen av khat, de som langar kan ha ett incitament att inte bry sig om åldern på de som köper växtdelarna och istället fokusera på att få sålt sina varor innan polisväsendet upptäcker handeln.

Khat brukar inom diskursen om dess effekter på människor liknas med ett antal andra psykoaktiva substanser, från amfetamin till många koppar kaffe. Här hör jag för första gången en referens till pseudoefedrin, en substans som finns i en del hostmediciner och som har kemiska kopplingar till metamfetamin och metkatinon (som inte är riktigt samma sak som katinon, en av de verksamma substanserna i khatbladen). Det är också intressant att höra att katinon är en förbjuden substans i Australien, medan katin, som skapas när förstnämnda substans bryts ner (det vill säga när bladen vissnar) inte är det. Jag kan tänka mig att det skapar vissa problem för den australiska tullmyndigheten som beroende på i vilket skick khatbladen kommer till landet teoretiskt sätt skulle kunna ge olika utfall rent juridiskt (nyskördade blad med hög katinonhalt mot vissna blad med högre katinhalt).

Jag får även ett tips om ett forskningsprogram som ämnar att ta sig an ”cognitive, affective, and behavioral disorders associated with khat use and the combined use of khat and tobacco”. Programmet heter kort och koncist Khat Research Program och bland andra professor i psykologi vid Växjö universitet, Abdul Mohammed finns med i forskargruppen. Dock verkar forskningen vara extremt inriktad på neurobehaviourism och vill fokusera på ”neurobehavioral and health effects of chronic khat use”.

Det här är faktiskt ett utmärkt reportage om khat som är ovanligt välbalanserat i det att journalisten verkar ha tagit sig an frågan utan några djupare förutfattade meningar om khat som någonting negativt eller positivt. Lyssna här.

Samtidigt i Storbrittanien görs nu en utredning av Advisory Council on the Misuse of Drugs om khat ska fortsätta vara en legal substans. Relevanta dokument:

* Khat review: letter from James Brokenshire to Professor Iverson

* Khat review: letter from Professor Iversen on the review of the harms of khat

* Perceptions of the social harms associated with khat use (Home Office)

Dagens nyheter har som någon kanske märkt publicerat en artikelserie om khat som väcker uppmärksamhet främst för att det görs kopplingar mellan smuggling av drogen och terrorism i Somalia.

Artiklen med den generaliserande titeln Så ser khatmissbruket ut hamnar i kategorin klassiskt upplagda tidningsartiklar om khat. Journalisten Gert Svensson (vars artikel från 2002 i DN, ”Narkotika i Sverige, grönsak i England” finns med som primärmaterial i min C-uppsats om khat) har intervjuat några somaliska invandrare som använder khat. Här finns alla de vanliga argumenten för att khat i sig är ett problem: familjerna slås itu, kvinnorna far illa och barnen får gå i dåliga kläder för att männens inkomster går till att köpa khat-knippen.

Till slut får också en kvinna engagerad i en somalisk kvinnoförening uttala sig om att khat är orsaken till de somaliska invandrarnas problem i Sverige. Intressant nog skylls det även på ”det svenska systemet”, som man kan anta är för slappt mot drogen, eftersom somaliska invandrare i Storbrittanien till synes blir bättre integrerade i samhället.

Sedan kommer kopplingen till terrorism i artikeln Drogpengar från Sverige går till terror. I den hävdas det från Tullkriminalen att pengar från smugglingen till Sverige hamnar i fickorna på olika krigsherrar och al-Shabaab i Somalia. Det är underbart att se statsvetaren Anders Forsbergs kritik av artiklarna på Second Opinion. Som han skriver är det problematiskt att Petter Norman på Tullkriminalen får stå oemotsagd och att ingen forskare får uttala sig i frågan. Tyvärr är det i stor utsträckning så här den mediala diskursen om khat ser ut i svensk press. Talesmän för tullen och polismyndigheten får ofta uttala sig svepande om ”problematiken” som khat för med sig, något som även gäller för engagerade (ofta kvinnor) i olika somaliska intresseföreningar.

För mig verkar det som att den allmänna okunnigheten om drogen bland journalisterna som skriver om khat suddar bort mycket objektivitet när dessa företrädare (som jag kallar moralentreprenörer) är de enda ”experter” som tillfrågas.

Sedan kommer artikeln Sabuni vill ha hårdare tag mot drogen khat där integrationsministern lanserar khat som en ”anti-integrationsdrog”, en term som jag inte har stött på tidigare. Att det är khat i sig som är det som är det största integrationshindrande elementet för somalier i Sverige idag har jag svårt att ta till mig. Tesen om att det kan vara så att den redan från början svåra situationen för denna grupp leder till en ökad användning av khat för att hävda den egna identiteten eller för att självmedicinera måste i alla fall också betänkas.

Anders Forsberg ska ha en stor eloge för att han på ett snyggt och påläst sätt kritiserar den enögda bild som ges av khat i DN.