Drogsociologi.se

Josefin Månsson (SoRAD) och Mats Ekendahl (Institutionen för socialt arbete), båda verksamma vid Stockholms universitet, har nyligen publicerat en vetenskaplig artikel med titeln Legitimacy through scaremongering: The discursive role of alcohol in discussions of cannabis use and policy. Artikeln är en diskursanalys av diskussioner om cannabis på Flashback och tittar närmare på hur alkohol relateras till cannabis i snacket i underforumet Cannabis i media.

Artikelförfattarna tar fasta på att diskussioner om narkotika online ofta relaterar till den internationella debatten om narkotikapolitik och att aspekter av narkotikaanvändning kan diskuteras med mindre risk för att uppleva stigmatisering eller misstänksamhet från omgivningen. Forum som Flashback utmanar den kunskap som produceras av myndigheterna och är ofta den källa man vänder sig till om man vill skaffa sig kunskap från personer som är insatta i ämnet eller har personliga erfarenheter av någon viss typ av narkotikaanvändning. Inhämtning av information online blir ”a serious competitor to official ideology shaping public opinion” (Månsson & Ekendahl 2012: 2).

Diskussionerna i cannabis-forumet får här representera ”unofficial and unrestricted ‘talk” om droger i ett Sverige som beskrivs som ett land med förbudsorienterad policy. Månsson och Ekendahl samlade in data från forumet mellan november 2010 till november 2011, vilket till slut resulterade i runt 200 forumtrådar som specifikt handlade om cannabis. Framförallt rörde en stor del av diskussionerna skillnader eller likheter mellan cannabis och alkohol, vilket gjorde det naturligt att se dessa som ”floating signifiers” enligt statsvetarna Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus diskursanalytiska ramverk. Detta innebär att dessa två begrepp visar på en kontrovers inom två diskurser som så att säga strider om att dominera definitionen av fenomenet i fråga.

Materialet analyserades utifrån olika teman som kunde identifieras och två begrepp framträdde tydligt inom diskursen, nämligen farlighet (danger) och diskriminering. Dessa beskrivs som centrala begrepp inom diskursen som handlar om att legalisera cannabis, där dessa används för att förkasta alkohol och främja cannabis-användning. Farligheten relaterades till konsekvenser vid användning och diskriminering till den rådande synen på användning av cannabis i dagens Sverige (Månsson & Ekendahl 2012: 4).

När det talas om farlighet i den analyserade diskursen jämförs alltså alkohol med cannabis, den förstnämnda substansen framhålls som farligare än cannabis och med fler negativa konsekvenser för individer och samhället i stort. I relation till missbruk eller beroende konstrueras cannabis som mindre eller inte alls beroendeframkallande till skillnad från alkoholen. När det gäller diskussioner om cannabis och dess eventuella koppling till psykos kritiseras denna utifrån de myter som förekommer, till exempel ”Apelsinmannen”. En rad andra intressanta teman tas upp och analyseras i artikeln, ett intressant tema är myndigheternas okunninghet om cannabis, där det framhålls att kunskaperna om cannabis inte bygger på forskning utan på moralism. Cannabis utmålas som säkrare och bättre än alkohol:

This distinction makes cannabis the drug of choice for people in tune with modernity, and alcohol the choice for reactionary people who listen to untrustworthy politicians who belie the truth in their crusade against cannabis users (Månsson & Ekendahl 2012: 7).

Månsson och Ekendahl menar att diskussionerna i Flashbacks ”Cannabis i media”-forum framförallt bygger på en grundläggande analogi, den att alkohol är en drog precis som cannabis. Genom denna konstruktion skapas i ett andra steg en skillnad mellan substanserna, som nämnts ovan. Det intressanta är att de egenskaper som från ”officiellt” håll tillskrivs cannabis appliceras på alkohol, vilket gör alkoholen till en ”lämplig” fiende. Därmed byter de två substanserna plats i diskursen, vilket kan beskrivas som att ”knarkifiera” (drug-ify) alkoholproblem (Ibid: 8). Den ”panikspridning” (scaremongering) som artikelns titel lyfter fram kan sammanfattas med följande ”At Flashback Forum the participants use conventional ‘scaremongering’ arguments but direct them against alcohol instead of cannabis” (Ibid: 8).

Ett exempel på cannabis-diskursen från Metro 121121.

Varför ser då diskursen ut på detta sätt? Artikelförfattarna för fram en del tankar om detta, till exempel att de strikta lagarna gällande cannabisanvändning i Sverige står i relation till de mer tillåtande sådana för alkohol. Månsson & Ekendahl lyfter fram att i ljuset av deras resultat står myndigheterna för ett legitimitetsproblem, de alternativa ”sanningar” som förs fram i de anonyma online-diskussionerna gör att förbudsargumenten framstår som tveksamma och inkonsekventa.

Thus, policy-makers would probably increase their chances of reducing drug use if they applied a less ‘extreme’ approach towards cannabis and acknowledged the influence of internet discussions on young people’s perspective on drugs (Ibid: 8).

Utöver att ta in brett definierade ”brukarerfarenheter” enligt ovan så är det ett intressant problem hur myndigheterna hanterar informationsspridning, framförallt med tanke på de ganska skiftande forskningsresultat och bedömningar gällande cannabis positiva och negativa effekter som florerar. Att basera myndighetsinformation på vetenskap låter alltid som en bra idé, problemet som dock uppstår är vilka perspektiv och forskningsdiscipliner (psykofarmakologi eller sociologi? etc.) som på bästa sätt fångar problemen och möjligheterna med den specifika substansen. Jag tycker dock som artikelförfattarna att det vore välkommet med en mer balanserad kunskapsproduktion om diverse narkotiska substanser som även knyter an till de diskussioner som förs online.

Månsson och Ekendahls artikel är väldigt intressant och läsvärd. Framförallt väcker den funderingar om varför vissa substanser avfärdas och smutskastas, där det i stor utsträckning handlar om någon typ av ”rejection [regarding] consumption of different types of intoxicants” (Ibid) som spelar mot en legitimering av andra substanser. Intressant är också tanken om att cannabis och alkohol i någon mån ”byter plats” i denna typ av diskussioner.

• Månsson, Josefin & Ekendahl, Mats (2012) ‘Legitimacy through scaremongering: The discursive role of alcohol in online discussions of cannabis use and policy’, Addiction Research & Theory, Early-Online.

Länk till artikeln.

Den senaste tiden har jag tillsammans med Bengt Svensson och Jens Sjölander på Malmö Högskola arbetat med projektet Further analysis of the EU illicit drugs market and responses to it – responding to future challenges. Projektet initierades och finansieras av EU-kommissionen med det övergripande målet att försöka svara på ett antal frågor som rör storleken på och de mekanismer som påverkar de europeiska drogmarknaderna.

Uppdraget gick till dels den holländska tankesmedjan Trimbos och dels den amerikanska tankesmedjan RAND Europe. RAND har publicerat en rad rapporter om narkotikafrågor, en sådan som är värd att lyfta fram är den intressanta antologin Understanding illicit drug markets. Trimbos driver bland annat ett antal projekt om narkotikafrågor i Östeuropa och har även ett visst fokus på cannabisfrågor, där deras projekt som undersöker THC-halten i holländska coffeeshops är ett intressant initiativ.

Projektet som jag nu arbetar med omfattar sju europeiska länder (Bulgarien, Italien, Nederländerna, Portugal, Storbritannien, Sverige och Tjeckien) och den svenska delen har Malmö Högskola fått i uppdrag att utföra. Dels ska vi i forskarlaget intervjua 45 personer som nyligen har erfarenheter av problematisk användning av amfetamin eller heroin och dels så har vi nu startat en webbenkät som fokuserar på användning och försäljning av kokain, ecstasy, cannabis och amfetamin.

Detta underlag kommer sedan att användas för att skapa en rapport i stil med den narkotikaforskarna Peter Reuter och Franz Trautmann publicerade 2009: A Report on Global Illicit Drugs Markets 1998-2007, fast med specifikt fokus på situationen i ovan nämnda länder. Även rapporten Study on Comparative Analysis of Research into illicit Drugs in the EU tror jag kan likna slutresultatet. Rapporten kommer sedan i sin tur användas som underlag för politikerna inom EU-institutionerna för att arbeta fram EU:s framtida narkotikapolitik.

Men det är alltså denna webbenkät som jag nu vill tipsa om och uppmana er kära läsare att delta i. Kravet för deltagande är att man under de senaste 12 månaderna ska ha använt åtminstone en av de ovan nämnda fyra drogerna, men har man inte gjort det så får man hemskt gärna sprida informationen om enkäten vidare. Det är viktigt att vi får in tillräckligt med svar så att vi har ett ordentligt statistiskt dataunderlag att arbeta med. Självklart är deltagandet helt anonymt.

Så delta gärna i den europeiska drogundersökningen!

PS. Jag ser att det har gått över en månad sedan jag publicerade ett inlägg här på bloggen. Den har dock inte slumrat in i den där för bloggar vanliga dvalan när intresset för ämnet svalnar. Denna termin skriver jag min masteruppsats i sociologi vid Lunds universitet som troligtvis kommer att bli en fallstudie om de processer som påverkar implementeringen av underhållsbehandling i ett län. Samtidigt som jag arbetar med EU-projektet samt har ett utvärderingsprojekt om en kommuns missbrukarvård på gång. Så det är mycket att stå i framöver, men jag ska försöka att hålla igång bloggen trots allt, även om publiceringstakten kommer att vara avsevärt långsammare. DS.

Ett potentiellt hinder för forskare som studerar sociala fenomen som är olagliga, normbrytande eller stigmatiserande är det faktum att personer som vore intressanta att intervjua kan tendera att undvika denna typ av interaktioner. Den australienska drogforskaren Monica J. Barratt har därför undersökt möjligheterna att intervjua användare av vad hon kallar ”party drugs” med hjälp av internet. Det vill säga genom att chatta med intervjupersonerna via en Instant Messaging-klient, och därmed använda sig av vad Barratt kallar ”synchronous online interviewing”.

Detta är något som utifrån hennes artikel framstår som ett oprövat koncept även om det finns ett fåtal studier som tidigare har undersökt denna intervjumetod. Slutsatserna har främst varit att metoden är väldigt begränsad men att den skulle kunna utgöra ett komplement till traditionella intervjuer som utförs ansikte mot ansikte. Enligt Barratt är en viktig aspekt för att genomföra en bra online-intervju att både intervjuperson och intervjuare känner sig bekväm med att kommunicera med hjälp av text och att man kan skapa en god relation det emotionellt sparsamma mediet till trots. Jämfört med vanliga intervjuer så innebär chattandet att mikrosociala aspekter som ögonkontakt, icke-verbala gester och interjektioner som hmm… och mmm… omöjliggörs. Å andra sidan finns det möjlighet att textmässigt beskriva känslouttryck genom emoticons och uttryck som lol och den uppsjö av förkortningar som används på internetfora och i chattrum (lmao och så vidare).

I den här korta artikeln publicerad i Drug and Alcohol Review beskriver Barratt hur hon i samband med ett större etnografiskt fältarbete på internet skapade en enkätundersökning om användning av ”partydroger”. Hon spred information om enkäten på olika fora om ravekultur och generell droganvändning, fora som hon aktivt hade deltagit i för att få kontakt med potentiella intervjupersoner. Urvalet i den här enkäten bestod av 837 australier över 16 år som hade använt partydroger under de senaste 12 månaderna och som dessutom hade deltagit i online-diskussioner om droger under de senaste sex månaderna. I slutet av enkäten fick respondenterna svara på om de var intresserade av att ställa upp på en online-intervju och fick i så fall lämna sitt forum-alias eller IM-namn. Majoriteten av dem som deltog i enkäten var inte intresserade av att genomföra en intervju men de som gick med på att bli intervjuade tenderade att rapportera mer frekvent ecstasyanvändning och hade använt fler olika typer av droger. Hon fick fram 68 potentiella intervjupersoner varav 29 intervjuer genomfördes, denna grupp hade också oftare använt IM och fora under den senaste tiden än de som inte ställde upp.

Intervjuerna tog i genomsnitt drygt två timmar, den kortaste en timme och den längsta 2 timmar och 26 minuter. Att hitta en tid för intervjun verkade vara relativt oproblematiskt, endast två personer behövde boka om och två lämnade intervjun tidigare än beräknat. Hälften av intervjuerna innehöll minst ett kortare avbrott då intervjupersonen fick ett telefonsamtal, behövde röka, någon annan som tog kontakt med personen online med mera. De tekniska problemen var få, två personer blev nedkopplade under intervjun och detta hände en gång för Barratt (intervjuerna genomfördes 2008 så det är inte omöjligt att de gjordes på uppringd lina – idag är det väl mest trådlösa routrar och 3G-uppkopplingar som spökar på detta sätt). Intervjupersonerna informerades om att konversationen potentiellt skulle kunna fångas upp av andra (polis osv) om inte kryptering används, men endast en person ville installera ett gratis krypteringsprogram (och detta användes inte till slut på grund av installationsproblem).

Så långt om de mer tekniska detaljerna vid intervjuerna, hur skapar man då en väl fungerande kontakt (det som kallas rapport på engelska) när man är begränsad till att kommunicera med hjälp av text? Barratt använde sig av fyra olika sätt för att skapa förtroende.

Det första sättet kallar hon legitimitet (legitimacy) och innebar att hon använde projektets webbsida för att legitimera sig som forskare och använde samma foto som fanns på denna sida som avatar/profilbild i IM-klienten. Detta fungerade bra och endast en person litade inte på att hon var den hon uppgav sig vara, något som visade sig bero på en vän som ville skoja med personen genom att säga ”that this isnt what it seems” (s. 4). Det andra sättet innebar att berätta om egna erfarenheter som hade relevans för konversationen (disclosure), till exempel att nämna att hon träffade sin man på ett internetforum vilket fick intervjupersonen att öppna upp sig. Tredje tekniken var att använda sig av humor som ett sätt att visa att hon hade kunskap om drogerna som diskuterades med mera.

Dessa tre första sätt eller tekniker är dock inte något unikt för online-intervjuer, de är snarare högst naturliga aspekter av att utföra ett traditionellt fältarbete eller för att etablera kontakt med informanter på fältet. Den fjärde tekniken skiljer sig dock lite från vanligt etnografiskt intervjuande eftersom den handlar om att göra sig förstådd genom textbaserad kommunikation (linguistic style). För att etablera kontakt använde hon de språkliga konventioner som används på fora och i chattrum, som tidigare nämnda smileys samt att inte använda sig av versaler och punkter. På så sätt försökte hon att anpassa sig till intervjupersonens sätt att skriva in text, till exempel i vilken takt, hur stora textstycken som skrevs in och skickades åt gången och mängden ”chatt-jargong” (net-speak) som användes.

Barratt menar att kvaliteten på datan (data quality – jag hade kanske använt ett annat begrepp än det kvantförknippade data) som intervjuerna gav var god men att det under två intervjuer var svårt att etablera god rapport vilket resulterade i korthuggna svar och lång tid mellan svaren. Detta är något som lätt kan uppstå när man genomför vanliga intervjuer, med den skillnaden att det online är lättare för intervjupersonen att avsluta intervjun, antingen genom att snabbt säga att man måste springa iväg eller genom att fejka en nedkoppling eller programkrasch. Barratt kommer fram till att ett problem med att intervjua personer online är man tenderar att mestadels få tag på personer som är vana internetanvändare och som känner sig bekväma med att interagera med andra via tangentbordet så att säga. Detta innebär att andra mer traditionella metoder bör användas för att få ett mer representativt urval (om man nu är ute efter representativitet á la kvantitativa studier).

Hon betonar även att ”successful online interviewing also depended largely upon the textual performance of the technical and cultural competence by the researcher” (s. 5). Detta kräver att man inte distanserar sig från den miljö man studerar och att man aktivt försöker att tillämpa de fyra metoder för rapport-skapande som nämndes tidigare. Dessutom är det viktigt att man som forskare etablerar sig på de internetfora som är relevanta för forskningen och där försöker skapa förtroende inom den sociala sammanslutning som uppehåller sig där: ”ethnographic work as a prelude to conducting online interviewing is essential to determine which approach would work best for the specific contexts within which researchers who wish to interview through online chat are currently operating” (s. 6).

Så vad ska man då säga om framtidsutsikterna för denna enligt Barratt sällan använda metod? När det gäller just forskningsämnen som handlar om olagliga eller stigmatiserande aktiviteter så tror jag att det är en effektiv metod för att intervjua personer som inte vill träffa en forskare IRL. Dock ska man kanske vara lite försiktig med online-intervjuer så att det inte blir en ursäkt att stanna hemma och inte ge sig ut på fältet om det är ett mer traditionellt fältarbete man gör, men å andra sidan borde metoden vara utmärkt för att bredda sitt potentiella omfång gällande intervjupersonernas geografiska utspridning. En annan fördel är att texten redan är inmatad i datorn, vilket gör att man kan undvika det tidskrävande arbetet med att transkribera inspelade intervjuer.

En tanke är också att personer som förblir anonyma för forskaren åtminstone i teorin skulle kunna vara någon annan än de utger sig för att vara. Nu tror jag inte det är så stor risk att det är en medelålders man som sitter bakom tangentbordet när man tror sig intervjua en 16-årig kille, men det är en aspekt av den anonyma kommunikationen som i alla fall bör ägnas en tanke.

• Barratt, Monica J. (2011) ’The efficacy of interviewing young drug users through online chat’, Drug and Alcohol Review, [Accepted for publication Oct 2011].

Det var med stor nyfikenhet som jag började läsa artikeln Heaven and Hell – A Phenomenological Study of Recreational Use of 4-HO-MET in Sweden, skriven av Anette Kjellgren på Avdelningen för psykologi vid Karlstads universitet och Christophe Soussan som har titeln hypnoterapeut. Det är nämligen inte var dag som jag stöter på fenomenologiskt inspirerad forskning om droger.

Research chemicals, legal highs, designerdroger eller internetdroger. Begreppen är många men de används idag för att beskriva den stora mängd olika psykoaktiva substanser som främst används av yngre människor och som inhandlas i gråzonen mellan lagligt och brottsligt på nätet. EMCDDA, med sitt ”early warning system” är snabba med att identifiera dessa ”nya” droger som när de dyker upp på medias radarskärmar tenderar att skapa en viss känsla av panik bland myndighetsfolk. Men man får skriva nya inom citationstecken eftersom en stor del av de substanser som dyker upp på marknaderna syntetiserades för många år sedan av folk som Alexander ”Sasha” Shulgin och hans fru Ann Shulgin i Kalifornien.

Flertalet av de så kallade internetdrogerna är hallucinogena substanser och en teori om varför de har blivit så förekommande i dagsläget är att LSD är förhållandevis svårt och dyrt att få tag på i Europa (s. 212). Det juridiska systemet hänger inte med att narkotikaklassa alla dessa substanser, gränsen mellan laglig och olaglig vara har visat sig ändrats på bara någon månad och det pågår en konstant katt-och-råtta-lek mellan tillverkarna och myndigheterna runt om Europa.

En av dessa ”nya” hallucinogena substanser är 4-HO-MET, en syntetisk tryptamin som syntetiserades av tidigare nämnda Alexander Shulgin. Den fullständiga kemiska benämningen är 4-hydroxi-N-metyl-N-etyltryptamin, detta säger en kanske inte så mycket om man inte är kemist, men huvudpoängen är att 4-HO-MET till sin struktur är väldigt lik psilocin och även psilocybin (som i kroppen metaboliseras till just psilocin). Det vill säga de tryptaminer som ingår i psykedeliska svampar och som ger ett LSD- eller meskalinliknande rus.

Artikelförfattarna fokuserade på just denna substans eftersom det verkar förekomma relativt utbredd användning just i Sverige. De hade från början tänkt att samla in engelska tripprapporter från nätet för att analysera ruset som denna väldigt obeforskade substans ger, men blev överraskade av att de inte kunde finna så pass många sådana att det vore lönt att analysera dem. Detta innebar att de fick vända sig till svenska webbfora för att hitta tripprapporter för 4-ho-met. Varför just denna substans framstår som så vanlig i Sverige har de inget bra svar på, men skulle bland annat kunna bero på att tillgången till illegala substanser med liknande effekter (som t.ex LSD) är låg eller att allmänna diskussioner om drogrelaterade upplevelser är något tabuartat här, vilket får folk att vända sig till nätet som främsta informationskälla.

Syftet med studien blev således att: ”establish an understanding of what characterizes the experience of recreational use of the psychoactive substance 4-HO-MET” och artikelförfattarna gör detta genom att använda sig av en metod som jag inte har hört talas om tidigare, Empirical Phenomenological Psychological Method (EPP), utvecklad av Gunnar Karlsson, professor i pedagogik vid Stockholms universitet och psykoanalytiker. Detta tar oss in på filosofisk mark eftersom den utgår från Edmund Husserls fenomenologiska tankesystem. Exakt hur denna metod knyter an till Husserl redovisas inte, på det hela taget saknar jag en diskussion om varför just denna metod är den mest användbara för att beskriva och analysera det upplevda ruset utöver att den innebär en möjlighet att så öppet och med så få förutfattade meningar som möjligt ”[describe] people’s experiences and its percieved meaning” (s. 213).

Här tror jag eventuellt att en medvetenhet om metodens existens och det empiriska materialets natur är det som gör metoden till den mest lämpliga. Jag har inte läst den bok av Gunnar Karlsson som det hänvisas till, men som jag förstår det så samlas materialet in och analyseras sedan i fem steg.

I steg 1 läses materialet igenom ett antal gånger för att få en överblick och greppa de psykologiska fenomen som förekommer i det. Steg 2 innebär att man delar in texten i mindre enheter som kallas Meaning Units (MU), en indelning som görs varje gång beskrivningen på ett avgörande sätt ändrar textens mening. I steg 3 omvandlas dessa MU till ”the language of the researcher” för att ”highlight and raise the implicit and underlaying meaning of a phenomenon to its explicit level” (s. 214). Detta innebär att en mening som i ”original” löd: ”It was a bit difficult to walk straight” blir till ”the participant described motion difficulties”. Detta leder vidare till steg 4 som innebär en organisering av fenomenen som ger forskaren en enheltlig struktur av kategorier – i den här studien vaskade man fram 37 olika kategorier. Steg fem fokuserar på mer övergripande teman eller strukturer vilket i denna studie resulterade i nio olika teman som förberedelser och förväntningar, förändring av perception, gränsen mellan subjekt och objekt suddas ut samt himmel och helvete.

Det är intressant att forskarna även testade validitet och reliabilitet genom ett speciellt test som har utvecklats just för denna metod; jag har uppfattat fenomenologin som ganska start förankrad i en hermeneutisk eller humanistisk tradition som helt bortser från positivistiska (i princip naturvetenskapliga) vetenskapsideal. Men jag antar att det ingår i psykologisk forskning att man måste belägga sina resultat med de klassiska vetenskapliga testverktygen.

Forskarna samlade alltså in så kallade tripprapporter genom sökningar på sidor som Flashback, Kärlek och Respekt och Magiska molekyler. De rapporter där man inte kunde fastställa att det var 4-HO-MET och endast denna substans som användes gallrades bort, liksom dubbletter som publicerats på mer än ett ställe. Till slut hade de fått tag på 25 stycken rapporter, om jag förstår det rätt uteslutande från Flashbacks forum. Rapporterna publicerades anonymt av 23 män och två kvinnor där åldersspannet låg mellan 18 och 30 år. Vanligaste dos låg på runt 25 mg, med 180 mg som största och majoriteten hade valt att svälja substansen.

Så vad kunde man då få ut av dessa tripprapporter? En del förberedde sig inte inför intaget av drogen, men de flesta läste på innan eller hade talat med vänner om vilka effekter som man kunde förvänta sig. ”The importance of structure and a secure environment for the experience were emphasised” (s. 215), vilket jag tolkar som att de metoder för användning av hallucinogena droger som utvecklades i västvärlden under 60- och 70-talen till stor del har inkorporerats i både den allmänna diskursen såväl som i praktiken. Timothy Learys distinktion mellan set och setting verkar vara något som folk som tar hallucinogena droger antingen är explicit eller implicit medvetna om. De perceptionsmässiga förändringarna kom gradvis – från enklare visuella mönster till mer intensiva perioder med konkreta bilder och objekt som kunde uppfattas både med öppna och stängda ögon. Ljud uppfattades på andra sätt, smaker gav upphov till nya och oväntade associationer och synestesi upplevdes, generellt sett upplevelser som även LSD skapar för användaren.

Mest intressant är nog den dikotomi forskarna ställer upp mellan heaven och hell (en vink åt Aldous Huxleys Heaven and Hell måntro?). Heaven sammanfattar harmonifyllda upplevelser, det kan handla om eufori, ökad energi eller en njutning som uppkommer som av sig själv. Skrattet var här centralt och kunde beskrivas som omöjligt att stoppa och även en känsla av allomfattande kärlek till andra människor eller livet i sig beskrevs.

Hell å andra sidan beskrev de negativa effekterna av 4-HO-MET-ruset och kunde handla om att man blev obekväm eller tappade kontrollen; ”On a certain threshold the intensity of the experience resulted in discomfort, chaos and loss of control” (s. 217). Den period som brukar beskrivas som afterglow, det vill säga när effekterna börjar avta kunde kännetecknas av en skön känsla av att vara tillbaka i ”verkligheten” så att säga, men även känslor av tomhet och nedstämdhet i och med att ”trippen” var över. En del rapporterade om huvudvärk, mental eller fysisk trötthet och svårigheter att somna, men som författarna påpekar så kan man inte utesluta om detta upplevdes på grund av substansen i sig eller på grund av avsaknad av sömn, stress eller fysisk eller psykisk utmattning.

Artikelförfattarna tar upp en del problematiska aspekter som är kopplade till användningen av research chemicals. Det handlar om att det oftast är unga människor som utan att ha reflekterat eller sökt information om drogen i fråga i någon större utsträckning experimenterar med kraftfulla psykoaktiva substanser. Det är också ofta svårt att veta exakt hur mycket man stoppar i sig om man inte är noggrann med vägning/uppmätning och det är svårt att lita på renhetsgraden aktuell substans har. Jag kan hålla med om att detta är problematiska aspekter, men detta skiljer sig inte i någon större utsträckning från många andra droger som folk stoppar i sig efter tips från vänner och så vidare. I en situation där vissa substanser är kriminaliserade uppstår dessa problem efter som varorna säljs på en svart marknad.

Här skulle man kunna tro att artikelförfattarna skulle peppra artikeln med väl valda råd till myndigheterna om hur ”vi” ska ”komma till rätta med” användningen av nätdroger, men jag blir glad över att de inte intar någon moraliserande position utan för fram ett par aspekter av livet i det moderna samhället som kan tänkas få människor att ta dessa substanser. Att experimentera framstår som en viktig del av detta och att användarna drivs av en nyfikenhet för att uppleva alternativa medvetandeformer. De funderar även på om ”the use of psychoactive substances may be a manifest expression of a need to experience something different and more existential than the limited everyday self” (s. 218), något som de sätter i relation till dagens sekulariserade samhälle, där religiösa strömningar erbjuder svar som står att finna i en bok, samtidigt som det erbjuds få möjligheter att själv uppleva det som det mässas för.

Den här är en viktig artikel eftersom det faktiskt verkar vara den första vetenskapliga artikeln som beskriver 4-HO-MET:s egenskaper och effekter. Dock görs det genom de anonyma tripprapporter man har hittat på nätet vilket gör att forskarna har arbetat med andrahandsinformation vars ”sanningshalt” inte kan verifieras på samma sätt som om man hade använt sig av ett laboratorieexperiment. Dock ska man inte förringa tripprapporternas värde, i fallet med 4-HO-MET blir det extra tydligt att det är dessa psykonauter som bidrar med den information som både andra användare och forskare kan använda för att skapa en större förståelse för detta specifika drogrus. Men detta innebär också att främst unga människor som är öppna för att testa psykoaktiva substanser i någon mån blir försökspersoner för en substans där kunskapsunderlaget om eventuella skadliga effekter är snålt.

Med tanke på den stora mängd research chemicals som finns tillgängliga och som väntar på att nå drogmarknaderna så blir den specifika fenomenologiska metod som forskarna använde sig av intressant men också problematisk eftersom den troligtvis skulle behövas göras om i fråga om varje sådan enskild drog. Det är just detta som folk själva gör när de skriver tripprapporter som de publicerar på nätet och i den bemärkelsen är det arbete som sajten Erowid gör nära besläktat med denna studies arbete. Skillnaden är att dessa två forskare har sammanställt rapporterna utifrån en metod med vetenskapliga ambitioner och på så sätt har lyckats skapa en något mer objektiv bild av 4-HO-MET. En bild som på många sätt talar emot den rådande mediabilden av nätdrogerna som mycket dödliga preparat.

• Kjellgren, Anette & Soussan, Christophe (2011) ‘Heaven and Hell – A Phenomenological Study of Recreational Use of 4-HO-MET in Sweden’, i Journal of Psychoactive Drugs, vol . 43:3, pp. 211-219.