Narkotikaanvändning och narkomanvård: III – Hemlösa svenskar i Köpenhamn
fredag, september 24th, 2010Statsvetaren Jens Sjölander presenterade på konferensen om narkotika på Malmö Högskola sin etnografiska studie om svenska hemlösa som befinner sig permanent i Köpenhamn. Den finns publicerad som en rapport som gjordes tillsammans med Bengt Svensson på uppdrag av Mobilisering mot narkotika. En bakgrund till just den här forskningen var att de två svenska socialarbetarna som arbetade för Malmö Stad med svenska hemlösa i den danska huvudstaden drogs tillbaka 2001. Orsaken till att de inte fick arbeta i Köpenhamn längre var att Socialstyrelsen som tydligen har stått för projektet sedan 1971 inte längre ville betala för det. Syftet för rapporten var att ”studera situationen för svenska hemlösa och missbrukare som uppehåller sig i Köpenhamn, deras antal samt levnadsbetingelser”. Enligt författarnas beräkning handlade det vid undersökningstillfället om en relativt liten grupp på 30-40 personer som under en längre tid befunnit sig i Köpenhamn.
De har utifrån intervjuerna utarbetat tre mycket intressanta slags idealtyper för hur dessa människor kan beskriva sig själva. Dessa är metadonflyktingar, människor som söker en mer accepterande alkoholkultur samt de som har en psykisk sjukdom och finner att de kan agera friare i Köpenhamn. Olika anledningar verkar finnas för att människor söker sig till Köpenhamn, några av dessa som Sjölander/Svensson identifierat är att man har blivit nekad tillträde till svenska behandlingsprogram på grund av sidomissbruk (eller sidoanvändning) eller att man ”återfallit i missbruk”. Detta gäller främst för de som har en problematik med de droger som i Sverige brukar benämnas ”tunga”. För metadonflyktingarna handlar det dock i första hand om att kunna få tag på metadon utanför de svenska behandlingsprogrammen som de anser är alltför repressiva.
En liten inflikning om motsatsparet tunga respektive lätta droger är att dessa beskrivningar är kontextuellt relativa. I länder med ett stort inflytande från islam kan det snarare vara alkohol som är den ”tunga” drogen och något annat som ses som en ”lätt” drog (till exempel opium eller khat). Detta är något som kan vara bra att hålla i bakhuvudet när man använder dessa begrepp.
Just närheten till ett annat land och en annan kultur sätter en del problematik på sin spets. Det är inte bara inom Öresundsregionen som vi har en tydlig gränsproblematik. Det sägs ofta att det systembolag som går bäst i hela Sverige är det som ligger vid gränsen till Norge på grund av den högre alkoholskatten där. Ett intressant koncept som Sjölander tog upp är alkohol- eller narkotikapendlare som med lätthet kan röra sig mellan de två länderna via Öresundsbron. Att man vänt sig till Danmark kan bero på att man tycker det är lättare att få tag på alkohol och att den danska inställningen till alkoholberoende eller alkoholanvändning är mer human.
Utifrån resultaten som undersökningen gav vill Svensson och Sjölander tala om ”den danska paradoxen”. Så här skriver de om de svenska hemlösa i Köpenhamn:
De tillhör de mest utsatta, hemlösa med uttalat missbruk. Deras hälsa är ofta dålig och de har bristfällig tillgång till det danska trygghetssystemet. Samtidigt uppger många av svenskarna att de älskar Danmark och danskarna, och framhåller att de kan få mycket hjälp och stöd i Danmark.
Detta verkar dock mer spegla en upplevd tillgång till olika hjälpinstanser snarare än faktisk åtkomst. Detta skulle kunna bero på att svenskarna i Danmark har lyckats komma in i ett socialt sammanhang som de ser som positivt, detta kombinerat med en generell positiv syn på det liberala och fria Danmark i motsats till strikta och reglerande Sverige. Ett exempel på denna paradox kan man hitta i senaste nummret av Alkohol och Narkotika där en svensk hemlös kvinna i Köpenhamn beskriver människorna i Christanshavn som snällare än svenskarna och att det är lättare att vara hemlös i Danmark.
Artikeln fortsätter:
Inställningen till hemlösa är mer tillmötesgående här. Att man ska respektera en människa oavsett livsstil är en vanlig uppfattning. Flera organisationer erbjuder gratis eller billig mat, klädtvätt och gratis kläder (Alkohol & Narkotika, nr. 4/10: s. 21).
Svensson och Sjölanders slutsatser blir att frågan som ska ställas är inte varför människor söker sig till Köpenhamn utan snarare varför inte fler gör det. De talar om en kvalitativ skillnad i de möjligheter en hemlös missbrukare upplever i Köpenhamn jämfört med Sverige. Det handlar om saker som friare tillgång till metadon, att det är enklare att få tillgång till natthärbärge och gratis mat med mera.
En problematik som också tas upp, men som jag inte vet om den är löst ännu, är den om rättigheter till vård i ett annat land utifrån EU:s regler. Hjälpsökande svenskar avvisas ofta på grund av bristande anknytning till Köpenhamn eftersom de inte har bostad där. Det finns också ett motstånd från Köpenhamns kommun att erbjuda behandling för människor som inte bor i kommunen. Som Sjölander/Svensson uttrycker det:
Tveksamt är dock om denna praxis står i enlighet med EG-rättens fria rörlighet av tjänster enligt vilken ett annat lands medborgare under vissa omständigheter har rätt att beviljas behandling i annat EG-land.
Jag har inte läst den här rapporten i sin helhet men blev rejält peppad på att göra det. Kanske är det på grund av min egen närhet till Köpenhamn, men studien tar upp en intressant problematik som också måste finnas i andra delar av landet där gränsen till ett annat land är nära. Rapporten Svenska hemlösa och missbrukare i Köpenhamn av Jens Sjölander och Bengt Svensson finns att laddas ner här.







