I dokumentärfilmsserien Our Drugs War får vi följa filmaren Angus Macqueen när han undersöker om strategin krig mot droger är en bra metod för att komma åt problemen som de skapar. Han gör dock redan i första avsnittet, Everybody’s at it, klart att han är övertygad om att kriget mot drogerna gör mer skada än drogerna själva. Han åker som de flesta journalister som skrivit om droger inom Europa till Skottland och Edinburgh där han med hjälp av en kvinnlig före detta heroinanvändare får en tuff guidad tur för att upptäcka stadens hemliga geografi. Frågan som han ställer, och som ligger nära till hands när man ser de otroligt nedgångna miljöerna, är om problemet är drogerna eller fattigdomen.
Det är starka bilder som visas i första avsnittet. Man får se när polisen stormar lägenheter i vad som förefaller vara en helt enormt stor trupp och hur de sedan oftast inte hittar några större mängder illegala droger. Bilden som presenteras är den att strategin av att sätta blåslampan på försäljningen och smugglingen är ett tidskrävande och kostsamt arbete som resulterar i att endast en procent av det heroin som når Skottland fångas upp.
Dokumentären använder, som många andra i genren, så kallade snyfthistorier med människor som har förlorat ett barn eller syskon till drogerna. Här används detta dramaturgiska knep dock för att visa på att även dessa föräldrar kan tycka att det inte löser några problem att kriminalisera bruket av den drog som deras barn var beroende av. Exemplet som tas upp är drogen GBL som började användas efter att den populära drogen GHB (även medialt känd som date rape-drogen nummer ett, det finns dock forskning som tyder på att det främst är alkohol som används). Ett skifte från GHB till GBL kan få svåra konsekvenser eftersom det är en starkare substans än GHB. I filmen får en förälder träffa representanter från Transform som pushar på för en legalisering av droger i Skottland (jag har tidigare skrivit en notis om deras bok i ämnet legalisering). En annan sak som slår mig när jag tittar är att nästan alla som uttalar sig använder termen ”problematic drug use” samt ”dependency” och inte bara missbruk som man skulle ha gjort i en svensk kontext. Jag vet inte hur man ska tyda detta, men det skulle kunna bero på att debatten i Storbritannien har kommit längre än i Sverige där det ju ofta inte görs någon distinktion mellan bruk och missbruk.
Det här är en intressant problematik. Användare, som ofta är ungdomar, verkar hela tiden leta efter de substanser som för tillfället inte är olagliga eller kriminaliserade. Detta för dem ut på ett fält där informationen och kunskapen om dessa nya droger (ofta benämnda ”legal highs”) är mycket bristfällig. Resultatet blir således att när en substans blir olaglig kommer de ibland att byta till en annan som är laglig. Substanser som ofta kan vara farligare eftersom de så att säga kommer från mer grundläggande kemiska blandningar som metallrengöringsmedel (GBL) eller medel för klottersanering. En konceptualisering av detta skulle kunna vara att risken för att insatser som försöker minimera tillgången till alkohol bland unga (till exempel genom högre skatt på alkoläsk) får som ytterlighetskonsekvens att användningen av olika typer av lösningsmedel eller sniffning av lim ökar. Jag har inte sett mycket forskning på just detta, än så länge är detta en hypotes.
Även neuropsykofarmakologen David Nutt, som ju blev av med sitt arbete i panelen Advisory Council on the Misuse of Drugs efter att han kritiserat det klassifikationsschema som brittiska staten använder för att avgöra hur farliga olika droger är (och därmed hur stränga straffsatserna blir), intervjuas. Han gör en distinktion mellan vetenskap, moral och politik. Det han sysslar med är vetenskap i en närmast strikt positivistisk bemärkelse när han inte gör någon åtskillnad mellan att ta droger och att till exempel rida eller åka skateboard. Han är endast intresserad av hur farliga dessa aktiviteter är och vill inte moralisera över om dessa aktiviteter är mainstream eller inte och därför bör förbjudas.
Problemet enligt honom är att man måste ta hänsyn till politik och moral när man avgör hur drogerna ska klassificeras. Jag kan dock se en viss problematik i detta i den mån att forskare, hur mycket de än vill, inte kan vara någon form av fritt flytande intellektuella som är helt bortkopplade från rådande sociala strukturer. Forskningsresultaten kommer alltid fram i ljuset av en social, politisk, kulturell och kanske framförallt en ekonomisk kontext som kommer att färga resultaten och hur de tolkas av politiker, media och allmänhet. Går man med på detta framstår Nutt inte främst som drogliberal (vilket han inte är, men det görs gärna sådana kopplingar i media) utan främst som en fundamentalistisk vetenskapsman som bokstavstroende måste följa den rationella följden av hans resultat.
Överlag verkar det här vara en välgjord serie, MacQueen har tidigare producerat ett liknande projekt om kokain som man kan titta på via Channel 4 om man befinner sig i Storbritannien (eller kan lura deras server via en proxy). Del ett i dokumentärserien kan laddas när från TPB som Our.Drugs.War.S01E01.WS.PDTV.XviD-C4TV, där finns även de andra delarna som jag kommer att kommentera framöver.
