Drogsociologi.se

Jag har en känsla av att de flesta av er som läser den här bloggen känner till dokumentärfilmen Heroin, men jag vill ändå tipsa om den eftersom det inte var så fasligt länge sedan jag fick nys om den. Filmen är en slags fly-on-the-wall-dokumentär av Carl Javér och Anders Berggren från 2003, där vi får följa tre heroinister i Malmö; Fredrik, Tine och Erica, med start från december 2001.

Den ger en väldigt kraftfull och berörande inblick i den situation heroinmissbrukare kan befinna sig i och skildrar den ofta svåra jakten för att få tillgång till vård. Det bemötande som Fredrik får från socialen och andra instanser i filmen framstår framförallt som mentala skrevsparkar och jag kan bara hoppas att vårdsökande missbrukare behandlas med mer värdighet och respekt idag, såhär elva år senare.

Finns att ladda ner här.

Propagandafilmen The Poppy Is Also a Flower är en märklig skapelse från 1966 som regisserades av Terence Young samt producerades av FN. Den svenska titeln är enligt IMDB Djävulens blomma (andra titlar förekommer, som Operation Opium och The Opium Connection) och manuset skrevs av självaste Ian Fleming, ett manus som skulle bli hans sista. Projektet startades 1964 av FN:s utvecklingsfond, finansierades av Xerox och det såg väl så pass lovande ut att Young, som har regisserat ett antal Bond-filmer, faktiskt lämnade inspelningen av Åskbollen för att spela in denna film.

I denna James Bond-influerade film åker två FN-utredare (i princip detektiver med vissa inslag av Dupont och Dupond) kors och tvärs över jorden på jakt efter opium som har markerats med hjälp av ett radioaktivt ämne. Det märks att det är Ian Fleming som har skrivit manus, inte minst med tanke på de geigermätare som introduceras på bästa Q-vis, som ett armbandsur och gömd i ett cigarrettpaket. Det hela börjar i Iran, där ”His Imperial Majesty”, det vill säga shahen, har gått med på FN:s krav att förbjuda odling av opiumvallmo. Men det odlas ändå och de iranska myndigheterna, tillsammans med våra amerikanska hjältar, lyckas plantera det radioaktiva ämnet på råopiumet. På så sätt kan de spåra det längs smugglingsrutten, men de tappar spåret eftersom smugglarna lastar om godset på en helikopter. Detta leder till en jakt för att spåra opiumet till Europa och på den vägen utspelar sig en klassisk äventyrsdeckare där en mystisk kvinna spelar en undanskymd men viktig roll, dessutom dyker Harold Sakata, (mest känd för rollen som Oddjob i Bond-filmerna) upp som klassisk livvakt åt filmens skurk.

Som i de flesta tidiga Bondfilmer förekommer en ganska unken kvinnosyn och talet om missbrukare är inte mycket bättre. I en scen har våra två detektiver tagit sig till en skum nattklubb där vi får se två bikiniklädda damer brottas i en ring, varpå den ene berättar att han har en bror, (”an olympic class athlete”) men som nu är ”just a stinking, shambling mess. His arms are black and blue, has sores all over them from infec… dirty needles” – ”In fact, he’s like every other pathetic bastard who is on the junk and hooked for life”. Sedan kan man ju även fundera på hur Flemming tänkte angående det radioaktiva materialet som planteras på opiumet, var det faktum att missbrukarna skulle utsättas för radioaktiv strålning något som togs med i beräkningen?

Faktakollen var verkligen inte på topp, genomgående i filmen (till och med i den inledande antidrog-presentationen av Grace Kelly) talas det om att råopium omvandlas till kokain ”drugs like heroin, cocaine, morphine that are the refined products of the opium, which the seeds of this poppy can produce”. Men trots detta kan man lugnt säga att budskapet går hem.

Djävulsblomman är inte direkt någon höjdarfilm och den största behållningen idag verkar ligga i att en hel drös av den tidens stora filmstjärnor deltog (de arbetade dessutom i princip gratis). Men det är intressant att se en propagandafilm som ändå lyckas hålla något slags balans mellan typisk spelfilm och propaganda. Men trots allt lyser propagandan igenom, vi får till exempel se en skräckscen som visar missbrukare med svår abstinens, en scen som skulle kunna varit tagen från valfri zombie-film. Lite ovanligt för genren är dock att Fleming inte hade några betänkligheter gällande att låta vissa huvudpersoner dö i filmen (jag ska inte avslöja vem), men detta tolkar jag som en tydlig markering för att visa hur kallblodiga knarksmugglarna är och vilka hjältar det är som viger sina liv åt att bekämpa narkotikan.

Helt klart en film värd att spana in på grund av dess kultvärde och för en inblick i en tid då övertydliga propagandafilmer som denna kunde visas på bio. Finns att ladda ner här.

Den amerikanske ståuppkomikern Bill Hicks har länge varit min absoluta favorit i genren. Tragiskt nog gick han bort i cancer 1994, men bästa vännen Kevin Booth har via sitt produktionsbolag Sacred Cow släppt stora delar av det inspelade material som finns bevarat. Booth har dessutom producerat en dokumentärfilm om det amerikanska kriget mot drogerna, American Drug War – The Last White Hope (med uppföljare på gång) som är värd att kolla in även om den är aningen konspiratorisk.

Denne Booth är även med i en dokumentärfilm om Hicks som man just nu kan se på SVT Play (länk) – American: The Bill Hicks Story (En komikers död), där han mer ingående än i andra filmer om Hicks beskriver hans droganvändning och alkoholism. En fruktansvärt snygg och gripande dokumentärfilm som jag verkligen kan rekommendera.

Jag såg nyligen Spike Lees film Clockers från 1995. Det en fantastisk film som utspelar sig i Brooklyn (eller Crooklyn för att använda stadsdelens öknamn, som även är namnet på Lees film från 1994) med fokus på ett gäng som säljer crack i sitt bostadsområde. Förlagan är en roman med samma namn av Richard Price.

Striker är storkranens gunstling och får i uppdrag att mörda en langare i organisationen som har stulit en del av stashen från sin boss. Striker snackar med sin bror innan mordet och det utförs, men för en av polisinspektörerna som utreder mordet är det inte så självklart vem som egentligen utförde det. Jag ska inte ge några spoilers, men detta är startskottet för en jäkligt hårdkokt deckarhistoria i getto-miljö. Martin Scorsese var medproducent och det märks en del i filmens brutala ton, som fokuserar på de sociala strukturer som omger de unga människor som från tidig ålder mer eller mindre tvingas in i crack-försäljningen och tvingas arbeta ”around the clock” som titeln anspelar på. Det blir också tydligt att föräldrar och välmenande poliser inte har mycket att sätta emot när att langa droger är den mest tillgängliga vägen mot rikedom – the american dream. På så sätt visar filmen på ett extremt kraftfullt sätt på hur rasism och framförallt klass och fattigdom påverkar dessa människors möjligheter till ett värdigt liv.

Så om du inte har sett filmen, gör det! För de som har sett de fantastiska TV-serierna The Corner och The Wire och fastnat för dessa kommer känna igen känslan av en värld där varken snutar eller langare utmålas som hjältar. Kolla in trailern här.

Jag vill tipsa om en dokumentärfilm som skildrar det arbete som görs på heroinbehandlingsprogrammet Valmuen i Köpenhamn. Det är en väldigt närgående sådan som utifrån personal och patienter visar hur denna kontroversiella praktik går till, det som fungerar bra och det som skapar problem i behandlingsarbetet.

Jag har själv varit på ett studiebesök på enheten och gick där ifrån med starka intryck (mestadels positiva och hoppfulla). Så jag vill verkligen rekommendera alla att se den här filmen med namnet Så er der kaffe og heroin. Den kan ses på DR NU, men jag vet inte hur länge den ligger kvar där. Här finns en recension publicerad i den danska dagstidningen Politiken.