Drogsociologi.se

En låt som Never be a crackhead kan sammanfatta en artikel skriven av Heith Copes, Andy Hochstetler och J. Patrick Williams med titeln We Weren’t like No Regular Dope Fiends”: Negotiating Hustler and Crackhead Identities (Copes et al. 2008). Anledningen till att jag nosat upp just denna artikel är att sistnämnde forskare, Patrick Williams höll ett föredrag på Sociologiska institutionen i Lund för några veckor sedan. Han arbetar på Nanyang Technological University i Singapore och är främst känd för sina etnografiska arbeten om straight edge-kulturen.

När jag pluggade sociologi i Belfast och försökte navigera mig i det nordirländska droglandskapet stötte jag på det nedlåtande tillmälet skeghead som är slang för heroinist. En mer känd parallell som beskriver en person som är så belastad av missbruk av crack att den knappt överlever, ofta i innerstadsområdena i USA:s metropoler, är förstås crackhead. Nämnda artikel tittar närmare på identiteterna crackhead och hustler utifrån denna kontext.

Crackheadidentiteten är ett arv från det kaosbetonande och utbredda användandet av crack i USA under 1980-talet, den period som beskrivits som ”the crack epidemic”. Epitetet blev fort en metafor och illustration för personligt misslyckande och icke-ansvarstagande. De negativa fysiska effekterna av ett gravt crack-missbruk är så tydliga att dessa människor tydligt kan pekas ut i det urbana landskap som är de amerikanska innerstadsområdena. På så sätt blir crackhead-identiteten något som våldsbenägna langare, kända som hustlers, kan använda för att få den egna identiteten att öka i status. Skillnaden mellan hustlers och crackheads är fylld av symbolik och artikelförfattarna påstår att ”some of the most significant symbolic values prevalent in the street life today are found in the meaningful distinction between hustlers and crackheads”. Meningar som denna gör det klart att författarna står tydligt inom den skola som kallas symbolisk interaktionism med Herbert Blumer och George Herbert Mead som husgudar.

Identiteterna är inget som är skrivet i sten utan fungerar som idealtyper för hur man bör eller inte bör bete sig inom gatukulturen. Utifrån detta synsätt är identiteter sociala konstruktioner som klassificerar personer, samtidigt som identitetsskapande är något som ”görs” (enacted) och som är meningsfullt, framförallt eftersom identitet är starkt kopplat till medlemskap i en grupp.

Det som är intressant med den amerikanska gatukulturen är att människor som kan identifieras som antingen hustlers eller crackheads agerar på samma fysiska platser, eftersom de deltar på ett fält som binds ihop av olaglig försäljning av droger. Artikelförfattarna hävdar att skillnaderna mellan crackheads och hustlers är mer relevant för deras tänkande och agerande än skillnaden mellan laglydiga medborgare och dem själva. Genom att delta i aktiviteter som skiljer dem från crackheads kan hustlers skapa en positiv självbild trots att de lever på sätt som är stigmatiserat av det omgivande samhället. Hustlers använder ofta crack själva, men det viktigaste är att ändå hålla distansen till ”de andra” som inte kan kontrollera sin användning av droger, de som kan ses som idealtypen ”den sjuka missbrukaren”. På grund av detta vill hustlers ofta ha så lite att göra med crackheads som möjligt och interaktioner med dem hålls på ett strikt affärsmässigt plan.

Copes et al. var intresserade av hur hustlers talar om crackheads och vilken mening dessa har för dem. Så de intervjuade 28 ”violent male street offenders” som avtjänade straff i två fängelser i Louisiana. Merparten hade varit involverade i langning och merparten var afro-amerikaner. Hur dessa personer relaterade till crackheads var strikt negativt och tog sig främst uttryck i situationer ansikte mot ansikte. Utifrån detta kunde artikelförfattarna konceptualisera fem semantiska gränser mot crackheads, att vara ren, att ha saker, att vara cool, att kunna utföra brott och ”having heart”, det vill säga att kunna visa mod när de blir konfronterade.

Hustlers såg sig själva som renare än crackheads, både moraliskt och hygieniskt. Crackheads sågs som människor som inte hade resurser nog att kunna hålla sig rena eller att skaffa sig moderiktiga kläder. Det är ingen överdrift att kalla dem för orörbara i likhet med det indiska kastsystemet, en hustler gav röst åt rädslan för att smittas av dem: ”you might catch a bad disease messing with them”. Att vara en crackhead sågs också som att inte kunna äga saker utan att sälja dem för att få tag på mer crack. På detta sätt skiljer sig crackheads från hustleridentiteten, som bygger på att ”flasha” dyra prylar som kläder, vapen, mobiltelefoner, smycken eller bilar.

Hustleridentiteten bygger även på att kunna hålla en avkopplad attityd till livet inom gatukulturen, att kunna hålla sig lugn när det behövs men också att kunna vara våldsam när det behövs. Det är detta som åsyftas med ”being cool”. Å andra sidan sågs crackheads som irrationella, paranoida och bara ute efter nästa kick från drogen. På grund av detta sågs de inte som kapabla att utföra den typ av sofistikerad brottslighet som hustlers utför (som att stjäla bilar eller att kunna bedriva langning vid gatuhörnen). ”The most derisive condemnations of crackheads centered on the theme that they had lost so much mental capacity and control of themselves that they could barely survive (let alone prosper) on the streets”. Crackheads är ofta tvingade till att utföra brott som ger liten ekonomisk avkastning eller till att hyra ut sina bilar (om de är lyckliga nog att äga en) mot lite crack, så kallade ”rock rentals”.

”Having heart” var den femte semantiska gränsen som artikelförfattarna kunde identifiera. ”Crackheads were thought to lack the courage, physical capacity, and social connections necessary to intimidate and protect themselves in the streets”. På så sätt är crackheads lätta att råna eller utnyttja, ett citat fick mig att tänka på scenerna i TV-serien The Wire, när karaktären Bubbles ständigt rånas av en person som nog inte ska ses som en hustler, men som likväl utnyttjar crackheads för sin egen vinning:

See the ones that was on drugs you basically can do anything to them. They ain’t about no trouble. The drugs done took their heart and courage and just make them feel like they ain’t even nothin, so they don’t even try to fight or nothin.

Crackheads utnyttjas ofta för att göra rutinsysslor som även kan vara nedvärderande för dem, som att tvätta hustlers bilar eller utföra olika lätta ärenden. Men framförallt kan hustlers betala crackheads för att utföra clownaktiga saker, som att stoppa händerna i en myrstack eller hoppa ner från en hög byggnad för att skada sig rejält (något som påminner om raden filmer i serien Bumfights, med efterföljare i genren som Crackheads Gone Wild). Genom att ha roligt åt crackheads och visa att man kan slänga bort crack för 20 dollar kan hustlers delta i ett görande av sin identitet samtidigt som de förstärker gränsen mellan de två identiteterna.

Den här artikeln belyser verkligen hur två binära identiteter skapas genom konkreta handlingar mot medlemmar av den underordnade gruppen, men även genom hur man talar om ”de andra”. På så sätt visar den på hur ojämlikhet kan reproduceras genom explicita och implicita processer av gränsskapande.

Copes, Heith, Hochstetler, Andy & Williams, Patrick J. ‘We Weren’t like No Regular Dope Fiends”: Negotiating Hustler and Crackhead Identities’, Social Problems, vol. 55, pp. 254-270.

I del två av Angus MacQueens dokumentärfilmsserie Our Drugs War kommer frågan om etnicitet och rasistisk implementation av de amerikanska droglagarna i fokus. Avsnittet heter Life and death of a dealer och följer en afro-amerikansk man, Thomas Winston, som spenderat en stor del av sitt liv i fängelse för olika drogrelaterade brott, främst försäljning av droger.

Även om Obamas administration har minskat gapet mellan crack och kokain i pulverform så var det tydligt att när den här filmen gjordes var det stor skillnad på om du hade langat det ena eller andra. Tydligen kunde den som langat eller smugglat kokain räkna med ett års fängelse medan den som langat crack fick upp till tio år. Detta skulle man kunna påstå återspeglar det faktum att crack främst säljs av afroamerikaner och latinos i ghetton medan pulverkokain till viss del förknippas med överklasskonsumtion.

En kvinna som representerar Thomas juridiskt uppger att hon själv sett hur drogvanorna på Wall street ser ut och att det där sker kokainanvändning relativt öppet. Hennes analys av varför det är så få vita som fälls för drogrelaterade brott är väldigt detaljerad i det att hon fokuserar på mer än bara deras hudfärg. Det handlar i stor utsträckning om detta, men även att det är rika människor (klass), att det innebär ett problematiskt ingripande för polisen att agera mot rika affärsmän och att de troligtvis inte kommer kunna göra massarresteringar i stil med de som sker vid ghettonas gathörn.

Det görs en poäng i filmen av att det är rika vita människor som står för den storskaliga smugglingen som sedan letar sig fram till de svarta langarna på miljonprogrammens hörn, ”the corner”. Likaså påverkas de vita ungdomarna som använder kokain i de rika förorterna lite av eventuella polisinsatser mot dem. Om det verkligen är så här och det inte bara är de svarta langarna som ser deras vita kunder som antagonister är dock en öppen fråga. Tydligen har studier visat att vita säljer och använder droger, dock oklart om det gäller alla typer, i lika stor utsträckning som afro-amerikaner och latinos. Det är dock individer från de sistnämnda grupperna som arresteras och döms för dessa aktiviteter i stor utsträckning.

Dokumentären visar tydligt att det finns få andra möjligheter till försörjning än att sälja droger i ghetton som Queensbridge Estate i New York. Att för en langare som tidigare tjänat tusentals dollar varje dag ställa sig och vända hamburgare för minimilön ter sig inte troligt. Efter en fängelsevistelse framstår bara en väg som möjlig att gå, den att fortsätta som tidigare, nu med en ökad risk för längre straff om man döms igen för samma brott.

En mening som tydligt beskriver dessa människor är att de är ”people trying to get by”. Det engelska uttrycket säger mer än en svensk översättning i och med den dubbla innebörden i att ”komma förbi någonting” och att ”klara sig för dagen”. Här måste man nog tala om att en tydlig rot till att dessa människor sysslar med det de gör, alltså att langa droger, är strukturer på makronivå som sätter fingret på relationen mellan struktur och aktör (en problematik som den brittiska sociologen Anthony Giddens behandlade vid mitten av 70-talet).

Det grundläggande är att det finns strukturer som underlättar för vissa handlingsalternativ och hindrar andra. Här tänker jag främst på att det kapitalistiska systemet i form av institutionaliserade former för hur man bör eller måste leva sitt liv tvingar dessa människor i en viss riktning. Den amerikanska sociologen Robert K. Mertons teori om den sociala strukturen och anomi är problematisk i det att den utmålar de lägre sociala skikten som i högre grad än andra klasser skulle vara kriminella. Dock kan den sätta fingret på de dysfunktioner som ett socialt skiktat klassamhälle för med sig. Människor med knappa ekonomiska möjligheter stängs i hög grad ute från möjligheter att avancera socioekonomiskt i en utsträckning som inte medelklassen upplever.

Det blir tydligt av den bild som Macqueen visar upp av den amerikanska slummen att narkotikafrågor inte kan analyseras sociologiskt utan att ta hänsyn till såväl klass som etnicitet eller ras. I den amerikanska kontexten blir skillnaderna extremt tydliga på grund av att situationen över lag vilar på knivens egg, men vi ska komma ihåg att även i Sverige påverkas droganvändning av strukturer som vilar på etnicitet och klass.

Del två i serien, Life and death of a drug dealer, finns att ladda ner här.

Igår hölls den konferens om narkotikaanvändning och narkmanvård på Malmö Högskola som jag tidigare tipsat om. Konceptet var att ett antal olika forskare inom området gjorde var sin kortare presentation av något av de projekt de utfört, i syftet att ge små ”aptitretare”. Mellan föredragen kommenterade Bengt Svensson och Björn Fries inläggen, anledningen till konferensen var att Fries idag utses till hedersdoktor vid Malmö Högskola. Det hela spelades även in för UR Samtiden, så håll utkik efter föreläsningarna på Kunskapskanalen framöver, eller annars UR Play.

Det var verkligen en peppande samling föredrag som de olika forskarna höll och jag tänkte därför inleda en liten serie där jag tittar närmare på respektive persons bidrag till narkotikaforskningen.

Philip Lalander (som numera är professor i socialt arbete vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö Högskola) inledde med att tala om de etnografiska fältarbeten han gjort bland ungdomar i Norrköping. Anledningen till att han fokuserat på just heroin i staden berodde på en kraftfull ökning av antalet heroinanvändare under andra halvan av 1990-talet. Jag har tidigare skrivit lite om just detta i ett inlägg om Bengt Svenssons bok Heroinmissbruk.

Han presenterade ett antal intressanta koncept som var delvis nya för mig. Ett av dessa var konceptualiserandet av drogritualer, som sätter fokus på de konkreta handlingar och de situationer som är relaterande till droganvändningen. Detta är något som får mig att tänka på Howard S. Beckers berömda artikel Becoming a marihuana user från 1953 om hur man ”lär” sig att bli en användare av marijuana. Här finns en annan text som behandlar samma tema – Drug use as ritual. Det som betonas är alltså de kollektiva formerna av användningen, att man till exempel ”passar jointen”, skickar den vidare till nästa i en bestämd riktning eller efter ett visst antal puffar. Eftersom man så att säga måste vara ”invigd”, känna till dessa regler, förutom att ingå i gemenskapen skapar detta ofta ett hemligt socialt sammanhang som stärker gemenskapen inom gruppen.

Dock kan man påpeka att Beckers artikel är väldigt gammal och bygger på uppgifter som kommer från en kontext där bruket av marijuana mestadels var begränsat till de som då sågs som ganska extremt avvikande, som yrkeskriminella eller jazzmusiker. Idag är situationen helt annorlunda när cannabisanvändning i många storstadsmiljöer (även i Sverige) är närmast helt normaliserad och den kunskap och de regler som förr spreds genom andra användare kan man idag lätt komma åt genom att titta på ett avsnitt av Weeds eller liknande.

Ytterligare ett begrepp var etnoromantik som han fann hos de unga chilenare som kom i den ”andra vågen” av invandring från Chile, alltså efter de människor som flydde från Augusto Pinochets brutala regim. Det här innebär att man kan drömma sig tillbaka till hemlandet och starkt anknyta till den ”egna kulturen” i ett visst motsatsförhållande till den svenska kulturen. Något som kan visa sig i motsatspar som att chilenare ses som öppna och varma medan svenskar är blyga och kyliga i sina relationer till andra.

Denna etnoromantik ska dock enligt Lalander ses i samband med en form av ”ny etnicitet” som växer fram i städernas gatukulturer där man i hög utsträckning blandar olika kulturella uttrycksformer i den mån de passar in i den bild man vill skapa av sig själv. Det kan till exempel handla om att man tar till sig en jamaicansk arbetarklassaccent istället för BBC-engelska eller att man hämtar inspiration från de amerikanska kriminella gängen på väst- och östkusterna och hip-hopkultur. Inom gatukulturen knyts alltså starka sociala band till andra, något som kan bilda ett slags existentiellt brödraskap som bygger på en förväntan på hjälp från de andra i gruppen när detta behövs. Lite av detta snuddar också Sveinung Sandberg vid i hans artikel om invandrare som langar droger i Norge, Black drug dealers in a white welfare state.

Allt som allt verkar Lalanders forskning vara väldigt intressant och kanske framförallt relevant med tanke på att den idag ganska väl utbredda gatukulturen verkar vara ett till viss del outforskat fenomen. Den som vill läsa mer om det Philip Lalander skriver om kan till exempel kolla in hans bok Hooked on heroin: drugs and drifters in a globalized world som är nästan identisk med hans bok från 2001, Hela världen är din. En bok om unga heroinister. En väldigt negativ recension av Hooked on heroin finns i Contemporary Sociology (länk), huruvida den stämmer i sin kritik kan jag inte avgöra utan att ha läst Lalanders bok.

I nästa inlägg om den här konferensen kommer jag titta närmare på ett projekt som även det berör unga och droger, som utförts av bland andra Anette Skårner.

Den norske sociologen Sveinung Sandberg har skrivit en i mitt tycke utmärkt artikel om det fältarbete han gjorde i ett område i Oslo som kännetecknas av ganska lågskalig droghandel. Han använder sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat med sociala fält, olika kapitalformer och habitus, men sätter sin egen twist på det hela genom att utvidga med begreppet street capital, det vill säga gatukapital. Studien är liksom många andra etnografiska studier om ”gatukulturer” kritisk till att droganvändare ofta demoniseras i forskningen och framställs som passiva, irrationella och offer av deras sociala omgivning. Istället har en annan tanke förts fram, att det krävs kompetens, erfarenhet och rationalitet för att hålla igång en livsstil baserad på brott, drogande och försäljning av droger.

De gatukulturer som uppstår i de urbana rummen kan ses som en reaktion på och motstånd mot en marginalisering från mainstreamsamhället. Antropologen Philippe Bourgois använder följande definition av street culture:

”a complex and conflictual web of beliefs, symbols, modes of interaction, values and ideologies that have emerged in the opposition to exclusion from mainstream society” (min kursivering).

Den här traditionen kan spåras tillbaka till Chicagoskolan och även till Birminghambaserade cultural studies. Kolla till exempel in William Foote Whytes Street Corner Society (som egentligen bara löst ska kopplas till Chicagoskolan) och den svenska avhandlingen Chicagoskolans urbansociologi av Oscar Andersson.

För att återkomma till Bourgois definition så har den vissa likheter med Bourdieus beskrivning av ett socialt fält i det att det är en värld som till stor del kretsar kring belöningar, vinster, profiter och sanktioner. Det pågår helt enkelt en maktkamp om de resurser som finns tillgängliga på fältet / gatan. Detta kan till exempel vara det klientel som befinner sig på platsen och som blir till potentiella kunder.

I undersökningen står det klar att de flesta som sålde droger i det studerade området, vid ”The River” (floden Akerselva), var invandrare, men att de kunde delas in i tre olika grupper.

- En grupp med relativt nyanlända invandrare, framförallt från Somalia.
- En grupp män med lång kriminell historik och som därigenom hade täta band med de etablerade kriminella nätverken i staden. De flesta hade vuxit upp i Norge, men hade ”African and Arabic parents”, hur man nu exakt ska tolka den benämningen.
- Det fanns också en grupp med yngre ungdomar som uppfostrats i Norge, men som hade föräldrar från afrikanska länder.

Vad beror det då på att det verkar finnas en genomgående tendens för invandrade unga män att söka sig till drogförsäljningen i det här området i Oslo? Sandberg för fram några olika förklaringsmodeller som sneglar åt begreppet gatukapital. Även andra undersökningar, bland annat i Milano och Frankfurt, har påvisat drogmarknader som ”increasingly became dominated by ethnic minority dealers”. Invandrare tar ofta de mest farliga positionerna inom droghandeln, ett förfarande som skulle kunna ses som produkten av deras habitus och den specifika sociala kontext som de befinner sig i. Att några växte upp i ett samhälle starkt påverkat av krigssituationer sätter inget direkt likhetstecken för att de skulle bli kriminella. Men det skapar en viss disposition att i Norge söka upp detta fält som erbjuder en möjlighet att höja sitt ekonomiska kapital eftersom de hade erfarenheter av våldsamma miljöer som format deras habitus. I jämförelse med norskfödda ungdomar hade de inte mycket att komma med i form av kulturellt kapital som utbildning, arbetserfarenheter och ett slipat språk som skulle kunna ge dem tillträde till arbetsmarknaden.

Att dessa män upplever en stor distans till ett vanligt liv enligt det ordnade samhällets normer och regler är tydligt inom den andra gruppen, de som hade täta kontakter med kriminella nätverk. Eftersom de flesta hade vuxit upp i Norge talade de flytande norska, kunde ha viss arbetslivserfarenhet och vissa kontakter i det konventionella samhället. Om de hade sökt sig till ”vanliga” arbeten hade de haft svårt att komma in på arbetsmarknaden och då dessutom fått nöja sig med lågavlönade jobb med låg status. Likaså påverkade hela deras socialisation situationen eftersom de var så inbäddade i den kriminella sektorn, hade ofta drogproblem och en okonventionell livsstil.

I den sista av de tre grupperna spelade ungdomarnas ålder in en hel del. Eftersom de var yngre kunde de vara placerade inom ungdomsvården men ändå söka sig till floden för att tjäna extra pengar att använda på fester och för att gå på krogen. Det blev dessa ändamål som fick dem att sälja droger samt att det hela blev en del av social grej att göra tillsammans med vänner, att hänga med polarna helt enkelt. Det kunde också vara ett sätt att erhålla status inom själva gatukulturen, eller som Sandberg beskriver det: ”they went from being black losers in mainstream society to ’thugs’ and ’hustlers’ in hip hop and street culture mythology”.

Sandberg kommer så fram till några intressanta slutsatser. En är att den skandinaviska kontexten, med en universell och relativt välmående välfärdsstat, samt en stark statlig policy när det gäller droger och alkohol inte skapar några specifika motiv för de som säljer droger. De motiv som andra undersökningar nämner är de som även här gäller för att förstå drogförsäljningens rötter. Pengar spelar en stor roll, att få tag på droger för egen konsumtion och för att få status och makt likaså. Pengarna verkar dock vara det främsta motivet men detta kan ha olika grunder, som att behöva betala tillbaka skulder till tyngre kriminella, att få ihop pengar till eget drogbruk eller för att kunna ägna sig åt iögonfallande konsumtion.

Andra mekanismer som kan få unga invandrare att sälja droger är distansen från det konventionella samhället som uppstår genom rasism och diskriminering. Detta kan beskrivas som en marginalisationsprocess som som föder en vilja hos individer att söka upp olika subkulturer i jakt på mer attraktiva identiteter (jämför citatet ovan om black losers ställda mot thugs and hustlers). En annan poäng som jag inte tänkt på tidigare är att en syn på invandrare från majoritetssamhällets håll som ”den farliga invandraren” skulle kunna påverka en del invandrade ungdomar att söka sig till en kriminell karriär. Detta eftersom de då potentiellt automatiskt får en lättförtjänt aura kring sig som ”farliga”, oberäkneliga eller något annat som speglas och filtreras till genomsnittsnorrmannen/svensken genom massmedias rapportering om invandrare.

Slutsatserna blir alltså att drogförsäljningen skapar ekonomiskt kapital för de här unga männen, men att den även höjer deras gatukapital i form av ära och prestige inom gatukulturen (som då ses som ett fält i Bourdieusk anda). Dock kan dessa motiv bättre analyseras som praktiskt förnuft (le sens pratique), det vill säga att motiven inte nödvändigtvis måste uppfattas som klart fastställda sådana av aktörerna själva. De kan lika gärna sägas vara till viss del formade genom deras habitus, deras olika tillgångar till kapitalformer, samt den sociala kontext de befinner sig i.

Gatukapitalet visar sig då i fyra exempel på färdigheter som har blivit en ”social necessity made second nature, turned into muscular patterns and bodily automatisms” (Bourdieu 1984 – La distinction). Dessa är en benägenhet att använda våld, att kunna känna igen civilpoliser och undvika att bli haffad, att ha ett tekniskt kunnande om droger samt att kunna organisera och genomföra bra ”deals”, både vid försäljning och köp. På så sätt blir deras habitus användbart i den sociala kontexten på gatan och kan användas som ett slags motstånd mot marginalisationsprocesser, som gör att de upplever sig själva mindre som offer för omständigheterna och mer som aktörer i deras egna liv. Men som Sandberg påpekar: den tragiska paradoxen är att deras användande av denna praktiska rationalitet påskyndar den marginalisering som från början skapade deras sociala och ekonomiska distans från det konventionella samhället.

Den som tycker att det här verkar intressant att fördjupa sig i kan kolla in Sveinung Sandbergs nya bok Street Capital: Black Cannabis Dealers in a White Welfare State, författad tillsammans med Willy Pedersen.

Artikeln som jag använt mig av ovan heter Black Drug Dealers In A White Welfare State – Cannabis Dealing and Street Capital in Norway och kan hittas i British Journal of Criminology, vol. 48, pp. 604-619.

FN:s Office on Drugs and Crime (UNODC) har släppt sin World Drug Report 2009. Intressant är bland annat ett så kallat Triangular Initiative som involverar Afghanistan, Iran och Pakistan för att stoppa utflöde av opium. Här utgår man ifrån att ju mer opium som hindras från att nå Europa via dessa länder desto mindre heroin kommer ut på den Europeiska marknaden och desto större chanser för ett stabilare Väst- eller Centralasien.

Rapporten är också negativ till legalisering av droger, dels för att man fruktar en total drogepidemi om så skulle ske samt att man hävdar att en parallell svart marknad skulle uppstå i likhet med situationen med cigaretter och alkohol. Denna problematik har Edenborg, Berg och Goldman skrivit om på Newsmill när det gäller fallet Portugal.

Bra att det betonas att drogberoende behöver medicinsk hjälp, inte repressalier från kriminalväsendet. Detta väcker dock frågor om en medikalisering av drogberoende som måste diskuteras vidare, vad händer egentligen när den medicinska diskursen allt mer definierar och diagnostiserar droganvändande?