Drogsociologi.se

Forskning om hemmaodlare som med gröna fingrar driver upp cannabis i de nordiska länderna hör inte till vanligheterna. På cannabis.se läste jag en nyhet om en ny studie om denna typ av hemmaodling och bestämde mig för att läsa den vetenskapliga artikeln i sin helhet.

Studien är ett samarbete mellan danska och finska forskare och publicerades nyligen i tidskriften European Addiction Research. I artikeln Small-Scale Cannabis Growers in Denmark and Finland presenteras data från en webbenkät som 1298 finländska och 565 danska odlare svarade på under 2009 respektive 2008.

Det är tydligt att de nordiska cannabismarknaderna har förändras relativt mycket de senaste 20 åren. Cannabis som odlas lokalt för att användas eller säljas inom landet ökar och avancerade odlingstekniker och utrustning har sporrat utvecklingen av THC-starka arter. Just ökningen av TCH-starka strains har som bekant använts som ett argument i den brittiska politiska debatten för att åter flytta cannabis till klass B. Men som artikelförfattarna påpekar så är hemmaodling ett internationellt fenomen, det forskarna dock inte har koll på är om fenomenet tar sig olika uttryck i olika länder – därav behovet av att utföra en komparativ studie av Finland och Danmark.

Danmark brukar ju hållas fram som det svarta fåret bland de nordiska länderna i fråga om narkotikapolitik. Dock har vi kunnat observera en rörelse mot en mer restriktiv syn på narkotika under den senaste tiden, maxstraffen har höjts och innehav av cannabis är numera straffbart. Cannabisbruket är väldigt utbrett i jämförelse med de andra nordiska länderna och om man jämför med Finland så har Danmark en siffra för livstidsprevalens (hur många procent av befolkningen som har provat en drog åtminstone en gång under sin livstid) på 45 % mot Finlands 13 % (siffror från 2009 via EMCDDA). Dock är cannabis den mest förekommande olagliga drogen i båda länderna. Finland skiljer sig från Danmark på den punkten att man i årtionden har fört en restriktiv narkotikapolitik, som på många sätt liknar den svenska.

I Danmark är det lagligt att köpa och sälja cannabis-frön, till exempel i head shops i storstäderna, medan det i Finland är olagligt att köpa och sälja fröerna. Detta kommer dock de finska odlarna runt genom att beställa fröer från internationella webbshoppar.

När vi så talar om odling ska man inte underskatta den geografiska positionens betydelse. Detta gäller för två faktorer, som artikelförfattarna skriver: ”Denmark’s direct connection to the rest of Europe has traditionally provided the main connecting link to drug markets in the other Scandinavian countries” (s. 120), samt att länderna tillhör olika klimatzoner som innebär att privat utomhusodling utifrån mediarapporter framstår som en vanligare företeelse i Danmark än i Finland.

Den danska statistiken över beslagtagna plantor och straff för odling är undermålig och därför finns inga exakta siffror på hur stor del av den cannabis som används i landet är lokalt producerad. I Finland kan man dock se utifrån statistiken över beslagtagna plantor att hemmaodling har ökat dramatiskt. På 1980-talet konfiskerades endast en handfull plantor varje år, sedan 2001 har polisen däremot beslagtagit flera tusen plantor varje år, 2007 låg siffran på 7600 och 2008 på 14000. När man får se siffror på beslagsstatistik ska man alltid fundera på om detta beror på en reell ökning av användning/odling/försäljning etc eller om de ökade beslagen beror på ökade polisinsatser och att lagens väktare har skapat sig en kunskaps- och erfarenhetsbank som möjliggör effektivare insatser. Det ligger säkert något i det sistnämnda i fallet med hemmaodling, men att siffrorna skulle stiga så enormt på grund av polisens ökade insatser förefaller i mina ögon inte som troligt. Med tanke på den tekniska utvecklingen av odlingsmetoder och teknisk utrustning (och Weeds förstås) verkar det troligt att det har skett en verklig ökning av odling hemmavid. Men innan man börjar tänka att det här beror på att den organiserade brottsligheten har börjat odla storskaligt i gamla lagerlokaler eller sommarstugor så är det värt att påpeka, som artikelförfattarna gör (s. 121), att de som straffats för cannabisodling i Finland mestadels är unga män som i 40 % av fallen endast hade 1-5 plantor att sköta om.

Innan jag går in på studiens resultat så är det värt att nämna något om dess metodologi. Som jag nämnde tidigare så använde man sig av en webbenkät, som endast inkluderade nuvarande odlare. Inspirationen kom från en studie av Tom Decorte om belgiska hemmaodlare (publicerad i denna antologi).

Svarsfrekvensen i de två länderna skiljde sig ganska rejält åt, i Danmark fick man bara in drygt hälften så många som i Finland. Det intressanta här är att forskarna lyfter fram det faktum att enkäten togs emot på helt olika sätt inom de webbcommunites av cannabisentusiaster som den vände sig till. I Finland annonserade man på tre webbplatser som vänder sig till cannabisintresserade, den togs emot väl och uppmaningen att fylla i frågeformuläret spred sig via dessa sidors forum och liknande. Samma metod tog man till i Danmark men fick ett helt annat mottagande, det var inte odelat positivt och som forskarna skriver: ”on one of the Web sites where the issue was debated, members were dissuaded to fill out the questionnaire. The argument was that too much attention on cannabis cultivation could further police actions toward the phenomenon [etc]” (s. 122). Jag kan förstå denna rädsla mycket väl och det är något jag funderar på mycket när jag forskar i drogrelaterade frågor. Som forskare kan man inte kontrollera vad andra människor eller institutioner använder ens forskning till och det är lätt att invaggas i känslan av att man ”bara forskar” och så får myndigheterna sköta resten. Men förhållandet mellan forskning och maktutövning är mer komplext än så och välmenande studier om narkotika kan mycket väl användas för att skärpa myndighetskontroll över redan marginaliserade grupper.

Men nog om metodologi, vilka intressanta fynd kunde man då hitta efter databearbetningen? Länderna skiljde sig åt ganska mycket när det gällde ålder på de som odlade hemma, i Finland var medelåldern 24,6 år och i Danmark var den 37,2 år. Vad som framstår som en likhet är dock att majoriteten av odlarna i de två länderna var män (Finland = 92,5 %, Danmark = 91,0 %) och att en relativt stor andel av dem hade en universitetsexamen. Rent spontant skulle man då kunna anta att den typiske hemmaodlaren är en ung man som studerar vid universitetet, vilket i sin tur innebär att vi bland annat måste vända oss till begrepp som klass och kön om vi ska skapa förståelse för varför man väljer att odla hemma (eller avstår från det för den delen). Dessutom var (inte så överraskande) majoriteten av odlarna i både Danmark och Finland aktiva cannabisanvändare själva, något som tyder på att oavsett om man odlar för att sälja till andra eller inte så blir man ”high on one’s own supply” som det heter.

Ålder spelar en stor roll likaså; i Finland hade nästan 70 % börjat odla mellan 18 och 25, endast 1,6 % hade börjat när de var över 35. I Danmark hade runt en tredjedel börjat odla när de närmade sig 30 och 11 % hade satt igång efter 35, något som i mina ögon skulle kunna indikera att hemmaodling i Finland är mer av ett ungdomsfenomen och att vi här kan se att weed i större utsträckning är normaliserat i Danmark. De finländska odlarna hade också färre plantor i sina odlingar jämfört med de danska, som exempel kan nämnas att enbart några få i Finland rapporterade att de hade fler än 20 plantor, medan samma siffra i Danmark var 12,2 %. Detta skulle dock kunna spegla det faktum att de finländska odlarna föredrar inomhusodling jämfört med de danska, 80 % i Finland odlade inomhus mot 43,6 % i Danmark.

Men vad var då motiven och anledningen till att man odlade cannabis hemma? Här var länderna ganska lika, motiven var främst för nöjes skull och för att dela med sig till vänner, men fler finländare odlade för medicinskt bruk än danskar. De främsta anledningarna till att man odlade hemma var för att själv röka på, för nöjes skull, undvika kriminella personer, det blir billigare och att det sågs som mer hälsosamt att röka det man odlat själv. Viktigt att påpeka är också att sälja vidare skörden hade låg prioritet, 3,9 % för Danmark och 7,2 % för Finland, dock sålde en hel del vidare vid enstaka tillfällen, men främst till personer de kände. Dessutom: ”earnings from selling were insignificant” (s. 125). Länderna skiljde sig alltså åt när det gällde odling för medicinskt syfte, finländska odlare hänvisade dubbelt så ofta till medicinskt bruk som de danska. En anledning till detta kan vara att att denna ”medical marijuana”-diskurs har spridit sig i samhället utifrån amerikanska influenser och att personer som bor i länder med en mer restriktiv narkotikapolitik och mer negativa attityder till cannabis rättfärdigar sitt odlande med medicinska skäl. Men som artikelförfattarna framhåller så behövs det mer forskning om detta.

Artikelns avslutande diskussion är kanske mest intressant och pekar vidare mot nya områden att forska vidare inom när det gäller hemmaodling av cannabis. På tidigare studier bygger de påpekandet att den huvudsakliga skiljelinjen när det gäller inhemsk cannabisodling går mellan ideologiska och kommersiella motiveringar. Utifrån detta kan man se två typer av lokala odlare, småskalig mot storskalig odling, där de småskaliga odlarna representerar den ideologiska odlingen som främst syftar till egen användning och åt att dela med sig till vänner, ”lifestyle growers” om man så vill (s. 125). Respondenterna i båda länderna representerar den ideologiska sidan av spektrat, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att de som odlar industriellt (och därmed eventuellt med kopplingar till organiserad brottslighet) inte har några egentliga anledningar att gå in och svara på en enkät av den här typen.

Men hur ska man då förklara att cannabisodling verkar vara så mycket mer populärt i Finland än i Danmark? Här finns metodologiska problem med webbenkäten som verktyg, men forskarna spekulerar att det är lättare att få tag på cannabis i Danmark (man behöver inte odla, man kan köpa den färdiga produkten) och att som cannabismarknaden ser ut i Finland så finns det fler anledningar att själv odla. Alltså att man odlar för att den cannabis som finns på den lokala marknaden är svår att få tag på och av relativt dålig kvalitet, dessutom kan det ses som mindre riskfyllt att odla hemma i ett samhälle där cannabis inte är lika normaliserat som i Danmark.

Forskarna framhåller också internet som en viktig faktor för spridningen av hemodlingsfenomenet. Internet framstår i alla fall i Finland som den främsta och viktigaste källan till information om odling, köp av frön och så vidare, en aspekt som visar att ”an international online community has formed around small-scale cannabis cultivation” (s. 126).

Nu blev det mycket redovisning av siffror, men kvalitativa intervjuer med cannabisodlare i både Finland och Danmark har utförts av samma forskarlag och har publicerats den i ganska färska antologin World Wide Weed – Global Trends in Cannabis Cultivation and its Control.

Jag kan verkligen rekommendera en läsning av artikeln, som pekar på framtida forskning och belyser ett väldigt intressant fenomen.

• Hakkarainen, Pekka, Asmussen Frank, Vibeke, Perälä, Jussi & Dahl, Helle Vibeke (2011) ’Small-Scale Cannabis Growers in Denmark and Finland’, European Addiction Research, vol. 17, pp. 119-128.

Journalisten Pelle Olsson känner nog de flesta till som språkrör nummer ett för den svenska narkotikapolitiska vägen, andra kallar honom knarkkrigare eftersom han tar ett så tydligt avstånd från alla sorters narkotikaanvändning. I hans senaste bok, Marijuana och frihet – Fakta & reportage utgiven på Fri Förlag, följer han den vanliga metoden som innebär att han reser runt till olika länder och intervjuar människor som framförallt kan ses som aktivister eller moralentreprenörer på det drogpolitiska fältet.

Boken inleder med hans resa till Uganda, ett land med en hög alkoholkonsumtion och som anses vara Östafrikas ledande cannabisproducent och ett betydande transitland för smuggling av narkotika. Han intervjuar bland andra Gunnar Lundström, representant för IOGT-rörelsens internationella institut i Östafrika. Här kan jag inte riktigt undgå att tänka på den europeiska kolonialismen och det kristna missionärsarbetet som skedde i Afrika under det tidiga 1900-talet.

Även om nykterhetsrörelsen är stark i de nordiska länderna så är deras storhetstid till viss del förbi, vilket får mig att tro att länderna i södra och östra Afrika har blivit deras nya jaktmarker för att bedriva kamp mot alkohol och droger. På det hela taget är detta kanske ett hedervärt arbete, men på något vis känns det som att detta närmar sig ett nästan instrumentellt användande av den kristna religionen för att stoppa samhällelig ”ondska”.

Reportaget från Uganda fokuserar mycket på våld, aggressivitet och cannabis påstådda psykosinducerande effekter. Detta skulle kunna ses som något som sociologen Randall Collins skulle beskriva som ”testing on the dependent variable”, alltså att man försöker gräva fram en korrelation mellan psykos och cannabis, som samtidigt inte tar hänsyn till alla de människor som använder drogen och inte utvecklar några psykiska problem. Läs gärna detta viktiga och kritiska blogginlägg på Neurobonkers.

Olsson betonar också den starka alkoholkulturen i Östafrika vilket försvårar bilden av att koppla cannabis till våldsutövning och psykos i den afrikanska kontexten. Det framstår rentav som omöjligt att göra denna typ av koppling med tanke på att merparten av de intervjuade användarna i reportaget även använder alkohol i stor utsträckning. Eftersom deras användning kan klassificeras som ”poly-drug use” blir det problematiskt att bena ut vad som orsakar vad och om cannabis korrelerar med våld eller ej.

På ett sätt är det lite synd att så mycket fokus i boken läggs på neurologiska och psykiatriska aspekter av cannabisbruk, Olsson verkar aktivt söka sig just till psykiatriska mottagningar i många av reportagen. Det är tydligt att vi börjar närma oss något som liknar ett slags paradigmskifte. Cannabisanvändning är idag relativt normaliserad inom ganska många grupper i samhället och de negativa sociala effekterna är kanske inte så stora som de utmålades att vara under 1980-talet. Det är kanske därför man aktivt försöker föra över fokus när det gäller skadeverkningar till de neurologiska problem som kan uppstå. Detta är något som jag tycker mig se inom hela det fält som forskar kring droger, det finns en hel uppsjö med bloggar och vetenskapliga artiklar som mycket aktivt försöker flytta förklaringsmodellen från ett socialt till ett neurobiologiskt eller neuropsykologiskt förklaringssätt. Som så många andra forskningsfält som till stor del är tvärvetenskapliga så anser jag att man mycket väl kan ta hänsyn till forskningsresultat som presenteras inom de neurovetenskapliga fälten, men eftersom jag fokuserar på just drogsociologi ser jag en viss problematik i detta skifte.

Ett exempel från boken är en intervju med Maria Ellgren som forskat om ”de biologiska mekanismerna i hjärnan” (s. 127) i relation till cannabis. Hon ville med hjälp av ett neurobiologiskt ramverk undersöka om trappstegsmodellen stämmer. Jag har själv svårt för den typ av kopplingar som görs mellan råttor och människor i den här sortens forskning. Följande exempel (som gör en enligt mig ganska komisk koppling mellan tonåringar och råttor) är ganska talande:

Hon utgick från råttor under utveckling, tonåringar, vilket i hennes försök innebar 28-49 dagar gamla. Detta för att få en bättre jämförelse med människor som vanligen börjar röka cannabis i tonåren.

Att vi sociologer har svårt för neurobiologisk forskning kan man förstå av detta citat:

- Fördelen med råttor är att man kan renodla drogens effekt på hjärnan och slipper ta hänsyn till alla sociala skillnader mellan individerna som de sociologiska forskarna måste göra, säger Maria Ellgren.

Hon fortsätter med att berätta hur dessa råttor kunde injicera sig själva med heroin i studien eftersom hon opererat in en slang i en blodåder i halsen på dem. Det är vid sådana tillfällen som det är intressant att relatera till Bruce K. Alexanders forskning om de skilda effekter denna typ av djurförsök har på råttor beroende på om de under experimenten får vara ensamma i en kal bur med en slang inkörd i halsen eller om de får befinna sig i en miljö som i så stor utsträckning som möjligt liknar deras ”naturliga”.

Alexander har fått fram en hel del intressanta resultat som emotsäger annan djurexperimentforskning genom sina försök med en ”rat park” som innehåller olika lekredskap och även andra råttor. Den grundläggande tanken här är något i stil med ”tro fan att de väljer att ge sig själva en drog om de sitter isolerade i en bur”, något som då tänks gälla för både människor och djur. Dock framhåller denna typ av forskning att det är relevant och nödvändigt att hantera försöksdjurens reaktioner (stimuli) och aktiviteter som hypoteser eller i det starkare fallet, direkta korrelationer, mellan råttors och människors beteenden.

Det finns mycket att säga om Pelle Olssons reportagebok i form av val av intervjupersoner, framhållandet av de individer som tagit sig ur ett missbruk och nu propagerar emot droger samt att hans egna åsikter lyser igenom lite väl starkt. Att detta skulle vara ”objektiv” journalistik skulle nog få påstå. Trots detta är det en intressant bok som för mig är otroligt fascinerande eftersom den utgör ett praktexempel på hur diskursen om droger i allmänhet har skiftat från ett socialt perspektiv till ett neurobiologiskt sådant. Inom samhällsvetenskaperna finns det en hel uppsjö av vändningar, eller ”turns” på engelska, allt från den språkliga vändningen till ”the spatial turn”. Kanske är det dags att börja tala om den neurologiska vändningen i allmänhet, och om densamma angående droger i synnerhet, när Johan Kakkos nya bok om heroinberoende i ”del 1 ger de nödvändiga neurovetenskapliga grunderna” och Martin Ingvar säljer böcker om hur vi ska få ”hjärnkoll” på både vår vikt och det vi äter.

Det kanske märks att jag är skeptiskt till att neurovetenskapliga modeller för mänskligt handlande har börjat få en så dominerande ställning. Jag vill dock påpeka att det är viktigt att undersöka droganvändning på ett interdisciplinärt sätt som även inkorporerar rön från den neurobiologiska forskningen. Det jag är kritisk emot är den typ av drogforskning som uteslutande använder dessa metoder och teoretiska ramverk för att förstå de aspekter man undersöker och därmed utelämnar sociala, ekonomiska, kulturella och politiska faktorer.

Det finns även de som forskar inom det neurologiska fältet som är skeptiska till en del av de artiklar som ständigt återkommer inom mediadiskursen, som glatt refererar till forskningsresultat som hävdar att man nu har kunnat lokalisera en viss typ av beteende eller emotion i en specifik del av hjärnan. Läs till exempel dessa två blogginlägg från Oscillatory Thoughts och Neuroskeptic som problematiserar den koppling som ofta görs mellan ”neural localization” och förklaring av ett fenomen.

Något annat som är intressant med boken är att i princip alla vetenskapliga studier som det refereras till kan grupperas in under en bred indelning bestående av kvantitativ och väldigt positivistiskt betonad forskning kopplad till neurologi eller psykiatri. Detta ska nog inte ses som en del i ett paradigmskifte i hur vi diskuterar cannabis utan mer som ett specifikt val av vilken typ av forskning som Olsson anser är relevant för att förstå fenomenet cannabisanvändning.

Detta kan kanske tolkas som en övergripande medikalisering av cannabisfrågan i stort, i litteraturlistan hittar vi flertalet referenser till en diger lista av positivistiska vetenskapliga tidskrifter, bland andra Schitzophrenia Research, British (och Canadian) Journal of Psychiatry, Journal of Psychiatric Research, Psychological Medicine, Molecular Pharmacology, Neurotoxicology and Teratology, Neurobiology of Disease, International Journal of Neuropsychopharmacology och Maria Ellgrens doktorsavhandling publicerades via Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Samhällsvetenskaplig litteratur saknas i princip helt och hållet, något som kan ses som en stor brist eftersom synen på droganvändning och i det här fallet cannabis blir extremt ensidig. När jag skriver detta och funderar på den här vinklingen så blir jag uppriktigt nyfiken på hur det kommer sig att Olsson har valt denna metod av att enbart fokusera på den neurologiska sjukdomssidan av cannabis.

En ledtråd finns på sidorna 217-218, under rubriken ”Myter och moralism”, där Olsson presenterar några av de forskare som motsätter sig bilden av cannabis som en farlig drog. Han nämner här boken Marijuana Myths, Marijuana Facts: A Review Of The Scientific Evidence av sociologen Lynn Zimmer och farmakologiprofessorn John P. Morgan, som en partsinlaga från ”den drogliberala lobbyn Lindesmith center”.  Olsson fortsätter:

Zimmer och Morgans bok är dock inget vetenskapligt dokument utan en debattskrift vars slutsatser inte stämmer överens med dagens cannabisforskning (s. 218).

Detta skulle kunna vara en liten förklaring till varför Olsson använt nästan enbart naturvetenskapliga forskningsresultat. Eftersom dessa ofta uppfattas ha en helt annan vetenskaplig tyngd än den samhällsvetenskapliga forskningen eller postmoderna idéströmmningar som förkastar övergripande metanarrativ och en objektiv positivism kan man inte lika lätt kritisera honom för att vara politisk eller för att bedriva antidrogpropaganda. Han hänvisar ju bara till kalla fakta så att säga.

Det retoriskt skickliga i Olssons reportagemetod är att han genom ett till synes väldigt aktivt och partiskt val av intervjupersoner låter dessa föra fram åsikter som är negativa till droganvändning, den ståndpunkt han själv står för. På så sätt behöver han inte i samma utsträckning luta sig mot källor som kommer att uppfattas som politiska eller vara bundna av en statlig propaganda eller förbudspolitik och istället kan personliga berättelser från före detta missbrukare förkroppsliga alla de negativa effekter av droganvändning som han vill påvisa.

Olsson refererar även till en föreläsning av ”tvivlaren” Peter Cohen i vilken han talar om att det finns ett kluster av historier om cannabis som någonting ont, historier som påstås vara sanna utan att ha blivit seriöst kontrollerade. Påföljande kritik från Olsson är samma som jag ovan har kritiserat honom för och visar tydligt på att vi har att göra med en diskursernas kamp, mellan samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller å ena sidan och naturvetenskapliga å den andra:

Hans resonemang är svårare att avvisa eftersom det rör sig i de filosofiska och politiska sfärerna där naturvetenskapliga fynd är av underordnad betydelse. Referenslistorna till Cohens artiklar och böcker är nästan uteslutande sociologiska och kriminologiska undersökningar.

Alltså på samma sätt som att Olssons bok nästan uteslutande använder sig av neurobiologiska eller neuropsykologiska undersökningar.

Även referenserna till officiella organ som EMCDDA, INCB, UNODC, IOGT-NTO är många och ska som alltid tas med en nypa salt eftersom dessa inte på något sätt är ”objektiva” institutioner utan ideologiska och politiska influenser (även om dessa nedtonas inom till exempel FN:s organ).

Överlag är Marijuana och frihet en relativt läsvärd reportagebok som jag får en känsla av i första hand har skrivits med oroade föräldrar och politiker som främsta publik. Varför den heter just Marijuana och frihet blir jag inte riktigt klok på, åtminstone borde nyckelordet ”hjärnan” ha kunnat säga mer om innehållet. Boken är alltså uppdelad i två, en första del med reportage från Olssons alla resor till länder som påverkas av frågorna rörande cannabisanvändning och en avslutande del som kort och koncist beskriver olika ”fakta” om cannabis.

För min del var nog hans resa till NORMLs huvudkontor i USA det mest intressanta reportaget även om resan till Uganda likaså gav några intressanta inblickar i situationen på den afrikanska kontinenten. Faktadelen tycker jag haltar lite med rubriker som ”Världsmästerskapen i cannabisrökning” och ”Döden och vården” och för att dessa fakta i just denna konstellation snarast är en noga utvald samling av vetenskapliga rön som stödjer den bild Olsson vill måla upp av cannabis.

För mig personligen innebar läsningen inga större nyheter egentligen, den stora behållningen med boken var istället dess oerhört explicita användning av neurovetenskap som främsta verktyg. Knarkkrigare eller seriös journalist som skriver om drogproblem, säga vad man vill om Pelle Olsson, men han har i alla fall skapat en samling reportage som engagerar och som säkert kommer att användas i den narkotikapolitiska debatten en tid framöver. Framförallt med tanke på den medvind som neurologiska förklaringsmodeller kopplade till droganvändning har för tillfället.

Olsson, Pelle (2010) Marijuana och frihet – fakta & reportage, Stockholm: Fri förlag.

På konferensen höll Anette Skårner, som är universitetslektor vid Göteborgs universitet, ett föredrag om en studie/rapport kallad Unga och droger – om exponering och navigering i det svenska droglandskapet. Rapporten finns att ladda ner via Statens folkhälsoinstitut och gjordes inom ramen för Mobilisering mot narkotikas finansiering av drogrelaterad forskning.

Rapporten tar ett intressant avstamp i den mängd olika kunskapskällor om droganvändning och droger i sig som i allt större utsträckning kommer till oss genom massmedia, Internet och genom musikindustrin. Frågan blir då hur ungdomar ”navigerar” i detta informationsflöde och vad det får för konsekvenser att man till exempel som andra länk på en sökning på den hallucinogena drogen 4-ho-met hänvisas till Flashbacks forum. Här finns en potential för en skiljelinje mellan officiell droginformation från myndigheter och den information från andra brukare som man kan få via kontakter eller via internetfora.

Den intressanta huvudfrågeställningen för studien blir då ”hur ungdomar navigerar mellan dessa budskap samt vilka kunskapsmässiga och praktiska strategier de utvecklar i förhållande till droganvändning”. I det här fallet var ungdomar de mellan 18-26 år som intervjuades av forskarna. Det här kan ses i relation till en allmän kultursociologisk teoribildning som undersöker hur kulturella utryck påverkar människor och sociala strukturer. Hypotesen man vill testa blir ofta: ungdomar får information från ett visst medium, hur påverkar det dem i sina vanor? Här kan det handla om allt från droger till gothkultur. En liknande, men mer begränsad, studie är till exempel Exposure to cannabis in popular music and cannabis use among adolescents i Addiction (jag har skrivit essäartat om den tidigare).

Utan att ha läst den 130-sidiga studien i sin helhet vågar jag mig på att sammanfatta resultaten utifrån Skårners föreläsning. Man kom fram till att det finns två kontrasterande bilder av droganvändning som hela tiden gör sig synliga inom diskursen (studien använder begreppet förhärskande diskurs men förankrar det inte i någon bestämd diskursanalytisk skola). Dessa bilder är den av bruket som något positivt å ena sidan och negativt å andra. Mellan dessa två punkter sker en ständig glidning beroende på var man lägger fokus. Man skulle till exempel kunna se nasal kokainanvändning på en nattklubb som något befriande och positivt samtidigt som man kan förfasas av crackanvändningen inom den amerikanska kontexten. Jag har för övrigt märkt att talesättet ”på crack” inte är helt ovanligt i svenska språket, man kan till exempel uttala sig om en ostrukturerad, oseriös eller labil person på detta sätt (”Baudrillard är som en Derrida på crack” etc.).

Utifrån detta talar studien om olika navigeringsstrategier som ungdomar använder när de exponeras för droger på olika sätt. Det är intressant att både begreppet strategier och droglandskap används utan att referera till Pierre Bourdieu. Så vitt jag kan se skulle detta kunna bidra positivt till analysen genom att se droglandskapet som ett fält där det förs en kamp om vem som sitter inne med den mest ”korrekta” informationen. Men nu behöver man dock inte använda denne franske överalltsociolog konstant och teorierna som läggs fram används på ett fruktbart sätt ändå.

Det verkar i alla fall finnas ett starkt motstånd mot officiell information om droger och droganvändning, något som kommer till uttryck på ett ganska kraftfullt sätt i frågan om alkohol är mindre farligt än cannabis eller inte. Ett citat gav uttryck för att en person kan avstå från att använda cannabis enbart för att det är olagligt, men samtidigt anse att de två drogerna egentligen är ungefär lika farliga. Att man gör jämförelser mellan alkoholens och cannabis effekter på hur våldsam användaren blir är också förekommande. Här är säkert den amerikanska ståuppkomikern Bill Hicks en kulturell inspirationskälla, se till exempel slutet av detta klipp:

”I have never seen people on pot get in a fight – because it’s fucking impossible”.

Skårner nämnde även att en informant kunde beskriva begreppet grupptryck som ett vuxenpåhitt, att om man ska använda droger eller ej handlar om den egna fria viljan. Här blir det för mig tydligt att det är fruktbart att använda sig av generationsbegreppet (jämför med sextiotalets ”Don’t trust anyone over 30!”). Genom social stängning i form av tillägnandet av information kan ungdomskulturen hålla ute de vuxna från insyn. Något liknande kan kanske ses i användningen av olika slanguttryck för olika droger. Den som sitter på kunskapen får även en status som kan användas för att hålla kvar sin plats inom en grupp.

Jag fann den inledande litteraturgenomgången användbar för vidare läsning om droganvändning i den svenska kontexten. Detta behövs eftersom i alla fall jag upplever att det är lätt att fastna allt för mycket i engelskspråkig litteratur och forskning som är utarbetade inom andra kontexter än just den svenska. Roligt att se att det finns en hel del spännande böcker, studier, rapporter och annat att läsa!

Ett intressant begrepp som var nytt för mig och som verkar ha inspirerat författarna till studien är drug wisdom eller att vara drug wise. Parker, H & Aldridge, J & Measham, F (1998). Illegal Leisure. The Normalization of Adolescent Recreational Drug Use, utgiven av Routledge, verkar vara boken att kolla in om man vill fördjupa sig i detta.

Nästa inlägg tar upp en studie om hemlösa svenskar i Köpenhamn, en grupp som ofta har missbruksproblematik.

Igår hölls den konferens om narkotikaanvändning och narkmanvård på Malmö Högskola som jag tidigare tipsat om. Konceptet var att ett antal olika forskare inom området gjorde var sin kortare presentation av något av de projekt de utfört, i syftet att ge små ”aptitretare”. Mellan föredragen kommenterade Bengt Svensson och Björn Fries inläggen, anledningen till konferensen var att Fries idag utses till hedersdoktor vid Malmö Högskola. Det hela spelades även in för UR Samtiden, så håll utkik efter föreläsningarna på Kunskapskanalen framöver, eller annars UR Play.

Det var verkligen en peppande samling föredrag som de olika forskarna höll och jag tänkte därför inleda en liten serie där jag tittar närmare på respektive persons bidrag till narkotikaforskningen.

Philip Lalander (som numera är professor i socialt arbete vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö Högskola) inledde med att tala om de etnografiska fältarbeten han gjort bland ungdomar i Norrköping. Anledningen till att han fokuserat på just heroin i staden berodde på en kraftfull ökning av antalet heroinanvändare under andra halvan av 1990-talet. Jag har tidigare skrivit lite om just detta i ett inlägg om Bengt Svenssons bok Heroinmissbruk.

Han presenterade ett antal intressanta koncept som var delvis nya för mig. Ett av dessa var konceptualiserandet av drogritualer, som sätter fokus på de konkreta handlingar och de situationer som är relaterande till droganvändningen. Detta är något som får mig att tänka på Howard S. Beckers berömda artikel Becoming a marihuana user från 1953 om hur man ”lär” sig att bli en användare av marijuana. Här finns en annan text som behandlar samma tema – Drug use as ritual. Det som betonas är alltså de kollektiva formerna av användningen, att man till exempel ”passar jointen”, skickar den vidare till nästa i en bestämd riktning eller efter ett visst antal puffar. Eftersom man så att säga måste vara ”invigd”, känna till dessa regler, förutom att ingå i gemenskapen skapar detta ofta ett hemligt socialt sammanhang som stärker gemenskapen inom gruppen.

Dock kan man påpeka att Beckers artikel är väldigt gammal och bygger på uppgifter som kommer från en kontext där bruket av marijuana mestadels var begränsat till de som då sågs som ganska extremt avvikande, som yrkeskriminella eller jazzmusiker. Idag är situationen helt annorlunda när cannabisanvändning i många storstadsmiljöer (även i Sverige) är närmast helt normaliserad och den kunskap och de regler som förr spreds genom andra användare kan man idag lätt komma åt genom att titta på ett avsnitt av Weeds eller liknande.

Ytterligare ett begrepp var etnoromantik som han fann hos de unga chilenare som kom i den ”andra vågen” av invandring från Chile, alltså efter de människor som flydde från Augusto Pinochets brutala regim. Det här innebär att man kan drömma sig tillbaka till hemlandet och starkt anknyta till den ”egna kulturen” i ett visst motsatsförhållande till den svenska kulturen. Något som kan visa sig i motsatspar som att chilenare ses som öppna och varma medan svenskar är blyga och kyliga i sina relationer till andra.

Denna etnoromantik ska dock enligt Lalander ses i samband med en form av ”ny etnicitet” som växer fram i städernas gatukulturer där man i hög utsträckning blandar olika kulturella uttrycksformer i den mån de passar in i den bild man vill skapa av sig själv. Det kan till exempel handla om att man tar till sig en jamaicansk arbetarklassaccent istället för BBC-engelska eller att man hämtar inspiration från de amerikanska kriminella gängen på väst- och östkusterna och hip-hopkultur. Inom gatukulturen knyts alltså starka sociala band till andra, något som kan bilda ett slags existentiellt brödraskap som bygger på en förväntan på hjälp från de andra i gruppen när detta behövs. Lite av detta snuddar också Sveinung Sandberg vid i hans artikel om invandrare som langar droger i Norge, Black drug dealers in a white welfare state.

Allt som allt verkar Lalanders forskning vara väldigt intressant och kanske framförallt relevant med tanke på att den idag ganska väl utbredda gatukulturen verkar vara ett till viss del outforskat fenomen. Den som vill läsa mer om det Philip Lalander skriver om kan till exempel kolla in hans bok Hooked on heroin: drugs and drifters in a globalized world som är nästan identisk med hans bok från 2001, Hela världen är din. En bok om unga heroinister. En väldigt negativ recension av Hooked on heroin finns i Contemporary Sociology (länk), huruvida den stämmer i sin kritik kan jag inte avgöra utan att ha läst Lalanders bok.

I nästa inlägg om den här konferensen kommer jag titta närmare på ett projekt som även det berör unga och droger, som utförts av bland andra Anette Skårner.

The Guardian ger oss en intressant bild av hur kriget mot droger kan se ut i en europeisk kontext i ett reportage från vattnen utanför Irlands västkust: Ireland’s navy in frontline against Colombia cocaine smugglers. Där genomför den irländska flottan verkligt iögonfallande operationer och övningar i hopp om att kunna stoppa den enligt myndigheterna ökade användningen av irlands kust som dumpningsplatser för framförallt kokain och cannabis som ska smugglas in i landet. Insatsen får mycket av sin livskraft från det europeiska samarbetet Maritime Analysis and Operations Centre som samlar in och samordnar underrättelseinformation för att militära och polisiära styrkor i förlängingen ska kunna borda skepp och beslagta droger på väg in i Europa.

Utvecklingen att individuella soldater får hedersutmärkelser för deras insatser i kampen pekar mot att i fredstider får illegala droger allt mer representera en nationell fiende. Följande är själva slutklämmen i artikeln:

At the back of the Eithne, the naval ”ninjas” strip down after their mini-exercise. Helping them take off helmets, gun belts, flak jackets and wetsuits is a decorated veteran who was awarded the highest honour for gallantry in the Irish defence forces over the storming of a ship that contained €25m-worth of cannabis. Petty Officer Seaman Patrick Kennedy confronted his first group of drug smugglers at sea 17 years ago.