Drogsociologi.se

Den brittiske författaren Mike Jay har under en lång tid specialiserat sig på drogernas historia i och med böckerna The atmosphere of heaven, Emperors of dreams och Artificial paradises. I boken High Society – The central role of mind-altering drugs in history, science and culture presenterar han en historisk överblick som beskriver användningen av droger i olika kulturer och i olika tider. Det är en fantastiskt fint illustrerad bok som har skapats i samband med en utställning på the Wellcome collection. Konstverk, reklammaterial, så kallade artefakter och annat visas i fina reproduktioner i samband med Jays text.

Boken är uppdelad i tre övergripande kapitel, det första beskriver sammanfattande det som Jay kallar den universella impulsen att berusa sig med psykoaktiva substanser. Det andra tar upp synen på narkotika historiskt sett, från Linnés beskrivningar av växter innehållandes psykoaktiva ämnen via den brittiska romantikens förhärligande av opium till Freud och kokainet och 1960-talets experimenterande med hallucinogena droger. Kapitel tre fokuserar på den globala droghandeln, som är en viktig del av Jays hypotes, att en alltmer globaliserad handel har inneburit att kulturer som tidigare endast använde ett fåtal droger under rituella eller socialt styrda former kunde upptäcka nya rusmedel.

Jag har tidigare kortfattat berört Jays hypotes och tipsat om denna bok, men den utgår alltså ifrån en tanke om att alla samhällen använder sig av psykoaktiva substanser i någon form. En grundsten i detta antagande är antropologen Donald E. Browns lista över så kallade ”human universals” som inkluderar ”mood- or conciousness-altering techniques and/or substances” tillsammans med musik, språk, lek med mera. Mike Jay kallar sig kulturhistoriker och även om jag inte känner till hans utbildningsbakgrund så verkar han ha en gedigen grund i sociologi och antropologi. Max Weber dyker upp i en diskussion om konflikten mellan civilisation och lust och en av mina favoritsociologer Howard S. Beckers teori om hur cannabisanvändare måste lära sig att uppskatta effekterna av drogen för att bli en marijuana-användare presenteras.

Carl von Linné tas upp som en viktig historisk gestalt genom sin katalogisering och botaniska systematisering av växter. 1749 publicerades hans Materia medica som samlade namn och synonymer till alla då kända medicinska växter och beskrev lämpliga doser och farmakologiska effekter hos människor. 1762 publicerades hans verk Inebriantia som Jay beskriver som ”the first recognizably modern inventory of mind-altering drugs” (s. 68). ”Inebrianter” var enligt Linné ”those stimulants which effects the nervous system in such a way that there is a change not only in its motor but in its sensory functions”, en definition som var mer exakt än tidigare dito och som mer eller mindre är grunden till den definition som används inom dagens farmakologi.

Linné klassificerade droger i tre olika typer, naturliga, artificiella (till exempel alkohol) och mytologiska. Myterna spelar en stor roll i hans beskrivningar och de droger som nämns inom den grekiska mytologin beskrevs med samma metodologi som de andra. Inebriantia var även global i sitt omfång till skillnad från många tidigare botaniska och farmakologiska verk och presenterade flera preparat från Asien, som cannabisberedningar, och det är värt att notera att katbuskens latinska namn, catha edulis Forssk. kommer från en av Linnés lärjungar, finländaren Peter Forsskål, som omkom i malaria i Jemen 1763 under en dansk forskningsexpedition till regionen.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om en intressant dokumentärfilmsserie som tar upp 1800-talsfenomenet med forskare som provade nya substanser på sig själva. Jay kopplar detta till den romantiska rörelsen med förgrundsgestalter som Samuel Taylor Coleridge och upptäckten av lustgas (nitrous oxide) som senare populariserades i cirkeln kring Humphry Davy och the Pneumatic Institution.

Denne Davy syntetiserade en rad olika gaser och provade dessa på sig själv och kom underfund med att det behövdes nya begrepp och uttryckssätt för att beskriva de upplevelser som ett rus på gasen skapade. Det är här de unga romantiska poeterna kommer in i bilden eftersom de tog sig an projektet att pröva dessa droger på sig själva och att beskriva dess effekter. Språket sågs som den viktigaste aspekten, som en forskare uttryckte det: ”we must either invent new terms to express these new and peculiar sensations, or attach new ideas to old ones, before we can communicate intelligibly with each other on the operations of this extraordinary gas” (s. 76). Detta känslornas språk fick ganska långtgående konsekvenser för dessa pionjärer och Davy kom fram till att ”nothing exists but thoughts” och att verkligheten konstrueras i det mänskliga sinnet. Detta experimenterande blev dock utskrattat i dåtidens religiösa och moraliska klimat och det var först när man upptäckte gasens egenskaper som anestesimedel som läkevetenskapen tog till sig användningen.

En fransk psykiatriker, Jacques-Joseph Moreau de Tours reste 1836 till Egypten där han undersökte den relativt låga prevalensen av psykiska sjukdomar (insanity) i arabvärlden och lade fram hypotesen att detta vore kopplat till det utbredda bruket av cannabis till skillnad från Europas alkoholcentrerade drogkultur. Han tog med sig hasch till Paris och stoppade i sig tre gram vilket fick honom att börja skratta okontrollerbart och tillslut börja förbereda en duell med en skål kanderade frukter, en upplevelse som skulle komma att initiera den så kallade Club des Hashischins.

Eftersom Moreau fokuserade på monomani och hallucinationer och deras relation till ”normala” upplevelser av verkligheten blev upptäckten av att de symptom som hans patienter uppvisade nu kunde upplevas av honom själv viktig. Utifrån detta perspektiv blev självexperimenterandet extremt viktigt, som han uttryckte det: ”I challenge the right of anyone to discuss the effects of hashish if he is not speaking for himself” (s. 88).

Här kan man se en intressant parallell till 60-talets ”counterculture” och experimenterandet med hallucinogena substanser som LSD och DMT. Journalisten Tom Wolfe beskriver detta utmärkt i sin bok om Ken Keseys ”Merry Pranksters” som gjorde den kända resan mellan Kalifornien och New York och tillbaka 1964, där hela gruppen konstant beskrivs som påtända på diverse substanser; speed, marijuana och LSD. Utdraget från boken, The Electric Kool-Aid Acid Test är värt att citera:

”Very soon it was time to push on beyond another fantasy, the fantasy of the Menlo Park clinicians. The clinicians’ fantasy was that the volunteers were laboratory animals that had to be dealt with objectively, quantitatively. It was well known that people who volunteered for drug experiments tended to be unstable anyway. So the doctors would come in in white smocks, with the clipboards, taking blood pressures and heart rates and urine specimens and having them try to solve simple problems in logic and mathematics, such as adding up columns of figures, and having them judge time and distances, although they did have them to talk into tape recorders, too. But the doctors were so out of it. They never took LSD themselves and they had absolutely no comprehension, and it couldn’t be put into words anyway (Wolfe 1968, s. 43).

En annan av Jays hypoteser är att gränsen mellan bruk för nöjets skull (recreational) och medicinskt bruk är konstant luddig. Lagar och förordningar kan reglera en viss del av användningen, men ett ”dubbelt” bruk fortgår så länge en viss substans även används och skrivs ut av läkare. Amfetamin, heroin, kokain har alla varit läkemedel vid en viss tidpunkt men har sedan stigmatiserats när de började användas av vissa ”tvivelaktiga” grupper, enligt dåtidens språkbruk ofta definierade som ”narcomaniacs” eller psykopater. Amfetamin fick ett stort uppsving under andra världskriget när det gavs till piloter och soldater för att öka deras prestationsnivåer och började efterhand att säljas receptfritt på apoket för att sedan stigmatiseras på grund av att de användes av ”suspekta” grupper, även om amfetaminliknande stimulantia ”remained hybrid substances, valued therapeutic agents and stigmatized ’drugs’ simultaneusly” (s. 100).

Bokens tredje del som handlar om den globala handeln med droger föll mig inte riktigt i smaken även om det stundtals är intressant att läsa om opiumkrigen och hur handelsutbytet mellan Europa och Kina har sett ut i fråga om just opium men även tobak och te. Men som jag misstänkte redan när jag tipsade om High Society, har man läst David T. Courtwrights bok i samma ämne så är det inte direkt något nytt som presenteras.

Man kan eventuellt se denna bok som en del i ett mer politiskt projekt än vad som slår en vid första anblicken. Mike Jay tillsammans med den brittiske antropologen Axel Klein (vars bok Drugs and the World refereras) verkar ingå i ett löst nätverk av akademiker som ser en legalisering av droger som en lösning på dagens problem med svarta marknader och allt våld som följer med den organiserade brottsligheten. Mike Jay har också varit med och redigerat boken After the war on drugs: Blueprint for regulation som skrivits av legaliseringsförespråkarna i Transform Drug Policy Foundation. Men High Society kan inte läsas som propagandisktisk på något sätt utan presenterar en i mina ögon förhållandevis objektiv bild av drogernas roll i historien och i olika kulturer.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken, inte i första hand för textinnehållet, utan för alla de fantastiska bilderna, konstverken och reklammaterialet som presenteras snyggt med tydliga bildtexter. Detta gör att man trots dess dryga 200 sidor läser igenom den väldigt snabbt och på köpet får en övergripande exposé över vad som skulle kunna beskrivas just som drogernas centrala roll i alla världens olika kulturer.

I södra USA, närmare bestämt utanför Lexington, Kentucky stod den klar 1935, en enorm institution som skulle lösa problemet med det då ökande missbruket av narkotiska preparat. Man skulle forska fram ett botemedel mot beroende och med hjälp av terapi återföra landets narkomaner till samhället och få dem att bli hederliga medborgare.

The United States Narcotic Farm hade dessa två optimistiska mål uppställda, att totalt rehabilitera alla USA:s narkomaner och att hitta ett permanent botemedel mot beroende. Institutionen öppnade alltså 1935 som ett projekt drivet av the Bureau of Prisons och the Public Health Service och ett naturskönt område utanför Lexington valdes ut för att skapa en miljö som kunde främja rehabiliteringen av patienterna. Jag har bara haft en vag aning om denna berömda behandlingsinstitution tidigare, jag kommer faktiskt inte ihåg exakt var jag har läst om den. Kanske är det från William S. Burroughs legendariska skildring av jonkarlivet i Junkie där han beskriver sin vistelse på anstalten. Jag har i alla fall nu läst boken The Narcotic Farm: The Rise and Fall of America’s First Prison for Drug Addicts av Nancy D. Campbell, J.P. Olsen och Luke Walden som beskriver institutionens historia i text och framförallt bilder.

På 1920-talet ökade antalet personer med beroende i USA:s totala fängelsepopulation, främst på grund av de hårdföra nya lagarna utformade under the Harrison Narcotics Act som drevs igenom 1914. Vid mitten av tjugotalet satt en tredjedel av alla personer i federala fängelser för narkotikarelaterade brott, något som gjorde fängelseadministratörer landet runt oroliga eftersom missbrukarna hade anledning att föra in droger i fängelserna och dessutom därigenom kunde få andra intagna att bli beroende. För att lösa dessa problem övertalade två tjänstemän på the Bureau of Prisons respektive the Public Health Service den amerikanska kongressen att bygga två specialiserade institutioner för att behandla narkomaner. 1935 stod alltså United States Narcotics Farm (i folkmun kallad ”Narco”) klar och 1938 öppnade ett liknande komplex i Forth Worth, Texas.

Initiativet togs emot väl och det talades om en ny era för statens åtgärder ämnade att återföra missbrukare till samhället, som skulle ske genom att de skulle få ”the best medical treatment that science can afford in an atmosphere designed to rehabilitate them spiritually, mentally, and physically”. Det var nya grepp som skulle tas till för att lösa problemet med missbruk, något som återspeglas i att de som blev intagna inte kallades fångar utan istället benämndes patienter. Projektet gick i linje med moralterapin som vuxit fram under 1800-talet och som innebar att mentala och psykiska sjukdomar skulle behandlas med disciplin och medkänsla i någon typ av hälsosam och lantlig idyllkontext (jämför gärna med Michel Foucaults verk Vansinnets historia under den klassiska epoken).

De högst uppsatta i personalen kunde bo i nära anslutning till institutionen och en del av patienterna kunde arbeta som kockar, trädgårdsmästare eller barnvakter i deras hushåll. Mycket fokus låg på samtalsterapi i grupp eller individuellt, men den grundläggande faktorn i behandlingsarbetet var det fysiska arbetet, därav ordet ”Farm” i namnet, ”Narco” var i princip självförsörjande på livsmedel tills arbetsterapin och jordbruket kring anstalten lades ner. Patienterna skulle lära sig olika färdigheter och yrken som kunde vara allt från bilmekaniker till frisörer, något man känner igen i dagens fångvård där intagna vid svenska anstalter om de vill kan ta kurser i svetsning och liknande som en del i ”rehabiliteringen”.

Utöver arbetet fanns det många möjligheter att idka olika former av nöjen, som att bowla, spela golf eller basket, vilket innebar att ”Narco” fick ett rykte som ett slags ”country-club prison”. Så här långt påminner faktiskt institutionen mycket om dagens fångvård, vilket visar att vi kanske inte har kommit så långt som vi tror när det gäller hur vi rehabiliterar problematiska droganvändare eller interner idag. Den som idag besöker ett svenskt fängelse i lite högre säkerhetsklass möts troligtvis av interner som jobbar i tvätten och kanske läser in gymnasiekompetens men även har en hel del tid att ägna sig åt att bli bra på att spela kort, biljard, pingis eller att bygga muskler i gymmet.

I slutet av 1940-talet fick heroinet ett starkt fäste i USA och allt fler från arbetarklassen utvecklade någon form av opiatberoende, vilket fick staten att kraftigt höja straffen för narkotikainnehav. Kongressen röstade 1956 igenom the Narcotics Control Act som innebar ett minimistraff på fem år för förstagångsförbrytare och att dödsstraff möjliggjordes för langare. Läkarna på ”Narco” motsatte sig dessa lagändringar eftersom de såg hur allt yngre människor fick allt längre straff för att sedan komma ut i samhället och där mötas av få hinder för att återgå till ett problematiskt användande av droger.

Detta innebar också att allt fler blev dömda till vård vid institutionen vilket försvårade behandlingsarbetet. Detta gjorde också att man till slut fick sluta ta emot patienter som frivilligt ansökte om en plats, två tredjedelar av patienterna var under tvångsvård och en tredjedel hade skrivit in sig själva och kunde lämna institutionen när de ville. Att man samlade narkomaner från alla landets hörn innebar också att utbytet av information patienterna emellan innebar att många tips och tricks gick från mun till mun, vilket resulterade i att institutionen närmast var en skola i hur man undvek att bli arresterad igen och vilka människor man kunde lita på när man kom ut, en problematik som dock funnits genom hela det centraliserade fängelseväsendets historia.

1966, under president Lyndon B. Johnson, undertecknades the Narcotic Addict Rehabilitation Act som förändrade ”Narco” fundamentalt i och med att institutionen inte längre skulle vara ett fängelse utan istället skulle vara ett behandlingssjukhus för drogberoende kriminella. Dessa kunde förkorta sin fängelsevistelse genom att gå med på att bli förflyttade till institutionen. Ny behandlingspersonal togs in och 1968 lade man ner själva jordbruksarbetet som ersattes med terapihus där patienterna via grupptryck skulle fås att överkomma sina beroenden. Dessa förändringar blev dock en besvikelse eftersom återfallsfrekvensen för patienterna var fortsatt hög, genom hela ”Narcos” historia låg den på ganska horribla 90 %, något som troligtvis berodde på att de som släpptes ut kom tillbaka till samhällen utan preventiva insatser riktade mot missbrukare. 1974 avslutades behandlingsarbetet och institutionen togs över av the Bureau of Prisons för att till slut göras om till ett mer ordinärt sjukhus som idag erbjuder vård till allvarligt sjuka interner från hela landet.

Så långt om ”Narcos” historia, men det som kanske är mest intressant med institutionen är det laboratorium som fanns där. De anställda sökte metodiskt efter svaren på frågorna om varför vissa blir beroende och andra inte, vad som får beroende människor att offra allt de håller kärt för att få sin fix och varför återfall sker. Detta Addiction Research Center var under flera årtionden det enda i världen som uteslutande arbetade med att forska fram svaren på dessa frågor. Denna forskning ansågs vara lämplig att utföra på missbrukare och många patienter gjordes återberoende av morfin för att sedan kunna gå igenom hela processen av rus, beroende och abstinensbesvär. Att man gjorde på detta sätt drog så klart till sig en hel del kritik, men det försvarades av ledningen med att man endast använde patienter som definierades som hopplösa fall, ”hopeless addicts”, som man resonerade ändå skulle återgå till missbruk och beroende när de släpptes ut (minns återfallsfrekvensen på 90%).

Trots detta fortsatte experimenten och ett team bestående av bland annat en farmakolog, psykiater, psykolog, labbassistent och fyra vakter kunde börja med en studie av sex morfinister som frivilligt ställde upp som försökspersoner. En kritik som riktades mot forskningen var just frivilligheten bland patienterna, hur kunde man egentligen tala om frivillighet när dessa människor var interner på ett fängelse? Ledningen försvarade dock även detta med att de faktiskt var frivilliga och kunde avbryta experimentet när de ville. Den här grundläggande utformningen av forskningen fortsatte i 40 år och forskarna behövde aldrig fråga efter folk som ville ställa upp eftersom de som gjorde det fick straffminskning eller, för att citera: ”up until 1955, payment in drugs”. En anledning till att man ville experimentera på missbrukare var att man ansåg att det var de som hade den mest ingående kunskapen om effekterna av olika droger och kände till många farmakologiska begrepp. Detta utgjorde också ett krav; man accepterade endast ”incarcerated addicts with substantial drug experience” och det var bara män som deltog.

Framförallt låg forskarnas fokus på morfin som sågs som den mest beroendeframkallande opioiden och den stora frågan som man ville få svar på var den om återfall. Hur kom det sig egentligen att patienter som varit drogfria flera år på ”Narco”, när de kom hem till sina gamla miljöer började använda återigen? En psykiater vid namn Abraham Wikler som arbetade på centret hade influerats av Ivan Pavlovs beteendeteorier och undersökte de grundläggande neurofysiologiska processerna bakom beroende, vilket avancerade kunskaperna om beroende och var ”one of the ARC’s greatest contributions to the understanding of addiction and relapse”, kunskaper som vid den tiden var dåligt utvecklade. Allt som allt blev forskningscentret världsledande inom beroendevetenskap och publicerade totalt över 500 vetenskapliga artiklar i olika medicinska och psykiatriska tidskrifter.

Man testade en mängd olika substanser på försökspersonerna, enligt författarna till boken ”every abused drug known to man”, bland annat metadon och buprenorfin. Metadon testades för första gången storskaligt i USA vid institutionen 1948 då 115 morfinberoende försökspersoner fick substansen och man upptäckte att metadonet effektivt lindrade de akuta abstinenssymptomen. Centret var alltså mycket tidigt ute med metadonbehandling och testade sig fram till säkra doseringar, kunskap som till viss del låg till grund för Vincent Dole och Marie Nyswanders revolutionerande metadonbehandling (PDF) i New York under 1960-talet (de citerar mycket riktigt Abe Wikler i studien från 1967) .

En positiv effekt som lyfts fram från forskningen är att WHO och FN konsulterade forskningscentrets studier för att avgöra vilka substanser som borde anses vara farliga för allmänheten, något som i förlängningen ledde till striktare narkotikalagar och ökad kontroll över förskrivning av då vanliga droger och läkemedel som barbiturater och amfetamin-liknande substanser. Bland annat publicerade man en studie av just barbiturater som bevisade att dessa substanser kunde orsaka grava abstinensbesvär, dock inte utan etiska svårigheter eftersom man lät försökspersonerna använda drogerna cykelvis månader i taget.

1952 publicerade man även en rapport om ett metadonexperiment som gick fel, då en man som efter att ha avgiftats och varit utan droger i ett år fick 20 mg. metadon intravenöst och därefter hamnade i koma. I ett desperat försök att rädda mannens liv injicerade man den då relativt okända substansen Nalline (Nalorfin) vilket återställde mannen. Resultatet av detta experiment blev att Nalline blev standardmotmedel på sjukhus för att rädda personer som överdoserat opiater. De tidiga studierna som presenterades utmanade även många av de rådande synsätten gentemot missbrukare, som att de skulle vara mindre intelligenta, psykopater eller att man kunde se på en människa om denne var missbrukare eller ej.

Dessa fantastiska forskningsresultat till trots så överlevde forskningscentret inte längre än till 1976, då de sista försökspersonerna fördes ut från institutionen. Vid den här tiden hade klientrörelsen vuxit sig så pass stark att man till slut fick gehör för sin kritik, 1975 hade senator Edward Kennedy lett en hearing i Senaten om hur CIA varit inblandat i forskningen. Detta var en annan anledning till att verksamheten lades ner. Det uppdagades en skandal kring det hemliga forskningsprojektet MK-ULTRA som CIA finansierade för att undersöka om man kunde använda LSD som ett verktyg vid förhör. Miljontals dollar gavs till institutionens forskningsavdelning genom åren, som då kunde utföra utdragna experiment som både vara oetiska och direkt skadliga för försökspersonerna (varav en avled). Bland annat kom man fram till att personer som fick hallucinogener utvecklade en stark tolerans, men återigen tog man till etiskt oförsvarbara metoder då en försöksperson till exempel fick LSD i veckolånga cykler under 85 dagar.

Hur ställde då de personer som deltog i experimenten sig till praktiken? De som ställde upp och blev forskade på hade olika upplevelser av försöken, en del tyckte att personalen faktiskt brydde sig om dem och att de utförde forskningen för att kunna hjälpa andra missbrukare genom att försöka hitta ett botemedel mot beroende. Andra insåg efteråt att de blev utnyttjade eftersom de befann sig i en otroligt utsatt position som beroende av olika substanser och var under tvångsvård. Till slut blev alltså kritiken för kraftfull, forskningscentret flyttades till Baltimore och inkorporerades i NIDA och medicinska försök på interner förbjöds i hela USA.

The Narcotic Farm ger en intressant inblick i ”forna” tiders behandlingsarbete, men jag tycker att man kan vara kritisk till hur de olika experimenten och forskningen presenteras i boken. De enorma etiska problemen presenteras, men mestadels genom att referera till debatten som uppkom under 60-talet, med den ökade organiseringen av intagna och patienter som kämpade för sina rättigheter. Boken för istället mestadels fram de positiva resultat som forskningen kunde presentera i medicinska och psykiatriska vetenskapliga tidskrifter, vilket gör att boken mycket väl kan läsas som ett stöd för de praktiker som användes i forskningen. På så sätt kan boken ses lite som en hyllning till the Narcotic Farm och de forskningsresultat som man producerade och skulle kanske egentligen behövt anlägga ett lite mer kritiskt perspektiv i Erving Goffmans anda á la totala institutioner eller valfri samhällsvetenskaplig teori innehållande orden makt och maktrelationer. För den som går igång på amerikansk socialpsykologi tipsar dock bibliografin om en livshistoria dikterad för Howard S. Becker av en av institutionens patienter och som senare publicerades som The Fantastic Lodge: The Autobiography of a Girl Drug Addict).

Narcotic Farm är en fantastiskt stilfullt designad bok, en snygg detalj som jag märkte när jag tog bort skyddsomslaget är att det formulär som patienterna fick skriva på när de ställde upp som försökspersoner i experimenten finns tryckt i relief på kartonnagebandet. I övrigt är det en ren fröjd att bläddra i boken, med alla arkivfotografier, bokomslag från böcker skrivna av en del som varit intagna, tidningsklipp och andra reproducerade historiska dokument. Det känns lite som att besöka en utställning på ett museum med arkivmaterial och kortare texter som sätter dessa i sina sammanhang och förklarar centrala skeenden, utan att vara alltför kritisk till fenomenet som sådant. Framförallt är det tydligt att boken vill påpeka framstegen i behandlingsarbetet inom narkomanvården, men den historiska tillbakablicken över dåtidens mest kända behandlingsinstitution är otroligt intressant. Jag kan tänka mig att personer som arbetar med behandlingsarbete idag kan få ut ganska mycket av boken eftersom den visar på likheter och olikheter i praktikerna utifrån historisk kontext.

Den här boken väcker många tankar kring hur narkomanvården ser ut i dag i förhållande till dåtidens praktiker. Det som kanske är lite överraskande är att vi håller på med mer eller mindre samma metoder idag (även om det inte experimenteras på interner), vilket får en att undra om vi egentligen har kommit så långt i utvecklingen av behandlingsarbetet. Men samma problem står fångvården inför, de metoder som används idag har en lång historia och dagens utveckling mot centraliserade superfängelser innebär en kuslig parallell till the United States Narcotic Farm.

Campbell, Nancy D, Olsen, J.P & Walden, Luke (2008) The Narcotic Farm: The Rise and Fall of America’s First Prison for Drug Addicts, New York: Harry N. Abrams Inc.

Jag har tidigare nämnt psykiatern Johan Kakkos bok Heroinberoende i samband med den problematik jag ser i att neurovetenskapen fått ett så stort övertag inom den allmänna drogdiskursen. Men jag vill faktiskt framhålla boken som ett utmärkt exempel på hur man kan använda denna vetenskapliga disciplin utan att för den skull relatera alla aspekter av droganvändning till hjärnprocesser. Kakko presenterar enkelt och tydligt hur neurovetenskapen ser på droganvändning, men gör det på ett sätt som inte försöker tänja det neurovetenskapliga fältet till att gälla för allt som har med droger att göra. Ett citat från boken som ”man kan peka ut tre faktorer som bidrar till en persons sårbarhet för att utveckla ett specifikt beroende: effekter av drogen, påverkan av omgivningsfaktorer och genetiska faktorer” (s. 43) visar på en ödmjukhet inför andra förklaringsmodeller än de som ser människan som enbart en biologisk hjärnvarelse.

Del ett förklarar hur neurovetenskapen ser på heroinberoende och fokuserar på att förklara hur den så kallade HPA-axeln och hjärnans belönings- och antibelöningssystem fungerar. Jag som inte har några större kunskaper inom farmakologi och neurovetenskap uppskattade genomgången av agonister och antagonister och de olika opioidreceptorerna i det här kapitlet. Det är nyttigt att det görs en grundläggande genomgång av begreppen missbruk och beroende och att denna distinktion tillämpas utifrån APA:s manual och inte utifrån det vardagliga användandet av begreppet missbruk som innebär att alla substanser som inte intas för ett legitimt medicinskt syfte innebär missbruk. Termen missbruk är ju omtvistad och jag har till exempel valt att i så liten utsträckning som möjligt använda termen ospecificerat på grund av dess ofta slapphänta användning. Bättre då att tala om ett specifikt heroinmissbruk (kopplat till problem av social karaktär som det så fint brukar sammanfattas) och heroinberoende (ett tyngre tillstånd med biologiska komplikationer). Här kan man jämföra med hur användningen av engelskans addiction och drug abuse har skiftat till de mindre stigmatiserande begreppen drug dependency och drug misuse.

Vidare så beskrivs de olika typerna av underhållsbehandling (läkemedelsassisterad rehabilitering) som används idag, vilket ger en bra översikt angående deras fördelar och tillkortakommanden. När det gäller metadon kom en Cochrane-översikt från 2003 fram till att underhållsbehandling med metadon är effektiv när det gäller heroinberoende eftersom patienterna i högre grad stannar kvar i behandlingen (retention) och minskar heroinanvändningen jämfört med behandlingsprogram utan medicinering.

Buprenorfin, eller Subutex som är namnet på läkemedlet, är långtidsverkande vilket innebär att man kan dosera varannan dag eller ännu mer sällan. Kakko refererar här till en studie han varit med och utfört som jämförde buprenorfin med placebo. Två grupper av personer i ett tidigt stadium av heroinberoende fick behandling som bestod av psykosociala insatser enligt ”evidence-based best practise”, alltså de metoder som vetenskapligt har kunnat visa upp bästa effekt. Det som skiljde grupperna åt var dock att en fick placebo och den andra buprenorfin. Det man mätte i studien (det så kallade primära utfallsmåttet) var 1-årsretention, alltså i princip hur många som fanns kvar inom behandlingsprogrammet efter ett år. Resultaten som kunde uppvisas var mycket tydliga, 75 % av patienterna i buprenorfingruppen fanns kvar efter ett år jämfört med noll procent av de som fick placebo. I kontrollgruppen avbröt till och med alla utom en person behandlingen inom en månad, vilket visar att ”tillägget av buprenorfin gjorde den psykosociala behandlingen höggradigt effektiv” (s. 62).

Som den uppmärksamma läsaren kanske snappat upp så är placebostudier inom grupper som har en hög dödlighet extremt etiskt problematiska, så även denna. Studien i fråga kunde registrera att kontrollgruppen hade en signifikant högre dödlighet, fyra personer dog under uppföljningstiden jämfört med inga dödsfall för buprenorfingruppen. Studien fick också mycket kritik för detta, det hävdades att det var etiskt oförsvarbart att använda sig av placebo när man visste att det finns en evidensbaserat verksam behandling att tillgå i form av metadon. Forskarna försvarade sig dock med att den undersökta gruppen (som ju var i ett tidigt skede av heroinberoende) enligt dåvarande regler inte var berättigade till behandling med metadon eftersom detta då krävde över fyra år av dokumenterat heroinberoende. Så kritiken borde kanske inte främst riktas mot studien i sig utan mot det statliga regelverk som begränsat hur många individer som får tillgång till underhållsbehandling. Dock skriver Kakko:

Av etiska skäl skulle man knappast få tillstånd till att genomföra ytterligare placebokontrollerade studier med tanke på den överdödlighet som vi rapporterade i denna studie.

En slutsats som nog är positiv även om studier som denna levererar hårda bevis för att underhållsbehandling är ett extremt viktigt tillägg till det psykosociala behandlingsarbetet. Dock: ”även om underhållsbehandling är höggradigt effektivt vid behandling av heroinister, kan ingen behandling förväntas hjälpa alla” (s. 90). Det har gjorts beräkningar av hur stor andel av patienterna som blir hjälpta av behandlingen, men de uppvisar lite olika resultat, från uppemot 80 % till närmare 50 %. Detta kan dock ha att göra med hur man har valt ut de patienter man undersökt och olika behandlingsprograms upplägg. Man har även undersökt den funktionsnivå metadonpatienter uppnår och kommit fram till en kategorisering som beräknar att 20 % är högfungerande, 40 % medium och 40 % lågt till marginellt fungerande. En aspekt som kan påverka en låg nivå av fungerande är att ”nästan hälften av patienterna i underhållsbehandling kan förväntas uppfylla kriterierna för en annan psykiatrisk diagnos än drogmissbruk- eller beroende” (s. 91). Sedan kan även ”sidomissbruk” av till exempel alkohol eller bensodiazepiner utgöra en riskfaktor i behandlingen vilket kan försvåra för patient och behandlare. Att använda andra droger i samband med till exempel metadonbehandling är förenat med stora risker, en studie gjord i New Mexico, USA fann att 70 % av dödliga förgiftningar bland patienter i underhållsbehandling berodde på att patienten hade använt någon annan substans och därmed orsakat en blandförgiftning (s. 94).

Jag tycker mig uppfatta en klar linje som löper genom boken. Detta är att behandling med buprenorfin (Subutex) är att föredra jämfört med behandling med metadon. Dessutom för Kakko fram forskning som framhåller att buprenorfin tillsammans med naloxon (Subuxone) har stora fördelar eftersom missbrukspotentialen minskar. Kombinationstabletter med buprenorfin och naloxon innebär åtminstone en teoretiskt sett lägre risk för intravenöst missbruk. Slutsatsen blir att det finns ”skäl att i valet av buprenorfinberedning vid underhållsbehandling i första hand förorda kombinationsberedningen buprenorfin-naloxon” (s. 66). Dock refereras studier som visat att det inte finns några statistiskt säkerställda skillnader vad det gäller till exempel retention i behandling eller minskat sidomissbruk om man jämför buprenorfin med metadon. I och med detta kan boken ses lite som en stridsskrift för underhållsbehandling å ena sidan och behandling med subutex å andra. I mina ögon är detta dock positivt och välkommet eftersom det fortfarande finns organisationer som KRIS och scientologerna vilka gör sitt bästa för att kritisera underhållsbehandling enligt parollen ”knark som knark”, för att inte tala om motståndet på den internationella politiska arenan.

Boken tar även upp underhållsbehandling och graviditet som pekar på den speciella problematik som uppstår i denna situation. Kakko med kolleger analyserade samtliga graviditeter i Stockholms län mellan 1982 och 2006 där den blivande modern fått underhållsbehandling med antingen buprenorfin eller metadon. Målet var att jämföra fostertillväxt och neonatalt utfall efter att fostret exponerats för medicineringen. Även här uppvisades vissa skillnader mellan metadon och buprenorfin, i förstnämnda fall var längd och vikt hos barnen signifikant lägre medan buprenorfin inte kunde korreleras till några abnormaliteter. Detta kan dock bero på en generellt sett kortare graviditetslängd gällande metadon och efter test på graviditetslängden visade det sig att inverkan på födelsevikten endast kunde ses som en tendens. Så en slutsats utifrån dessa resultat är att eftersom ett fortsatt heroinmissbruk är förknippat med allvarliga komplikationer under graviditet och att underhållsbehandling också är förknippat med komplikationer (även om de inte är grava i samma utsträckning) så är det sannolikt att underhållsbehandling under graviditet erbjuder så pass stora fördelar att det är att föredra.

En annan aspekt som måste diskuteras när underhållsbehandling kommer på tals är risken att metadon och buprenorfin läcker ut till den svarta marknaden. Det är denna risk med underhållsbehandling som ofta kritiseras utifrån tanken att det är så lätt för till exempel ungdomar att stoppa i sig en tablett istället för att injicera vilket sedan skulle skapa ett generellt ”sug” efter opiater/opioider. Den storskaliga och oreglerade förskrivningen av buprenorfin i Frankrike resulterade i ett omfattande läckage, detta är problematiskt i de fall då individer har injicerat buprenorfin och samtidigt varit påverkade av någon annan drog, till exempel bensodiazepiner eller antipsykotika. Just buprenorfin verkar dock orsaka relativt få överdoser med dödlig utgång jämfört med till exempel metadon. Detta är en anledning till varför kombinationen buprenorfin-naloxon kan vara att föredra eftersom den senare åtminstone teoretiskt sett är säkrare eftersom naloxonet minskar buprenorfinets effekt vid eventuell injektion.

Del tre erbjuder ett brukarperspektiv på underhållsbehandling och är välkommet efter de väldigt vetenskapligt baserade delarna. Här diskuteras den grupp som ofta benämns ”terapiresistenta” patienter, de som inte lyckas uppnå målet drogfrihet. Kakko beskriver här en person som varit en tid i behandling men som tragiskt nog omkom i en överdos en vecka innan han skulle påbörja ett nytt behandlingsförsök. Problematiken med denna grupp patienter sammanfattas väl i följande meningar:

Om terapiresistenta patienter tillåts stanna kvar i behandling finns en uppenbar risk att de kommer att verka demoraliserande på verksamheten. De fungerar som negativa rollmodeller, som påverkar allmänhetens syn på behandlingen. Men om de skrivs ut finns en uppenbar risk att de avlider (s. 119).

Den här personens mor får komma till tals i boken och hennes berättelse visar på hur det i detta fall förekommit en hel rad brister i behandlingen och hur myndigheterna behandlat fallet. Jag vill berömma Kakko för hans beskrivning av hur mamman tog kontakt med honom och hur han hanterade situationen, som visar på en hedervärd självreflexivitet som borde vara en självklarhet inom sjukvården. Det är tydligt att det finns en ”stuprörsproblematik” som innebär att kontakterna mellan olika vårdinstanser och myndigheter på många punkter är bristfällig. Utifrån denna beskrivning tar Kakko upp Projekt X-felt som pågick mellan 2001 och 2004 i centrala Köpenhamn, som innebar en ambitiös satsning med en mottagning öppen 9 till 16 där patienterna snabbt kunde få en utvärdering och bli hänvisade till relevanta insatser.

Detta projekt inspirerade i sin tur Rosenlundsmottagningen i Stockholm som arbetade utifrån individuellt anpassad vård, bland annat när det gällde medicinuthämtningen i och med att patienterna kunde komma när de ville på förmiddagarna för att hämta medicinen och lämna urinprov. Detta fungerade dock inte som det var tänkt eftersom en del som hade anledning att inte vilja lämna urinprov kom i sista stund vilket innebar att tidsplaneringen stördes i behandlingsarbetet. Att försöka individualisera behandlingen för att få bättre resultat ser jag som något positivt, men just denna aspekt fungerade inte som tänkt. Som Kakko uttrycker det ”Jag kan med fog säga att vi har prövat att låta patienterna hämta sin medicin när de vill, men att detta tyvärr inte har fungerat” (s. 118).

Eftersom jag inte har några erfarenheter av behandlingsarbete med heroinister är det svårt att veta hur boken uppfattas av de som har egna erfarenheter inom detta område, om informationen som presenteras kan ses som ny och vågad eller om behandlare och sjuksystrar har full koll på detta redan innan genom sina utbildningar. Men jag gillar den enkla stilen med tydliga slutsatser och sammanfattningar efter varje kapitel. Detta gör förstås att man kan få intrycket att boken ligger på en väldigt grundläggande nivå (rent utseendemässigt påminner upplägget om gymnasieskolans naturvetenskapsböcker eller något liknande), men kunskapen som förmedlas är på inget sätt att förringa.

Johan Kakkos bok är en välskriven och intressant inblick i behandlingsaspekterna när det gäller heroinberoende- eller missbruk, som ger den oinsatte värdefull information utifrån ett neurovetenskapligt och medicinskt perspektiv. Jag fick själv mycket ut av boken även om jag när jag fick den i min hand blev lite förvånad av att den var så tunn (142 sidor inklusive referenser). Men trots detta är den fullpackad med nyttiga sammanfattningar av den senaste forskningen och om man inte är så insatt i behandlingsarbete med heroinister så är det nyttigt att läsa igenom den några gånger för att kunna ta till sig alla dessa forskningsresultat hämtade från det beroendemedicinska fältet.

Kakko, Johan (2011) Heroinberoende, Stockholm: Liber.

Begreppet moralpanik är användbart om man närmare vill analysera medias relation till droger. Howard S. Becker introducerade begreppet ”moral entrepreneur” i sin bok om marijunarökning, men den viktigaste klassikern inom området är Stanley Cohens bok Folk Devils and Moral Panics.

Den amerikanska historikern Philip Jenkins bygger mycket av sin bok Synthetic Panics – The Symbolic Politics of Designer Drugs på detta teoretiska arv. Den presenterar en exposé över hur droger som amfetamin, metamfetamin, PCP, Ecstasy och CAT har representerats i amerikanska medier sedan 1960-talet. Jenkins noterar att droger historiskt sett har varit ”the major demon figures threatening the nation”. Jenkins tanke är att nya moralpaniker bryter ut med jämna mellanrum (3-4 år – cykeln av allmänna val verkar vara inblandad här) och att var och en av dessa skapar och bygger på ett medialt manus som dikterar hur man förhåller sig till nya droger.

Här fungerar den så kallade crack-epidemin i USA som en bra mall. Rapporter om en ny drog börjar sprida sig i media, vilket automatiskt genererar mediala utsagor om att användandet av substansen snart kommer att nå en epidemisk status. Drogens faror beskrivs ingående, men även dess potential för att skapa kraftfulla och njutbara effekter, vilket kommer göra att vi får förutsägbara konsekvenser som illegala marknader, en nerbrytning av samhället, missbruk, våld och underliga beteenden. Till slut ges drogen en hotande slogan, som att drog x är ”the crack of the nineties” och moralpaniken rullar på efter detta schema. Jenkins fous på ett manus (eller script) i dess generella form kan ses som problematiskt eftersom denna teori ämnar att förklara även framtida moralpaniker. Dock ska man se hypotesen i ljuset av att Jenkins är historiker och arbetar med ett historiskt källmaterial som han applicerar sin hypotes på.

Hur stor eller kraftfull den moraliska paniken kring ett socialt problem blir beror på den politiska och kulturella kontexten snarare än på fenomenet eller problemet i sig självt. Syntetiska droger skapar enligt Jenkins en speciellt utbredd rädsla som andra droger som kokain eller heroin inte producerar på samma sätt. Mycket har att göra med relationen mellan en del av de syntetiska drogerna och etnicitet och klass.

Begreppet syntetiska droger eller designerdroger är inte oproblematiskt eftersom en tydlig definition är omöjlig att vaska fram. I grunden handlar det om kemiska substanser som tillverkas i laboratorier, vanligtvis för att imitera en annan kemikalie, till exempel för att göra den billigare eller för att få större spridning. Heroin är till exempel ett syntetiskt derivat först framtaget för att erbjuda morfinets smärtstillande effekt utan påföljande risk för beroende. Begreppet designer drugs är relativt nytt, det dök upp i USA runt 1980 och verkar ha en koppling till koncept som ”designer jeans” (s. 7) och grupperade in droger som MDMA, fentanyl, metkatinon, GHB och ketamin. Även droger som funnits tillgängliga väldigt länge (som MDMA, syntetiserat 1912) blev klumpade ihop med dessa ”nya” designerdroger.

Jenkins undersöker noggrant hur ett populärkulturellt språkbruk ofta användes i media för att beskriva dessa nya droger. Det talades om drogtillverkare som Dr. Frankensteins och droganvändare beskrevs som zombies eller monster. Bilden av de människor som tillverkade dessa droger var ofta den av fantomvetenskapsmannen som på innovativa sätt kunde uppfinna nya droger som ständigt hotade att dyka upp bland allmänheten, en slags ”outlaw science” som opererade i hemliga laboratorier långt ute i ödemarken. En intressant nutida parallell till denna mytologi är för övrigt TV-serien Breaking Bad, i vilken en kemilärare börjar tillverka metamfetamin i öknen i New Mexico tillsammans med en före detta elev och blir känd som en närmast mytisk ljusskygg gestalt, allt för att skrapa ihop pengar till sin lungcancerbehandling.

För Jenkins är diskurserna kring dessa droger djupt förknippade med klass och ras. Han skriver:

”By bringing supposedly urban and minority habits into the white community, synthetics allow claims-makers to warn of racial contamination, a dangerous erosion of cultural and social boundaries” (s. 11).

Rädslan för att skadliga subkulturella aktiviteter och praktiker ska bryta igenom till mainstreamsamhället löper som en röd linje genom drogernas historia. Ett nutida exempel är de rädslor för att drogen kat ska sprida sig från till exempel somaliska användare i Sverige till svenska ungdomar, som har förekommit i debatten sedan drogen fick medial uppmärksamhet under 1990-talet. Vissa typer av droger blir mer utsatta för hetsjakt och kriminalisering eftersom de är symboliskt associerade med en viss etnisk grupp, ett exempel bland många är de olika straffrättsliga påföljderna för innehav av kokain i pulverform respektive crack i USA.

I detta tänkande bygger Jenkins mycket på Joseph Gusfields bok Symbolic Crusade: Status Politics and the American Temperance Movement, som förklarar nykterhetsrörelsen i USA utifrån en underliggande konflikt mellan den etablerade gruppen av anglosaxiska protestanter och nyanlända grupper av främst tyska och irländska katoliker (kanske ett eko av Max Webers klassiska verk om den protestantiska etiken eller Émile Durkheims undersökning av självmord utifrån protestantiska och katolska länder?). Ett välkänt citat från den amerikanska kontexten är det från en tidningsartikel från 1914:

”most of the attacks upon white women of the South are a direct result of a cocaine-crazed Negro brain”.

Rädslan för att djuriska, primitiva och sexuella krafter ska bryta igenom den mänskliga fasaden verkar ständigt vara närvarande, enligt Jenkins gäller detta än idag.

Jenkins påpekar även att medias fokus och hypeskapande kring en drog kan få konsekvensen att den efter hand når en allt bredare publik och användning eftersom människor blir nyfikna och vill prova den: ”news articles describing [ice] like ’ten orgasms pronto’ are working like paid ads” (citat, s. 19). Ett exempel skulle kunna vara kokain, som efter att ha beskrivits som de rika och kändas drog (”the champagne of drugs”) fick en ökad användning, men framförallt status. Dock ska man nog inte dra någon exakt korrelation mellan ökningen av kokainanvändning och mediala representationer av drogen, ökningen kan mycket väl ha varit mer påverkad av ökad smuggling och tillgång.

Man ska dock notera att Jenkins inte vill skylla allt detta endast på media. Det moraliska entreprenörskapet är också viktigt och kan bestå av enskilda aktivister eller byråkratiska institutioner som USA:s Drug Enforcement Administration och så vidare. Dock har media en roll även här eftersom det är inom den mediala sfären som ”claims-making” ofta äger rum och amerikanska nyhetsmedia har en urbredd vana att använda sig av pressmeddelanden från DEA som okritiskt reproduceras i artiklar.

Första drogen som behandlas i boken är amfetamin (speed) som i olika former har förekommit i en rad moralpaniker i USA. Nästa drog som kom upp på den nationella mediala agendan var PCP, vars användning ökade som mest vid slutet av 1970-talet. Detta var också en tid som Jenkins beskriver som ”the height of the criminalization movement” i fråga om droger. I mångt och mycket sammanföll denna rörelse med en konservativ attack mot de element i samhället som kunde kopplas till det radikala 1960-talets friare sexualitet och droganvändning.

Phencyclidine (PCP, även känt som angel dust) har sina rötter i läkemedelsföretagens experimenterande för att få fram ett kraftfullt narkosmedel, men experimenten lades ner när man upptäckte drogens ganska otäcka biverkningar med psykoser som främsta exempel. Vid mitten av 1970-talet fick drogen en bredare illegal användning och det sägs att smeknamnet angel dust dök upp i Kalifornien eftersom Hells Angels skulle ha tillverkat och sålt PCP.

Användarna var ofta fattiga och kom från arbetarklassen, dessutom var de ofta unga män. Det förkom även rapporter om att män gav PCP till kvinnor för att lättare kunna ha sexuella relationer med dem, det är svårt att säga om sådana anklagelser var baserade på faktiska händelser, men det är en intressant föregångare till debatten kring GHB och Rohypnol som ”date-rape drugs”.

Vid slutet av 70-talet hade PCP fått rollen som ”the King Cobra of all hallucinogens” och kallades ”one of the most dangerous and insidious drugs known to mankind” och ett hot mot den nationella säkerheten. Som en intressant parallell kan man titta på ett inslag från SVT:s Rapport om drogen kallad Ivory Wave (troligtvis innehållande MDPV), där en åklagare säger ”under mina 41 år som polis är det den farligaste drogen jag stött på”. Den här jämförelsen pekar ganska tydligt på Jenkins tes att den senaste drogen som dyker upp på DEA:s och medias radar ofta är den farligaste hittills.

PCP förknippades snabbt med extremt aggressiva beteenden mot allt och alla, en rad uppmärksammade mord kopplades till PCP och berättelser om människor som ryckt ut sina egna ögon florerade i media. Men framförallt sades användarna få övermänskliga krafter av drogen vilket gjorde att polisen på vissa ställen började kalla PCP-påverkade kriminella för ”Hulks”, en influens från TV-serien The Incredible Hulk som då var populär. Rodney King, som brutalt misshandlades av poliser i Los Angeles, misstänktes av poliserna vara påverkad av drogen och de beskrev honom som en ”PCP-crazed giant”. Kopplingen mellan PCP och våld har dock undersökts och lämnar mycket att önska i form av direkta korrelationer.

På 1980-talet fick anti-drogrörelser vind i seglen i och med att Reaganadministrationen marknadsförde sig som extremt aktiva för att motverka droger, med allt från Nancy Reagans ”Just say no”-kampanj till nolltoleranspolitik. Detta fokus på droger var intimt förknippat med den så kallade crack-epidemin som svepte över stora delar av landet. Synen på 80-talet som den värsta perioden i USA:s droghistoria är dock till viss del överdriven eftersom droganvändningen sjönk från 1982 fram till ungefär 1992.

De grupper som minskade sitt användande var dock främst vita och medelklass vilket ”permitted the drug problem to be framed as a distinctively urban and minority phenomenon, especially as a black issue” (s. 97). På grund av detta kunde problem i storstäderna tillskrivas crack-användningen som sades förslava tre tusen nya användare varje dag. Detta var också startskottet för en markant ökning av repressiva insatser mot droganvändning och drogförsäljning, insatser som skulle komma att fortsätta i och med George Bush den äldres presidentskap.

Under den här tiden ökades antalet anställda specialagenter vid DEA markant, liksom enhetens budget och mellan 1985 och 1997 dubblerades antalet intagna vid amerikanska fängelser. Resultatet av crack-paniken är enligt Jenkins att ett väl komponerat manus skapades för senare panikkänslor när ”nya” droger indentifierades som ett annalkande hot, troligtvis hade efterföljande moralpanik angående ice och CAT inte kunnat uppstå utan crack-epidemin som föregångare. I kapitlet om CAT, eller metkatinon, för han ett övertygande resonemang om att farhågorna inför denna drog överdrevs enormt av media och politiker, vilket sedan visade sig vara sant eftersom drogen aldrig fick något större fäste nationellt utan var begränsad till tre delstater.

Jenkins är extremt kritisk till hur media hanterar frågor som rör droger, men även till hur den amerikanska Drug Enforcement Administration har arbetat för att föra upp en viss drog på agendan för att kunna öka sin budget. DEA arbetade mycket aktivt med att beslagta tillgångar från den organiserade brottsligheten som blivit mycket förmögen på grund av smuggling och försäljning efter att en lagändring gjort det ännu lättare att beslagta tillgångar, som sedan kunde säljas och generera mer pengar till fler operationer. Dessutom hävdar han på ett ganska övertygande sätt (här i relation till lokalpolitiken på Hawaii) att politiker och andra moralentreprenörer effektivt använder panik runt droger för att visa att de är tuffa mot brott och på så sätt fiska röster.

Han identifierar en slags feedback-loop som innebär att media uppmärksammar en ny drog som sägs spridas epidemiskt och orsakar enorma sociala problem. Detta genererar i sin tur debatter, hearings och rapporter inom den politiska sfären (många så kallade congressional hearings har hållits om olika droger) som sedan skapar fler tillfällen för media att skriva artiklar och reportage i anknytning till dessa. Detta medieuppbåd stimulerar sedan ett ökat medvetande om det upplevda drogproblemet och det kan definieras som så pass fruktat och viktigt att det kräver lagändringar eller höjda straffsatser. Något som ofta lokalpolitiker använder för att föra upp problemet på den nationella agendan och på så sätt främja sina egna karriärer. Den här analysen visar att Jenkins inte har mycket till övers för media och politiker och mycket fokus hamnar på hur dessa aktörer använder moralpanik om droger för att främja ekonomiska eller karriärsmässiga intressen.

Kapitlet som handlar om rave-scenen och de droger som benämnts ”date-rape drugs”, främst Rohypnol, är läsvärt eftersom det ett konkret exempel på hur moralpanik skapas och hålls vid liv genom att relatera en drog till vissa underliggande samhälleliga rädslor knutna till sexuellt utnyttjande och den hotande manliga sexualiteten. Just dessa så kallade date-rape drugs är givande att analysera eftersom i motsats från vad media rapporterar så har det visat sig vara mycket ovanligt att kvinnors drinkar blir spetsade med annat än alkohol, bland annat genom att analysera urin- och blodprov från kvinnor som man misstänker har blivit utsatta för denna typ av övergrepp. Denna diskurs är dock politiskt sprängstoff eftersom en kritisk hållning till kvinnors upplevda erfarenheter så lätt kan gå över från att visa på medias överdrivna hållning till att misskreditera de rädslor som kvinnor kan känna när det gäller så kallad ”drink spiking”.

Det är intressant att denna typ av brott igen har uppmärksammats i media, framförallt med det omskrivna fallet i Malmö då en ung man säger sig ha blivit drogad av en kvinna som följt med honom hem, varpå han vaknar upp dagen efter i en länsad lägenhet. Att lägga droger eller oftare alkohol i en individs dryck har en relativt lång historia i och med så kallade ”mickey finns” eller ”knockout drops”, då var det främst män som blev utsatta för detta eftersom det var de som kunde tänkas ha pengar att komma över. När drink spiking igen blev uppmärksammat var det alltså nästan enbart fokus på kvinnor och sexualitet, medan vi idag kan se att metoden sägs ha använts mot män, den här gången av kvinnor som använder sin ”förföriska förmåga” för att kunna ta sig ända in i mannens lägenhet.

Överlag är Synthetic Panics en oerhört intressant och välskriven bok som dessutom är extremt kritisk till medierapporteringen om droger. Jenkins kritiska hållning blir på sina ställen lite väl rabiat och den bild som han målar upp är att moralpaniken skapas av två huvudsakliga aktörer, traditionella media och DEA, något som innebär att andra institutioner eller aspekter som influerar debatten kommer i skymundan. I kapitlet om metamfetaminpaniken under 1990-talet finns en otroligt läsvärd genomgång av hur statistik manipulerats och tolkats för att främja vissa positioner och mål som borde vara obligatorisk läsning för de som finns på den mer statistiska och kvantitativa sidan av samhällsvetenskaperna.

Det allra sista kapitlet där Jenkins hypotetiskt frågar sig hur en person inom den politiska administrationen kan tänkas göra för att föra upp en viss drog på agendan och därigenom skapa en ökad debatt är även det läsvärt och visar tydligt utifrån hans insamlade material på hur moralpaniken byggs upp och aktivt skapas. I slutet av boken propagerar Jenkins för ett skifte från att se droganvändning som staffrättsliga problem till att ses som medicinska och ställer sig även positiv till skademinskningsåtgärder.

Hans personliga engagemang är välkommet, men detta innebär att jag har svårt att säga om man ska se boken som en vetenskaplig sådan eller som en slags debattskrift. Det som stöder den vetenskapliga synen är hans digra empiriska material och hans teoretiskt underbyggda argument, det som talar emot är hans ganska extremt kritiska hållning mot media och de statliga anti-droginstitutionerna. Dock vill jag påstå att han lyckas väl med att kombinera dessa två positioner, det är ytterst välkommet med forskning på drogfältet som tydligt tar ställning och inte viker av från de svåra frågorna, de kritiska frågestäställningar som inte kommer att ses med blida ögon av de statliga myndigheter som arbetar emot drogerna.

Jenkins, Philip (1999) Synthetic Panics – The Symbolic Politics of Designer Drugs, New York/London: New York University Press.

Boken om Knark och sånt är ett intressant informationsmaterial (läs antidrogpropaganda) som gavs ut 2001 av Riksorganisationen för ett Drogfritt Sverige. Jag snubblade över den här boken på Myrornas boksektion och blev fullkomligt fascinerad över att den här typen av skrämselpropaganda om droger lever kvar in på 2000-talet. Tydligen går boken att beställa för 190 pix på föreningens webbplats ”132 sidor faktaspäckad information om ett högaktuellt ämne” som de skriver. Boken är skriven av Åsa Graaf och Mia Persson, varav den förstnämnda 1992 startade organisationen RDS, som även driver en antidrogkampanj i paret Reagans anda, kallad I Say No Drugs (har de inte glömt ett ”to” här?).

Boken är en fascinerande resa genom ett droglandskap som är fyllt av psykoser, aggressivitet och hallucinationer. Det handlar framförallt om klassiska skräckhistorier om droger som tar upp allt från invasioner av gröna spindlar i lägenheten till en crackberoende kvinna som föder ett barn mitt under sitt rus för att sedan röka mer istället för att ta hand om barnet. Jag får en stark känsla av att mycket av materialet är hämtat från amerikanska antidrogskrifter, till exempel med tanke på att några sidor berör just crack, en form av kokain som inte har fått någon större spridning i Sverige och Norden. Ett roligt exempel är följande anekdot:

Lena stod i kön till en korvkiosk, hon beställde korv med bröd. När killen sträckte ut korven genom luckan, fick korven en jättemun och den försökte bita henne. Hon stack därifrån.

Just denna anekdot har allt för många likheter med en amerikansk anti-LSD-film från 1969, kallad Case Study: LSD, för att vara baserad på något slags ”sann” händelse.

Något som slår mig när jag bläddrar igenom boken är de citat som slängts in i texten. Vissa av dessa ”historier och anekdoter är berättade av före detta missbrukare” och beskriver vad jag tror är de allra värsta situationer och händelser som författarna kunnat hitta om respektive drog. Det finns inte heller några referenser till var de är hämtade ifrån, dock ger den korta referenslistan i slutet av boken en fingervisning om källorna eftersom man där hittar föreningens egen tidning Drogfritt Sverige, scientologernas Narconon Nytt, Aftonbladet (som nyligen publicerade en artikel i samma anda som denna bok, läs mer på Stardusts blogg) och Metro.

Jag får erkänna att jag inte har superbra koll på Riksorganisationen för ett Drogfritt Sverige, på hemsidan säger de sig vara religiöst obundna (”Drogfritt.nu är en fristående icke-religiös och opolitisk ideell förening”), men föreläsningarna de organiserar använder sig av ”Narconons evidencebaserade[sic] föreläsningsprogram”. Det verkar inte helt klarlagt hur nära organisationen står Scientologikyrkan, men kopplingarna verkar vara allt för uppenbara för att kunna läggas åt sidan. Man kan läsa mer på Flashback och i en artikel i GT där Åsa Graaf uttalar sig så här:

Vi är en fristående ideell förening som är oreligiös och opolitisk, och vi kontrolleras av stiftelsen för insamlingskontroll. Scientologin är min religion privat.

I boken förekommer även en liten faktaruta om metadon med följande historiska ”fakta”: ”Metadon kallades från början Dolophin för att hedra Adolf Hitler”. Detta är en vandringssägen som ofta återberättas av scientologer för att misskreditera metadon och underhållsbehandling i allmänhet. Scientologikyrkan tar som bekant även ett extremt starkt avstånd från medicinering med Ritalina med flera läkemedel vid behandling av ADHD. Det är sant att metadon forskades fram för att lösa bristen på naturliga opiater i Tyskland under andra världskriget, men det var först när metadon introducerades i USA 1947 som det fick namnet Dolophine och namnet har alltså inget med Hitler att göra (Wikipedia). Ett annat missvisande påstående som passar väl in i scientologins världsbild kan man hitta i kapitlet om kokain där det sägs följande om Sigmund Freud:

Han var direkt ansvarig för det kokainmissbruk som följde i Europa vid sekelskiftet, och missbrukade själv kokain under en tioårsperiod.

Visst var Freud extremt lyrisk över kokainets positiva effekter och använde mycket riktigt själv, men att han skulle vara direkt ansvarig för kokainmissbrukets spridning är ett lite för magstarkt påstående.

Annars är det de extrema tecknade bilderna föreställande droganvändning som slår en mest när man läser boken. De människor som avbildats har fått blå eller grön hud och framställs mestadels som avmagrade zombies. Detta kan ses som en influens från den amerikanska antidrogdiskursen, som historikern Philip Jenkins har analyserat i sin bok Synthetic Panics – The Symbolic Politics of Designer Drugs. Han hävdar att bilden av missbrukaren i denna kontext gång på gång använder värdeladdade ord och symboler som zombies och monster för att avskräcka människor från att använda droger.

För mig som skrivit en hel del om kat är det intressant att ett kapitel tillägnas denna drog. Det intressanta är att kapitlet i jämförelse med de andra är relativt nyanserat. En anledning till detta skulle kunna vara att kat vid denna tid (2001) inte ännu lika väl inarbetats i antidrogdiskursen, vilket inneburit att källorna som använts har kommit från andra håll än de vanliga. Dock skriver författarna att katberoende individer kan ”till exempel höra rop från anhöriga som är döda och i samband med detta se människoliknande varelser”, en överdriven effekt av drogen som jag inte stött på tidigare.

Överlag bygger boken dessutom mycket på denna typ av beskrivningar av psykosliknande symptom som kopplas direkt till en viss typ av drog. Man ska dock komma ihåg att det är ytterst problematiskt att bena ut vad som är en effekt av drogen i sig och av som kan vara en effekt av underliggande psykisk problematik. En problematisering som så klart helt saknas i boken.

Boken om Knark och sånt är en sådan bok som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Å ena sidan är den ganska humoristisk i sina skildringar av droganvändning, men det roliga ligger mest i de extremt överdrivna formuleringarna som får tankarna att gå till arkitekten Allan Rubins böcker om drogmissbruk. Jag har svårt att tro att den målgrupp av högstadieungdomar som den riktar sig till skulle kunna ta bokens budskap på allvar. Kanske är denna typ av antidrogpropaganda en av anledningarna till den ökande misstron mot lärares och politikers officiella ”sanningar” om droger som man kan känna av bland ungdomar idag.

Å andra sidan kan jag inte undgå att förfasas över att en organisation som står bakom denna bok verkar bedriva ett väldigt aktivt föreläsningsarbete i skolor och kan bedriva kampanjer som I Say No Drugs. Utbildning om droger är av stor vikt inom dagens skola, men den information som ges bör vara baserad på vetenskapliga fakta som inte överdriver de negativa effekterna av droganvändning och inte baseras på ”historier och anekdoter”, speciellt utvalda från tabloidpressen.

Finns det kanske någon läsare som har stött på den här boken i skolmiljön eller på andra håll? Används den i dagens skola och hur stor närvaro har RDS på skolor runt om i Sverige?