Drogsociologi.se

Ketamin är en drog (och narkosläkemedel) som jag inte stött på i så många sammanhang och därför har jag läst boken Ketamine: Dreams and Realities [PDF] av psykiatern Karl Jansen, som enligt baksidestexten är den världsledande experten på denna drog. Boken är utgiven av MAPS, Multidisciplinary Association for Psychedelic Studies, en organisation som stöder forskning om hallucinogena droger och vill göra ”psychedelics and medical marijuana available to patients, physicians, and therapists on a legal, prescription, generic basis for public health benefits and health care cost savings”.

I likhet med andra verk om hallucinogena droger arbetar Jansen med heaven/hell-dikotomin (eller yin-yang om man så vill), och första delen av boken handlar om de upplevelser av ketamin som kan ses som positiva (The Light Within) och den andra delen om de negativa sidorna främst kopplade till beroende (The Dark Side).

Ketamin (K, Special K etc) har jag främst hört talas om i relation till de så kallade klubb/party-drogerna och då främst gällande användning i Storbritannien och i olika sydöstasiatiska länder. I Sverige är ketamin (LVFS 2005:5) narkotikaklassat (förteckning IV) sedan 2005. På senare år har en del rapporter fokuserat på risken för ”ketamine‐associated bladder dysfunction” som kan uppstå vid långvarig användning (se till exempel denna studie). Därför var det intressant att få veta att denna substans uppfanns 1962 i USA och är psykofarmakologiskt speciell i den mån att man inte har hittat några ämnen i växter som liknar ketaminets kemiska struktur. Vanligtvis har ju hallucinogena droger någon slags bas i plant- eller växtmaterial. Det var alltså i april 1962 som en amerikansk apotekare vid namn Calvin Stevens uppfann CL369, en substans som testades vidare och sedan fick namnet ketamin. Drogen testades på en människa för första gången 1964 i ett försök att ersätta det mer långtidsverkande narkosmedlet fencyklidin (mer känt som PCP eller angel dust). De första testerna visade att ketamin är en potent hallucinogen drog med transliknande effekter hos människor, men den visade sig alltså även vara effektiv vid narkos, vilket föranledde att läkemedelsbolaget som hade tagit fram den tog patent på den 1966 som bedövningsmedel för både människor och djur. Vi har här alltså att göra med en, enligt Jansen, ”all-American, all-artificial drug” (s. 24), som till skillnad från till exempel LSD inte hade syntetiserats i Europa och till skillnad från meskalin och psilosybin inte extraherad från växter.

Så tidigt som 1967-68 hade ketamin börjat användas för rekreationsbruk utanför laboratorierna och sjukhusen. Drogen godkändes 1970 av FDA för narkos av barn och äldre, men tio år senare började samma myndighet oroa sig för att ketamin såldes på gatan. 1978 publicerades två böcker som handlade om ketamin, Marcia Moores Journeys into the Bright World [PDF via 4shared] och John C. Lillys The Scientist [scannad version via Scribd]. Ketamin började så småningom användas allt oftare i samband med techno- och ravefester och fick en större spridning inom mainstreamkulturen. I början av 1980-talet blev det allt mer vanligt med ketaminanvändning på New Yorks nattklubbar, då var det vanligast att snorta drogen med jämna mellanrum under kvällen för en extra kick. I mitten av 90-talet hamnade drogen på den amerikanska drogtzarens lista över ”emerging drugs” och DEA varnade för den allt mer utbreda användningen (s. 25).

Som så ofta i andra fall av syntetiska droger startade en ökad mediarapportering en process som slutade i att ketamin 1999 i USA hamnade på listan över kontrollerade substanser (Schedule III – substanser med accepterad medicinsk användning), och anklagelser om ketamin som ”date rape drug” spelade även in här. Samma år omtalade den Londonbaserade tidningen Time Out drogen som ”ketamine is the new E” (som brukligt när nya droger växer i användning är media och myndigheter snabba med att utropa drogen som ”drog x är nya drog y”, se t.ex. min recension av Philip Jenkins bok om syntetiska droger).

I det här fallet kan det dock till viss del ha varit berättigat att tala om ketamin som ersättare för ecstasy eftersom användningen var centrerad kring klubbkulturen. Jansen för fram en intressant tes som innebär att lagstiftning riktad emot rave-fester (med förbud mot utomhusfester som spelade musik med snabba, repetitiva beats) fick som konsekvens att ”rave-drogerna” spreds till allmänheten: ”By banning raves from barns and paddocks, the Act increased the spread of all the ’dance drugs’ into the mainstream. By 1995, the United Kingdom had one of the world’s highest rates of low-potency LSD […] and MDMA use in persons under 30 – at least twice as high as the United States figures” (s. 29). Jag misstänker starkt att detta inte är den enda anledningen till ökad användning, men kan åtminstone vara en del av det hela.

Men ketamin har även använts mycket för att framkalla någon typ av spirituell upplevelse (en mer enteogen användning av drogen). Intressant nog har en del av psykonauterna inom det psykedeliska fältet avstått från ketamin på grund av att det är en alltigenom artificiell syntetisk drog utan kopplingar till växtriket. Jansen menar till exempel att Terence McKenna har varit drivande bakom denna princip, som utgår ifrån olika växters och drogers specifika ”själar” eller personligheter (som då inte skulle finnas i artificiella substanser). Timothy Leary är dock en person kopplat till det breda psykedeliska fältet som provade ketamin och som använde det som en del i hans ”designer dying”-process som han presenterar i sin sista bok, Design for Dying, publicerad 1997 (s. 31).

Jansen diskuterar problemet med begreppet hallucinogen (fokus på hallucinationer) som till viss del bortser från lika viktiga aspekter som påverkar känslor och tänkandet, vilket skulle innebära att termen psykedelisk är ett mer träffande begrepp. Som han rätteligen påpekar har termen psykedelisk ett massa bagage kopplat till ”drogmysticism”, men han vill inte lägga någon varken inneboende positiv eller negativ aspekt i termen, utan använder den som betydande ”mind-revealing”, det vill säga droger som kan säga oss något om ”how the mind work” (s. 40-41).

Ketamin används alltså även som bedövningsmedel  i form av olika patenterade läkemedel som Ketalar, Ketaset, Ketamine-500 och så vidare. Det används även som bedövningsmedel av veterinärer vilket har inneburit att drogen/läkemedlet ofta har omtalats som ”animal tranquilizer” även om den primära användningen är för användning hos människor som ska in för operation. Den medicinska användningen är mycket säker och ketamin är en okontrollerad substans i många länder, men detta innebär inte nödvändigtvis att en mindre kontrollerad användning på dansgolvet är riskfri.

En ketaminanvändare utvecklar snabbt tolerans och måste få i sig allt större mängder för att uppnå den ursprungliga effekten och möjligheten att komma ihåg upplevelsen minskar. Dock finns det mycket lite som tyder på att människor utvecklar ett fysiskt beroende i likhet med till exempel heroin (s. 45). Vilka är då effekterna av ketamin? Ruset är generellt sett relativt kort (ett par timmar) och en del av effekterna kan vara sådana som påminner om psykos. Användare kan förefalla vara i trans och röra sig på underliga sätt även om de verkar vara helt frånkopplade från den externa verkligheten (mer i likhet med kraftfulla drömmar). Många talar om att helt nya världar öppnades för dem och att de upplever att de färdas extremt snabbt genom någon typ av tunnel. Signifikant är även drogens tendens att skapa dissociation, som ibland kan upplevas som ego-död, och användaren kan vara helt omedveten om att han eller hon har en kropp överhuvudtaget.

Ketamin är relativt säkert när det används i den medicinska vården, det vill säga som narkosmedel. Marginalen mellan den högsta medicinska dosen och en dödlig dos är hög, effektiva hallucinogena doser ligger på runt 10-25 % av narkosdos och i vid en ”rekreationell” dos påverkar ketamin kroppen mer som en stimulant än som ett lugnande medel och minskar vanligtvis inte hjärtrytm och andningen (s. 47). Trots den relativt låga giftigheten har det förekommit dödsfall där det vore korrekt att ange dödsorsak som ketaminöverdos (till skillnad från fall där andra droger har varit inblandade vilket försvårar bedömningen).

En stor del av boken utgår från tripprapporter från ketaminanvändare, dock framgår det inte tydligt vem som har intervjuats eller skrivit ner sina upplevelser och i vilken kontext/land detta skett eftersom alla citat tillskrivs KU (ketamine user). Detta är förståeligt i den mån intervjupersoner ska få förbli anonyma, men det hade varit positivt att få veta lite mer om de som berättar om sina upplevelser. Jansen för dock en väldigt intressant diskussion när han introducerar dessa rapporter och det är värt att ta med ett längre citat:

The terms used to describe the journey reflect the beliefs of the describer, and two fundamental belief systems emerge. One group uses terms such as psychosis, hallucinations, and delirium – expressions that imply disorder and malfunction. The other group speaks of revelations, visions, mystical insights, spiritual trips, and alternative realities. These are two different world views, and arguing over which is ”right” may have about the same value and produce similar results, as an argument over which is the one true religion” (s. 71).

Min tolkning av detta sätt att uttrycka olika perspektiv på hallucinogena droger är att det sammanfattar en splittring mellan positivistiskt influerade perspektiv (psykofarmakologi, neurovetenskap etc) å ena sidan och perspektiv som är grundade i en mer löst definierad ”new age”-rörelse (uråldrig filosofi, icke-västerländska religioner etc.). Mellan dessa två poler finns en pragmatism som i mina ögon Jansen förespråkar (även om han till största delen rör sig inom en psykiatrisk neurobetonad diskurs). Det är intressant att han ingående beskriver näradöden-upplevelser i relation till ketamin från ett strikt neurobiologiskt perspektiv, men samtidigt är noga med att poängtera att detta inte behöver utesluta att det finns högst relevanta tolkningar av dessa upplevelser som omfattar tankar om olika typer av ”höge makter” som kommunicerar med droganvändaren. Allt som allt har vi en inte obetydlig krock mellan (natur)vetenskapliga och (ny)andliga perspektiv som är väldigt intressant när det kommer till det psykedeliska eller hallucinogena diskursiva ”drogfältet”. Här blir det också extremt tydligt i fråga om vilka positioner olika aktörer intar och den antagonism som finns inom ovan nämna drogfält; i egenskap av sociolog finner jag mig ofta lika oförstående inför de neurovetenskapliga förklaringarna som till de nyandliga. Jansen nämner dock ett citat från den danske fysikern och nobelpristagaren Niels Bohr som ska ha sagt: ”The opposite of a correct statement is a false statement. But the opposite of profound truth may be another profound truth” (s. 134). Här finns det alltså utrymme för viss pragmatism.

Ett långt kapitel i boken handlar specifikt om näradöden-upplevelser i relation till ketamin, främst på grund av den effekt av ”a self-induced form of ego-death” (s. 94) som drogen kan skapa, då den kan producera känslan av att sväva utanför sig själv och att man därigenom kan resa till platser som upplevs ha en närvaro av människor som har gått bort. Detta är en av anledningarna till att det har utvecklats en typ av terapi som använder ketamin för att skapa en positiv omvandling – en typ av ”death-rebirth psychotherapy” (s. 97), även känd som ketaminassisterad terapi. Där är tanken att genom att skapa en krissituation för den sjuke, alternativt beroende, kan man få denna person att omvärdera sitt liv och ändra på sina tankar och beteenden (något som i mina ögon liknar grunden för ibogain-behandling). Detta tänkande hänger till viss del ihop med psykiatern Stanislav Grofs forskning om LSD och hur ”the birth trauma as a primary imprint in the mind” (s. 109) skulle kunna användas terapeutiskt.

Precis som i en bok jag läste ganska nyligen (Opium culture) börjar boken på ett sätt som jag uppfattar som mycket sakligt och objektivt i den mån man kan beskriva droger i en positivistiskt mening. Men sedan kommer Jansen in på kvantfysik och jag blir allt mer skeptiskt för varje sida jag läser. I kapitel 5, The Metaphorical Mental Modem, driver han hem poänger som han bara har hintat om tidigare i boken och dessa centreras runt vad han kallar möjligheterna till en ”quantum psychiatry” (s. 151).

Här försöker han göra en rad kopplingar mellan hur kvantfysiker har beskrivit universums uppbyggnad och funktion med ketaminanvändares tal om alternativa dimensioner och utomkroppsliga upplevelser som sammanbinder jaget med en typ av totalitet; ”that everything really is, in some way, connected to everything else” (s. 138). Han menar att kvantfysiken har mycket att ge när det kommer till att förklara vissa mentala tillstånd, förklaringsmodeller som inte bara avfärdar alternativa tillstånd som hallucinationer, psykoser eller ren och skär dumhet (s. 139). Jansen är dock väl medveten om att de tankar som presenteras ofta ses som galenskaper och använder retoriskt inspirerade grepp som att jämföra med när Galileo sattes i husarrest efter att påvens män vägrat att titta i hans teleskop. Han medger även att mycket av kvantfysiken har missuppfattats och använts på fel sätt, men i takt med att allt fler forskare går över till detta nya ”paradigm”, kommer det vara svårt att avfärda ”scientists of this caliber as a lunatic fringe” (s. 141).

Jag är villig att erkänna att jag inte vet särskilt mycket om kvantfysik, men av det jag läser framstår dock detta perspektiv som lite av något som just en galen liten klick sysslar med (men jag vill påpeka att detta är starkt påverkat av mitt eget ”utifrånperspektiv”). Även om det verkar finnas en stor mängd populärvetenskapliga böcker om kvantfysik så återstår det faktum att förespråkarna kan säga till de oförstående: ”men det är bara för att du inte har satt dig in i teorin och fortfarande är fastlåst i Newtons klassiska fysik”. Men även om jag personligen ställer mig mycket kritisk till den version av kvantfysik som presenteras av Jansen, och framförallt att denna skulle kunna ge oss ovärderliga insikter i beroendets natur, så är det fantastiskt intressant att betrakta denna diskurs från ett idéhistoriskt eller sociologiskt perspektiv.

Ett perspektiv eller skola om man så vill, som har tagit hänsyn till den moderna fysiken är enligt Jansen den som kallas ”transpersonal psychology”, emanerande från Carl Jungs analytiska psykologi med begreppet ”det kollektivt undermedvetna” som ett viktigt teoretiskt begrepp. Liksom tidigare nämnda Stanislav Grof som talar om delar av psyket som överskrider den personliga biografin, tid, rum, kroppens begränsningar och den klassiska mekaniken (s. 145-146). I detta kapitel går Jensen grundligt igenom Timothy Learys modell om de mentala tillstånden, (Neurologic), även om han har en hel del invändningar mot den (jag uppfattar den som något av det knasigaste jag har läst på länge – något som dock inte fråntar modellen dess kvalitéer som science fiction). Detta relaterar dock inte till de kapitel i boken som tar upp ketaminberoende.

Enligt Jansen är ketamin den hallucinogena drog som innebär störst risker för perioder med beroende även om riskerna till viss del tenderar att överdrivas, han uppskattar att runt 15 % av de som fattar tycke för upplevelsen av ruset tappar kontrollen över användningen (s. 166). Beroende av ketamin brukar på engelska kallas att vara i ”the K-hole”, men några av de personligheter som har skrivit böcker om sina ketaminberoenden har använt omskrivningar som ”the repeated use trap”, eller att bli ”an agent of the molecule”, en typ av omskrivning som enligt Jansen dock lägger ansvaret på drogen i sig och inte på den egna personen som har hamnat i en situation med ett problematiskt bruk (s. 180).

Som synes ställer jag mig mycket kritiskt till dessa nyandliga behandlingsmetoder, men något att begrunda är det faktum att de personer som Jansen har intervjuat ofta har kommit i kontakt med ketamin genom dessa typer av subkulturer och en del personer som har varit ateister har efter ketaminruset omvärderat sina åsikter och börjat tro åtminstone på någon högre kraft som påverkar dem eller talar till dem. Om det främsta målet är att få de personer som har en problematisk användning av ketamin att sluta använda drogen så skulle det eventuellt kunna hjälpa dessa om den person som behandlar patienten i någon mån inte helt utesluter nyandliga perspektiv om det kan få ett positivt resultat. Men å andra sidan förefaller urvalet av intervjupersoner vara en aning skevt och Jansen betonar att många av de han har träffat har varit mycket intelligenta personer inklusive flertalet högpresterande doktorander och liknande (varav merparten tidigare verkar ha genomgått ett nyandligt uppvaknande).

Ett intervjucitat som följande (som i och för sig är extremt i relation till de andra) ger en hint åt hur vältaligt en del av dessa personer uttrycker sig: ”I would get pleasure watching the blood rush into the syringe, a crimson orgasm in the injection Kama Sutra” (s. 175). Denna typ av utsaga tolkar dock Jansen på ett mycket okonventionellt sätt som återigen påminner mig om att han arbetar inom ett mycket specifikt fält och inom en diskurs starkt påverkad av nyandlighet och jungiansk psykoanalys, han omtalar här den narcissistiska personligheten: ”The i.v. use of drugs is more likely to be followed by a degree of needle fetishism in such a person. In penetrating their bodies and injecting a source of pleasure, they can be seen as making love to themselves” (s. 194).

Jansen går sedan vidare in på konkret behandling av ketaminberoende som enligt hans modell bör utgå från motiverande samtal, men som gärna får innehålla en stor dos meditation och den typ av ”transpersonal therapy” som nämnts ovan. Men även kvantterapi avhandlas, en metod som har vissa kopplingar till de metoder Deepak Chopra presenterar i sin bok Quantum Healing (bland annat spontant läkande av fysiska sjukdomar som cancer genom hopp mellan olika verkligheter), men som betonar ”mental well-being, and involves a wide range of metaphors from the new physics with a particular emphasis on the wave-particle principle of complementarity” (s. 221). Detta är förstås en fråga om tro i den religiösa bemärkelsen trots referenser till ”den nya fysiken” och jag har allvarliga farhågor om att om dessa metoder används för att tackla den allvarliga problematik som drogberoende ofta innebär så är risken för undermåliga och eventuellt skadliga vårderfarenheter överhängande. Det ska dock sägas att Jansen inte är emot användning av olika läkemedel för att motverka de negativa effekterna av ketamin och intar till viss del en mer pragmatisk syn.

Jansen skriver utifrån vad han kallar ett harm minimization-perspektiv (det är oklart om han lägger någon definitionsskillnad mellan harm minimization och harm reduction) och inser att stora delar av bokens material kan få människor att bli intresserade av att använda ketamin. Dock anser han utifrån detta perspektiv att fördelarna överväger nackdelarna eftersom en droganvändare som är välinformerad löper mindre risk att drabbas av en oavsedd negativ konsekvens: ”Providing accurate information is more likely than not to reduce drug-related harm” (s. 19). I det näst sista kapitlet presenterar han en bra genomgång av olika saker man kan göra för att minska eventuella skador vid användning. Dessa skiljer sig dock inte så mycket från ”traditionella” harm reduction-tips (ha tålamod vid oralt intag, cigg kan sätta eld på saker, ta en taxi så du inte riskerar att behöva köra och så vidare).

Trots långa utsvävningar (i dubbel bemärkelse) om kvantfysik och näradöden-upplevelsens fenomenologi så är Ketamine: Dreams and Realities en välskriven och nyttig introduktion till denna kraftfulla drog i gränslandet mellan legitimt bedövningsmedel och sinnesvidgande substans. Ett antal av personerna som intervjuas i boken talar om mycket bristande kunskaper inom olika behandlingsinstanser och det framstår som viktigt att behandlare tar till sig mer ingående kunskaper om en problematisk användning av ketamin (åtminstone inom en amerikansk/brittisk kontext – jag vet inte hur vanlig ketaminanvändning är i Sverige). Detta får dock sägas med mycket ingående reservationer angående de behandlingsmetoder som Jansen förespråkar och jag läste dessa kapitel uteslutande som en idéhistorisk eller sociologisk inblick i en för mig mycket märklig syn på människan och det metafysiska.

• Jansen, Karl (2004) Ketamine: Dreams and Realities, Santa Cruz: MAPS.

I boken Opium Culture: The Art and Ritual of the Chinese Tradition av författaren och översättaren Peter Lee ges en fin introduktion till användningen av opium utifrån dess kinesiska kontext. Att röka opium kallas på kinesiska da yen – ”the Big Smoke” och traditionen har långa historiska anor. Det var inte kineserna som uppfann opium-rökningen, men de lyckades förfina denna praktik till vad som närmast kan beskrivas som en mycket upphöjd konstform. Vi snackar alltså vackert ornamenterade pipor och ritualer som kan jämföras med de japanska te-ritualerna. I boken är Lee noga med att betona skillnaderna mellan den rökningspraktik som de förmögna sysslade med och arbetarklassens dito, de som fick nöja sig med enkla pipor och opium av undermålig kvalitet. Dessutom påpekas en skillnad mellan att äta/dricka opium (ofta som laudanum), så som Thomas De Quincey beskriver sitt bruk i En engelsk opieätares bekännelser, och att röka det.

Den växt det handlar om är alltså opiumvallmon, Papaver somniferum, en växt som har använts i tusentals år för att bota alla möjliga sorters sjukdomar och åkommor. Den har hyllats av tidiga läkare som Hippokrates och Galenos och alkemisten Paracelsus ansåg sig ha funnit tidernas mirakelkur i laudanum, det vill säga opium upplöst i alkohol. Någon gång under Tang-dynastin (618-907 e.kr) introducerades opiumvallmon i Kina av arabiska handelsmän och växten började odlas dels för medicinskt bruk och dels som en vacker trädgårdsblomma. Opiumrökningens historia gällande rekreationsbruk är dock intimt förbunden med introduktionen av tobak i Kina, något som skedde via europeiska handelsresanden som någon gång under 1500-talet kom till landet. Tobaksrökningen spred sig snabbt bland överklassen, men att blanda tobak med opium ”lärde” sig kineserna i Taiwan, där holländska handelsmän lärde dem tekniken. Tobaksrökningen spred sig dock snabbt till alla klasser och som när tobaken började användas i Europa svarade kejsaren med att förbjuda rökningen. De som kunde få tag på tobak började blanda ut den med opium och när sedan tobaken sinade började man att röka endast opium (något som dock innebar att man fick lära sig använda andra typer av pipor på grund av att det klibbiga opiumet lätt fastnar i pipan). Detta förefaller vara ännu ett historisk fall då en drog förbjuds och människor söker sig till en annan drog istället, dock kom strax därefter ett förbud även mot opium (den som befann sig i en lokal för opiumrökning kunde få gå i exil). Detta kan ses som startskottet för Kinas problematiska relation till opium, en relation som senare skulle utmynna i de två så kallade opiumkrigen.

Dock fick förbudet ingen reell inverkan på användningen och bruket spred sig snabbt i det kinesiska samhället. Från 1700-talet till mitten av 1900-talet ingick opiumrökning som en vardaglig del i det traditionella kinesiska samhället och en social etikett utvecklades som för så många andra aspekter av livet i Kina. Gäster erbjöds ett par opiumpipor tillsammans med tilltugg och te och värden stod för förberedelserna inför rökningen. En person som var upptagen med att röka fick absolut inte störas eftersom det sågs som en sakrosankt del av en opiumrökares dag. Männen kunde även röka på bordeller och i så kallade opiumhålor, men för kvinnorna var det i hemmet som rökningen skedde, ofta med ett spel mahjong som sällskap. Dock fanns en åldersmässig skiktning i bruket, de yngre avråddes från att röka, åtminstone tills de hade gift sig och etablerat sina egna hushåll.

Utifrån den klassiska kinesiska filosofin sågs opium som en av de mest yin-betonade medicinerna, det vill säga saker som är kalla, mörka, inhopdragande, pacificerande och feminina – till skillnad från yangs aspekter som varma, ljusa, expanderande, stimulerande och maskulina. Det är främst opiumets fysiologiska effekter som ligger till grund för detta och är ganska förståeligt då drogen sänker andning och blodtryck, minskar matsmältningsfunktionen och sänker kroppstemperaturen. Detta innebär dock att man måste motverka dessa yin-effekter genom att inta yang-betonade drycker och maträtter. På sätt och vis skulle man kunna se detta som ett slags skadereducerande tänk som uppmanade till ett harmoniskt och kontrollerat intag av drogen, berättigat dels genom det filosofiska systemet och dels genom det ritualiserade rökandet.

Lee beskriver även bakgrunden till de tidigare nämnda opiumkrigen, det första 1839-1842 och det andra 1856-1858, men det finns bättre och mer detaljerade verk som beskriver dessa, men det ger åtminstone en grundläggande historisk bakgrund till de händelser som till slut fick Kina att öppna sig för brittisk handel och som dessutom är anledningen till att Hong Kong var brittiskt fram till 1997. Det andra opiumkriget innebar även att opium legaliserades i Kina och att opiumvallmo snabbt började odlas i landet. Från Yunnan-provinsen spred sig vissa minoritetsgrupper till Sydostasiens högland där de började odla opiumvallmo, av den anledningen talar vi idag fortfarande om den gyllene triangeln av odlingar, där opium omvandlas till heroin i bergstrakterna i Burma, Thailand, Vietnam och Laos.

Under 1920-talet var Kinas interna opiumhandel centrerad till Shanghai, en stad som till övervägande del byggdes på intäkterna från denna handel. Vid slutet av 30-talet hade nationalistregeringen i Kina skapat ett opiummonopol för att driva in skatt som kunde användas i kampen emot Chiang Kai-sheks trupper. Detta innebar att man sålde opium till minst fyra miljoner licensierade användare och implementerade en pip-skatt som togs ut från varje opiumhåla baserat på antalet pipor som användes.

Under det kinesiska inbördeskriget fortsatte opiumanvändningen även om priserna steg enormt på grund av svårigheter att frakta det mellan odlingsplats och användningsplats. När kommunisterna tagit makten satte man igång med att utrota opiumrökningen – försäljning och användning förbjöds och de som var beroende fick välja mellan att sluta eller att avrättas. Chiang Kai-sheks trupper som drivits ut till Taiwan var nästan lika hårda, men tillät de beroende som hade följt med från fastlandet att fortsätta att använda resten av sina liv. Dessa fick registrera sig hos myndigheterna som varje år livet ut gav dem en mycket exakt ranson som skulle räcka hela året. Här är det intressant att man kan dra en viss parallell till dagens metod med heroinförskrivning. När denna grupp av exil-kineser till slut dog ut avslutade man dock detta förskrivningsförfarande.

Opium fortsatte dock att användas i många länder i Sydostasien fram till det sena sextiotalet, då de flesta asiatiska länderna efter påtryckningar från USA kriminaliserade opiumhålorna, en påtryckning som troligtvis har med USA:s inblandning i Vietnam att göra. Lee menar dock att detta var en felaktig metod eftersom de som nu inte kunde få tag på opium, istället för att sluta använda droger helt vände sig till det mer potenta heroinet. Han går även hårt åt USA och FN: ”Today, due to strong pressures from the United Nations, American drug-enforcement agencies, puritan regimes, and other self-appointed watchdogs of human behavior, very few legally condoned opium dens remain in operation” (s. 37), men tillägger att man med lite hjälp från insatta människor kan finna olagliga opiumhålor i länder som Kambodja, Vietnam och Indien. Lee är mycket kritisk till heroinet eftersom det som ett ytterst kraftfullt och syntetiserat preparat inte innehåller de andra psykoaktiva ämnena som finns i opium. Han ser istället opium som en ”full-spectrum herb” (s. 94) där ämnen som tebain, papaverin och noskapin motverkar en del av morfinets effekter på kroppen.

Boken citerar en hel del västerländska journalister och författare som självklart gjorde enstaka eller flertalet besök i olika opiumhålor från Peking till Shanghai. När dessa citat ställs mot varandra framkommer en bild av opiumrökningen som ytterst klassmässigt uppdelad. Därför är det inte helt rättvisande att benämna alla inrättningar för rökning av opium som ”opiumhålor” eftersom detta implicerar en viss västerländsk bild av dessa inrättningar, en ganska klichéartad sådan som har spridits i diverse media som film och serietidningar. Opiumrökare som observerats i ett av de större opiumhusen i Peking kunde beskrivas som väldigt skötsamma och till synes vid god hälsa medan en rökare i en opiumhåla i Shanghai kunde beskrivas på det inarbetade sättet som lik eller liggandes i koma med smutsiga trasor som kläder.

Opiumhåla i Shanghai 1907

När opiumrökningen som vi känner till den idag spred sig till andra asiatiska länder var det vanligt att myndigheterna krävde att de som kom till en opiumhåla var registrerade kineser för att inte den etniska befolkningen skulle gå ner sig i missbruket. Det sista land som tillät lagligt licensierade opiumhålor var enligt Lee Thailand, som dock tillslut förbjöd dem 1959. Men självfallet spred sig bruket även till västvärlden och i till exempel New Yorks Chinatown kunde man hitta opiumhålor, en rapport från 1896 beräknade att det fanns omkring 25000 regelbundna användare i staden.

De kinesiska opiumhålorna var vanligtvis indelade i halvprivata alkover med upphöjda plattformar i trä för att underlätta den liggande positionen som ofta intas vid opiumrökning. När man kom in i lokalen möttes man av ägaren som frågade om man ville använda sina egna rökverktyg eller om man ville låna dem. Om man inte visste hur man preparerade piporna kunde man bli tilldelad en så kallad ”pipe boy” som visade en. Opiumet såldes antingen i flytande form i koppar eller i tunna förpreparerade bitar. De flesta opiumhus förberedde sin egen yen-gao eller chandoo, det vill säga den renade opiumpasta som förberetts specifikt för att rökas. I de fina salongerna kunde denna ha lagrats i upp till tre år för att förstärka de naturliga smakerna och styrkan, medan den nergångna opiumhålan ofta blandade i avskrapet från tidigare använda pipor. De lyxigare opiumhusen erbjöd även en hel del extra tjänster som mat, mahjong och prostituerade. De sistnämnda är anledningen till att bilden av opium i väst ofta har varit starkt färgad av sex. Lee gör sitt bästa för att avfärda denna koppling, framförallt eftersom det för nybörjaren inte är helt lätt att idka sexuellt umgänge när denne är mitt inne i ett intensivt opiumrus. Tyvärr är beskrivningarna av opiumets effekter på sexuell njutning väldigt manligt centrerade och bara ett par rader ägnas åt hur drogen kan tänkas påverka det kvinnliga libidot.

Av okänd västerländsk fotograf, 1900.

Boken går vidare in på opiumvallmons farmakologi och visar på hur opium har använts inom den traditionella kinesiska läkekonsten. Kapitlet som berör de psykologiska och sociala aspekterna av opiumrökning är intressant och citerar ofta från Jean Cocteaus bok Opium: The Diary of His Cure. Opiumrusets värld beskrivs som en tillbakadragen sådan där opiumet blir som ett rituellt sakrament, användaren drar sig tillbaka från det respekterade samhället men hamnar även i ett visst brödraskap i opiumets anda: ”Rejecting society’s demands on his time and energy, he refuses to conform to conventional morality” (s. 72). Detta är dock inget som samhället ser särskilt positivt på (som med de flesta illegala droger) och ett talande och mycket sociologiskt citat kommer från Cocteau: ”Opium desocializes us and removes us from the community. Further, the community takes its revenge. The persecution of opium addicts is an instinctive defense by society against an antisocial gesture” (s. 73). Detta lägger för Lee grunden till den hetsjakt på droganvändare som präglar det moderna samhället i allmänhet.

Men även om Lee romantiserar opium ganska kraftigt så betonas även preparatets beroendeframkallande aspekter, kapitlet om opiumberoende är faktiskt ett av bokens längsta. Att bli fri från opiumberoendet är ju det ledande temat i Cocteaus bok och Lee lyfter fram den amerikanska journalisten Emily Hahns erfarenheter av att ha blivit beroende av drogen i Shanghai. Tricket för att inte bli beroende är enligt boken framförallt att iaktta ett strikt reglerat användande som man inte låter gå över styr, även om det betonas att den enda säkra metoden är att inte börja röka opium överhuvudtaget. Men om man nu trots allt finner sig i beroendeställning till opium så presenterar Lee en hel rad metoder som kan användas för att kurera sig.

Intressant nog börjar han med de minst effektiva och slutar med de metoder som han anser fungerar bäst – en framställning som tar läsaren från underhållsbehandling till traditionell kinesisk filosofi, en väg som tydligt visar på Lees kritiska inställning till ”western medicine”. Här förväntade jag mig att jag skulle få läsa en genomgång av metoderna som utifrån en selektiv och dålig läsning av kunskapsunderlaget kritiserar de inledande metoderna, men jag blev överraskad över att han faktiskt är väldigt saklig och väl påläst på de metoder som han ser negativt på. I presentationen av de enligt honom verkningsfulla metoderna blir dock kontrasten mellan ett ”västerländskt” medicinskt tänkande och ett ”österländskt” spirituellt dito slående när han förordar hypnos, Neuro-electric Therapy (som jag skrev kort om nyss) och ”Spiritual Healing with ”Clear Light”. Efter att ha läst de delarna av boken så tappade jag snabbt förtroendet för Lee, men det byggs faktiskt upp igen när man kommer till de delar som beskriver själva opiumrökningen och allt som hör till själva ritualen.

En samling intervjuer med nutida opiumrökare finns även med i boken och tillför en personlig prägel med frågor om varför man röker opium, hur ofta och vilka effekter man är ute efter. Dessutom har Lee inkluderat ett antal dikter av poeten Martin Matz som skrev diktsamlingen Pipe Dreams medan han bodde i Thailand under sex år. De tre sista kapitlen är bra och beskriver väldigt detaljerat hur man kan tillreda sitt eget opium (om man nu har råopium tillgängligt), de olika typerna och delarna av kinesiska opiumpipor och hur hela förberedelseritualen och själva rökningen går till beskrivs också. Så som Lee beskriver det så verkar det inte vara den lättaste saken i världen att röka opium enligt den traditionella kinesiska konstens alla regler. Förberedelserna sker i flera steg, men viktigast av allt att notera är att opiumextraktet inte ska förbrännas utan istället hettas upp bara så mycket så att alkaloiderna i opiumet frigörs men inte brinner upp – ”the Chinese opium pipe is designed to distill rather than burn opium”. (s. 194).

Överlag är boken faktiskt ganska romantiserande och hyllande till opiumets effekter och det är svårt att veta om det som Lee presenterar är den traditionella kinesiska synen på opiumrökning eller om det är hans egna slutsatser. En sak som är säker är dock att han är starkt kritisk till västvärldens användande av patenterade farmaceutiska och dyra läkemedel som används för att bota allt från sömnsvårigheter till psykiatriska symptom. Redan på sidan tre slår han fast att anledningen till att opium är olagligt är för att skydda ”the profits of the politically powerful pharmaceutical cartels” (s. 3) som har ett mycket lukrativt internationellt läkemedelsmonopol idag och han menar att forskarvärlden medvetet servar dessa intressen. Om det inte vore för detta så skulle vi enligt hans mening idag kunnat ha fått fram ett opiumderivat som vore icke-beroendeframkallande och säkert (s. 54).

På det hela taget skiner Lees hat mot de stora läkemedelsbolagen igenom gång på gång och det är tydligt att han är jävligt förbannad över att det skrivs ut verkningslösa läkemedel när folk egentligen borde röka opium. På så sätt blir texten ibland ganska konspiratoriskt lagd och lutar åt samma retorik som en del extrema cannabisförespråkare använder sig av, vilket gör att man får ta vissa delar av boken med en nypa salt.

Även om Opium Culture drar lite väl förhastade slutsatser ibland och är lite konspiratoriskt lagd så tycker jag ändå att det här är en välskriven och läsvärd introduktion till det rituella opiumrökandet och opiumets plats i den traditionella kinesiska kulturen.

• Lee, Peter (2006) Opium Culture: The Art and Ritual of the Chinese Tradition, Rochester, Park Street Press.

What irony! It was Mescaline, through it’s own mescalinian defect, which gave me the illusion of understanding Mescaline, and plunged me into explanations in the first place, and led me to make a hundred reflections…and this book.

Så skrev den belgiske poeten, författaren och konstnären Henri Michaux 1956 i boken Misérable miracle, ett verk som är ett slags djuplodande tripprapport om meskalinets effekter.

Michaux började sin skrivarbana 1922 i Bryssel men åkte två år senare till Paris, där de surrealistiska konstnärerna gjorde ett stort intryck på honom. 1925 började han måla själv och var mellan åren 1927 och 1937 på resande fot, resor till Kina, Sydamerika, Turkiet och Indien skulle komma att påverka hans senare verk i stor utsträckning. Han fortsatte att måla men när hans fru dog i en brand 1948 började han fokusera på att avbilda och beskriva de upplevelser av hallucinogena droger som han började ta, i första hand meskalin. Michaux betonar dock i boken att han inte är någon junkie, han varken rökte eller drack och tog andra droger endast i mindre omfattning, främst för att experimentera med deras effekter på sinnena. Perioden 1955 till 1962 kan ses som hans ”droginfluerade” period, ett exempel på stilen kan ses nedan:

Mescaline Drawing (1960)

Boken är en fantastisk beskrivning av meskalinets rus, hur detta gift (han använder ordet poison) påverkar alla hans sinnesintryck. Detta ger inte bara en mycket detaljerad inblick i meskalinrusets fenomenologi, det är också mycket vacker läsning. När jag läser den engelska översättningen slås jag av hur svåröversatt dessa poetiska framställningar av upplevelser måste ha varit. Boken har vad jag uppfattar som två nivåer i själva framställningen, en huvudsaklig nivå som representeras av konventionellt uppställd text som i vilken bok som helst, samt mer poetiska marginalanteckningar som presenteras vid sidan om huvudtexten. Jag är inte säker på hur Michaux resonerade om detta (eller om det till och med är så att det är en rent redaktionell rationalisering i en överföring från anteckningsbok till tryckt form). Jag valde i alla fall att läsa marginalanteckningarna som det föll mig in för stunden, någon gång som en fristående men till huvudtexten relaterande dikt och andra gånger som en förklarande inflikning till huvudtexten. På detta sätt skulle man kunna läsa boken två gånger, att läsa huvudtexten och därefter marginalanteckningarna.

Ett exempel på en sådan marginalanteckning kan se ut så här:

The very little
deaths of
mescaline from
which one is
being constantly
resuscitated

To the mad
motions of the
disappearing
images, the body
periodically
responds with
a slow solemn
rhythm, the
four-minute
rhythm. (Approx-
imate time not
sufficiently
verified.)

Andra gånger blir det mer poetiskt-surrealistiskt (och vackert i mina ögon):

Ruins
Ruins
Perpetually
in ruins
(Without ever
falling)
[…]
Once more
besieged by
pink, licked
by pink

Beskrivningarna av meskalin-ruset är faktiskt ganska svåra att förstå sig på, vilket ju egentligen inte är så konstigt med tanke på att vi har att göra med en kraftfull hallucinogen drog. Som en allmänt sur journalist skrev i Frieze magazine:

The fact that his euphoric art writings, when translated from their original French art-babble into English art-babble, become painfully over-florid does not help matters either.

Men i en del passager beskrivs på ett intressant sätt relationen mellan de inre synerna och de yttre, det vill säga de intryck han får som samspelar med och omformar konkreta objekt i rummet Michaux befinner sig i. Ett sådant exempel är ganska skräckinjagande; det handlar om när han gick in på toaletten och fick se ett foster ligga i vasken, som förstelnad stod han och iakttog detta blodsprängda foster som han var helt säker på att en kvinna som varit där innan honom hade lämnat efter sig. När han så tar upp fostret, för att se om det ”var förstört” eller inte, upptäcker han att det hela tiden hade varit en blöt trasa.

Annars talar Michaux en del om kristaller, ädelstenar och de intensiva färgfyrverkerier som uppstår framför hans ögon, beskrivningar som får mina tankar att gå till Aldous Huxleys The doors of perception, som även den går in på kopplingen mellan hallucinationer och ädelstenar (Huxley dyker också upp i någon fotnot, så Michaux var bekant med hans verk).

I del fyra av boken bestämmer Michaux sig för att, som han säger, testa hasch för att se så att han inte missbedömt meskalinets unika effekter. Det första han upptäcker är att synintrycken förändras, han tittar på fotografier och upptäcker, stannar till vid helt andra saker än han brukar. Men han vill ju åt de hallucinatoriska effekterna som inte kommer så fort som han vill. Han blir rastlös, tar mer hasch, och till slut får han hallucinationer som är inte är lika intensiva som meskalinets, men som ändå får honom att se märkliga saker. Han tittar på en bild av en naken kvinna en lång stund, tittar sedan på ett fotografi av en lång väg som löper framåt och lyckas sedan kombinera dessa – vägen blir ett kvinnoben som sträcker sig ut i oändligheten. Michaux var trots detta inte helt imponerad av haschruset, utan bestämde sig för att lämna drogen därhän.

Vidare beskriver Michaux det tillfälle då han av misstag tog (för att citera Bill Hicks) vad Terence McKenna skulle kallat en ”heroisk dos”. Kapitlet heter inte helt oväntat ”Experimental schizophrenia” och han berättar hur enormt mentalt påverkad han blev av meskalinet, men kanske mest betydande, hur han flera dagar efteråt hemsöktes av mardrömmar, tankar om att ta livet av sig och hur han fick en oförklarlig önskan att knuffa okända människor i floden Seine. Av de som vanligt kryptiska beskrivningarna framstår det även som att han under ruset upplevde det som brukar benämnas ego-död.

Så vad ska man då säga om denna märkliga bok, som egentligen är en resa i rusets tecken? När jag tänker tillbaka på min läsning så är det som jag främst tar med mig det vackra språket. Michaux gjorde ett väldigt tappert försök att beskriva sina upplevelser av meskalin och det är inte svårt att se likheterna med dagens tripprapporter som publiceras på ställen som Erowid och Flashback. Det är inget försök att objektivt beskriva meskalinets effekter, boken blir en ytterst personlig och subjektiv resa som genom ett poetiskt språk och teckningar ramar in en fransktalande intellektuells inre och omskakande upplevelser. Men Miserable miracle är nog inte en bok för alla, språket är fyllt av obskyra ordval och fler än en gång fick jag försöka att sätta mig in i Michaux egna universum och tankar, och undertrycka mina egna åsikter om vissa delar som flummig esoterisk mysticism. Boken finns i sin helhet här.

• Michaux, Henri (1956/2002) Miserable miracle – Mescaline, New York: New York Review Books.

Jag läser just nu en helt fantastisk bok av den amerikanske poeten och etnobotanikern Dale Pendell. Den heter Pharmako/Poeia: Plant Powers, Poisons, and Herbcraft och är den första delen i hans pharmako-trilogi. Det är en ganska märklig bok som tar avstamp i alkemin för att sedan leda läsaren genom alla möjliga drogers historia. Drogerna som avhandlas i den här volymen blir till ”plant allies”, alltså de giftiga växter som människan har allierat sig med sedan tidernas begynnelse för att gå längs giftets väg, ”the poison path”. Det kan låta ganska new age och till en viss del är det också så, men Pendell har lyckats blanda poesi, esoteriskt vetande och etnobotanik/etnofarmakologi på ett sätt som i alla fall för min del inte är så avskräckande som diverse Terence McKenna-inspirerade tankar och teorier. Pharmako/Poeia fick mig att tänka på den något flummiga boken Inner Paths to Outer Space, men Pendells bok är mer som att upptäcka ett gammalt antikvariat, fullt med botaniska planscher, ovärderliga inkunabler och byster av poeter som har ägnat tid åt att svepas med i ruset. Lite så i alla fall.

Så jag vill passa på att rekommendera denna underbara och udda bok och jag ser fram emot att läsa de två andra böckerna i trilogin, Pharmako/Dynamis: Stimulating Plants, Potions & Herbcraft och Pharmako/Gnosis: Plant Teachers and the Poison Path. Läs PsyPress recension av boken här, kolla in en recension på Dreamflesh eller läs en intervju med Pendell här.

.

• Pendell, Dale (1995/2010) Pharmako/Poeia: Power Plants, Poisons & Herbcraft, Berkeley: North Atlantic Books.

Gunnar Hermansson är före detta kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisen och Stefan Sparring är chef på Maria Ungdom i Stockholm. De två har tillsammans skrivit boken Partydroger, som är en genomgång av ett ganska stort antal vanligt förekommande droger i Sverige 2011.

Boken inleder med en översiktlig bakgrund över dessa festdroger, men jag saknar en tydlig definition av begreppet partydrog. Efter att ha läst boken får man nog säga att begreppet ungdomsdroger vore ett bättre namn, även om det kanske inte klingar lika väl som boktitel. Den definition som jag har kunnat vaska fram är en som tar sin utgångspunkt vid millenieskiftet och den slags andra våg av ravefester som då uppmärksammades från polisens sida. Boken gör sitt anslag i ett polisingripande mot en sådan fest i Halland, som resulterade i att ett 20-tal ungdomar fick lämna urinprov och man hittade ecstasy, metamfetamin, amfetamin, GHB, cannabis, psilocybinsvampar och efedrintabletter på platsen. Det handlar alltså om droger som av ungdomar eller unga vuxna främst använder ”på fester, krogar och i barer” (s. 13). Här spelar de syntetiska drogerna en stor roll, dessutom att bruket är centrerat till vissa subkulturer som en del ungdomar rör sig i eller ingår i. I en lista över ”de vanligaste partydrogerna” som presenteras förekommer ovan nämnda substanser, men även kokain, LSD, GBL och bensodiazepiner.

Som chef för Maria Ungdom har Sparring förstås sitt fokus på ungdomar och deras drogproblematik och i flera kapitel beskrivs anekdotiska berättelser om hur individuella ungdomar har beskrivit en viss drog eller hur de till slut hamnade på kliniken efter en tids intensiv användning. Att de två författarna genom sina karriärer i högsta grad har fått stöta på droganvändningens allra mest problematiska aspekter, när det går så illa att individen behöver vårdinsatser (ibland med hjälp av tvångsvård), respektive polisiära och efterföljande straffrättsliga åtgärder, blir för mig tydligt. Detta eftersom tonen i boken mångt och mycket liknar andra publikationer som har den där ”myndighetstonen”, som förvisso sakligt beskriver olika drogers effekter och konsekvenser för främst individen, men som har en underliggande ton av att vara skriven för att avskräcka, alternativt för att informera oroliga föräldrar. För mig som för länge sedan sett igenom mycket av de ”idéburna” organisationernas samt myndigheternas implicita politiska mål är det svårt att inte läsa denna typ av bok med extra kritiska ögon. Om detta beror på att jag har blivit indoktrinerad av de rådande ”drogliberala stämningarna” i samhället som bokens författare nämner är upp till läsaren av denna blogg att avgöra.

Kapitlet som benämnts Neuroanatomi tycker jag är väldigt bra eftersom det klart och tydligt förklarar de psykofarmakologiska och biologiska grunderna som påverkar hur olika psykoaktiva substanser i sin tur påverkar individen. Detta behövs eftersom efterföljande kapitel alla diskuterar de olika drogerna delvis i termer som förekommer inom den neurologiska disciplinen. På en nivå kan jag tycka att detta tillför ett intressant material till boken eftersom en mer detaljerad och ingående förståelse kan nås av hur de olika drogerna inverkar på hjärna och kropp, men på en annan nivå så skulle man kunna se detta som utfyllnad eftersom i alla fall jag inte kan se några direkta praktiska användningsområden att använda denna information på, så till vida man inte ämnar studera psykofarmakologi vidare. Man skulle möjligtvis kunna arbeta utifrån hypotesen att all denna information om neurologiska effekter är ett resultat av en allmän diskursiv vändning inom narkotikadebatten. Vi har tidigare kunnat se att böcker som Pelle Olssons Marijuana och frihet i extremt stor utsträckning diskuterar cannabis i termer som ligger inom detta sätt att tala om droger. Den senaste tidens uppmärksammade artiklar om cannabis i Dagens Nyheter gick ungefär i samma spår, då mycket fokus där låg på drogens effekter på kognition och hjärnan i allmänhet.

Annars följer bokens kapitel en mall som innebär att de olika grupperna av droger presenteras utifrån en allmän historisk bakgrund, något om utbredning och förekomst, hur drogen intas, ruset beskrivs liksom de tecken som visas upp vid berusning, hur abstinens och behandling ser ut, samt vilka skadeverkningar som förekommer och slutligen lite om drogens ”neurobiologi”. Det finns även kortare beskrivningar av i media uppmärksammade polisoperationer som har resulterat i att smugglare och langare åkt fast, där en rad olika uppfinningsrika metoder som använts för smugglingen beskrivs. De här kapitlen är väldigt informativa och presenterar en lättöverskådlig översikt av de vanligaste drogerna i Sverige idag, dessutom är en del information sådan som kan vara svår att förvärva som lekman.

Något som jag har en del reservationer mot är de generaliserade beskrivningarna av varje drogs effekter. Dessa svepande beskrivningar av ruset (olika faser etc.) och hur abstinens uttrycker sig stöter man nästan alltid på inom den här ”genren”. Sparring och Hermansson påpekar mycket riktigt att upplevelsen av till exempel cannabis till stor del beror på omgivning och situation (s. 38) men beskriver ganska bestämt hur ruset för varje drog uttrycker sig. Den här informationen är troligtvis till stor del hämtad från olika studier och även anekdotiska och konkreta tolkningar från dels behandlingspersonal och dels användare själv. De är självklart generaliserande och de flesta inser att avvikelser kan förekomma men metodiken framstår för mig som mycket lik det sätt på vilken läkevetenskapen isolerar och beskriver olika sjukdomar utifrån olika symptom. Om en persons pupiller reagerar ”onormalt” vid belysning och vi använder en snabbsticka för att analysera ”patientens”/den anhållnes urin så kan vi genom att lägga ihop dessa objektiva fakta komma fram till att denna person har använt drog x. På detta kan man sedan bygga en eventuell diagnos om missbruk eller beroende och sätta igång en viss typ av behandling för att minska abstinensproblematik om sådan finns och ta tag i att ändra denna persons livsstil etc.

Min mer grundläggande undran är dock om denna typ av beskrivningar ger oss någon egentlig förståelse för droganvändningen utöver att identifiera att en person har tagit en viss drog (och som därigenom kan behandlas eller lagföras). Vad är det tänkt att denna information konkret skall användas till? I bokens baksidestext står det klart och tydligt att bokens målgrupp främst är ”personal inom den förebyggande och behandlande ungdomsvården. Även anställda inom rättsväsendet, lärare och elevvårdsteam och andra som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med ungdomar har stor nytta av denna bok”. För att anlägga ett kritiskt perspektiv grundat i Michel Foucaults sätt att förstå makt på skulle man kunna säga att dessa är yrkesgrupper som utövar det som kallas för biomakt. Dessa står för en rad ingripanden som består av reglerande kontroller och skulle kunna sägas vara den sista länken i den kedja som staten har skapat för att genomdriva en biopolitik för befolkningen. På ett mycket generellt plan tror jag att man skulle kunna tolka detta som ett befolkningsregleringsproblem vars lösning man tror sig ska stå att finna inom folkhälsovetenskaperna (staten ska garantera och främja människornas liv, helst friska sådana).

Jag ska inte här sväva ut och gå in på Foucaults omvälvande maktteoretisering, det hoppas jag få återkomma till senare, men tillsvidare kan man säga att detta sätt att se på saken skiljer sig åt betydligt mot hur de involverade vetenskaperna (läkevetenskapen, neurologin etc) vanligtvis ser på det. Det är kontroversiellt kanske, men ett sätt att se på böcker som denna är att de står för en spridning av den typ av kunskap (en specifik diskurs) som används för att kontrollera befolkningen (i det här fallet en specifik del av den – ungdomar).

Denna informationstyp är starkt förknippad med kopplingen mellan vetande och makt. Möjligheten för anställda inom olika behandlingsinstitutioner att identifiera, analysera och behandla de avvikande individer som använder olagliga substanser innebär även en möjlighet att utöva en makt över dem, en makt som i sina extrema uttryck blir tvångsvård enligt LVU, LPT eller LVM. Detta är inte ett oproblematiskt sätt att se på saken och för min egen del innebär detta ett till viss del moraliskt problem eftersom jag själv sysslar med forskning som producerar ett vetande som potentiellt skulle kunna användas för att bygga ut och utveckla en kontroll över vissa sociala gruppers liv (till exempel de som har fått diagnosen beroende eller missbruk).

Det som är klurigt för min del är att denna typ av vetande (dessa vetenskaper) säger sig värna om människors hälsa (i termer av allas rätt till bästa möjliga evidensbaserade vård etc), detta samtidigt som de insatser som implementeras skulle kunna ses som en av flera delar av ett nät av kontroll som använder statlig makt för att definiera, avgränsa och bestämma vad som är normalt och avvikande. Jag tror att båda dessa aspekter av medicinsk och behandlingsmässig forskning och praktik är relevanta – individuella utövare har goda intentioner, men går genom sin praktik in i ett fält som har tydliga maktrelaterade konsekvenser – men att bena ut hur de förhåller sig till varandra är svårt och kontroversiellt. Den mest lättillgängliga källan för ovan förda resonemang är troligtvis kapitel V i Daidalos utgåva av Michel Foucaults Sexualitetens historia, Band 1 – Viljan att veta.

Jag nämnde tidigare att boken har en vinkling som jag uppfattar som väldigt myndighetsmässig. Detta syns allra mest i de fåtaliga referenser som finns angivna i slutet av boken. Källorna är officiella i hög utsträckning, det handlar om Rikskriminalpolisen, Svenska Narkotikapolisföreningen, Folkhälsoinstitutet och Åklagarmyndigheten. Dessutom förekommer referenser till Jonas Hartelius flitigt, en person som har haft ett stort inflytande över rådande rättspraxis och som på många sätt är en inte helt okontroversiell person idag eftersom han för vidare delar av Nils Bejerots tänkande.

Att jag bestämde mig för att läsa boken berodde till största del på att den tar upp några av de droger som går under benämningen designer drugs, RC-chemicals (som även kan vara så kallade legal highs) och hur dessa säljs och köps via Internet. Här kan jag känna av en viss oro från författarnas sida över handeln och att så många ungdomar använder internetfora för att förmedla information och upplevelser av olika drogrus med varandra. Historikern Philip Jenkins har i sin bok Synthetic Panics en intressant diskussion om hur Internet, sedan sin initiala utbredning i samhället, av föräldrar har setts som ett hot mot barns och ungdomars säkerhet. På Internet förekommer alla möjliga potentiella hot och faror, allt ifrån pornografiskt material, gore-material som visar lemlästade kroppar och avrättningar, information om hur man kan tillverka droger själv till tips om hur man använder dem på mest effektivt sätt. Som författarna skriver: ”antalet ungdomar som diskuterar, köper och säljer narkotika och andra missbrukspreparat är idag oroväckande stort” (s. 117).

Tullens beslag av narkotikaklassade läkemedel i post- och kurirflödet visar på en inte obetydlig ökning sedan 2005, men detta behöver inte betyda att användningen har ökat, metoderna för att upptäcka dessa försändelser kan lika gärna ha blivit bättre. Här håller jag med författarna och jag ser handel och användning av så kallade nätdroger som ett växande problem och mer forskning behövs inom detta område för att förstå de sociala processer som driver denna förändring. Det finns inte så fasligt mycket skrivet om denna typ av droger, men Magnus Callmyr har skrivit en bok med titeln Nätdroger & RC-droger som jag har tänkt läsa framöver.

För att sammanfatta så tycker jag att Partydroger, trots den myndighetsmässiga tonen, gör ett bra jobb med att på ett väldigt sakligt och konkret sätt beskriva de olika droger som tas upp. Det görs även på ett sätt som gör att de som inte har så bra koll innan lätt kan ta till sig åtminstone grundläggande fakta om dem. Dessutom tycker jag att den är förhållandevis fri från de moraliserande inslag som ofta förekommer i den här typen av böcker. Med detta sagt ska man dock hålla i minnet att informationen som presenteras har ett visst syfte, som jag tolkar det att ge yrkesutövare inom behandling, kriminalvård och skola verktyg för att bättre kunna hjälpa unga människor som brukar narkotika på ett riskfyllt sätt. De som sysslar med detta ska ha all heder och respekt, men jag har här velat föra fram ett synsätt som på det strukturella planet förhåller sig kritiskt till de former av vetande som formar dessa praktiker. Jag vill klargöra att det inte handlar om att skuldbelägga individuella yrkesutövare inom dessa fält, utan är en uppmaning till självreflektion och att problematisera maktutövning.

• Hermansson, Gunnar & Sparring, Stefan (2011) Partydroger, Stockholm: Liber.

• Foucault, Michel (2002) Sexualitetens historia, Band 1, Viljan att veta, Göteborg: Daidalos.