Drogsociologi.se

På sistone har mycket fokus legat på situationen för droganvändare i Ryssland, troligtvis på grund av att Open Society, International Harm Reduction Association och andra organisationer bedriver en kampanj för att uppmärksamma FN på situationen där. I ett specialreportage från Reuters sägs landet ha ”one of the world’s biggest heroin problems” och har beräknats ha mellan runt 1,8 till tre miljoner heroinmissbrukare. Vad som förvärrar situationen är att myndigheterna vägrar att finansiera skadereduceringsåtgärder som sprutbytesprogram och underhållsbehandling med metadon är inte laglig. Det finns trots detta cirka 70 sprutbytesprogram i Ryssland, men de drivs alla med hjälp av utländskt finansiellt stöd.

Detta innebär också att kampen emot HIV försvåras och antalet nya infektioner beräknas stiga med mellan 5 till 10 % per år (The Lancet). Men samtidigt organiserar sig allt fler i organisationer som kämpar för harm reduction och mänskliga rättigheter för att heroinberoende ska få tillgång till metadonbehandling, som Open Society rapporterar. Den som är intresserad kan läsa den ryska statens anti-drogstrategi (som bland annat förbjuder metadon och buprenorfin åtminstone fram till 2020) på engelska här.

Fotografen Nicolas Holzheu har för övrigt tagit en serie svartvita bilder av heroinanvändare i Peshawar, Pakistan vintern 2010 som visar den yttersta misär många av dem lever i.

Jag har en viss förkärlek för konst som kan beskrivas som extremt omvälvande eller vulgär och som befinner sig i gränslandet mellan ”performance art” och ”body art”. Bo Cavefors Qualis artifex pereo verkar vara ett bra exempel, liksom den amerikanska kroppskonstnären Ron Athey (officiell sida under konstruktion). Marina Abramovićs Rhythm 0 som tog plats 1974 är särskilt fascinerande på ett mikrosociologiskt plan eftersom publikens närmande med olika tillhandahållna verktyg för att ingjuta välbehag eller smärta gradvis ökade för att sedan abrupt upphöra när hon efter sex timmar ställde sig upp och gick mot publiken, varpå denna kvickt avlägsnade sig för att undvika en konfrontation.

På det mer subkulturella planet håller jag inspelningen av punklegenden GG Allins sista konsert högt (finns som extramaterial på DVD-versionen av Hated), som ett exempel på det mest självdestruktiva livsöde jag känner till. Allin hade bland annat som vana att under spelningar ta emot droger från publiken som han direkt stoppade i sig utan att veta vad det var för substans. Det finns en del klipp där Allin medverkar i diverse talk shows som är intressanta tidsdokument över en tid av stark moralpanik i USA, i fråga om extrema band och deras ”våldsförhärligande ideologi”, kolla här och här.

Något liknande, men så mycket mer informerat, sysslar den amerikanska konstnären Bryan Lewis Saunders med. Sedan mars 1995 har han varje dag ritat ett porträtt av sig själv, varav en del av dessa är ritade eller målade under olika sorters drogrus. Han bosatte sig i en byggnad som var ”well known in Johnson City for its creeps and loonies” och efter att ha talat med människor där om sitt projekt att prova olika droger och därefter göra självporträtt kom det en strid ström av personer och erbjöd honom diverse preparat, ibland hela medicinskåp. Läs denna intervju med honom och kolla in porträtten.

Många av dem är väldigt fascinerande i sig, liksom hela projektet som idé, även om man kanske inte ska dra några generella slutsatser om att ett visst sorts drogrus skulle få en att uttrycka sin kreativitet på ett utifrån substans determinerat sätt. Jag gillar framförallt det porträtt han ritade efter att ha tagit psilosybin i form av svampar (nedan) och det målat under inflytande av den högpotenta benzon Ativan.

Jag har blivit inspirerad av bloggen Border Thinking on Migration, Trafficking and Commercial Sex som Laura Agustin driver, där hon främst skriver om prostitution (eller sexarbete som vissa hellre vill kalla det). Hon samlar på bilder på sexarbete för att som hon skriver:

”I collect images of the sex industry, as part of a project to educate myself and others about the diversity actually involved, rather than staying with an oversimplified, unilluminating idea about prostitution”.

Jag tänkte göra något liknande, men med skillnaden att jag byter ut prostitution mot droger.

Jag börjar med en bild fotografen Chris Hondros tagit i Zor Mashur, Kandaharprovinsen i Afghanistan.

Från bildtexten:

A soldier with the 1-71 Cavalry sits in a field of cannabis plants while on patrol June 9, 2010 in the village of Zor Mashur, south of Kandahar, Afghanistan. Cannabis produces the hashish drug that is popular in Afghanistan, where alchohol is banned. Soldiers of the 1st Squadron, 71st Cavalry Regiment of the 10th Mountain Division have fanned out in the vast hinterlands south of Kandahar, part of a counterinsurgency strategy aimed at protecting Afghan civilians and legitimizing the government of Afghanistan in the minds of the rural local populace. (Photo by Chris Hondros/Getty Images)

Jag vet förstås inte, men jag föreställer mig att den här amerikanska soldaten har velat posera i cannabisfältet, kanske för att ha ett foto att visa polarna där hemma. Dock tolkar jag det som att anledningen till att soldatens ansikte har klippts bort eller helt enkelt inte kom med i Hondros foto är att en sådan bild kanske inte ses med blida ögon av militärledningen.

Ta annars en titt på hela bildsamlingen som Denver Post har under deras fotoblogg. Bilderna från de amerikanskt ledda krigen är verkligen intensiva. Jag lade också märke till att den klassiska bilden av soldaten eller ännu hellre cowboyen med en cigarett i kvällsljuset (natten) är ett inte helt ovanligt motiv.