Att intervjua online
Ett potentiellt hinder för forskare som studerar sociala fenomen som är olagliga, normbrytande eller stigmatiserande är det faktum att personer som vore intressanta att intervjua kan tendera att undvika denna typ av interaktioner. Den australienska drogforskaren Monica J. Barratt har därför undersökt möjligheterna att intervjua användare av vad hon kallar ”party drugs” med hjälp av internet. Det vill säga genom att chatta med intervjupersonerna via en Instant Messaging-klient, och därmed använda sig av vad Barratt kallar ”synchronous online interviewing”.
Detta är något som utifrån hennes artikel framstår som ett oprövat koncept även om det finns ett fåtal studier som tidigare har undersökt denna intervjumetod. Slutsatserna har främst varit att metoden är väldigt begränsad men att den skulle kunna utgöra ett komplement till traditionella intervjuer som utförs ansikte mot ansikte. Enligt Barratt är en viktig aspekt för att genomföra en bra online-intervju att både intervjuperson och intervjuare känner sig bekväm med att kommunicera med hjälp av text och att man kan skapa en god relation det emotionellt sparsamma mediet till trots. Jämfört med vanliga intervjuer så innebär chattandet att mikrosociala aspekter som ögonkontakt, icke-verbala gester och interjektioner som hmm… och mmm… omöjliggörs. Å andra sidan finns det möjlighet att textmässigt beskriva känslouttryck genom emoticons och uttryck som lol och den uppsjö av förkortningar som används på internetfora och i chattrum (lmao och så vidare).
I den här korta artikeln publicerad i Drug and Alcohol Review beskriver Barratt hur hon i samband med ett större etnografiskt fältarbete på internet skapade en enkätundersökning om användning av ”partydroger”. Hon spred information om enkäten på olika fora om ravekultur och generell droganvändning, fora som hon aktivt hade deltagit i för att få kontakt med potentiella intervjupersoner. Urvalet i den här enkäten bestod av 837 australier över 16 år som hade använt partydroger under de senaste 12 månaderna och som dessutom hade deltagit i online-diskussioner om droger under de senaste sex månaderna. I slutet av enkäten fick respondenterna svara på om de var intresserade av att ställa upp på en online-intervju och fick i så fall lämna sitt forum-alias eller IM-namn. Majoriteten av dem som deltog i enkäten var inte intresserade av att genomföra en intervju men de som gick med på att bli intervjuade tenderade att rapportera mer frekvent ecstasyanvändning och hade använt fler olika typer av droger. Hon fick fram 68 potentiella intervjupersoner varav 29 intervjuer genomfördes, denna grupp hade också oftare använt IM och fora under den senaste tiden än de som inte ställde upp.
Intervjuerna tog i genomsnitt drygt två timmar, den kortaste en timme och den längsta 2 timmar och 26 minuter. Att hitta en tid för intervjun verkade vara relativt oproblematiskt, endast två personer behövde boka om och två lämnade intervjun tidigare än beräknat. Hälften av intervjuerna innehöll minst ett kortare avbrott då intervjupersonen fick ett telefonsamtal, behövde röka, någon annan som tog kontakt med personen online med mera. De tekniska problemen var få, två personer blev nedkopplade under intervjun och detta hände en gång för Barratt (intervjuerna genomfördes 2008 så det är inte omöjligt att de gjordes på uppringd lina – idag är det väl mest trådlösa routrar och 3G-uppkopplingar som spökar på detta sätt). Intervjupersonerna informerades om att konversationen potentiellt skulle kunna fångas upp av andra (polis osv) om inte kryptering används, men endast en person ville installera ett gratis krypteringsprogram (och detta användes inte till slut på grund av installationsproblem).
Så långt om de mer tekniska detaljerna vid intervjuerna, hur skapar man då en väl fungerande kontakt (det som kallas rapport på engelska) när man är begränsad till att kommunicera med hjälp av text? Barratt använde sig av fyra olika sätt för att skapa förtroende.
Det första sättet kallar hon legitimitet (legitimacy) och innebar att hon använde projektets webbsida för att legitimera sig som forskare och använde samma foto som fanns på denna sida som avatar/profilbild i IM-klienten. Detta fungerade bra och endast en person litade inte på att hon var den hon uppgav sig vara, något som visade sig bero på en vän som ville skoja med personen genom att säga ”that this isnt what it seems” (s. 4). Det andra sättet innebar att berätta om egna erfarenheter som hade relevans för konversationen (disclosure), till exempel att nämna att hon träffade sin man på ett internetforum vilket fick intervjupersonen att öppna upp sig. Tredje tekniken var att använda sig av humor som ett sätt att visa att hon hade kunskap om drogerna som diskuterades med mera.
Dessa tre första sätt eller tekniker är dock inte något unikt för online-intervjuer, de är snarare högst naturliga aspekter av att utföra ett traditionellt fältarbete eller för att etablera kontakt med informanter på fältet. Den fjärde tekniken skiljer sig dock lite från vanligt etnografiskt intervjuande eftersom den handlar om att göra sig förstådd genom textbaserad kommunikation (linguistic style). För att etablera kontakt använde hon de språkliga konventioner som används på fora och i chattrum, som tidigare nämnda smileys samt att inte använda sig av versaler och punkter. På så sätt försökte hon att anpassa sig till intervjupersonens sätt att skriva in text, till exempel i vilken takt, hur stora textstycken som skrevs in och skickades åt gången och mängden ”chatt-jargong” (net-speak) som användes.
Barratt menar att kvaliteten på datan (data quality – jag hade kanske använt ett annat begrepp än det kvantförknippade data) som intervjuerna gav var god men att det under två intervjuer var svårt att etablera god rapport vilket resulterade i korthuggna svar och lång tid mellan svaren. Detta är något som lätt kan uppstå när man genomför vanliga intervjuer, med den skillnaden att det online är lättare för intervjupersonen att avsluta intervjun, antingen genom att snabbt säga att man måste springa iväg eller genom att fejka en nedkoppling eller programkrasch. Barratt kommer fram till att ett problem med att intervjua personer online är man tenderar att mestadels få tag på personer som är vana internetanvändare och som känner sig bekväma med att interagera med andra via tangentbordet så att säga. Detta innebär att andra mer traditionella metoder bör användas för att få ett mer representativt urval (om man nu är ute efter representativitet á la kvantitativa studier).
Hon betonar även att ”successful online interviewing also depended largely upon the textual performance of the technical and cultural competence by the researcher” (s. 5). Detta kräver att man inte distanserar sig från den miljö man studerar och att man aktivt försöker att tillämpa de fyra metoder för rapport-skapande som nämndes tidigare. Dessutom är det viktigt att man som forskare etablerar sig på de internetfora som är relevanta för forskningen och där försöker skapa förtroende inom den sociala sammanslutning som uppehåller sig där: ”ethnographic work as a prelude to conducting online interviewing is essential to determine which approach would work best for the specific contexts within which researchers who wish to interview through online chat are currently operating” (s. 6).
Så vad ska man då säga om framtidsutsikterna för denna enligt Barratt sällan använda metod? När det gäller just forskningsämnen som handlar om olagliga eller stigmatiserande aktiviteter så tror jag att det är en effektiv metod för att intervjua personer som inte vill träffa en forskare IRL. Dock ska man kanske vara lite försiktig med online-intervjuer så att det inte blir en ursäkt att stanna hemma och inte ge sig ut på fältet om det är ett mer traditionellt fältarbete man gör, men å andra sidan borde metoden vara utmärkt för att bredda sitt potentiella omfång gällande intervjupersonernas geografiska utspridning. En annan fördel är att texten redan är inmatad i datorn, vilket gör att man kan undvika det tidskrävande arbetet med att transkribera inspelade intervjuer.
En tanke är också att personer som förblir anonyma för forskaren åtminstone i teorin skulle kunna vara någon annan än de utger sig för att vara. Nu tror jag inte det är så stor risk att det är en medelålders man som sitter bakom tangentbordet när man tror sig intervjua en 16-årig kille, men det är en aspekt av den anonyma kommunikationen som i alla fall bör ägnas en tanke.
- Barratt, Monica J. (2011) ’The efficacy of interviewing young drug users through online chat’, Drug and Alcohol Review, [Accepted for publication Oct 2011].