The Poppy Is Also a Flower
Propagandafilmen The Poppy Is Also a Flower är en märklig skapelse från 1966 som regisserades av Terence Young samt producerades av FN. Den svenska titeln är enligt IMDB Djävulens blomma (andra titlar förekommer, som Operation Opium och The Opium Connection) och manuset skrevs av självaste Ian Fleming, ett manus som skulle bli hans sista. Projektet startades 1964 av FN:s utvecklingsfond, finansierades av Xerox och det såg väl så pass lovande ut att Young, som har regisserat ett antal Bond-filmer, faktiskt lämnade inspelningen av Åskbollen för att spela in denna film.
I denna James Bond-influerade film åker två FN-utredare (i princip detektiver med vissa inslag av Dupont och Dupond) kors och tvärs över jorden på jakt efter opium som har markerats med hjälp av ett radioaktivt ämne. Det märks att det är Ian Fleming som har skrivit manus, inte minst med tanke på de geigermätare som introduceras på bästa Q-vis, som ett armbandsur och gömd i ett cigarrettpaket. Det hela börjar i Iran, där ”His Imperial Majesty”, det vill säga shahen, har gått med på FN:s krav att förbjuda odling av opiumvallmo. Men det odlas ändå och de iranska myndigheterna, tillsammans med våra amerikanska hjältar, lyckas plantera det radioaktiva ämnet på råopiumet. På så sätt kan de spåra det längs smugglingsrutten, men de tappar spåret eftersom smugglarna lastar om godset på en helikopter. Detta leder till en jakt för att spåra opiumet till Europa och på den vägen utspelar sig en klassisk äventyrsdeckare där en mystisk kvinna spelar en undanskymd men viktig roll, dessutom dyker Harold Sakata, (mest känd för rollen som Oddjob i Bond-filmerna) upp som klassisk livvakt åt filmens skurk.
Som i de flesta tidiga Bondfilmer förekommer en ganska unken kvinnosyn och talet om missbrukare är inte mycket bättre. I en scen har våra två detektiver tagit sig till en skum nattklubb där vi får se två bikiniklädda damer brottas i en ring, varpå den ene berättar att han har en bror, (”an olympic class athlete”) men som nu är ”just a stinking, shambling mess. His arms are black and blue, has sores all over them from infec… dirty needles” – ”In fact, he’s like every other pathetic bastard who is on the junk and hooked for life”. Sedan kan man ju även fundera på hur Flemming tänkte angående det radioaktiva materialet som planteras på opiumet, var det faktum att missbrukarna skulle utsättas för radioaktiv strålning något som togs med i beräkningen?
Faktakollen var verkligen inte på topp, genomgående i filmen (till och med i den inledande antidrog-presentationen av Grace Kelly) talas det om att råopium omvandlas till kokain ”drugs like heroin, cocaine, morphine that are the refined products of the opium, which the seeds of this poppy can produce”. Men trots detta kan man lugnt säga att budskapet går hem.
Djävulsblomman är inte direkt någon höjdarfilm och den största behållningen idag verkar ligga i att en hel drös av den tidens stora filmstjärnor deltog (de arbetade dessutom i princip gratis). Men det är intressant att se en propagandafilm som ändå lyckas hålla något slags balans mellan typisk spelfilm och propaganda. Men trots allt lyser propagandan igenom, vi får till exempel se en skräckscen som visar missbrukare med svår abstinens, en scen som skulle kunna varit tagen från valfri zombie-film. Lite ovanligt för genren är dock att Fleming inte hade några betänkligheter gällande att låta vissa huvudpersoner dö i filmen (jag ska inte avslöja vem), men detta tolkar jag som en tydlig markering för att visa hur kallblodiga knarksmugglarna är och vilka hjältar det är som viger sina liv åt att bekämpa narkotikan.
Helt klart en film värd att spana in på grund av dess kultvärde och för en inblick i en tid då övertydliga propagandafilmer som denna kunde visas på bio. Finns att ladda ner här.
