Drogsociologi.se

Begreppet moralpanik är användbart om man närmare vill analysera medias relation till droger. Howard S. Becker introducerade begreppet ”moral entrepreneur” i sin bok om marijunarökning, men den viktigaste klassikern inom området är Stanley Cohens bok Folk Devils and Moral Panics.

Den amerikanska historikern Philip Jenkins bygger mycket av sin bok Synthetic Panics – The Symbolic Politics of Designer Drugs på detta teoretiska arv. Den presenterar en exposé över hur droger som amfetamin, metamfetamin, PCP, Ecstasy och CAT har representerats i amerikanska medier sedan 1960-talet. Jenkins noterar att droger historiskt sett har varit ”the major demon figures threatening the nation”. Jenkins tanke är att nya moralpaniker bryter ut med jämna mellanrum (3-4 år – cykeln av allmänna val verkar vara inblandad här) och att var och en av dessa skapar och bygger på ett medialt manus som dikterar hur man förhåller sig till nya droger.

Här fungerar den så kallade crack-epidemin i USA som en bra mall. Rapporter om en ny drog börjar sprida sig i media, vilket automatiskt genererar mediala utsagor om att användandet av substansen snart kommer att nå en epidemisk status. Drogens faror beskrivs ingående, men även dess potential för att skapa kraftfulla och njutbara effekter, vilket kommer göra att vi får förutsägbara konsekvenser som illegala marknader, en nerbrytning av samhället, missbruk, våld och underliga beteenden. Till slut ges drogen en hotande slogan, som att drog x är ”the crack of the nineties” och moralpaniken rullar på efter detta schema. Jenkins fous på ett manus (eller script) i dess generella form kan ses som problematiskt eftersom denna teori ämnar att förklara även framtida moralpaniker. Dock ska man se hypotesen i ljuset av att Jenkins är historiker och arbetar med ett historiskt källmaterial som han applicerar sin hypotes på.

Hur stor eller kraftfull den moraliska paniken kring ett socialt problem blir beror på den politiska och kulturella kontexten snarare än på fenomenet eller problemet i sig självt. Syntetiska droger skapar enligt Jenkins en speciellt utbredd rädsla som andra droger som kokain eller heroin inte producerar på samma sätt. Mycket har att göra med relationen mellan en del av de syntetiska drogerna och etnicitet och klass.

Begreppet syntetiska droger eller designerdroger är inte oproblematiskt eftersom en tydlig definition är omöjlig att vaska fram. I grunden handlar det om kemiska substanser som tillverkas i laboratorier, vanligtvis för att imitera en annan kemikalie, till exempel för att göra den billigare eller för att få större spridning. Heroin är till exempel ett syntetiskt derivat först framtaget för att erbjuda morfinets smärtstillande effekt utan påföljande risk för beroende. Begreppet designer drugs är relativt nytt, det dök upp i USA runt 1980 och verkar ha en koppling till koncept som ”designer jeans” (s. 7) och grupperade in droger som MDMA, fentanyl, metkatinon, GHB och ketamin. Även droger som funnits tillgängliga väldigt länge (som MDMA, syntetiserat 1912) blev klumpade ihop med dessa ”nya” designerdroger.

Jenkins undersöker noggrant hur ett populärkulturellt språkbruk ofta användes i media för att beskriva dessa nya droger. Det talades om drogtillverkare som Dr. Frankensteins och droganvändare beskrevs som zombies eller monster. Bilden av de människor som tillverkade dessa droger var ofta den av fantomvetenskapsmannen som på innovativa sätt kunde uppfinna nya droger som ständigt hotade att dyka upp bland allmänheten, en slags ”outlaw science” som opererade i hemliga laboratorier långt ute i ödemarken. En intressant nutida parallell till denna mytologi är för övrigt TV-serien Breaking Bad, i vilken en kemilärare börjar tillverka metamfetamin i öknen i New Mexico tillsammans med en före detta elev och blir känd som en närmast mytisk ljusskygg gestalt, allt för att skrapa ihop pengar till sin lungcancerbehandling.

För Jenkins är diskurserna kring dessa droger djupt förknippade med klass och ras. Han skriver:

”By bringing supposedly urban and minority habits into the white community, synthetics allow claims-makers to warn of racial contamination, a dangerous erosion of cultural and social boundaries” (s. 11).

Rädslan för att skadliga subkulturella aktiviteter och praktiker ska bryta igenom till mainstreamsamhället löper som en röd linje genom drogernas historia. Ett nutida exempel är de rädslor för att drogen kat ska sprida sig från till exempel somaliska användare i Sverige till svenska ungdomar, som har förekommit i debatten sedan drogen fick medial uppmärksamhet under 1990-talet. Vissa typer av droger blir mer utsatta för hetsjakt och kriminalisering eftersom de är symboliskt associerade med en viss etnisk grupp, ett exempel bland många är de olika straffrättsliga påföljderna för innehav av kokain i pulverform respektive crack i USA.

I detta tänkande bygger Jenkins mycket på Joseph Gusfields bok Symbolic Crusade: Status Politics and the American Temperance Movement, som förklarar nykterhetsrörelsen i USA utifrån en underliggande konflikt mellan den etablerade gruppen av anglosaxiska protestanter och nyanlända grupper av främst tyska och irländska katoliker (kanske ett eko av Max Webers klassiska verk om den protestantiska etiken eller Émile Durkheims undersökning av självmord utifrån protestantiska och katolska länder?). Ett välkänt citat från den amerikanska kontexten är det från en tidningsartikel från 1914:

”most of the attacks upon white women of the South are a direct result of a cocaine-crazed Negro brain”.

Rädslan för att djuriska, primitiva och sexuella krafter ska bryta igenom den mänskliga fasaden verkar ständigt vara närvarande, enligt Jenkins gäller detta än idag.

Jenkins påpekar även att medias fokus och hypeskapande kring en drog kan få konsekvensen att den efter hand når en allt bredare publik och användning eftersom människor blir nyfikna och vill prova den: ”news articles describing [ice] like ’ten orgasms pronto’ are working like paid ads” (citat, s. 19). Ett exempel skulle kunna vara kokain, som efter att ha beskrivits som de rika och kändas drog (”the champagne of drugs”) fick en ökad användning, men framförallt status. Dock ska man nog inte dra någon exakt korrelation mellan ökningen av kokainanvändning och mediala representationer av drogen, ökningen kan mycket väl ha varit mer påverkad av ökad smuggling och tillgång.

Man ska dock notera att Jenkins inte vill skylla allt detta endast på media. Det moraliska entreprenörskapet är också viktigt och kan bestå av enskilda aktivister eller byråkratiska institutioner som USA:s Drug Enforcement Administration och så vidare. Dock har media en roll även här eftersom det är inom den mediala sfären som ”claims-making” ofta äger rum och amerikanska nyhetsmedia har en urbredd vana att använda sig av pressmeddelanden från DEA som okritiskt reproduceras i artiklar.

Första drogen som behandlas i boken är amfetamin (speed) som i olika former har förekommit i en rad moralpaniker i USA. Nästa drog som kom upp på den nationella mediala agendan var PCP, vars användning ökade som mest vid slutet av 1970-talet. Detta var också en tid som Jenkins beskriver som ”the height of the criminalization movement” i fråga om droger. I mångt och mycket sammanföll denna rörelse med en konservativ attack mot de element i samhället som kunde kopplas till det radikala 1960-talets friare sexualitet och droganvändning.

Phencyclidine (PCP, även känt som angel dust) har sina rötter i läkemedelsföretagens experimenterande för att få fram ett kraftfullt narkosmedel, men experimenten lades ner när man upptäckte drogens ganska otäcka biverkningar med psykoser som främsta exempel. Vid mitten av 1970-talet fick drogen en bredare illegal användning och det sägs att smeknamnet angel dust dök upp i Kalifornien eftersom Hells Angels skulle ha tillverkat och sålt PCP.

Användarna var ofta fattiga och kom från arbetarklassen, dessutom var de ofta unga män. Det förkom även rapporter om att män gav PCP till kvinnor för att lättare kunna ha sexuella relationer med dem, det är svårt att säga om sådana anklagelser var baserade på faktiska händelser, men det är en intressant föregångare till debatten kring GHB och Rohypnol som ”date-rape drugs”.

Vid slutet av 70-talet hade PCP fått rollen som ”the King Cobra of all hallucinogens” och kallades ”one of the most dangerous and insidious drugs known to mankind” och ett hot mot den nationella säkerheten. Som en intressant parallell kan man titta på ett inslag från SVT:s Rapport om drogen kallad Ivory Wave (troligtvis innehållande MDPV), där en åklagare säger ”under mina 41 år som polis är det den farligaste drogen jag stött på”. Den här jämförelsen pekar ganska tydligt på Jenkins tes att den senaste drogen som dyker upp på DEA:s och medias radar ofta är den farligaste hittills.

PCP förknippades snabbt med extremt aggressiva beteenden mot allt och alla, en rad uppmärksammade mord kopplades till PCP och berättelser om människor som ryckt ut sina egna ögon florerade i media. Men framförallt sades användarna få övermänskliga krafter av drogen vilket gjorde att polisen på vissa ställen började kalla PCP-påverkade kriminella för ”Hulks”, en influens från TV-serien The Incredible Hulk som då var populär. Rodney King, som brutalt misshandlades av poliser i Los Angeles, misstänktes av poliserna vara påverkad av drogen och de beskrev honom som en ”PCP-crazed giant”. Kopplingen mellan PCP och våld har dock undersökts och lämnar mycket att önska i form av direkta korrelationer.

På 1980-talet fick anti-drogrörelser vind i seglen i och med att Reaganadministrationen marknadsförde sig som extremt aktiva för att motverka droger, med allt från Nancy Reagans ”Just say no”-kampanj till nolltoleranspolitik. Detta fokus på droger var intimt förknippat med den så kallade crack-epidemin som svepte över stora delar av landet. Synen på 80-talet som den värsta perioden i USA:s droghistoria är dock till viss del överdriven eftersom droganvändningen sjönk från 1982 fram till ungefär 1992.

De grupper som minskade sitt användande var dock främst vita och medelklass vilket ”permitted the drug problem to be framed as a distinctively urban and minority phenomenon, especially as a black issue” (s. 97). På grund av detta kunde problem i storstäderna tillskrivas crack-användningen som sades förslava tre tusen nya användare varje dag. Detta var också startskottet för en markant ökning av repressiva insatser mot droganvändning och drogförsäljning, insatser som skulle komma att fortsätta i och med George Bush den äldres presidentskap.

Under den här tiden ökades antalet anställda specialagenter vid DEA markant, liksom enhetens budget och mellan 1985 och 1997 dubblerades antalet intagna vid amerikanska fängelser. Resultatet av crack-paniken är enligt Jenkins att ett väl komponerat manus skapades för senare panikkänslor när ”nya” droger indentifierades som ett annalkande hot, troligtvis hade efterföljande moralpanik angående ice och CAT inte kunnat uppstå utan crack-epidemin som föregångare. I kapitlet om CAT, eller metkatinon, för han ett övertygande resonemang om att farhågorna inför denna drog överdrevs enormt av media och politiker, vilket sedan visade sig vara sant eftersom drogen aldrig fick något större fäste nationellt utan var begränsad till tre delstater.

Jenkins är extremt kritisk till hur media hanterar frågor som rör droger, men även till hur den amerikanska Drug Enforcement Administration har arbetat för att föra upp en viss drog på agendan för att kunna öka sin budget. DEA arbetade mycket aktivt med att beslagta tillgångar från den organiserade brottsligheten som blivit mycket förmögen på grund av smuggling och försäljning efter att en lagändring gjort det ännu lättare att beslagta tillgångar, som sedan kunde säljas och generera mer pengar till fler operationer. Dessutom hävdar han på ett ganska övertygande sätt (här i relation till lokalpolitiken på Hawaii) att politiker och andra moralentreprenörer effektivt använder panik runt droger för att visa att de är tuffa mot brott och på så sätt fiska röster.

Han identifierar en slags feedback-loop som innebär att media uppmärksammar en ny drog som sägs spridas epidemiskt och orsakar enorma sociala problem. Detta genererar i sin tur debatter, hearings och rapporter inom den politiska sfären (många så kallade congressional hearings har hållits om olika droger) som sedan skapar fler tillfällen för media att skriva artiklar och reportage i anknytning till dessa. Detta medieuppbåd stimulerar sedan ett ökat medvetande om det upplevda drogproblemet och det kan definieras som så pass fruktat och viktigt att det kräver lagändringar eller höjda straffsatser. Något som ofta lokalpolitiker använder för att föra upp problemet på den nationella agendan och på så sätt främja sina egna karriärer. Den här analysen visar att Jenkins inte har mycket till övers för media och politiker och mycket fokus hamnar på hur dessa aktörer använder moralpanik om droger för att främja ekonomiska eller karriärsmässiga intressen.

Kapitlet som handlar om rave-scenen och de droger som benämnts ”date-rape drugs”, främst Rohypnol, är läsvärt eftersom det ett konkret exempel på hur moralpanik skapas och hålls vid liv genom att relatera en drog till vissa underliggande samhälleliga rädslor knutna till sexuellt utnyttjande och den hotande manliga sexualiteten. Just dessa så kallade date-rape drugs är givande att analysera eftersom i motsats från vad media rapporterar så har det visat sig vara mycket ovanligt att kvinnors drinkar blir spetsade med annat än alkohol, bland annat genom att analysera urin- och blodprov från kvinnor som man misstänker har blivit utsatta för denna typ av övergrepp. Denna diskurs är dock politiskt sprängstoff eftersom en kritisk hållning till kvinnors upplevda erfarenheter så lätt kan gå över från att visa på medias överdrivna hållning till att misskreditera de rädslor som kvinnor kan känna när det gäller så kallad ”drink spiking”.

Det är intressant att denna typ av brott igen har uppmärksammats i media, framförallt med det omskrivna fallet i Malmö då en ung man säger sig ha blivit drogad av en kvinna som följt med honom hem, varpå han vaknar upp dagen efter i en länsad lägenhet. Att lägga droger eller oftare alkohol i en individs dryck har en relativt lång historia i och med så kallade ”mickey finns” eller ”knockout drops”, då var det främst män som blev utsatta för detta eftersom det var de som kunde tänkas ha pengar att komma över. När drink spiking igen blev uppmärksammat var det alltså nästan enbart fokus på kvinnor och sexualitet, medan vi idag kan se att metoden sägs ha använts mot män, den här gången av kvinnor som använder sin ”förföriska förmåga” för att kunna ta sig ända in i mannens lägenhet.

Överlag är Synthetic Panics en oerhört intressant och välskriven bok som dessutom är extremt kritisk till medierapporteringen om droger. Jenkins kritiska hållning blir på sina ställen lite väl rabiat och den bild som han målar upp är att moralpaniken skapas av två huvudsakliga aktörer, traditionella media och DEA, något som innebär att andra institutioner eller aspekter som influerar debatten kommer i skymundan. I kapitlet om metamfetaminpaniken under 1990-talet finns en otroligt läsvärd genomgång av hur statistik manipulerats och tolkats för att främja vissa positioner och mål som borde vara obligatorisk läsning för de som finns på den mer statistiska och kvantitativa sidan av samhällsvetenskaperna.

Det allra sista kapitlet där Jenkins hypotetiskt frågar sig hur en person inom den politiska administrationen kan tänkas göra för att föra upp en viss drog på agendan och därigenom skapa en ökad debatt är även det läsvärt och visar tydligt utifrån hans insamlade material på hur moralpaniken byggs upp och aktivt skapas. I slutet av boken propagerar Jenkins för ett skifte från att se droganvändning som staffrättsliga problem till att ses som medicinska och ställer sig även positiv till skademinskningsåtgärder.

Hans personliga engagemang är välkommet, men detta innebär att jag har svårt att säga om man ska se boken som en vetenskaplig sådan eller som en slags debattskrift. Det som stöder den vetenskapliga synen är hans digra empiriska material och hans teoretiskt underbyggda argument, det som talar emot är hans ganska extremt kritiska hållning mot media och de statliga anti-droginstitutionerna. Dock vill jag påstå att han lyckas väl med att kombinera dessa två positioner, det är ytterst välkommet med forskning på drogfältet som tydligt tar ställning och inte viker av från de svåra frågorna, de kritiska frågestäställningar som inte kommer att ses med blida ögon av de statliga myndigheter som arbetar emot drogerna.

Jenkins, Philip (1999) Synthetic Panics – The Symbolic Politics of Designer Drugs, New York/London: New York University Press.

This entry was posted on måndag, mars 7th, 2011 at 18:37 and is filed under bok, historia. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.