Boken om Knark och sånt
Boken om Knark och sånt är ett intressant informationsmaterial (läs antidrogpropaganda) som gavs ut 2001 av Riksorganisationen för ett Drogfritt Sverige. Jag snubblade över den här boken på Myrornas boksektion och blev fullkomligt fascinerad över att den här typen av skrämselpropaganda om droger lever kvar in på 2000-talet. Tydligen går boken att beställa för 190 pix på föreningens webbplats ”132 sidor faktaspäckad information om ett högaktuellt ämne” som de skriver. Boken är skriven av Åsa Graaf och Mia Persson, varav den förstnämnda 1992 startade organisationen RDS, som även driver en antidrogkampanj i paret Reagans anda, kallad I Say No Drugs (har de inte glömt ett ”to” här?).
Boken är en fascinerande resa genom ett droglandskap som är fyllt av psykoser, aggressivitet och hallucinationer. Det handlar framförallt om klassiska skräckhistorier om droger som tar upp allt från invasioner av gröna spindlar i lägenheten till en crackberoende kvinna som föder ett barn mitt under sitt rus för att sedan röka mer istället för att ta hand om barnet. Jag får en stark känsla av att mycket av materialet är hämtat från amerikanska antidrogskrifter, till exempel med tanke på att några sidor berör just crack, en form av kokain som inte har fått någon större spridning i Sverige och Norden. Ett roligt exempel är följande anekdot:
Lena stod i kön till en korvkiosk, hon beställde korv med bröd. När killen sträckte ut korven genom luckan, fick korven en jättemun och den försökte bita henne. Hon stack därifrån.
Just denna anekdot har allt för många likheter med en amerikansk anti-LSD-film från 1969, kallad Case Study: LSD, för att vara baserad på något slags ”sann” händelse.
Något som slår mig när jag bläddrar igenom boken är de citat som slängts in i texten. Vissa av dessa ”historier och anekdoter är berättade av före detta missbrukare” och beskriver vad jag tror är de allra värsta situationer och händelser som författarna kunnat hitta om respektive drog. Det finns inte heller några referenser till var de är hämtade ifrån, dock ger den korta referenslistan i slutet av boken en fingervisning om källorna eftersom man där hittar föreningens egen tidning Drogfritt Sverige, scientologernas Narconon Nytt, Aftonbladet (som nyligen publicerade en artikel i samma anda som denna bok, läs mer på Stardusts blogg) och Metro.
Jag får erkänna att jag inte har superbra koll på Riksorganisationen för ett Drogfritt Sverige, på hemsidan säger de sig vara religiöst obundna (”Drogfritt.nu är en fristående icke-religiös och opolitisk ideell förening”), men föreläsningarna de organiserar använder sig av ”Narconons evidencebaserade[sic] föreläsningsprogram”. Det verkar inte helt klarlagt hur nära organisationen står Scientologikyrkan, men kopplingarna verkar vara allt för uppenbara för att kunna läggas åt sidan. Man kan läsa mer på Flashback och i en artikel i GT där Åsa Graaf uttalar sig så här:
Vi är en fristående ideell förening som är oreligiös och opolitisk, och vi kontrolleras av stiftelsen för insamlingskontroll. Scientologin är min religion privat.
I boken förekommer även en liten faktaruta om metadon med följande historiska ”fakta”: ”Metadon kallades från början Dolophin för att hedra Adolf Hitler”. Detta är en vandringssägen som ofta återberättas av scientologer för att misskreditera metadon och underhållsbehandling i allmänhet. Scientologikyrkan tar som bekant även ett extremt starkt avstånd från medicinering med Ritalina med flera läkemedel vid behandling av ADHD. Det är sant att metadon forskades fram för att lösa bristen på naturliga opiater i Tyskland under andra världskriget, men det var först när metadon introducerades i USA 1947 som det fick namnet Dolophine och namnet har alltså inget med Hitler att göra (Wikipedia). Ett annat missvisande påstående som passar väl in i scientologins världsbild kan man hitta i kapitlet om kokain där det sägs följande om Sigmund Freud:
Han var direkt ansvarig för det kokainmissbruk som följde i Europa vid sekelskiftet, och missbrukade själv kokain under en tioårsperiod.
Visst var Freud extremt lyrisk över kokainets positiva effekter och använde mycket riktigt själv, men att han skulle vara direkt ansvarig för kokainmissbrukets spridning är ett lite för magstarkt påstående.
Annars är det de extrema tecknade bilderna föreställande droganvändning som slår en mest när man läser boken. De människor som avbildats har fått blå eller grön hud och framställs mestadels som avmagrade zombies. Detta kan ses som en influens från den amerikanska antidrogdiskursen, som historikern Philip Jenkins har analyserat i sin bok Synthetic Panics – The Symbolic Politics of Designer Drugs. Han hävdar att bilden av missbrukaren i denna kontext gång på gång använder värdeladdade ord och symboler som zombies och monster för att avskräcka människor från att använda droger.
För mig som skrivit en hel del om kat är det intressant att ett kapitel tillägnas denna drog. Det intressanta är att kapitlet i jämförelse med de andra är relativt nyanserat. En anledning till detta skulle kunna vara att kat vid denna tid (2001) inte ännu lika väl inarbetats i antidrogdiskursen, vilket inneburit att källorna som använts har kommit från andra håll än de vanliga. Dock skriver författarna att katberoende individer kan ”till exempel höra rop från anhöriga som är döda och i samband med detta se människoliknande varelser”, en överdriven effekt av drogen som jag inte stött på tidigare.
Överlag bygger boken dessutom mycket på denna typ av beskrivningar av psykosliknande symptom som kopplas direkt till en viss typ av drog. Man ska dock komma ihåg att det är ytterst problematiskt att bena ut vad som är en effekt av drogen i sig och av som kan vara en effekt av underliggande psykisk problematik. En problematisering som så klart helt saknas i boken.
Boken om Knark och sånt är en sådan bok som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Å ena sidan är den ganska humoristisk i sina skildringar av droganvändning, men det roliga ligger mest i de extremt överdrivna formuleringarna som får tankarna att gå till arkitekten Allan Rubins böcker om drogmissbruk. Jag har svårt att tro att den målgrupp av högstadieungdomar som den riktar sig till skulle kunna ta bokens budskap på allvar. Kanske är denna typ av antidrogpropaganda en av anledningarna till den ökande misstron mot lärares och politikers officiella ”sanningar” om droger som man kan känna av bland ungdomar idag.
Å andra sidan kan jag inte undgå att förfasas över att en organisation som står bakom denna bok verkar bedriva ett väldigt aktivt föreläsningsarbete i skolor och kan bedriva kampanjer som I Say No Drugs. Utbildning om droger är av stor vikt inom dagens skola, men den information som ges bör vara baserad på vetenskapliga fakta som inte överdriver de negativa effekterna av droganvändning och inte baseras på ”historier och anekdoter”, speciellt utvalda från tabloidpressen.
Finns det kanske någon läsare som har stött på den här boken i skolmiljön eller på andra håll? Används den i dagens skola och hur stor närvaro har RDS på skolor runt om i Sverige?
mars 1st, 2011 at 20:55
Tycker retoriken från drogfritt.nu påminner om kommittén för mänskliga rättigheter ( http://www.kmr.nu/ ) som drivs av scientologerna. Där man även också bedriver ”upplysning” och lämnar ut ”fakta” om mediciner osv
mars 5th, 2011 at 21:05
Det intressanta med dylika sidor som är ”anti” är den frånvaro att kunna kommentera deras sidor eller ideér.
Är dom själva medvetna om att dom befinner sig i ett luftslott och har extremistiska synsätt och metoder som få andra kan hålla med om?
september 6th, 2011 at 12:29
Har läst bitar av boken och även varit med på en föreläsning. Tyckte det var riktigt bra och faktiskt tog fram hela sanningen om droger, inte bara dom negativa, men också dom positiva effekterna. Men man ser klart i längden att droger inte leder till något bra.
februari 19th, 2012 at 18:20
Ja, de bra sakerna som att ”man blir lite glad, och ser vackra färger”. De berättar inte att när man kanske tar svamp eller LSD får man såna insikter att man börjar gråta av lycka, man undrar vad man har gjort för att förtjäna att vara med om något så underbart och önskar fred till allt och alla. Man känner samhörigheter med varje människa i världen, och älskar precis allt. Att en majoritet av försökspersonerhar kommit ur svampsessioner med väldigt andliga upplevelser och efter att ha blivit tillfrågade ett år senare fortfarande kände av lyckan från ruset är inte heller något de väljer att skriva med. Istället målar de upp heroinister som zombies, haschrökare som arbetslösa erimiter som parasiterar på samhället, kokainmissbrukare som monster som skär upp sin egen hud, etc.
Det är inget annat än ren och skär propaganda, och man förstår att drogbruket ökar i de yngre åldrarna när de inser hur jävla korkad sån här undervisning är.