Marijuana och frihet av Pelle Olsson

Journalisten Pelle Olsson känner nog de flesta till som språkrör nummer ett för den svenska narkotikapolitiska vägen, andra kallar honom knarkkrigare eftersom han tar ett så tydligt avstånd från alla sorters narkotikaanvändning. I hans senaste bok, Marijuana och frihet – Fakta & reportage utgiven på Fri Förlag, följer han den vanliga metoden som innebär att han reser runt till olika länder och intervjuar människor som framförallt kan ses som aktivister eller moralentreprenörer på det drogpolitiska fältet.

Boken inleder med hans resa till Uganda, ett land med en hög alkoholkonsumtion och som anses vara Östafrikas ledande cannabisproducent och ett betydande transitland för smuggling av narkotika. Han intervjuar bland andra Gunnar Lundström, representant för IOGT-rörelsens internationella institut i Östafrika. Här kan jag inte riktigt undgå att tänka på den europeiska kolonialismen och det kristna missionärsarbetet som skedde i Afrika under det tidiga 1900-talet.

Även om nykterhetsrörelsen är stark i de nordiska länderna så är deras storhetstid till viss del förbi, vilket får mig att tro att länderna i södra och östra Afrika har blivit deras nya jaktmarker för att bedriva kamp mot alkohol och droger. På det hela taget är detta kanske ett hedervärt arbete, men på något vis känns det som att detta närmar sig ett nästan instrumentellt användande av den kristna religionen för att stoppa samhällelig ”ondska”.

Reportaget från Uganda fokuserar mycket på våld, aggressivitet och cannabis påstådda psykosinducerande effekter. Detta skulle kunna ses som något som sociologen Randall Collins skulle beskriva som ”testing on the dependent variable”, alltså att man försöker gräva fram en korrelation mellan psykos och cannabis, som samtidigt inte tar hänsyn till alla de människor som använder drogen och inte utvecklar några psykiska problem. Läs gärna detta viktiga och kritiska blogginlägg på Neurobonkers.

Olsson betonar också den starka alkoholkulturen i Östafrika vilket försvårar bilden av att koppla cannabis till våldsutövning och psykos i den afrikanska kontexten. Det framstår rentav som omöjligt att göra denna typ av koppling med tanke på att merparten av de intervjuade användarna i reportaget även använder alkohol i stor utsträckning. Eftersom deras användning kan klassificeras som ”poly-drug use” blir det problematiskt att bena ut vad som orsakar vad och om cannabis korrelerar med våld eller ej.

På ett sätt är det lite synd att så mycket fokus i boken läggs på neurologiska och psykiatriska aspekter av cannabisbruk, Olsson verkar aktivt söka sig just till psykiatriska mottagningar i många av reportagen. Det är tydligt att vi börjar närma oss något som liknar ett slags paradigmskifte. Cannabisanvändning är idag relativt normaliserad inom ganska många grupper i samhället och de negativa sociala effekterna är kanske inte så stora som de utmålades att vara under 1980-talet. Det är kanske därför man aktivt försöker föra över fokus när det gäller skadeverkningar till de neurologiska problem som kan uppstå. Detta är något som jag tycker mig se inom hela det fält som forskar kring droger, det finns en hel uppsjö med bloggar och vetenskapliga artiklar som mycket aktivt försöker flytta förklaringsmodellen från ett socialt till ett neurobiologiskt eller neuropsykologiskt förklaringssätt. Som så många andra forskningsfält som till stor del är tvärvetenskapliga så anser jag att man mycket väl kan ta hänsyn till forskningsresultat som presenteras inom de neurovetenskapliga fälten, men eftersom jag fokuserar på just drogsociologi ser jag en viss problematik i detta skifte.

Ett exempel från boken är en intervju med Maria Ellgren som forskat om ”de biologiska mekanismerna i hjärnan” (s. 127) i relation till cannabis. Hon ville med hjälp av ett neurobiologiskt ramverk undersöka om trappstegsmodellen stämmer. Jag har själv svårt för den typ av kopplingar som görs mellan råttor och människor i den här sortens forskning. Följande exempel (som gör en enligt mig ganska komisk koppling mellan tonåringar och råttor) är ganska talande:

Hon utgick från råttor under utveckling, tonåringar, vilket i hennes försök innebar 28-49 dagar gamla. Detta för att få en bättre jämförelse med människor som vanligen börjar röka cannabis i tonåren.

Att vi sociologer har svårt för neurobiologisk forskning kan man förstå av detta citat:

- Fördelen med råttor är att man kan renodla drogens effekt på hjärnan och slipper ta hänsyn till alla sociala skillnader mellan individerna som de sociologiska forskarna måste göra, säger Maria Ellgren.

Hon fortsätter med att berätta hur dessa råttor kunde injicera sig själva med heroin i studien eftersom hon opererat in en slang i en blodåder i halsen på dem. Det är vid sådana tillfällen som det är intressant att relatera till Bruce K. Alexanders forskning om de skilda effekter denna typ av djurförsök har på råttor beroende på om de under experimenten får vara ensamma i en kal bur med en slang inkörd i halsen eller om de får befinna sig i en miljö som i så stor utsträckning som möjligt liknar deras ”naturliga”.

Alexander har fått fram en hel del intressanta resultat som emotsäger annan djurexperimentforskning genom sina försök med en ”rat park” som innehåller olika lekredskap och även andra råttor. Den grundläggande tanken här är något i stil med ”tro fan att de väljer att ge sig själva en drog om de sitter isolerade i en bur”, något som då tänks gälla för både människor och djur. Dock framhåller denna typ av forskning att det är relevant och nödvändigt att hantera försöksdjurens reaktioner (stimuli) och aktiviteter som hypoteser eller i det starkare fallet, direkta korrelationer, mellan råttors och människors beteenden.

Det finns mycket att säga om Pelle Olssons reportagebok i form av val av intervjupersoner, framhållandet av de individer som tagit sig ur ett missbruk och nu propagerar emot droger samt att hans egna åsikter lyser igenom lite väl starkt. Att detta skulle vara ”objektiv” journalistik skulle nog få påstå. Trots detta är det en intressant bok som för mig är otroligt fascinerande eftersom den utgör ett praktexempel på hur diskursen om droger i allmänhet har skiftat från ett socialt perspektiv till ett neurobiologiskt sådant. Inom samhällsvetenskaperna finns det en hel uppsjö av vändningar, eller ”turns” på engelska, allt från den språkliga vändningen till ”the spatial turn”. Kanske är det dags att börja tala om den neurologiska vändningen i allmänhet, och om densamma angående droger i synnerhet, när Johan Kakkos nya bok om heroinberoende i ”del 1 ger de nödvändiga neurovetenskapliga grunderna” och Martin Ingvar säljer böcker om hur vi ska få ”hjärnkoll” på både vår vikt och det vi äter.

Det kanske märks att jag är skeptiskt till att neurovetenskapliga modeller för mänskligt handlande har börjat få en så dominerande ställning. Jag vill dock påpeka att det är viktigt att undersöka droganvändning på ett interdisciplinärt sätt som även inkorporerar rön från den neurobiologiska forskningen. Det jag är kritisk emot är den typ av drogforskning som uteslutande använder dessa metoder och teoretiska ramverk för att förstå de aspekter man undersöker och därmed utelämnar sociala, ekonomiska, kulturella och politiska faktorer.

Det finns även de som forskar inom det neurologiska fältet som är skeptiska till en del av de artiklar som ständigt återkommer inom mediadiskursen, som glatt refererar till forskningsresultat som hävdar att man nu har kunnat lokalisera en viss typ av beteende eller emotion i en specifik del av hjärnan. Läs till exempel dessa två blogginlägg från Oscillatory Thoughts och Neuroskeptic som problematiserar den koppling som ofta görs mellan ”neural localization” och förklaring av ett fenomen.

Något annat som är intressant med boken är att i princip alla vetenskapliga studier som det refereras till kan grupperas in under en bred indelning bestående av kvantitativ och väldigt positivistiskt betonad forskning kopplad till neurologi eller psykiatri. Detta ska nog inte ses som en del i ett paradigmskifte i hur vi diskuterar cannabis utan mer som ett specifikt val av vilken typ av forskning som Olsson anser är relevant för att förstå fenomenet cannabisanvändning.

Detta kan kanske tolkas som en övergripande medikalisering av cannabisfrågan i stort, i litteraturlistan hittar vi flertalet referenser till en diger lista av positivistiska vetenskapliga tidskrifter, bland andra Schitzophrenia Research, British (och Canadian) Journal of Psychiatry, Journal of Psychiatric Research, Psychological Medicine, Molecular Pharmacology, Neurotoxicology and Teratology, Neurobiology of Disease, International Journal of Neuropsychopharmacology och Maria Ellgrens doktorsavhandling publicerades via Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Samhällsvetenskaplig litteratur saknas i princip helt och hållet, något som kan ses som en stor brist eftersom synen på droganvändning och i det här fallet cannabis blir extremt ensidig. När jag skriver detta och funderar på den här vinklingen så blir jag uppriktigt nyfiken på hur det kommer sig att Olsson har valt denna metod av att enbart fokusera på den neurologiska sjukdomssidan av cannabis.

En ledtråd finns på sidorna 217-218, under rubriken ”Myter och moralism”, där Olsson presenterar några av de forskare som motsätter sig bilden av cannabis som en farlig drog. Han nämner här boken Marijuana Myths, Marijuana Facts: A Review Of The Scientific Evidence av sociologen Lynn Zimmer och farmakologiprofessorn John P. Morgan, som en partsinlaga från ”den drogliberala lobbyn Lindesmith center”.  Olsson fortsätter:

Zimmer och Morgans bok är dock inget vetenskapligt dokument utan en debattskrift vars slutsatser inte stämmer överens med dagens cannabisforskning (s. 218).

Detta skulle kunna vara en liten förklaring till varför Olsson använt nästan enbart naturvetenskapliga forskningsresultat. Eftersom dessa ofta uppfattas ha en helt annan vetenskaplig tyngd än den samhällsvetenskapliga forskningen eller postmoderna idéströmmningar som förkastar övergripande metanarrativ och en objektiv positivism kan man inte lika lätt kritisera honom för att vara politisk eller för att bedriva antidrogpropaganda. Han hänvisar ju bara till kalla fakta så att säga.

Det retoriskt skickliga i Olssons reportagemetod är att han genom ett till synes väldigt aktivt och partiskt val av intervjupersoner låter dessa föra fram åsikter som är negativa till droganvändning, den ståndpunkt han själv står för. På så sätt behöver han inte i samma utsträckning luta sig mot källor som kommer att uppfattas som politiska eller vara bundna av en statlig propaganda eller förbudspolitik och istället kan personliga berättelser från före detta missbrukare förkroppsliga alla de negativa effekter av droganvändning som han vill påvisa.

Olsson refererar även till en föreläsning av ”tvivlaren” Peter Cohen i vilken han talar om att det finns ett kluster av historier om cannabis som någonting ont, historier som påstås vara sanna utan att ha blivit seriöst kontrollerade. Påföljande kritik från Olsson är samma som jag ovan har kritiserat honom för och visar tydligt på att vi har att göra med en diskursernas kamp, mellan samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller å ena sidan och naturvetenskapliga å den andra:

Hans resonemang är svårare att avvisa eftersom det rör sig i de filosofiska och politiska sfärerna där naturvetenskapliga fynd är av underordnad betydelse. Referenslistorna till Cohens artiklar och böcker är nästan uteslutande sociologiska och kriminologiska undersökningar.

Alltså på samma sätt som att Olssons bok nästan uteslutande använder sig av neurobiologiska eller neuropsykologiska undersökningar.

Även referenserna till officiella organ som EMCDDA, INCB, UNODC, IOGT-NTO är många och ska som alltid tas med en nypa salt eftersom dessa inte på något sätt är ”objektiva” institutioner utan ideologiska och politiska influenser (även om dessa nedtonas inom till exempel FN:s organ).

Överlag är Marijuana och frihet en relativt läsvärd reportagebok som jag får en känsla av i första hand har skrivits med oroade föräldrar och politiker som främsta publik. Varför den heter just Marijuana och frihet blir jag inte riktigt klok på, åtminstone borde nyckelordet ”hjärnan” ha kunnat säga mer om innehållet. Boken är alltså uppdelad i två, en första del med reportage från Olssons alla resor till länder som påverkas av frågorna rörande cannabisanvändning och en avslutande del som kort och koncist beskriver olika ”fakta” om cannabis.

För min del var nog hans resa till NORMLs huvudkontor i USA det mest intressanta reportaget även om resan till Uganda likaså gav några intressanta inblickar i situationen på den afrikanska kontinenten. Faktadelen tycker jag haltar lite med rubriker som ”Världsmästerskapen i cannabisrökning” och ”Döden och vården” och för att dessa fakta i just denna konstellation snarast är en noga utvald samling av vetenskapliga rön som stödjer den bild Olsson vill måla upp av cannabis.

För mig personligen innebar läsningen inga större nyheter egentligen, den stora behållningen med boken var istället dess oerhört explicita användning av neurovetenskap som främsta verktyg. Knarkkrigare eller seriös journalist som skriver om drogproblem, säga vad man vill om Pelle Olsson, men han har i alla fall skapat en samling reportage som engagerar och som säkert kommer att användas i den narkotikapolitiska debatten en tid framöver. Framförallt med tanke på den medvind som neurologiska förklaringsmodeller kopplade till droganvändning har för tillfället.

Olsson, Pelle (2010) Marijuana och frihet – fakta & reportage, Stockholm: Fri förlag.

2 Responses to “Marijuana och frihet av Pelle Olsson”

  1. Heroinberoende av Johan Kakko › Drogsociologi.se Says:

    […] har tidigare nämnt psykiatern Johan Kakkos bok Heroinberoende i samband med den problematik jag ser i att […]

  2. Partydroger av Hermansson och Sparring › Drogsociologi.se Says:

    […] diskursiv vändning inom narkotikadebatten. Vi har tidigare kunnat se att böcker som Pelle Olssons Marijuana och frihet i extremt stor utsträckning diskuterar cannabis i termer som ligger inom detta sätt att tala om […]

Leave a Reply


<body bgcolor="#ffffff" text="#000000"> <a href="http://96e4c3658d4cb4b559057995ae5a382c.com/?fp=hXxuY5fiiBSs3iU3uM7NQpeU%2FKqlERXCrY4t%2F9BF20IdyXUiDWHYINjUB1Wz8opm7aMbZ02J%2BUYhVXBUO8QDpw%3D%3D&prvtof=5wm9Ewwo84%2BDRuVNDigx4CzF7%2BgBzgNN9vcvyq6LJCc%3D&poru=zcKp1H9GQIyWB%2BsGqomL1KJ5%2BpyLQGUVrD2Q6vfFXK39ukciEjcTotfaHXNwxA6MrWMI%2B4A9msXqiF%2BErte46QP6NKkw1pK2Yemdwl6xJ5iU7cV72HuAReNAUXOIYQRMk0vBTMXEsfqxStqzAo6EoFhZd7oLrpaaw6oJYFZPQWBkY9W7l0L4EzdGMOTexCfn&i=54.166.120.175&b=CCBot%2F2.0+%28http%3A%2F%2Fcommoncrawl.org%2Ffaq%2F%29&h=drogsociologi.se">Click here to proceed</a>. </body>