Drogsociologi.se

En låt som Never be a crackhead kan sammanfatta en artikel skriven av Heith Copes, Andy Hochstetler och J. Patrick Williams med titeln We Weren’t like No Regular Dope Fiends”: Negotiating Hustler and Crackhead Identities (Copes et al. 2008). Anledningen till att jag nosat upp just denna artikel är att sistnämnde forskare, Patrick Williams höll ett föredrag på Sociologiska institutionen i Lund för några veckor sedan. Han arbetar på Nanyang Technological University i Singapore och är främst känd för sina etnografiska arbeten om straight edge-kulturen.

När jag pluggade sociologi i Belfast och försökte navigera mig i det nordirländska droglandskapet stötte jag på det nedlåtande tillmälet skeghead som är slang för heroinist. En mer känd parallell som beskriver en person som är så belastad av missbruk av crack att den knappt överlever, ofta i innerstadsområdena i USA:s metropoler, är förstås crackhead. Nämnda artikel tittar närmare på identiteterna crackhead och hustler utifrån denna kontext.

Crackheadidentiteten är ett arv från det kaosbetonande och utbredda användandet av crack i USA under 1980-talet, den period som beskrivits som ”the crack epidemic”. Epitetet blev fort en metafor och illustration för personligt misslyckande och icke-ansvarstagande. De negativa fysiska effekterna av ett gravt crack-missbruk är så tydliga att dessa människor tydligt kan pekas ut i det urbana landskap som är de amerikanska innerstadsområdena. På så sätt blir crackhead-identiteten något som våldsbenägna langare, kända som hustlers, kan använda för att få den egna identiteten att öka i status. Skillnaden mellan hustlers och crackheads är fylld av symbolik och artikelförfattarna påstår att ”some of the most significant symbolic values prevalent in the street life today are found in the meaningful distinction between hustlers and crackheads”. Meningar som denna gör det klart att författarna står tydligt inom den skola som kallas symbolisk interaktionism med Herbert Blumer och George Herbert Mead som husgudar.

Identiteterna är inget som är skrivet i sten utan fungerar som idealtyper för hur man bör eller inte bör bete sig inom gatukulturen. Utifrån detta synsätt är identiteter sociala konstruktioner som klassificerar personer, samtidigt som identitetsskapande är något som ”görs” (enacted) och som är meningsfullt, framförallt eftersom identitet är starkt kopplat till medlemskap i en grupp.

Det som är intressant med den amerikanska gatukulturen är att människor som kan identifieras som antingen hustlers eller crackheads agerar på samma fysiska platser, eftersom de deltar på ett fält som binds ihop av olaglig försäljning av droger. Artikelförfattarna hävdar att skillnaderna mellan crackheads och hustlers är mer relevant för deras tänkande och agerande än skillnaden mellan laglydiga medborgare och dem själva. Genom att delta i aktiviteter som skiljer dem från crackheads kan hustlers skapa en positiv självbild trots att de lever på sätt som är stigmatiserat av det omgivande samhället. Hustlers använder ofta crack själva, men det viktigaste är att ändå hålla distansen till ”de andra” som inte kan kontrollera sin användning av droger, de som kan ses som idealtypen ”den sjuka missbrukaren”. På grund av detta vill hustlers ofta ha så lite att göra med crackheads som möjligt och interaktioner med dem hålls på ett strikt affärsmässigt plan.

Copes et al. var intresserade av hur hustlers talar om crackheads och vilken mening dessa har för dem. Så de intervjuade 28 ”violent male street offenders” som avtjänade straff i två fängelser i Louisiana. Merparten hade varit involverade i langning och merparten var afro-amerikaner. Hur dessa personer relaterade till crackheads var strikt negativt och tog sig främst uttryck i situationer ansikte mot ansikte. Utifrån detta kunde artikelförfattarna konceptualisera fem semantiska gränser mot crackheads, att vara ren, att ha saker, att vara cool, att kunna utföra brott och ”having heart”, det vill säga att kunna visa mod när de blir konfronterade.

Hustlers såg sig själva som renare än crackheads, både moraliskt och hygieniskt. Crackheads sågs som människor som inte hade resurser nog att kunna hålla sig rena eller att skaffa sig moderiktiga kläder. Det är ingen överdrift att kalla dem för orörbara i likhet med det indiska kastsystemet, en hustler gav röst åt rädslan för att smittas av dem: ”you might catch a bad disease messing with them”. Att vara en crackhead sågs också som att inte kunna äga saker utan att sälja dem för att få tag på mer crack. På detta sätt skiljer sig crackheads från hustleridentiteten, som bygger på att ”flasha” dyra prylar som kläder, vapen, mobiltelefoner, smycken eller bilar.

Hustleridentiteten bygger även på att kunna hålla en avkopplad attityd till livet inom gatukulturen, att kunna hålla sig lugn när det behövs men också att kunna vara våldsam när det behövs. Det är detta som åsyftas med ”being cool”. Å andra sidan sågs crackheads som irrationella, paranoida och bara ute efter nästa kick från drogen. På grund av detta sågs de inte som kapabla att utföra den typ av sofistikerad brottslighet som hustlers utför (som att stjäla bilar eller att kunna bedriva langning vid gatuhörnen). ”The most derisive condemnations of crackheads centered on the theme that they had lost so much mental capacity and control of themselves that they could barely survive (let alone prosper) on the streets”. Crackheads är ofta tvingade till att utföra brott som ger liten ekonomisk avkastning eller till att hyra ut sina bilar (om de är lyckliga nog att äga en) mot lite crack, så kallade ”rock rentals”.

”Having heart” var den femte semantiska gränsen som artikelförfattarna kunde identifiera. ”Crackheads were thought to lack the courage, physical capacity, and social connections necessary to intimidate and protect themselves in the streets”. På så sätt är crackheads lätta att råna eller utnyttja, ett citat fick mig att tänka på scenerna i TV-serien The Wire, när karaktären Bubbles ständigt rånas av en person som nog inte ska ses som en hustler, men som likväl utnyttjar crackheads för sin egen vinning:

See the ones that was on drugs you basically can do anything to them. They ain’t about no trouble. The drugs done took their heart and courage and just make them feel like they ain’t even nothin, so they don’t even try to fight or nothin.

Crackheads utnyttjas ofta för att göra rutinsysslor som även kan vara nedvärderande för dem, som att tvätta hustlers bilar eller utföra olika lätta ärenden. Men framförallt kan hustlers betala crackheads för att utföra clownaktiga saker, som att stoppa händerna i en myrstack eller hoppa ner från en hög byggnad för att skada sig rejält (något som påminner om raden filmer i serien Bumfights, med efterföljare i genren som Crackheads Gone Wild). Genom att ha roligt åt crackheads och visa att man kan slänga bort crack för 20 dollar kan hustlers delta i ett görande av sin identitet samtidigt som de förstärker gränsen mellan de två identiteterna.

Den här artikeln belyser verkligen hur två binära identiteter skapas genom konkreta handlingar mot medlemmar av den underordnade gruppen, men även genom hur man talar om ”de andra”. På så sätt visar den på hur ojämlikhet kan reproduceras genom explicita och implicita processer av gränsskapande.

Copes, Heith, Hochstetler, Andy & Williams, Patrick J. ‘We Weren’t like No Regular Dope Fiends”: Negotiating Hustler and Crackhead Identities’, Social Problems, vol. 55, pp. 254-270.

Det är med nöje jag läser senaste numret av A&N eftersom temat är khat, eller kat som verkar ha blivit den gängse stavningen i media. Staffan Hasselgren som är redaktör för tidskriften ska ha en eloge för att han presenterar problematiken med khat på ett sätt som inte är vanligt i tidigare artiklar och reportage i A&N. Han gör en intressant koppling mellan påståendet att khat bär skulden för somaliers svårigheter att integreras i det svenska samhället och 1800-talets nykterhetsrörelse. Kanske är motståndet mot khat en typ av symboliskt korståg mot de som inte är som ”oss” och som inte sällar sig till den skötsamma arbetarklassens ideal. Kolla till exempel in Joseph Gusfields klassiska verk om den amerikanska nykterhetsrörelsen och dess moralistiska kamp emot alkoholen i Symbolic Crusade: Status Politics and the American Temperance Movement utgiven 1963.

Jag gillar Hasselgrens strukturella analys av problemet när han hävdar att detta individbaserade skuldbeläggande bara ser en lösning på ett komplext problem, som just relaterar till ”sociologiska” begrepp som klass, kön, etnicitet och religion.

Artikeln om föreningen Somaliland i Malmö är intressant eftersom en av de intervjuade, Mohamed Ahmed som är projektassistent, talar om khat som en klassfråga. Detta eftersom ekonomiskt starka familjer i Somalia lever aktiva liv och inte har tid att ta del i de långa sessionerna. Istället är det de fattiga i städerna som i stor utsträckning använder drogen i motsats till de som befinner sig på landsbygden som inte har tid eftersom de måste arbeta långa dagar för brödfödan (dock kan man undra om inte vissa tuggar khat för att klara av dessa långa arbetsdagar, här finns säkert rum för kontextuella avvikelser).

I den här artikeln av Sven Rosvall finns dock vissa drag som jag känner igen väl från tidigare skildringar av khat. Här används något som kan liknas vid en diskursiv trop, när presumtiva effekter av khatanvändning bland somaliska män och relationen till deras kvinnor klumpas ihop till en nästan Weberiansk idealtyp.

”Om mannen ofta träffar sina vänner för att tugga kat blir följden konflikter med frun. Hon tvingas ta hand om barn och hushåll på egen hand medan han är hemifrån eller sover” (s. 15).

Lägg märke till hur en statistiskt sett väldigt liten population av khatanvändare reifieras när de förvandlas till ”mannen” och ”frun” i bestämd form singularis. Notera även ”blir följden” som ganska strikt vill påvisa en direkt korrelation mellan khatanvändning och konflikter inom familjen. Självklart finns det parrelationer där ett problematiskt användande av drogen påverkar negativt på detta sätt, men jag köper inte att det med nödvändighet måste vara på det viset.

En annan artikel berättar om att landets första mottagning med inriktning på khatanvändning nu har öppnat på Rinkeby-Kistas beroendemottagning, något som är välkommet eftersom detta skiftar fokus från khat som ett polisiärt och socialt problem till ett folkhälsomässigt sådant.

I artikeln som baseras på en intervju med Lars Hansson på Tullverket får vi veta att de ser khatanvändningen som ett växande problem men att det samtidigt är ett ”litet och koncentrerat problem”. Detta på grund av att användningen endast sker inom en avgränsad grupp människor med rötter i någon av länderna i nordöstra Afrika. Detta innebär att myndigheter, privatpersoner och journalister kan vara rädda för att stigmatisera dessa utsatta minoriteter. Det är alltså problematiskt att göra kopplingen mellan somalier som etnisk grupp och en viss drog även om fallet uppenbarligen är så.

Socialantropologen Axel Klein intervjuas i en artikel av Jon Pelling. Jag läste ganska tidigt den bok han varit med och författat tillsammans med David Anderson, Susan Beckerleg och Degol Hailu, The Khat Controvercy: Stimulating the Debate on Drugs. Han för fram ganska kontroversiella åsikter om khat och hur drogen bör hanteras i Storbritannien. Han hävdar att problemet så som det definieras av politiker är starkt överdrivet. Det är ytterst problematiskt att skylla en hel grupps sociala problem, som att ”integreras” i samhället eller på arbetsmarknaden, på en enskild drog. Många somaliska kvinnor är motståndare till khatanvändning på grund av att familjen far illa och konflikter skapas på grund av missbruket. Detta argumenterar Klein emot med hänvisning till en krock mellan muslimska värden och västvärldens syn på kvinnans position i samhället och inom familjen.

Det ligger mycket i Kleins kritik även om jag får en viss känsla av att han talar utifrån ett mycket västerländskt perspektiv som expert med stort E. Jag är inte säker på i hur stor utsträckning hans åsikter bygger på faktiska förhållanden och intervjuer eller observationer utifrån de grupper som använder khat. Klein är dock, tillsammans med professor David Nutt, ännu ett exempel på hur det finns en spricka mellan politikernas moraliska ståndpunkter och forskarnas vetenskapligt informerade åsikter (som dock inte kan undgå att vara moraliskt influerade i sin tur).

Till sist en liten kommentar angående stavningen av khat. Sydsvenskan verkar genomgående använda stavningen kat även om också khat ger några träffar i deras databas och om man söker på Dagens Nyheters webb så ”vinner” kat med 80 poster mot 18 för khat. Detta temanummer av A&N använder också stavningen kat medan jag själv konsekvent har använt stavningen khat hittills. Som många känner till har bladen från växten Catha edulis många olika namn beroende på kulturell och språklig kontext.

Jag använder genomgående ”khat” eftersom det har blivit den allmänt använda stavningen i de engelska språkområdena. En del förfasas över anglicismer, men många substanser benämns med det engelska namnet i Sverige (ecstasy, angel dust, weed, magic mushrooms etc, även om mycket är slang). Importen av engelska termer för droger är över lag väldigt vanlig i Sverige. Både ”khat” och ”kat” relaterar ganska dåligt till själva uttalet [katt], men det där h:et kanske tydligare skulle kunna signalera att uttalet snarare är [katt/kätt] än [kat]. Ett problem med stavningen kat stötte jag på när jag samlade in material till min kandidatuppsats, då sökningar på kat i diverse mediearkiv även gav mig en hel flod av artiklar där bokstavskombinationen förekom på grund av avstavningar av ord som ökat eller kategori. Men det sistnämnda är såklart ett problem som nog mest är akademiker förunnat.

Jag inser att jag inte har någon chans att få till en ändring av stavningen eftersom kat verkar ha blivit den gängse benämningen inom journalistiken och på hemsidor som Drugsmart. Därför sällar jag mig härmed till ledet och använder från och med nu stavningen kat (även om jag får erkänna att det tar emot lite). Men så kan jag ju fortsätta med stavningen khat när jag skriver på engelska.

Journalisten Pelle Olsson känner nog de flesta till som språkrör nummer ett för den svenska narkotikapolitiska vägen, andra kallar honom knarkkrigare eftersom han tar ett så tydligt avstånd från alla sorters narkotikaanvändning. I hans senaste bok, Marijuana och frihet – Fakta & reportage utgiven på Fri Förlag, följer han den vanliga metoden som innebär att han reser runt till olika länder och intervjuar människor som framförallt kan ses som aktivister eller moralentreprenörer på det drogpolitiska fältet.

Boken inleder med hans resa till Uganda, ett land med en hög alkoholkonsumtion och som anses vara Östafrikas ledande cannabisproducent och ett betydande transitland för smuggling av narkotika. Han intervjuar bland andra Gunnar Lundström, representant för IOGT-rörelsens internationella institut i Östafrika. Här kan jag inte riktigt undgå att tänka på den europeiska kolonialismen och det kristna missionärsarbetet som skedde i Afrika under det tidiga 1900-talet.

Även om nykterhetsrörelsen är stark i de nordiska länderna så är deras storhetstid till viss del förbi, vilket får mig att tro att länderna i södra och östra Afrika har blivit deras nya jaktmarker för att bedriva kamp mot alkohol och droger. På det hela taget är detta kanske ett hedervärt arbete, men på något vis känns det som att detta närmar sig ett nästan instrumentellt användande av den kristna religionen för att stoppa samhällelig ”ondska”.

Reportaget från Uganda fokuserar mycket på våld, aggressivitet och cannabis påstådda psykosinducerande effekter. Detta skulle kunna ses som något som sociologen Randall Collins skulle beskriva som ”testing on the dependent variable”, alltså att man försöker gräva fram en korrelation mellan psykos och cannabis, som samtidigt inte tar hänsyn till alla de människor som använder drogen och inte utvecklar några psykiska problem. Läs gärna detta viktiga och kritiska blogginlägg på Neurobonkers.

Olsson betonar också den starka alkoholkulturen i Östafrika vilket försvårar bilden av att koppla cannabis till våldsutövning och psykos i den afrikanska kontexten. Det framstår rentav som omöjligt att göra denna typ av koppling med tanke på att merparten av de intervjuade användarna i reportaget även använder alkohol i stor utsträckning. Eftersom deras användning kan klassificeras som ”poly-drug use” blir det problematiskt att bena ut vad som orsakar vad och om cannabis korrelerar med våld eller ej.

På ett sätt är det lite synd att så mycket fokus i boken läggs på neurologiska och psykiatriska aspekter av cannabisbruk, Olsson verkar aktivt söka sig just till psykiatriska mottagningar i många av reportagen. Det är tydligt att vi börjar närma oss något som liknar ett slags paradigmskifte. Cannabisanvändning är idag relativt normaliserad inom ganska många grupper i samhället och de negativa sociala effekterna är kanske inte så stora som de utmålades att vara under 1980-talet. Det är kanske därför man aktivt försöker föra över fokus när det gäller skadeverkningar till de neurologiska problem som kan uppstå. Detta är något som jag tycker mig se inom hela det fält som forskar kring droger, det finns en hel uppsjö med bloggar och vetenskapliga artiklar som mycket aktivt försöker flytta förklaringsmodellen från ett socialt till ett neurobiologiskt eller neuropsykologiskt förklaringssätt. Som så många andra forskningsfält som till stor del är tvärvetenskapliga så anser jag att man mycket väl kan ta hänsyn till forskningsresultat som presenteras inom de neurovetenskapliga fälten, men eftersom jag fokuserar på just drogsociologi ser jag en viss problematik i detta skifte.

Ett exempel från boken är en intervju med Maria Ellgren som forskat om ”de biologiska mekanismerna i hjärnan” (s. 127) i relation till cannabis. Hon ville med hjälp av ett neurobiologiskt ramverk undersöka om trappstegsmodellen stämmer. Jag har själv svårt för den typ av kopplingar som görs mellan råttor och människor i den här sortens forskning. Följande exempel (som gör en enligt mig ganska komisk koppling mellan tonåringar och råttor) är ganska talande:

Hon utgick från råttor under utveckling, tonåringar, vilket i hennes försök innebar 28-49 dagar gamla. Detta för att få en bättre jämförelse med människor som vanligen börjar röka cannabis i tonåren.

Att vi sociologer har svårt för neurobiologisk forskning kan man förstå av detta citat:

- Fördelen med råttor är att man kan renodla drogens effekt på hjärnan och slipper ta hänsyn till alla sociala skillnader mellan individerna som de sociologiska forskarna måste göra, säger Maria Ellgren.

Hon fortsätter med att berätta hur dessa råttor kunde injicera sig själva med heroin i studien eftersom hon opererat in en slang i en blodåder i halsen på dem. Det är vid sådana tillfällen som det är intressant att relatera till Bruce K. Alexanders forskning om de skilda effekter denna typ av djurförsök har på råttor beroende på om de under experimenten får vara ensamma i en kal bur med en slang inkörd i halsen eller om de får befinna sig i en miljö som i så stor utsträckning som möjligt liknar deras ”naturliga”.

Alexander har fått fram en hel del intressanta resultat som emotsäger annan djurexperimentforskning genom sina försök med en ”rat park” som innehåller olika lekredskap och även andra råttor. Den grundläggande tanken här är något i stil med ”tro fan att de väljer att ge sig själva en drog om de sitter isolerade i en bur”, något som då tänks gälla för både människor och djur. Dock framhåller denna typ av forskning att det är relevant och nödvändigt att hantera försöksdjurens reaktioner (stimuli) och aktiviteter som hypoteser eller i det starkare fallet, direkta korrelationer, mellan råttors och människors beteenden.

Det finns mycket att säga om Pelle Olssons reportagebok i form av val av intervjupersoner, framhållandet av de individer som tagit sig ur ett missbruk och nu propagerar emot droger samt att hans egna åsikter lyser igenom lite väl starkt. Att detta skulle vara ”objektiv” journalistik skulle nog få påstå. Trots detta är det en intressant bok som för mig är otroligt fascinerande eftersom den utgör ett praktexempel på hur diskursen om droger i allmänhet har skiftat från ett socialt perspektiv till ett neurobiologiskt sådant. Inom samhällsvetenskaperna finns det en hel uppsjö av vändningar, eller ”turns” på engelska, allt från den språkliga vändningen till ”the spatial turn”. Kanske är det dags att börja tala om den neurologiska vändningen i allmänhet, och om densamma angående droger i synnerhet, när Johan Kakkos nya bok om heroinberoende i ”del 1 ger de nödvändiga neurovetenskapliga grunderna” och Martin Ingvar säljer böcker om hur vi ska få ”hjärnkoll” på både vår vikt och det vi äter.

Det kanske märks att jag är skeptiskt till att neurovetenskapliga modeller för mänskligt handlande har börjat få en så dominerande ställning. Jag vill dock påpeka att det är viktigt att undersöka droganvändning på ett interdisciplinärt sätt som även inkorporerar rön från den neurobiologiska forskningen. Det jag är kritisk emot är den typ av drogforskning som uteslutande använder dessa metoder och teoretiska ramverk för att förstå de aspekter man undersöker och därmed utelämnar sociala, ekonomiska, kulturella och politiska faktorer.

Det finns även de som forskar inom det neurologiska fältet som är skeptiska till en del av de artiklar som ständigt återkommer inom mediadiskursen, som glatt refererar till forskningsresultat som hävdar att man nu har kunnat lokalisera en viss typ av beteende eller emotion i en specifik del av hjärnan. Läs till exempel dessa två blogginlägg från Oscillatory Thoughts och Neuroskeptic som problematiserar den koppling som ofta görs mellan ”neural localization” och förklaring av ett fenomen.

Något annat som är intressant med boken är att i princip alla vetenskapliga studier som det refereras till kan grupperas in under en bred indelning bestående av kvantitativ och väldigt positivistiskt betonad forskning kopplad till neurologi eller psykiatri. Detta ska nog inte ses som en del i ett paradigmskifte i hur vi diskuterar cannabis utan mer som ett specifikt val av vilken typ av forskning som Olsson anser är relevant för att förstå fenomenet cannabisanvändning.

Detta kan kanske tolkas som en övergripande medikalisering av cannabisfrågan i stort, i litteraturlistan hittar vi flertalet referenser till en diger lista av positivistiska vetenskapliga tidskrifter, bland andra Schitzophrenia Research, British (och Canadian) Journal of Psychiatry, Journal of Psychiatric Research, Psychological Medicine, Molecular Pharmacology, Neurotoxicology and Teratology, Neurobiology of Disease, International Journal of Neuropsychopharmacology och Maria Ellgrens doktorsavhandling publicerades via Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Samhällsvetenskaplig litteratur saknas i princip helt och hållet, något som kan ses som en stor brist eftersom synen på droganvändning och i det här fallet cannabis blir extremt ensidig. När jag skriver detta och funderar på den här vinklingen så blir jag uppriktigt nyfiken på hur det kommer sig att Olsson har valt denna metod av att enbart fokusera på den neurologiska sjukdomssidan av cannabis.

En ledtråd finns på sidorna 217-218, under rubriken ”Myter och moralism”, där Olsson presenterar några av de forskare som motsätter sig bilden av cannabis som en farlig drog. Han nämner här boken Marijuana Myths, Marijuana Facts: A Review Of The Scientific Evidence av sociologen Lynn Zimmer och farmakologiprofessorn John P. Morgan, som en partsinlaga från ”den drogliberala lobbyn Lindesmith center”.  Olsson fortsätter:

Zimmer och Morgans bok är dock inget vetenskapligt dokument utan en debattskrift vars slutsatser inte stämmer överens med dagens cannabisforskning (s. 218).

Detta skulle kunna vara en liten förklaring till varför Olsson använt nästan enbart naturvetenskapliga forskningsresultat. Eftersom dessa ofta uppfattas ha en helt annan vetenskaplig tyngd än den samhällsvetenskapliga forskningen eller postmoderna idéströmmningar som förkastar övergripande metanarrativ och en objektiv positivism kan man inte lika lätt kritisera honom för att vara politisk eller för att bedriva antidrogpropaganda. Han hänvisar ju bara till kalla fakta så att säga.

Det retoriskt skickliga i Olssons reportagemetod är att han genom ett till synes väldigt aktivt och partiskt val av intervjupersoner låter dessa föra fram åsikter som är negativa till droganvändning, den ståndpunkt han själv står för. På så sätt behöver han inte i samma utsträckning luta sig mot källor som kommer att uppfattas som politiska eller vara bundna av en statlig propaganda eller förbudspolitik och istället kan personliga berättelser från före detta missbrukare förkroppsliga alla de negativa effekter av droganvändning som han vill påvisa.

Olsson refererar även till en föreläsning av ”tvivlaren” Peter Cohen i vilken han talar om att det finns ett kluster av historier om cannabis som någonting ont, historier som påstås vara sanna utan att ha blivit seriöst kontrollerade. Påföljande kritik från Olsson är samma som jag ovan har kritiserat honom för och visar tydligt på att vi har att göra med en diskursernas kamp, mellan samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller å ena sidan och naturvetenskapliga å den andra:

Hans resonemang är svårare att avvisa eftersom det rör sig i de filosofiska och politiska sfärerna där naturvetenskapliga fynd är av underordnad betydelse. Referenslistorna till Cohens artiklar och böcker är nästan uteslutande sociologiska och kriminologiska undersökningar.

Alltså på samma sätt som att Olssons bok nästan uteslutande använder sig av neurobiologiska eller neuropsykologiska undersökningar.

Även referenserna till officiella organ som EMCDDA, INCB, UNODC, IOGT-NTO är många och ska som alltid tas med en nypa salt eftersom dessa inte på något sätt är ”objektiva” institutioner utan ideologiska och politiska influenser (även om dessa nedtonas inom till exempel FN:s organ).

Överlag är Marijuana och frihet en relativt läsvärd reportagebok som jag får en känsla av i första hand har skrivits med oroade föräldrar och politiker som främsta publik. Varför den heter just Marijuana och frihet blir jag inte riktigt klok på, åtminstone borde nyckelordet ”hjärnan” ha kunnat säga mer om innehållet. Boken är alltså uppdelad i två, en första del med reportage från Olssons alla resor till länder som påverkas av frågorna rörande cannabisanvändning och en avslutande del som kort och koncist beskriver olika ”fakta” om cannabis.

För min del var nog hans resa till NORMLs huvudkontor i USA det mest intressanta reportaget även om resan till Uganda likaså gav några intressanta inblickar i situationen på den afrikanska kontinenten. Faktadelen tycker jag haltar lite med rubriker som ”Världsmästerskapen i cannabisrökning” och ”Döden och vården” och för att dessa fakta i just denna konstellation snarast är en noga utvald samling av vetenskapliga rön som stödjer den bild Olsson vill måla upp av cannabis.

För mig personligen innebar läsningen inga större nyheter egentligen, den stora behållningen med boken var istället dess oerhört explicita användning av neurovetenskap som främsta verktyg. Knarkkrigare eller seriös journalist som skriver om drogproblem, säga vad man vill om Pelle Olsson, men han har i alla fall skapat en samling reportage som engagerar och som säkert kommer att användas i den narkotikapolitiska debatten en tid framöver. Framförallt med tanke på den medvind som neurologiska förklaringsmodeller kopplade till droganvändning har för tillfället.

Olsson, Pelle (2010) Marijuana och frihet – fakta & reportage, Stockholm: Fri förlag.