Drogsociologi.se

I ett mycket regnigt Malmö bjöd igår Malmö Högskola på en stund för diskussion i deras serie Skiftesföreläsningar, den här gången med professor Bengt Svensson och skådespelerskan Lo Kauppi (även Björn Johnson fick vara med på ett hörn). Ämnet var ”Knarkare eller människa? Ett samtal om skuld, vård och bilden av narkomanen”, och det var verkligen missbruksvården och dess brister och fördelar som kom i fokus.

Svensson relaterade tanken med en skolpeng till att ha en vårdpeng som skulle kunna användas på samma sätt inom missbruksvården. I diskussionen i samband med frågorna från publiken verkade det som att det finns en viss oklarhet i vilka lagstadgade krav som kan ställas på vården, om vårdinstanserna har rätt att neka till vård samt det märkliga i att en klient kan bli utstraffad genom att få ett så kallat återfall. Svensson påpekade till exempel att om samma logik skulle appliceras på diabetespatienter vore det helt otänkbart. Missbrukarvården verkar leva under någon form av undantagstillstånd i och med de enorma krav som ställs på patienterna.

Det var intressant att lyssna på den diskussion som uppstod när en kvinna i publiken på sätt och vis försvarade det behandlingshem för unga som hon driver mot de hårda orden från Lo om dessa. Man ska nog passa sig för att dra alla HVB-hem över en kam även om det är skumt att de verkar kunna skilja sig åt så mycket i upplägg och metodik. Framförallt verkade alla vara överens om att översynen och kontrollen av dessa ofta privata behandlingshem måste bli bättre och mer frekvent. Och jag håller med, det finns många risker med att hemmen ägs privat och har ett vinstdrivande syfte. Dessutom verkar det som att kraven på utbildning hos de som förestår dem är alldeles för låga. Jag tyckte mig även ana en viss implicit kritik av Hasselametodik och deras behandlingshem, kanske beror det till viss del på den senaste tidens skandal vid ett hem i Göteborg.

Frågan om heroinförskrivningen som finns i bland annat Schweiz och som danskarna ska inleda försök med kom också upp. Där förde Bengt Svensson fram åsikten att den här ganska kostsamma och i korta intervall verkande behandlingen verkligen borde vara en sista utväg i den mån att det finns andra metoder och program som man borde satsa på först. De pengarna som satsas på heroinförskrivningen skulle kanske göra mer nytta om de satsades på utbyggda eller fler substitutionsbehandlingsprogram.

Frågan om genetiska grunder för alkoholism eller narkotikamissbruk togs även upp, och kampen mellan naturvetenskapliga teorier och förklaringsmodeller som vill hitta medicinska lösningar på drogproblemen och den samhällsvetenskapliga eller humanistiska linjen som betonar det psykosociala, stod i klart ljus.

Nu fick inte Lo Kauppi så mycket tid att berätta om sin bakgrund som problematisk användare av bland annat amfetamin och heroin, men jag blev i alla fall lite inspirerad att läsa hennes bok Bergsprängardottern som exploderade. Det är dock värt att notera att förutom en ung man, som med en del andra tog skydd från regnet uppe på scenen, tog inte någon som nu verkade ha en problematisk relation till droger någon plats i diskussionsrummet (som jag upplevde det, jag kan förstås ha låtit mina fördomar regera här). För att travestera Svenska brukarföreningens slogan så var det ”a whole lot about us without us”. Det blir för min del lite konstigt att just Lo Kauppi sitter där som någon slags representant för missbrukare som grupp även om det som hon nämner var 20 år sedan hon själv använde droger på ett problematiskt sätt. Jag har egentligen inget emot detta, men det finns en viss risk för att detta spelar in i en diskurs som skolungdomar känner väl till och som befolkas av de ”lyckliga fall” där individer som lyckats ta sig ur sin svåra situation får representera en hel grupp (som de egentligen inte längre tillhör), om det så är ex-brottslingar från KRIS eller ”frilansande” ex-missbrukare.

Men jag har egentligen inte någon större anledning att vara kritisk mot detta. Det arbete som Lo gör, speciellt nu med Bergsprängardöttrar, framstår som extremt viktigt och är en bra metod för att få upp dessa frågor på den större politiska agendan. Det är också roligt att det här samtalet tog plats inom malmöfestivalens program. Jag som befinner mig inom den akademiska lilla sekt(or) som brukar säga Malmö Lekskola tycker att Lunds universitet har mycket att lära av högskolans arbete med att föra ut den akademiska kunskapen till allmänheten. Detta bli extra tydligt när jag i samband med föreläsningen även fick tips om en konferens om narkotikaanvändning och narkomanvård som fakulteten för hälsa och samhälle håller i den 9 september. Den verkar minst sagt högintressant med föreläsare som Philip Lalander och föreläsningstitlar som ”Byråkrati och narkomani hör inte ihop – livsvillkor och vårderfarenheter hos kvinnor och män som använder narkotika”.

För övrigt åker jag på torsdag till Island vilket innebär ett kortare uppehåll på bloggen. Jag hoppas kunna återkomma med betraktelser från detta land som legaliserade öl 1989, enligt uppgift beslagtar allt snus man försöker ta in i landet och där Brennivín även går under namnet svarta döden (svarti dauði).

This entry was posted on tisdag, augusti 24th, 2010 at 21:51 and is filed under policy, vård. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.