Drogsociologi.se

Jag har lite i samma veva läst två svenska böcker i vilka författarna tydligt ställer sig positiva till skademinskningsåtgärder inom narkotikaområdet. Tillsammans bildar de ett sådär riktigt perfekt paket av böcker som borde skickas till varenda en som vill bestämma över hur problematiska användare av droger ska ”vårdas”, om de så är politiker eller soctanter. Böckerna är Thord Erikssons De som inte vill något får bo på natthärbärge – Om hemlösa missbrukare och antologin Straffa syndare eller hjälpa människor? Skadereducering, det okända alternativet med Waldemar Ingdahl och Louise Persson som redaktörer.

Jag vet faktiskt inte hur jag ramlade över den lilla skriften De som inte vill något får bo på natthärbärge av journalisten Thord Eriksson. Den gavs till synes ut för tio år sedan av tankesmedjan Agora (numera Arena idé) i vad som verkar vara ett försök att föra fram ett alternativt synsätt på problemet med missbruk bland hemlösa. Ett fokus i boken är hur kravet på nykterhet kan påverka vården av missbrukare och hur detta ofta påverkar dem negativt eftersom något av en ond cirkel skapas. Det onödigt stora glappet mellan att bo på natthärbärge och att kunna flyttas till inackorderingshem har många gånger påtalas av Socialstyrelsen. Det blir tydligt att det skapas en rundgång för uteliggare genom att de gång på gång skrivs ut från boenden på grund av så kallade ”återfall”. Eriksson är alltså kritisk till den svenska hårda narkotikapolitiken med allt vad den innebär av nollvision, nolltolerans och en tanke om att det inte får vara lätt att knarka.

Mycket riktigt konstaterar han att skadereduktion, eller harm reduction på engelska, är något väldigt kontroversiellt i Sverige, de som är anhängare av modellen anklagas direkt för att vara slapphänta drogliberaler som har gett upp kampen mot knarket. I Norge har dock politikerna en något divergerande syn, även om mycket av den nationella politiken, liksom i Finland, varit snarlik den svenska. Åtgärderna verkar helt klart vara mer pragmatiska. Det resoneras till exempel om hurvida man ska ge missbrukarna ett lagat mål mat om dagen eller inte. Det positiva med detta är att en så till synes enkel sak som att förse boende i lågtröskelinsatser med mat resulterar i ett minskat antal överdoser. Det påstått negativa kan man nog absolut stå ut med om man reducerat antalet överdoser, att de som insatserna riktas mot berövas ett personligt ansvar för att varje dag äta sig mätt.

Eriksson beskriver även ett akutboende i Oslo som har öppet mellan december och mars och har 30 enkelrum som de boende om de vill får spendera dygnet runt i. Det är värmande att se att själva insatsen och boendet som den beskrivs för mig liknar ett lågtröskelboende för kvinnor i Malmö som jag känner till (en insats som nu tydligen ska omorganiseras i vanlig byråkratisk ordning). I Oslo försöker man på mesta möjliga sätt skapa en social motpol till den missbrukandes sociala kontaktnät genom att personalen på boendet består av en brokig skara människor som tidigare haft helt andra yrken som journalist eller gympalärare. De har även startat olika friluftsaktiviteter som middagar, teater, besök på simhallen och en grupp för handarbete, något som till exempel Röda korset fixar till lågtröskelboendet i Malmö. Det här tyder för mig på att det förhoppningsvis har hänt i alla fall något inom ”missbruksvården” i Sverige sedan Erikssons bok skrevs för tio år sedan.

Det som kanske inte har förändrats så mycket är att många insatser måste det tas initiativ till från grupper eller organisationer som inte är en del av den kommunala eller stadsdelsförvaltningsmässiga byråkratin. En nerbantad vård av problematiska användare och hemlösa verkar allt mer vara beroende av utomstående insatser som kan erbjuda de ”kvalitativa” aspekterna av vården, det vill säga det som går utanför de absolut mest basala vårdbehoven.

Att privata aktörer tar över och driver boenden för hemlösa har skett i Norge, men har kritiserats kraftigt på grund av bristande service och en slags mjölkning av statliga bidrag genom olika fusk som att maximera antalet rum på bekostnad av till exempel kök. Eller allvarligare saker som att personalen använt basebollträn för att skapa ordning eller drivit bordellverksamhet. Detta har sedan lett till en ökad offentlig kontroll av boendena som fått som konsekvens att en del privata ”hospits” har fått stänga eller att kommunen har köpt upp dem.

Att straffa syndare… skiljer sig från Erikssons bok genom att ha mer eller mindre explicita kopplingar till liberal ideologi. Jag tycker att boken inleder jäkligt klipskt genom att först ta itu med skadereducering inom den bilburna trafiken. Som artikelförfattaren betonar så är skadereducering inom trafiken i Sverige relativt okontroversiell. Trafiken ses inte som ett perfekt system, olyckor kommer att hända eftersom det är människor som kör fordonen. Trafiken ses som extremt samhällsnyttig och därför har man inte, som i fallet med droger, förbjudit privatbilismen även om den orsakar runt 400-500 dödsfall varje år.

Efter detta görs en fiffig övergång till alkohol och skadereducering från ett holländskt perspektiv som betonar skadereducering, målinriktade insatser och etablering av nya former av samarbete. Detta skiljer sig från den traditionella alkoholpolitiken som baseras på utbildning och information, priskontroll genom skatter, samt reglering genom tillståndspolitik.

Björn Johnsons artikel i antologin är som vanligt väldigt välskriven och saklig. En text som han publicerat online och som är baserad på denna artikel är Sveriges avvikande narkotikapolitik, som jämför den danska och svenska narkotikapolitiken.

I mitt tycke är den här typen av böcker mycket användbara och positiva i arbetet med att sprida kunskap om skadereduceringsmetoder. Jag ställer mig inte nödvändigtvis bakom alla de olika strategierna som det propageras för inom skademinskningsdiskursen, men att politiker, socialarbetare, socionomer och andra som arbetar med dessa typer av problematik på ett lättförståeligt sätt kan ta till sig informationen ser jag som positivt.

This entry was posted on tisdag, augusti 17th, 2010 at 20:05 and is filed under bok, policy, skadereducering. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.