Brott och droger
Jag har under de senaste åren läst en hel del introduktionslitteratur i det ämne som jag lite löst har benämnt drogsociologi i enlighet med logiken som till exempel bildar musiksociologi av the sociology of music och därmed sociology of drugs -> drogsociologi. Det jag har lärt mig är att folk från Skottland skriver fruktansvärt bra och tänkvärda böcker i ämnet. Den bok som verkligen fick mig att brinna för ämnet och som hjälpte mig enormt när jag skrev min kandidatuppsats Moralentreprenörers syn på khat var Drugs, Intoxication and Society av Angus Bancroft vid University of Edinburgh. På sistone har jag återupplevt den där peppande känslan av att läsa en text som är smart, kritisk och läsvärd genom Drugs and Crime av Richard Hammersley, ”Professor of health psychology” vid Glasgow Caledonian University.
Att Hammersley är skolad i kognitiv psykologi är tydligt men det betyder inte att boken är alltför fokuserad på psykologiska teorier om droger och brott, den är faktiskt inte så värst ”kriminologisk” alls. Tvärtom förespråkar han en tvärvetenskaplig approach till ämnet. Han har tidigare gjort en kritisk studie över de artiklar som publiceras om droger och den sorgliga bilden för oss samhällsvetare är att runt 85 procent av de vetenskapliga artiklar som publicerats har en strikt biomedicinsk vinkling vilket innebär att sociala, ekonomiska eller kulturella aspekter av droganvändning får relativt lite utrymme inom den akademiska världen som helhet.
Det är uppfriskande att läsa den här typen av bok eftersom den tittar på det ”vi vet” om droger och brott med en ytterst kritisk blick. Till exempel skulle många hävda att kopplingen (rent statistiskt eller mer löst definierat) mellan brott och droger är självklar. Det är en bok som på ett övertygande sätt fullständigt vänder upp och ner på många invanda tankar som denna. Några av dessa handlar om vad normalitet är. Hur ser egentligen ett normalt respektive onormalt användande av psykoaktiva droger ut? Hammersley nämner bland annat problemet med att program som utblidningsprogrammet DARE försöker påverka ungdomarnas attityder till alkohol, tobak och andra droger. Detta medan föräldrarnas egna användning av dessa kan stå för en tydlig dissonans i hur man sänder ut dessa tankar.
Det är också problematiskt att undersöka de som använder droger på ett ”normalt” sätt och hur detta ska definieras. En normal människa definieras i det här fallet ofta som en som inte begår några brott och som inte är beroende av droger. När man gör undersökningar om droganvändare vill man ofta ha en kontrollgrupp bestående av människor som inte använder droger eller dricker för mycket att jämföra resultaten med. Problemet blir att de som finns i denna kategori nästan uteslutande består av de som genomgått ett tolvstegsprogram eller har extremt konservativa religiösa åsikter (eller möjligtvis är straight edge, en grupp som troligtvis är så liten att den inte vore statistiskt användbar). Det här är ju något som kvalitativt inriktade forskare inte behöver bry sig om överdrivet mycket, men eftersom politiker och andra makthavare gärna vill få fram siffror som kan presenteras för väljarna får den kvantitiativa forskningen ofta större genomslag. Vilket skapar denna typ av metodproblem.
Boken har även andra intressanta kapitel som till exempel problematiserar så kallad evidensbaserad forskning, hur riskbaserade analyser (à la Ulrich Beck) av droganvändning och brott kan användas och en mycket givande del om för och nackdelar med olika typer av program för att hjälpa/behandla problematiska droganvändare. Men framförallt kan den här boken ses som en utmärkt introduktion som leder till vidare läsning genom en lång och matnyttig litteraturlista. Drugs and Crime borde vara obligatorisk läsning på alla socionomprogram!