Drogsociologi.se

En relativt ny artikel i Addictive Behaviours redovisar en del intressanta fynd utifrån en studie om ecstasyanvändare som injicerar eller har injicerat andra droger. Detta är viktig forskning eftersom de flesta studier som gjorts om så kallade Injecting Drug Users (IDU’s), det vill säga injicerande droganvändare, har fokuserat på opiater, främst heroin. Det finns relativt lite forskning om de som injicerar stimulanter som till exempel kokain. Frågan är om det egentligen finns några tendenser som påvisar en övergång från ecstacyanvändning till injicerande och hur dessa i så fall ser ut.

I den här studien används begreppet REU, regular ecstasy users (regelbundna ecstasyanvändare, eller ”festknarkare” om man så vill) i den övergripande betydelsen en grupp användare av psykostimulantia, som är runt 25, oftast inte deltar i någon behandlingsinsats och som i jämförelse med andra IDU:s sannolikt inte använder opiater. De deltagande i studien kontaktades för en strukturerad intervju under 2007 i Australien. Man använde en nationell studie, The Ecstasy and Related Drugs Reporting System, som vill fånga upp nya trender på marknaden för dessa droger.

Att använda termen IDU är dock delvis problematiskt eftersom det kan leda till farligt generaliserande. Det sätt som en individ intar en eller flera droger på är inte något som är statiskt. Därför är det viktigt att klart definiera vad som menas med att stämpla en människa som injicerande droganvändare. Vilken drog handlar det om? Menar man med benämningen att användaren har en vanligtvis injicerad drog som ”favoritsubstans”? Används fler droger i samband med injicerandet? Vilken tidsperiod har man använt sig av när man frågat användaren? De senaste sex månaderna? Tolv? Under människans livstid? I den här studien var kriteriet för att kunna delta att man använt ecstasy minst en gång inom sex månader före intervjun, medianen var användning vid 12 tillfällen under denna period.

Flerdrogsanvändning, så kallad poly drug use, var vanlig. Till exempel hade 96 % använt alkohol, 81 % cannabis, 74 % tobak, 71 % metamfetamin och 40 % kokain. Kanske något förvånande att cannabis var mer vanligt än tobak (även om Australien har en hög prevalens) och att nästan lika många även använt den i media så demoniserade drogen metamfetamin. Dock var det inte helt vanligt med injicerande användning av droger i urvalet, 79 % kategoriserades som ”non-injectors”, det vill säga att de aldrig hade injicerat. 12.8 % rapporterade att de hade injicerat åtminstone en gång under de sex månaderna innan intervjun. Som jag uppfattar artikeln så gör författarna ingen urskillning mellan vilka typer av droger användarna hade injicerat under den undersökta perioden. Det handlar alltså inte om att de skulle injicera ecstasy (MDMA), något som både är ovanligt och onödigt farligt.

Det står också klart att de flesta som började injicera gjorde det främst på grund av nyfikenhet men att även faktorer som grupptryck och en vilja att få ett starkare rus fanns med. Metamfetamin var de vanligaste drogen att börja injicera, följt av heroin. De flesta injicerade första gången i sällskap med en eller flera vänner och 40 % rapporterade att de hade en annan drog i kroppen vid tillfället, främst alkohol och cannabis. Dock fanns det många likheter mellan den undersökta gruppen som injicerat och andra injicerande droganvändare. Första gången sker ofta i den sena ungdomen, sker i sällskap med andra och de fick till övervägande del hjälp av någon annan att injicera.

Det är intressant att man i studien även frågade de som tidigare hade injicerat, men inte gjort det de senaste sex månaderna, det vill säga ”former injectors” om anledningarna till varför de inte hade gjort det. Då handlade det främst om att man inte gillade att injicera eller att inte vilja bli stämplad som ”junkie” eller pundare. En del ville även undvika skador relaterade till injicerande bruk, gillade inte effekterna (det starkare ruset) eller hade en rädsla för blodburna virusinfektioner som HIV eller hepatit C.  De faktorer som gjorde att man fortsatte att injicera var att flera indikationer på problematiskt drogbruk fanns med i bilden och att man var inom ett behandlingsprogram.

En studie som den här ger oss en hel del intressanta och användbara siffror och även en viss grund för att beskriva gruppen injicerande ecstacyanvändare i Australien. Dock skulle jag vilja se lite mer kvalitativa element för att kunna få en ökad förståelse för fenomenet i sig. Jag vill poängtera att situationen i Australien är relativt olik den i de nordiska länderna och vill inte dra några slutsatser utifrån den svenska kontexten. Det man dock skulle kunna ta lärdom av är att komma ihåg att heroin inte är den enda drogen som injiceras och att ett informationsmaterial med skadereducerande ambitioner skulle kunna tas fram för att reducera de ökade riskerna som kommer med att ha andra droger i blodet när man injicerar för första gången. Detta med tanke på att 40 % uppgav att detta var fallet vid första tillfället de injicerade.

Dunn, Matthew, Degenhardt, Louisa & Bruno, Raimondo (2010) ‘Transition to and from injecting drug use among regular ecstasy users‘, Addictive Behaviors, vol. 35, pp. 909-912.

TT har skickat ut ett nyhetstelegram som en del dagstidningar har plockat upp, bland andra Dagens Nyheter och Sydvenska Dagbladet. Nyheten är att en norsk studie har kommit med resultatet att snus är ett bra sätt för att sluta röka. Som vanligt redovisas varken namnet på studien eller var den publicerats. Jag reagerar lite på professor Gilljams utsaga som menar att man bara byter ut ett gift mot ett annat. Efter att ha läst antologin Straffa syndare eller hjälpa människor? Skadereducering, det okända alternativet (ett inlägg om den kommer snart) förstår man att det går att se saken på ett annat sätt. Att anse att bytet från cigaretter till snus är någonting negativt är en del av den diskurs som ställer sig emot drogrelaterade skadereducerande åtgärder. Man skulle lika gärna kunna hävda att metadonbehandling är negativt eftersom man ersätter ett ”gift” med ett annat. För de som är våldsamt beroende av nikotin, kanske har rökt i 40 år och som börjar uppleva de första känningarna av lungcancer eller luftvägssjukdomar som KOL kan det vara smart att byta metod för att få i sig nikotinet. Som till exempel att börja snusa eller att använda nikotintuggummi.

I och för sig talar en del människor inom metadonbehandlingsprogrammen i USA om ”liquid handcuffs”, men detta är rent individuella åsikter baserade på den vardag de lever i (åsikter som dock inte ska förringas, men som kan bero på brister i programmen). För att citera Björn Johnson: ”Forskningsstödet för underhållsbehandling är mycket starkt” (Straffa syndare…, s. 37). Sjuklighet och dödlighet minskar dramatiskt och illegalt drogbruk, kriminalitet och prostitution tenderar också att minska kraftigt.

I Straffa syndare… finns en intressant text av Courtney Heffernan, doktorand i folkhälsa i Kanada. I motsats till folkhälsoaktivisterna som menar att rökning (och därmed nikotin) dödar påstår hon istället att det är själva rökningen som dödar, inte tobaken eller nikotinet i sig. Vidare: ”att byta från rökning till ett alternativ med lägre risker är nästan lika bra för hälsan som att sluta helt, så att det knappt är lönt att oroa sig för skillnaden”. Hon uppskattar vidare att den samlade risken för livshotande sjukdomar vid snusande är en hundradel jämfört med rökning. Så även om det ser ut som om denna Heffernan vore sponsrad av alla de samlade snustillverkarna i Sverige så framstår att övergå från rökning till snusning som en metod för skadereducering som är positiv.

Jag reagerar även på den bild som Sydsvenskan låter pryda artikeln med, den som ser ut så när det snusas löst borde nog fundera på att sluta på grund av estetiska skäl. Men skämt åtsido, bilden är även den en del av en diskurs som i allt större utsträckning ser tobak, såväl snus som rökning, som en extremt farlig drog. För snusets del blir de rent estetiska eller smutsframkallande aspekterna nästan den viktigaste anledning till att sluta, i kommentarerna till nästan alla tidningsartiklar om snus finns starka åsikter om hur äckligt det är för omgivningen med snusare närvarande. Läs till exempel detta blogginlägg som hänvisar till att det är ”alldeles för ofräscht”.

Allt fler bränner egna spritdrycker i USA, många är ”hipster kids, foodie enthusiasts and hobbyists on America’s coasts, making booze in their kitchens and bathrooms” (BBC). Det här är en utveckling som verkar gå parallellt med ett intresse för olika typer av alkoholhaltiga drycker, där olika metoder, recept och tekniker flitigt diskuteras på olika Internetfora. Privat bryggning av öl är en hel värld som befolkas av ”grabbiga kunskapstörstare” (för att citera Systembolaget, via ölbloggen Ofiltrerat), där en öl kan beskrivas på följande, för oinsatta väldigt kryptiska sätt:
Angusa Bohemian Eagle:

OG: 1067
FG: 1019
Färg: 6.3 SRM
IBU: 67

För myndigheterna i USA ligger dock problemet med illegal hembränning i en viss risk för personskador i tillverkningsprocessen och eventuellt vid felaktig hantering av spriten, men främst är målet för polisiära insatser de storskaliga operationerna som ämnar undvika beskattning.

Jag har haft en välbehövlig semestervecka men nu blir det lite fler inlägg här på bloggen. Bland annat tog jag en tur till Köpenhamn och Christiania (officiell hemsida). Skillnaderna mellan Danmark och Sverige när det gäller alkohol och droger är väldigt uppenbara. Man är inte riktigt van att kunna gå in i en livsmedelsaffär och köpa med sig några kalla starköl att dricka på stan. Dock tycker jag det märks ganska tydligt att fylleriet i det offentliga rummen är mer utbrett, till och med på torget i pittoreska Helsingör fanns en hel del ”problematiska konsumenter” av alkohol och eventuellt andra droger. Och går man runt Istedgade och Halmtorvet i Köpenhamn tycker jag mig se mycket mer ”social utslagning” än i Sverige.

Runt Istedgade såg jag även posters för stofbrugerforeningen Dugnad Vesterbro:

I Christiania blev min franska vän som jag guidade runt ganska förvånad över att hash- och marijuanaförsäljningen var så öppen i området. För mig var det fantastiskt att se en så kreativ miljö mitt i det urbana rummet. Det är inte förvånande att Christianiterna försvarar detta natursköna, kreativa och alternativa område från utomstående inblandning.

Kyrgyzstan – Pioneers of Harm Reduction from Hungarian Civil Liberties Union on Vimeo.

Det här är en välgjord dokumentär om skademinskningsprogram i Kirgizistan, filmad av Hungarian Civil Liberties Union. Som ett av de Centralasiatiska länderna, med närheten till opiumfälten i Afghanistan, situerat längs vägar som det smugglas heroin till Ryssland och Europa på, är landet extra känsligt för problem med opiater, men även andra droger, precis som andra fattiga länder. Injicering av droger är den huvudsakliga spridningsvägen av HIV i landet vilket gjort att man 1997 startade olika insatser med ett tydligt skademinskningsperspektiv. Efter detta har även ett visst synliggörande startats av HIV-positiva. Det var för mig ganska förvånande att en till synes ung person i filmen berättar att han var den första som publikt gick ut med sin status i landet.

Programmen som sattes igång var bland annat metadonprogram och sprutbyte, såväl utanför som innanför fängelsemurarna. Det startades även lågtröskelinsatser (drop in centers) som hjälpte problematiska användare med nödvändigheter som till exempel pass, olika typer av dokument och ortopediska hjälpmedel. Efter de nationella insatserna  skedde en stabilisation av spridningen av HIV i landet och en kännbar minskning av ny smitta dessutom.

Det är dock tydligt att de negativa reaktionerna från både allmänheten och från polismyndigheterna var stora. Rädslan för att det ska skapas en svart marknad där metadon säljs verkar vara en av farhågorna. Detta verkar dock överdrivet med tanke på att programmen verkar övervaka de inskrivna och straffar den som skulle ta ut metadon från kliniken med utskrivning. Dock intervjuas några som insett att juridiska och straffrättsliga insatser mot missbrukare, som ses som sjuka, är att straffa dessa för deras sjukdom. Att se ett problematiskt användande av droger som en sjukdom är dock något som inte är helt oproblematiskt, men som här kan användas som en kil i debatten för att få behålla harm reduction-programmen. Andra svårigheter verkar vara att programmen och insatserna är underfinanserade och betalas av internationella bistånd som är tidbegränsade i sin omfattning.

Det är också intressant att Kirgizistan vill verka för att vara ett positivt exempel för de andra centralasiatiska staterna genom att så att säga föregå med gott exempel.

Jag är ganska säker på att jag har läst en senare publicerad nyhetsartikel om att Kirgizistan har slopat sina skademinskningsinsatser, men kan min själ inte hitta något i den stilen. Någon som har koll på detta? Med tanke på den våldsamma utvecklingen i landet på sistone kan man ju också anta att de här programmen nyligen har haft en svår tid.