Drogsociologi.se

Bengt Svenssons bok Heroinmissbruk tycker jag är en alldeles utmärkt bok om denna dödskallemärkta drog. För mig som har starka band till Malmö är det extra givande att läsa denna del av ett större samarbetsprojekt mellan Svensson och drogforskaren och socialpsykologen Philip Lalander som i sin studie Hela världen är din fokuserar på den nya heroinstaden Norrköping. Redan här introduceras teorin om gamla och nya heroinstäder. I Malmö introducerades heroinet 1975, men innan dess hade det funnits ett opiatmissbruk i form av morfinbas i staden. Om Malmö ses som en exportstad när det gäller heroin, människor åker dit för att köpa drogen, så är Norrköping en mer perifer importstad. Där exploderade heroinmissbruket under andra halvan av 1990-talet, bland annat på grund av tillgång till billigt heroin och en ungdomssubkultur som var positivt inställd till droganvändning i stort.

Jag kan dock inte undgå att tycka att de teoretiska ingångsportarna till viss del är något svagt utvecklade. Jag kan inte riktigt komma ifrån tanken att Svensson liksom har strösslat på lite schysta teorier han lärde sig på grundutbildningen i sociologi eller på socionomen. Tänker främst på att Pierre Bourdieus kapitalbegrepp och Ferdinand Tönnies distinktion mellan Gemeinschaft och Gesellschaft appliceras lite slappt. Med detta är ingen skarp kritik, det empiriska materialet ska kopplas till teorier av olika slag och i boken görs det överlag väldigt bra. Detta kan dock bero på att boken på ett mycket bra sätt vänder sig både till människor med akademisk utbildning och människor som inte är vana vid den ofta krångliga akademiska jargongen. Det är också ytterst hedervärt att Svensson har skrivit boken utifrån vad han kallar ett brukarperspektiv då den bland annat vänder sig till människor som själva missbrukar drogen eller de personer som finns i deras närhet.

Att begreppet missbruk används genomgående i boken beror på att Svensson ser heroin som en ytterst farlig drog som inte går att ”bruka” eller använda som andra droger. Jag accepterar detta till viss del, långvarig heroinanvändning tenderar att ha grava konsekvenser för både den individuelle användaren och samhället i stort, men begreppet är fortfarande ett som stigmatiserar människor.

Det är också kul att boken tar upp en rad populärkulturella referenser angående heroinanvändning, som filmer och musik. Det är tydligt att en del användare ofta relaterar till olika kulturella produkter där de kan känna igen sig i sitt eget bruk men även avskräckas från vissa aspekter av användningen, tänk Trainspotting, Requiem for a Dream och så vidare.

En annan problematisering man kan göra är att de olika forskningsresultaten som refereras är något dekontextualiserade, eller snarare att de plockas upp i den mån de verkar ha likheter med det som händer i Malmö. Detta måste så klart göras, men frågan är hur oproblematiskt det är att syna forskningsresultat från andra delar av världen, till exempel Skottland med sina exceptionella problem med droganvändning, och att relatera dessa till Malmö. Många aspekter är säkerligen applicerbara, men olikheter i den konkreta sociala situationen och de olika strukturer som finns på plats kan göra att man missar andra aspekter som är specifika för den kontext Svensson skriver om.

Att olika etniska minoriteter mer eller mindre hängs ut som ansvariga för heroinhandeln i sydsverige är ganska sprängfyllt, och som jag gärna skulle sett ha problematiserats lite mer ingående mer än att bara konstatera detta faktum och att detta kan ha att göra med deras relativt svaga kapital i Bourdieuska termer. Det är alltså enligt Rikspolisstyrelsen etniska albaner, turkar, västafrikaner, folk från forna sovjetunionen samt vietnameser som står för försäljning och insmuggling i Sverige. Det talas om ”etniska entreprenörer” som kan etablera sig på drogmarkader genom att de kan bygga ett stort kontaktnät som består av vänner och släktingar både i hemlandet och i det nya landet (jmf. socialt kapital).

Jag förnekar inte att olika etniskt baserade grupperingar har en betydande roll (eller den enda, som boken implicerar) i heroinförsäljningen och smugglingen, men jag undrar om det inte kan vara så att den nationalitet eller etnicitet som hela tiden nämns döljer andra strukturella aspekter som klass och kön. Det nämns inte om de vietnameser som säljer heroin i de större städerna, ”från Sundsvall i norr till Malmö i söder”, är män eller kvinnor, vad de har för klassbakgrund eller om de tillhör någon specifik vietnamesisk etnisk grupp. Den här informationen är kanske för mycket att begära i en slags introduktionsbok till heroinmissbruk, men frågorna kommer likväl upp.

Riktigt ruskig läsning är kapitlet om överdoser där intervjuer med personer som hjälpt till att rädda andra från överdos och själva varit med om en berättar om sina erfarenheter. Här kritiseras också med rätta polisens utryckningspraxis som innebär att personer som försöker hjälpa till genom att ringa ambulansen riskerar att plockas upp och få sitta flertalet timmar i förhör innan de släpps. Detta gör det inte helt ovanligt att de som tagit en överdos släpas ut i trapphus och liknande och att de personer som finns i lokalen (eller setting) ger sig av.

Utöver detta finns det en utmärkt presentation av substitutionsbehandling med hjälp av metadon, Subutex eller Suboxone men även om den på senare tid så omtalade heroinförskrivningen.

Svenssons bok kan verkligen rekommenderas eftersom den tar sig an en mycket stigmatiserad drog och för fram olika aspekter som heltäckande beskriver heroinets påverkan på människor och samhället. Dessutom görs detta utan de vanliga pekpinnarna som förekommer i mycket litteratur om droger.

Den här filmen av poeten och dokumentärfilmaren Storm de Hirsch heter Peyote Queen och skapades 1965 i kontexten av New Yorks avantgardefilmscen. Filmen ska representera ett rus skapat av den enteogena drogen peyote, en drog som har haft ett inte helt obetydligt inflytande på konstnärer, musiker och författare som Ernst Jünger, Ken Kesey, Allen Ginsberg, Jim Morrison och Aldous Huxley. Intressant!

BBC har gjort en helt underbar dokumentärfilmserie, Medical Mavericks – The history of self-experimentation om läkare och vetenskapsmän som provade sina upptäckter på sig själva. Dessa självexperimenterare spelade en inte obetydlig roll vid upptäckandet av anestesin. Innan dessa herrar fick upp ögonen för andra sätt att göra patienterna medvetslösa inför en operation eller tandutdragning fick de ofta nöja sig med att ge alkohol eller ett slag mot huvudet på patienten. Detta gjorde att de ofta fick arbeta otroligt snabbt och effektivt för att bli klara innan patienten vaknade till igen. Speciellt läskigt var det vid amputationer där det ofta gällde att såga av kroppsdelen innan patienten vaknade.

Lustgas introducerades som en rekreationsdrog 1799 för den brittiska överklassen som roade sig med gasens humoristiska effekter. Dessutom fick man ingen bakfylla vilket så klart vad en positiv effekt till skillnad från alkoholens hemska dagenefterbiverkningar. Humphry Davy testade således gasen på sig själv och bland annat poeten Coleridge och märkte att det var en ganska effektiv smärtlindrare. I USA användes sedan lustgas som bedövningsmedel vid tandläkaringrepp av Horace Wells, som under ett besök vid en kringresande varietéshow där lustgas uppvisades upptäckte att en man som fått i sig gasen och sedan slog upp ett sår sade sig inte känna någonting.

Eter är en annan kemisk substans som först användes som rekreationsdrog för att stimulera kroppen, även kloroform tas upp i dokumentären. Denna drog visade sig dock lätt kunna orsaka plötsligt hjärtstillestånd. Sedan kommer förstås Freud in på ett hörn eftersom han förordade kokain för en hel rad olika symptom och sjukdomar. Dessutom var han ju väldigt glad för att så att säga ”prova” drogen på sig själv.

Det är intressant att notera på vilken slags galenhetsnivå mycket av den här ”forskningen” egentligen låg på. När Freuds kollega Carl Koller upptäckte att när man stack ett grodöga som preparerats med kokainlösning reagerade den inte alls. Naturligtvis gick han sedan vidare och petade med en kniv i sitt eget kokainbehandlade öga! Det är också intressant att för övrigt notera att det finns en tydlig koppling mellan läkarkåren och missbruk av olika preparat. Nils Bejerot identiferade tre grupper av opiatberoende under sextiotalet i Sverige: 1. Sjukvårdspersonal (läkare och sjuksköterskor) som hade tillgång till morfin via sin yrkesutövning, 2. Patienter som blivit beroende av morfin vid behov av smärtstillande och 3. Missbrukare i olika subkulturer. 

Läskigast av allt i dokumentären är dock när vi får se en läkare bli totalt paralyserad av kurare, vilket innebär att han blir totalt förlamad, men samtidigt är fullt medveten om vad som händer runt om honom. Detta gift har vid högre doser effekten att personen får svårt att andas, vilket innebar att läkaren som först experimenterade med detta på sig själv helt enkelt låg där och var helt medveten samtidigt som han slutade andas. Som tur var fanns det kollegor närvarande som såg att han började bli blå och hjälpte honom. 

Den som vill veta mer om dessa droger och deras koppling till kringresande varietéshower kan läsa kapitel åtta i den helt underbart fascinerande antologin Freakery: cultural spectacles of the extraordinary body, redigerad av Rosemarie Garland Thompson. 

Goda nyheter idag, DN meddelar att det blivit klart för sprutbytesprogram i Stockholm.

Dock några konstigheter: Birgitta Rydberg säger att platsen för programmets lokaler inte kommer vara på Södermalm eftersom ”där är det redan stora problem med en ansamling av missbrukare och langare”. Hur tänker man egentligen då? Borde det inte finnas en poäng att ha lokalerna just i det område där ”missbrukare” befinner sig? Jag har tidigare skrivit om några av de hinder som programdeltagare upplever i Belfast, ”missbrukare” med små ekonomiska medel riskerar att hamna utanför om de måste spendera tid och pengar på att ta sig till en specifik lokal någon annan stans.

Följande passage är också konstig:

På en buss på väg från djungel till stad i Bolivia sitter tolvåriga Claudia med kokainpasta fasttejpad runt magen. Vid en kontroll stoppas bussen och de upptäcker henne och hennes kusin. Detta är ramen för dokumentärfilmen The 12 year old cocaine smuggler som behandlar kokaintillverkningen i Bolivia vid mitten av 2000-talet. Titeln är förstås aningen tillspetsad, jag har svårt att se unga Claudia som smugglare, snarare är hon mer eller mindre en ofrivillig kurir vars föräldrar har tvingat på henne sin uppgift. Innan hon greps hade hon gjort detta 2-3 gånger. I filmer som Maria full of grace fokuseras det på smugglingen till USA, men här ser man tydligt att också den interna smugglingen har sina offer. Bolivia är världens tredje största kokainproducent.

I filmen ser man tydligt hur denna försörjningsväg reproduceras genom generationerna, Claudias mor hade själv blivit inlåst för att ha smugglat och i kvinnofängelserna finns det kvinnor vars mor- eller farföräldrar också satt där. Rationaliteten bakom är så klart pengar, de fattigaste och mest desperata ser smugglingen som en enda utväg att tjäna pengar som måste in i hushållskassan. Men många får långa straff i fängelser där barnen får bo hos sina mödrar samtidigt som de får arbeta för att betala för att bo i sina celler. Straffen för drogsmuggling är minst åtta år och max 25.

President Evo Morales roll är intressant eftersom han själv var ledare för den grupp som odlar kokaplantor, så kallade cocaleros. Han var själv med och omvände lagen som förbjöd odling och vill istället nationalisera och industrialisera produktionen av kokablad för att exportera dem för legala ändamål. Det är dock viktigt att hålla isär de två produkterna kokablad och kokain, bladen används traditionellt som medicin och för att dämpa hunger och trötthet. Kokainet däremot tillverkas i små utomhuslabb i djungeln och hamnar för det mesta i USA. I filmen får vi se hur den av USA stöttade militären bränner upp ett sådant labb, men även de som stod för ett sådant och finner att militären varit där på morgonen och bränt ner det.

Den här dokumentären kan rekommenderas eftersom den ger en inblick i hur individuella människor påverkar av kokaintillverkningen och att dessa konsekvenser ofta är ytterst svåra för dem.

För övrigt kan man nu beställa Tom Feilings bok om kokain för en billig peng från Adlibris, ska kolla in denna när jag får tillfälle. Ur beskrivningen av Kokain – drogen som erövrade världen:

”Tom Feiling följer kokainet från Colombia till London och New York. Han träffar langare, missbrukare och smugglare. Men även de som försöker bekämpa dem”.

Ladda ner The 12 year old cocaine smuggler av BBC This world via OneBigTorrent.