Drogsociologi.se

Den australiensiska sociologen Helen Keanes bok What’s wrong with addiction? är något av det bästa och mest tankeväckande som jag har läst inom det drogsociologiska fältet. I den gör hon en kritisk genomgång av vad begreppet missbruk/beroende (addiction) representerar och hur det förstås inom den beroendemedicinska och terapeutiska diskursen. Den teoretiska ansatsen bygger på en kritisk socialkonstruktivism med franska tänkare som Michel Foucault och Deleuze/Guattari som ledstjärnor. En grundfråga som Keane ställer sig är varför det är någonting dåligt att vara en missbrukare och vari själva felet i/med missbruket ligger. Detta gör hon genom att diskursanalytiskt belysa och analysera de problem och dilemman som moderna missbruksdiskurser producerar och konstruerar. Boken är så fullmatad med intressanta spänningar, problematiseringar och kritik att jag inte kommer att ägna ett enskilt blogginlägg åt boken, utan du får ta mig på orden att det är en helt fantastisk bok om man har en fallenhet för postmodernt tänkande och uppskattar efterkrigstidens franska tänkande och queerteori (Keane refererar bland andra till Eve Kosofsky Sedgwick och Judith Butler).

Så istället för att skriva om boken i sin helhet så har jag letat upp en av hennes vetenskapliga artiklar, nämligen Pleasure and discipline in the uses of Ritalin (härligt när titlar på vetenskapliga artiklar rimmar), publicerad 2008 i International Journal of Drug Policy. I denna artikel utförs en analys av medicinska texter samt texter som är kritiska till förskrivningen av Ritalin och den diskurs som dessa texter befinner sig inom. I What’s wrong with addiction? lyckas Keane skickligt påvisa de diskursiva spänningar som uppstår mellan dikotomier som hälsa/ohälsa, normalt/onormalt som speglar olika perspektiv på beroende (ett annat binärt par är ren/smutsig – där dock så vitt jag vet man ofta bara använder det positivt laddade begreppet).

I artikeln tar hon avstamp i den franske filosofen Jacques Derridas observation angående det antika grekiska begreppet pharmakon, det vill säga en substans som både är ett botemedel och ett gift. Detta är hämtat från Derridas essä ”Plato’s Pharmacy” (finns översatt till svenska som Apoteket) i vilken han dekonstruerar texter om Plato och kritiserar gränsdragningen mellan innanför och utanför (en aspekt som Keane använder i sin bok för att problematisera distinktionen mellan kemiska substanser som vi stoppar i oss och kroppens egna elektro-kemiska signalsubstanser). För att citera från Wikipedia:

The problem, as Derrida reasons, is this: since the word pharmakon, in the original Greek, means both a remedy and a poison, it cannot be determined as fully remedy or fully poison.

Jag ska erkänna att mina försök att förstå Derrida och hans dekonstruktion har varit ganska fruktlösa (Filosofiska rummet om Derrida kan utgöra en hyfsad introduktion). Men och vi tar oss friheten att förstå detta begrepp metaforiskt och litar på Keanes användning av det så upplever jag det som ett mycket fruktsamt och intressant begrepp.

Hursomhelst så pekar alltså pharmakon-begreppet på att en substans inte kan fixeras eller bestämmas som antingen gottgörande/skadlig, sann/falsk eller utanför/innanför kroppen, utan konkretiserar den spänning som finns i våra uppfattningar om substanser, droger och läkemedel. Det finns många exempel på hur en och samma substans konstrueras som dålig respektive bra i olika fall. Det finns bra nikotin i form av plåster och tuggummi (och i snus som vissa hävdar) och dåligt nikotin i cigaretter. Fentanylplåster har sin ”goda” och smärtlindrande funktion för en cancerpatient men är en ”ny” skadlig ”drog” när de tuggas av heroinisten som inte får tag på heroin. Det vill säga: en drog är en substans som är på fel plats vid fel tidpunkt (och här bör man nog inte förringa: förs in i koppen på ”fel” sätt).

Ett annat exempel är alltså metylfenidat, mer känt som Ritalin (tidigare Ritalina, även Concerta), som främst skrivs ut till barn och ungdomar (men även till vuxna) med ADHD-diagnos. Antalet diagnoser ökar liksom utskrivningen av de centralstimulerande preparaten, och vid skiftet mellan 2011 och 2012 körde Sydsvenska dagbladet igång med en artikelserie som ville belysa denna sjukdom/diagnos (artiklar här, här, här och här plus den numera obligatoriska ”expertchatten”). Nu har även SBU sammanställt en rapport/litteraturöversikt [PDF] om ADHD och autism som problematiserar diagnosinstrumenten och att kunskaperna om långtidseffekterna av metylfenidat avsende ADHD är bristande.

Ritalin har beskrivits som en framgångssaga och 2007 när Keane skrev artikeln var Ritalin det allra vanligaste psykotropiska läkemedlet som skrevs ut till barn i både USA och Australien, en förskrivning som ökade dramatiskt under tidigt 90-tal (det är möjligt att detta har avstannat i dessa länder, men som sagt, förskrivningen ökar i många europeiska länder).

Ritalin har ofta utmålats som den ideala medicinen, biverkningarna är få medan substansen kraftfullt minskar symptomen för ADHD jämfört med icke-medicinska behandlingar som psykosocial terapi (s. 402). Men kritikerna är många och de brukar framhålla metylfenidatets farmakologiska likheter med centralstimulerande substanser som kokain och amfetamin (i själva verket en ganska neutral psykofarmakologisk beskrivning) och menar att Ritalin är inget mindre än ”legalt tjack”. Om vi minns Derridas tolkning av pharmakon så är det precis här som det blir intressant. Denna substans är en central knutpunkt i en diskursiv spänning – det handlar egentligen inte om Ritalin är botemedel eller gift, läkemedel eller drog – det är båda delarna beroende på vilket perspektiv man anlägger.

Den medicinska diskursen som Keane fokuserar på försöker minimera kopplingen mellan en farlig gatudrog som amfetamin och Ritalin genom att tydliggöra skillnaderna i effekter och användningsmönster – Ritalinet förskrivs av läkare enligt en strikt ordination, användningen kontrolleras (även om så kanske inte alltid är fallet) av föräldrar och lärare och används i strukturerade sammanhang som i hemmet och i skolan. Från det medicinska perspektivet får Ritalin inte smutsas ner av kopplingar till icke tilltänkta effekter av eufori och drogrus. Effekterna för den som tar läkemedlet är inte eufori och berusning (som vore fallet om det hade gällt amfetamin), utan ritalin blir ”a medication that instils discipline rather than producing pleasure” (s. 402). Trots detta är som sagt kritiken mot Ritalin kraftfull på sina ställen och Keane nämner psykologer, ”anti-psykiatri”-folk, psykodynamiska terapeuter och pediatriker som några yrkesgrupper inom vilka det finns välkända och högljudda motståndare.

Kritikerna hävdar ofta som tidigare nämnts likheten med olagliga droger och menar att det är höjden av hyckleri att ge droger till barn medan man samtidigt uppmanar dem att undvika de olagliga drogerna (liknande tankar har framförts av Nathan Sachar). Att förskriva Ritalin har även jämförts med underhållsbehandling med metadon, då menar man att beroendetillståndet blir mer lätthanterligt sett kortsiktigt, men att den underliggande patologin lämnas orörd (vilket är en klassisk kritik av medicinering med psykofarmaka från psykodynamiskt håll). Ritalin skulle alltså vara en ”quick-fix” för att inte behöva göra något åt ”our fast-paced ’rapid-fire’ culture”, som av vissa anses vara anledningen till att ADHD-diagnoserna ökar.

Ett (humoristiskt) exempel på ritalinets "motdiskurs"

Det sistnämnda påståendet inom denna ritalin-motdiskurs hänger ihop med kritiken mot själva ADHD-diagnosen i sig, att frågan egentligen borde handla om om ADHD ”finns” överhuvudtaget. Diagnosticerandet bygger inte på något biomedicinsk test utan bygger på närvaron av utvecklingsmässigt olämpliga nivåer av uppmärksamhet, aktivitet, förmåga att bli distraherad, impulsivitet samt påföljande negativ inverkan på (kanske främst) skola men även det social livet och relationerna med familjen (s. 402). Här framhåller kritikerna att detta är faktorer som bedöms på ett väldigt subjektivt sätt och som kan tendera att ”lämpligt” nog oftast finnas bland pojkar eller hos barn till socialt eller ekonomiskt utsatta föräldrar. Utifrån detta menar Keane att åsikten att ADHD inte är en ”riktig” sjukdom/diagnos har spridit sig bland allmänheten:

in critical accounts ADHD is a classic case of medicalisation: the disruptive but ’normal’ unruliness of boys has been pathologised as a psychiatric disorder, to the benefit of drug companies, medical experts, stressed and competitive parents and overworked teachers who are expected to maintain order in large classes (s. 402).

I Sverige argumenterar till exempel scientologianknutna Kommittén för Mänskliga Rättigheter utifrån detta perspektiv (se till exempel detta pressmeddelande). Från ett inte lika extremt perspektiv som KMR:s skulle man då kunna beskriva ritalinförskrivningen som någonting som används för att hantera konflikter mellan vuxna och barn i specifika kulturella kontexter där det finns en förväntan att barn ska vara självständiga och fokuserade så tidigt som möjligt (s. 402). Jag är medveten om att sociologen Eva Kärvfes bok Hjärnspöken – DAMP och hotet mot folkhälsan skapade en hätsk debatt när den kom, men jag har inte läst denna och kan därför inte uttala mig om innehållet i den. Utifrån det jag har läst om boken så verkar det finnas en del likheter med Keanes artikel (och generella teoretiska ramverk) och eventuellt skulle man i den efterföljande debatten kunna finna belägg för den diskursiva kamp om ADHD och psykiatrisk medicinering som Keane beskriver.

Keane menar att Ritalin-frågan också är en del av en bredare spänning inom läkevetenskapen som handlar om användningen av psykoaktiva substanser för att kontrollera problem med uppförande, beteende och sinnesstämning, framförallt gällande barn (s. 403). Av största vikt här är dikotomin mellan njutning och disciplin som enligt Keane är det som gör att Ritalin (samt metadon och andra underhållsbehandlingsläkemedel) kan behålla ”their acceptability as tools of correction” (s. 403). Genom att distansera dessa substanser från kroppslig njutning blir det möjligt att kvarhålla deras ställning som hälsofrämjande läkemedel istället för droger med stor missbrukspotential.

Keane tittar alltså närmare på Ritalin utifrån frågan om denna substans är ett säkert läkemedel eller en stimulant med missbrukspotential. Aktörer inom den medicinska diskursen betonar de få riskerna med Ritalin och menar att preparatet är en säker substans som, om den används på ett korrekt sätt och gärna tillsammans med psykosociala insatser, effektivt lindrar symptomen för de som har diagnostiserats med ADHD. Bakom detta ligger en tanke om att på grund av att användningen är begränsad till och kontrollerad inom specifika kontexter, som barnets familj och i skolan, så uppstår få problem med (icke-medicinskt/rekreationellt) missbruk.

Det intressanta med att detta framhålls inom den psykiatriska/medicinska diskursen är enligt Keane att det står i kontrast mot det som vanligtvis är en grundsten inom det psykofarmakologiska synsättet – att det är de kemiska egenskaperna hos en viss substans som bestämmer vad den är för något (läkemedel, narkotika, drog etc.) och hur den används. Istället har man tagit till sig en bredare syn på substansanvändning som inkluderar sociala och kontextuella faktorer (s. 403). För här har vi något lurt eftersom psykofarmakologin beskriver metylfenidat som farmakologiskt mycket likt kokain och amfetamin och att det påverkar dopaminet i hjärnan på samma sätt som dessa olagliga substanser (vilket är en anledning till att metylfenidat har provats som substitutionsbehandling för kokainberoende). Inom detta fält ser man substansen som beteendeförstärkande, åtminstone i laboratoriemiljö där både djur och människor kan fås att trycka på en knapp ett stort antal gånger för att få en belöning i form av metylfenidat – därav drar man slutsatsen att har substansen en hög missbrukspotential (s. 404).

Kruxet är alltså ”the ’apparent discrepancy’ between Ritalin’s scientifically demonstrated abuse potential and the seemingly low rates of actual abuse in the community” (som en inflikning funderar jag på om detta delvis skulle kunna bero på att just de psykofarmakologiska ”analogerna” kokain och amfetamin är hyfsat tillgängliga och etablerade i de länder där Ritalin skrivs ut). När samtidigt amerikanska myndighetsorgan uttrycker stor oro för denna missbrukspotential blir den brinnande frågan alltså hur metylfenidat både kan vara farlig narkotika med hög missbrukspotential och ett värdefullt läkemedel (substansen är klassad under schedule II i USA, det vill säga samma kategori som kokain, amfetamin och metamfetamin, i Sverige narkotikaklassad under förteckning II). Här måste man alltså göra en tydlig skillnad mellan till exempel snortande av metylfenidat för nöjets skull och den legitima användningen av samma substans som läkemedel – ett åtskiljande som inte så lätt låter sig göras och som tar oss tillbaka till definitionen av en drog (narkotika) som en substans som är ”på fel plats vid fel tidpunkt” och som visar på den mycket labila positionen som både botemedel och gift som psykoaktiva substanser innehar inom läkevetenskapen.

Men betyder den här skillnaden eller icke-skillnaden någonting egentligen? Är det inte en självklarhet att ett läkemedel kan missbrukas eller användas under andra omständigheter än vad läkarna hade tänkt sig? På sätt och vis är det så, men det intressanta är på vilka sätt denna skillnad upprätthålls. Vilka kontexter av användning och anledningen därtill är acceptabla? Vem avgör detta? Hur skiljer sig synen på problematisk användning av en substans beroende på om vi kallar det narkotikamissbruk, drogmissbruk eller läkemedelsmissbruk? Finns det en tendens att de som definierats som läkemedelsberoende ses som mer problematiska och får mer hjälp av olika vårdinsatser, eller är det tvärtom så att denna grupp är förbisedd och att de flesta vårdinsatserna läggs på de som är ”värst drabbade” – heroinisterna, haschmissbrukarna och så vidare?

Keanes artikel väcker många frågor utifrån en specifik position som lutar åt en negativ inställning till medikalisering och läkevetenskapen. Jag vill inte gå så långt som att utmåla medikalisering som en utstuderad plan från myndigheternas och andra makthavare för att utöva makt över individers liv utan vill snarare se en mer pragmatisk medikaliseringskritik som betonar att denna inte per automatik är djävulens påfund, men att tendensen att allt fler sociala/individuella problem ses som medicinska sådana kan vara problematisk. Men som sagt, här finns det många intressanta och viktiga frågor som fler borde fundera på.

Vidare kommer Keane i sin artikel in på den aspekt av metylfenidat som har att göra med njutning, men för att detta inlägg inte ska bli en lång uppsats så sparar jag denna del av artikeln till ett kommande inlägg där jag tar upp en poäng hon gör gällande laboratoriearbete och dess syn på utförandet av ”uppgifter” för att få tag på ytterligare doser av en viss substans. Något som har kopplingar till en dikotomi mellan njuting och arbete och som visar sig ha relevans för en förståelse av underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin för heroinister i termer av anti-eufori och tanken om att göra missbrukare till arbetsföra och skötsamma arbetare. Men mer om detta senare – tills dess kan jag verkligen rekommendera Keanes artikel och övriga texter. Det går inte att komma ifrån att de är skrivna från ett socialkonstruktivistiskt och postmodernt perspektiv som säkerligen retar gallfeber på en del som är naturvetenskapligt skolade, men de kritiska frågorna som hon ställer är i mina ögon extremt viktiga.

• Keane, Helen (2008) ’Pleasure and discipline in the uses of Ritalin’, International Journal of Drug Policy, vol. 19, pp. 401-409.

Ett potentiellt hinder för forskare som studerar sociala fenomen som är olagliga, normbrytande eller stigmatiserande är det faktum att personer som vore intressanta att intervjua kan tendera att undvika denna typ av interaktioner. Den australienska drogforskaren Monica J. Barratt har därför undersökt möjligheterna att intervjua användare av vad hon kallar ”party drugs” med hjälp av internet. Det vill säga genom att chatta med intervjupersonerna via en Instant Messaging-klient, och därmed använda sig av vad Barratt kallar ”synchronous online interviewing”.

Detta är något som utifrån hennes artikel framstår som ett oprövat koncept även om det finns ett fåtal studier som tidigare har undersökt denna intervjumetod. Slutsatserna har främst varit att metoden är väldigt begränsad men att den skulle kunna utgöra ett komplement till traditionella intervjuer som utförs ansikte mot ansikte. Enligt Barratt är en viktig aspekt för att genomföra en bra online-intervju att både intervjuperson och intervjuare känner sig bekväm med att kommunicera med hjälp av text och att man kan skapa en god relation det emotionellt sparsamma mediet till trots. Jämfört med vanliga intervjuer så innebär chattandet att mikrosociala aspekter som ögonkontakt, icke-verbala gester och interjektioner som hmm… och mmm… omöjliggörs. Å andra sidan finns det möjlighet att textmässigt beskriva känslouttryck genom emoticons och uttryck som lol och den uppsjö av förkortningar som används på internetfora och i chattrum (lmao och så vidare).

I den här korta artikeln publicerad i Drug and Alcohol Review beskriver Barratt hur hon i samband med ett större etnografiskt fältarbete på internet skapade en enkätundersökning om användning av ”partydroger”. Hon spred information om enkäten på olika fora om ravekultur och generell droganvändning, fora som hon aktivt hade deltagit i för att få kontakt med potentiella intervjupersoner. Urvalet i den här enkäten bestod av 837 australier över 16 år som hade använt partydroger under de senaste 12 månaderna och som dessutom hade deltagit i online-diskussioner om droger under de senaste sex månaderna. I slutet av enkäten fick respondenterna svara på om de var intresserade av att ställa upp på en online-intervju och fick i så fall lämna sitt forum-alias eller IM-namn. Majoriteten av dem som deltog i enkäten var inte intresserade av att genomföra en intervju men de som gick med på att bli intervjuade tenderade att rapportera mer frekvent ecstasyanvändning och hade använt fler olika typer av droger. Hon fick fram 68 potentiella intervjupersoner varav 29 intervjuer genomfördes, denna grupp hade också oftare använt IM och fora under den senaste tiden än de som inte ställde upp.

Intervjuerna tog i genomsnitt drygt två timmar, den kortaste en timme och den längsta 2 timmar och 26 minuter. Att hitta en tid för intervjun verkade vara relativt oproblematiskt, endast två personer behövde boka om och två lämnade intervjun tidigare än beräknat. Hälften av intervjuerna innehöll minst ett kortare avbrott då intervjupersonen fick ett telefonsamtal, behövde röka, någon annan som tog kontakt med personen online med mera. De tekniska problemen var få, två personer blev nedkopplade under intervjun och detta hände en gång för Barratt (intervjuerna genomfördes 2008 så det är inte omöjligt att de gjordes på uppringd lina – idag är det väl mest trådlösa routrar och 3G-uppkopplingar som spökar på detta sätt). Intervjupersonerna informerades om att konversationen potentiellt skulle kunna fångas upp av andra (polis osv) om inte kryptering används, men endast en person ville installera ett gratis krypteringsprogram (och detta användes inte till slut på grund av installationsproblem).

Så långt om de mer tekniska detaljerna vid intervjuerna, hur skapar man då en väl fungerande kontakt (det som kallas rapport på engelska) när man är begränsad till att kommunicera med hjälp av text? Barratt använde sig av fyra olika sätt för att skapa förtroende.

Det första sättet kallar hon legitimitet (legitimacy) och innebar att hon använde projektets webbsida för att legitimera sig som forskare och använde samma foto som fanns på denna sida som avatar/profilbild i IM-klienten. Detta fungerade bra och endast en person litade inte på att hon var den hon uppgav sig vara, något som visade sig bero på en vän som ville skoja med personen genom att säga ”that this isnt what it seems” (s. 4). Det andra sättet innebar att berätta om egna erfarenheter som hade relevans för konversationen (disclosure), till exempel att nämna att hon träffade sin man på ett internetforum vilket fick intervjupersonen att öppna upp sig. Tredje tekniken var att använda sig av humor som ett sätt att visa att hon hade kunskap om drogerna som diskuterades med mera.

Dessa tre första sätt eller tekniker är dock inte något unikt för online-intervjuer, de är snarare högst naturliga aspekter av att utföra ett traditionellt fältarbete eller för att etablera kontakt med informanter på fältet. Den fjärde tekniken skiljer sig dock lite från vanligt etnografiskt intervjuande eftersom den handlar om att göra sig förstådd genom textbaserad kommunikation (linguistic style). För att etablera kontakt använde hon de språkliga konventioner som används på fora och i chattrum, som tidigare nämnda smileys samt att inte använda sig av versaler och punkter. På så sätt försökte hon att anpassa sig till intervjupersonens sätt att skriva in text, till exempel i vilken takt, hur stora textstycken som skrevs in och skickades åt gången och mängden ”chatt-jargong” (net-speak) som användes.

Barratt menar att kvaliteten på datan (data quality – jag hade kanske använt ett annat begrepp än det kvantförknippade data) som intervjuerna gav var god men att det under två intervjuer var svårt att etablera god rapport vilket resulterade i korthuggna svar och lång tid mellan svaren. Detta är något som lätt kan uppstå när man genomför vanliga intervjuer, med den skillnaden att det online är lättare för intervjupersonen att avsluta intervjun, antingen genom att snabbt säga att man måste springa iväg eller genom att fejka en nedkoppling eller programkrasch. Barratt kommer fram till att ett problem med att intervjua personer online är man tenderar att mestadels få tag på personer som är vana internetanvändare och som känner sig bekväma med att interagera med andra via tangentbordet så att säga. Detta innebär att andra mer traditionella metoder bör användas för att få ett mer representativt urval (om man nu är ute efter representativitet á la kvantitativa studier).

Hon betonar även att ”successful online interviewing also depended largely upon the textual performance of the technical and cultural competence by the researcher” (s. 5). Detta kräver att man inte distanserar sig från den miljö man studerar och att man aktivt försöker att tillämpa de fyra metoder för rapport-skapande som nämndes tidigare. Dessutom är det viktigt att man som forskare etablerar sig på de internetfora som är relevanta för forskningen och där försöker skapa förtroende inom den sociala sammanslutning som uppehåller sig där: ”ethnographic work as a prelude to conducting online interviewing is essential to determine which approach would work best for the specific contexts within which researchers who wish to interview through online chat are currently operating” (s. 6).

Så vad ska man då säga om framtidsutsikterna för denna enligt Barratt sällan använda metod? När det gäller just forskningsämnen som handlar om olagliga eller stigmatiserande aktiviteter så tror jag att det är en effektiv metod för att intervjua personer som inte vill träffa en forskare IRL. Dock ska man kanske vara lite försiktig med online-intervjuer så att det inte blir en ursäkt att stanna hemma och inte ge sig ut på fältet om det är ett mer traditionellt fältarbete man gör, men å andra sidan borde metoden vara utmärkt för att bredda sitt potentiella omfång gällande intervjupersonernas geografiska utspridning. En annan fördel är att texten redan är inmatad i datorn, vilket gör att man kan undvika det tidskrävande arbetet med att transkribera inspelade intervjuer.

En tanke är också att personer som förblir anonyma för forskaren åtminstone i teorin skulle kunna vara någon annan än de utger sig för att vara. Nu tror jag inte det är så stor risk att det är en medelålders man som sitter bakom tangentbordet när man tror sig intervjua en 16-årig kille, men det är en aspekt av den anonyma kommunikationen som i alla fall bör ägnas en tanke.

• Barratt, Monica J. (2011) ’The efficacy of interviewing young drug users through online chat’, Drug and Alcohol Review, [Accepted for publication Oct 2011].

Jag har en känsla av att de flesta av er som läser den här bloggen känner till dokumentärfilmen Heroin, men jag vill ändå tipsa om den eftersom det inte var så fasligt länge sedan jag fick nys om den. Filmen är en slags fly-on-the-wall-dokumentär av Carl Javér och Anders Berggren från 2003, där vi får följa tre heroinister i Malmö; Fredrik, Tine och Erica, med start från december 2001.

Den ger en väldigt kraftfull och berörande inblick i den situation heroinmissbrukare kan befinna sig i och skildrar den ofta svåra jakten för att få tillgång till vård. Det bemötande som Fredrik får från socialen och andra instanser i filmen framstår framförallt som mentala skrevsparkar och jag kan bara hoppas att vårdsökande missbrukare behandlas med mer värdighet och respekt idag, såhär elva år senare.

Finns att ladda ner här.

Propagandafilmen The Poppy Is Also a Flower är en märklig skapelse från 1966 som regisserades av Terence Young samt producerades av FN. Den svenska titeln är enligt IMDB Djävulens blomma (andra titlar förekommer, som Operation Opium och The Opium Connection) och manuset skrevs av självaste Ian Fleming, ett manus som skulle bli hans sista. Projektet startades 1964 av FN:s utvecklingsfond, finansierades av Xerox och det såg väl så pass lovande ut att Young, som har regisserat ett antal Bond-filmer, faktiskt lämnade inspelningen av Åskbollen för att spela in denna film.

I denna James Bond-influerade film åker två FN-utredare (i princip detektiver med vissa inslag av Dupont och Dupond) kors och tvärs över jorden på jakt efter opium som har markerats med hjälp av ett radioaktivt ämne. Det märks att det är Ian Fleming som har skrivit manus, inte minst med tanke på de geigermätare som introduceras på bästa Q-vis, som ett armbandsur och gömd i ett cigarrettpaket. Det hela börjar i Iran, där ”His Imperial Majesty”, det vill säga shahen, har gått med på FN:s krav att förbjuda odling av opiumvallmo. Men det odlas ändå och de iranska myndigheterna, tillsammans med våra amerikanska hjältar, lyckas plantera det radioaktiva ämnet på råopiumet. På så sätt kan de spåra det längs smugglingsrutten, men de tappar spåret eftersom smugglarna lastar om godset på en helikopter. Detta leder till en jakt för att spåra opiumet till Europa och på den vägen utspelar sig en klassisk äventyrsdeckare där en mystisk kvinna spelar en undanskymd men viktig roll, dessutom dyker Harold Sakata, (mest känd för rollen som Oddjob i Bond-filmerna) upp som klassisk livvakt åt filmens skurk.

Som i de flesta tidiga Bondfilmer förekommer en ganska unken kvinnosyn och talet om missbrukare är inte mycket bättre. I en scen har våra två detektiver tagit sig till en skum nattklubb där vi får se två bikiniklädda damer brottas i en ring, varpå den ene berättar att han har en bror, (”an olympic class athlete”) men som nu är ”just a stinking, shambling mess. His arms are black and blue, has sores all over them from infec… dirty needles” – ”In fact, he’s like every other pathetic bastard who is on the junk and hooked for life”. Sedan kan man ju även fundera på hur Flemming tänkte angående det radioaktiva materialet som planteras på opiumet, var det faktum att missbrukarna skulle utsättas för radioaktiv strålning något som togs med i beräkningen?

Faktakollen var verkligen inte på topp, genomgående i filmen (till och med i den inledande antidrog-presentationen av Grace Kelly) talas det om att råopium omvandlas till kokain ”drugs like heroin, cocaine, morphine that are the refined products of the opium, which the seeds of this poppy can produce”. Men trots detta kan man lugnt säga att budskapet går hem.

Djävulsblomman är inte direkt någon höjdarfilm och den största behållningen idag verkar ligga i att en hel drös av den tidens stora filmstjärnor deltog (de arbetade dessutom i princip gratis). Men det är intressant att se en propagandafilm som ändå lyckas hålla något slags balans mellan typisk spelfilm och propaganda. Men trots allt lyser propagandan igenom, vi får till exempel se en skräckscen som visar missbrukare med svår abstinens, en scen som skulle kunna varit tagen från valfri zombie-film. Lite ovanligt för genren är dock att Fleming inte hade några betänkligheter gällande att låta vissa huvudpersoner dö i filmen (jag ska inte avslöja vem), men detta tolkar jag som en tydlig markering för att visa hur kallblodiga knarksmugglarna är och vilka hjältar det är som viger sina liv åt att bekämpa narkotikan.

Helt klart en film värd att spana in på grund av dess kultvärde och för en inblick i en tid då övertydliga propagandafilmer som denna kunde visas på bio. Finns att ladda ner här.

Den amerikanske ståuppkomikern Bill Hicks har länge varit min absoluta favorit i genren. Tragiskt nog gick han bort i cancer 1994, men bästa vännen Kevin Booth har via sitt produktionsbolag Sacred Cow släppt stora delar av det inspelade material som finns bevarat. Booth har dessutom producerat en dokumentärfilm om det amerikanska kriget mot drogerna, American Drug War – The Last White Hope (med uppföljare på gång) som är värd att kolla in även om den är aningen konspiratorisk.

Denne Booth är även med i en dokumentärfilm om Hicks som man just nu kan se på SVT Play (länk) – American: The Bill Hicks Story (En komikers död), där han mer ingående än i andra filmer om Hicks beskriver hans droganvändning och alkoholism. En fruktansvärt snygg och gripande dokumentärfilm som jag verkligen kan rekommendera.