Drogsociologi.se

Allteftersom den så kallade e-cigaretten har fått en ökad användning i USA och Europa har den också utmålats som ett hot, eller åtminstone som en obeprövad metod för att få i sig nikotin – och därför en farlig sådan (här är en artikel som tar upp fenomenet). I artikeln Nicotine control: E-cigarettes, smoking and addiction, publicerad 2012 i International Journal of Drug Policy visar Kirsten Bell och Helen Keane hur e-cigaretten har hanterats diskursivt. De har gått igenom ett brett spektrum av texter som berör e-cigaretten, bland annat nyhetsrapportering, policydokument och bloggar.

E-cigaretten uppfanns i Kina 2003 och fick sitt första internationella patent 2007. I takt med att den har blivit ett alltmer populärt sätt att sluta med tobaksrökning har åsikterna om den polariserats. Å ena sidan finns det användarna själva samt förespråkare för ett skadereduceringsperspektiv som ser e-cigaretter som ett mer hälsosamt alternativ till tobaksrökning. Å andra sidan har många folkhälsoinstitutioner- och organisationer fördömt dem, som artikelförfattarna menar:

For these organisations, e-cigarettes represent the latest incarnation of the tobacco menace: an untested product with the potential to enslave ever-greater numbers of people (especially impressionable youth) to a dangerous addiction.

E-cigarett med USB-laddare

Hur olika substanser och tekniker för att använda dem ska klassificeras brukar vara en intressant aspekt av kontroll, och en viss kamp om definitionen av e-cigaretten har uppstått. Världshälsoorganisationen har bedömt den som en tobaksprodukt även om vätskan/beredningen som används inte innehåller tobak, och som artikelförfattarna framhåller, ibland inte ens nikotin. I USA försöker Food and Drug Administration klassificera den som en tobaksprodukt och inom EU har det funnit olika meningar om e-cigaretten är en tobaksprodukt eller en medicinsk sådan. Det framstår som att e-cigaretten intar en slags obehaglig mellanposition – inte riktigt en läkemedelsklassad produkt (som nicotine replacement therapy) och inte riktigt samma sak som de olika typer av “rökfria” tobaksprodukter som finns tillgängliga (snus, tuggtobak osv.). För den som har läst något av Helen Keane tidigare är det inte överraskande att e-cigaretten får exemplifiera hur skiljelinjen mellan “bra” och “dåliga” former av psykoaktiva substanser ofta måste hållas på plats med hjälp av olika diskursiva strategier.

Historisk sett har tobaksanvändning inte sett som ett beroende, snarare som en last eller dålig vana. Artikelförfattarna menar att rökning inte riktigt passar in i de rådande medicinska och folkliga modellerna om beroende. Tobaksrökning producerar inte något påfallande och för användaren hindrande rus, och cigaretter är (än så länge) lagliga och lätta att få tag på. Rökare passar inte heller in i den stereotypa bilden av missbrukaren som enbart styrs av ett ohanterbart drogsug. Bilden blir dock annorlunda när man talar om en rökare som försöker sluta, med alla fysiska och psykiska besvär som hindrar honom eller henne. På grund av dessa aspekter av rökning var det relativt sent som tobaksanvändningen definierades som ett “beroende”, och framförallt skapades policyfokus mot tobak via discipliner som lungmedicin och epidemiologi snarare än via psykiatrin (s. 243).

Hursomhelst har en lång rad olika produkter utvecklats för att hjälpa personer som röker med att sluta. Under sent 1960-tal utvecklades de första så kallade Nicotine Replacement Therapy-produkterna (NRT, eller produkter för rökavvänjning). Nikotintuggummit Nicorette, enligt Wikipedia ”världens första medicinska produkt för rökavvänjning”, utvecklades i Sverige och efterföljdes av plåster, nässpray, inhalatorer och tabletter. På så sätt kunde nikotinet i sig omvärderas som ett verktyg för de som var beroende av cigarettrökning, men det utvecklades också en oro för att dessa produkter i sig själva kunde skapa ett beroende; /…/ concerns about the “abuse potential” of NRT products have been evident since their launch” (s. 244). Både i Sverige och i USA blev därför Nicorette ett receptbelagt läkemedel och för att citera Wikipedia: “dåvarande Socialstyrelsens läkemedelsavdelning tvekade att godkänna produkten som läkemedel eftersom rökning inte betraktades som en sjukdom”. Framförallt ville man motverka att ungdomar och icke-rökande vuxna skulle börja använda produkterna samt se till att de bara användes under en begränsad tid.

Olja till e-cigarett. Förekommer i en mängd olika smaker.

Att dessa läkemedel efterhand tilläts säljas receptfritt skulle kunna ses som en ökad medikalisering av nikotinberoende, som började ses som en kronisk sjukdom. Ytterligare ett tecken skulle kunna vara att WHO 2009 lade till nikotintuggummi- och plåster i listan över “essential medicines”. Å andra sidan finns också de “rökfria” tobaksprodukterna (snus och så vidare), som skulle kunna ses som mindre skadliga än röktobak, och som ganska lätt kan inkorporeras i ett skadereducerande perspektiv. Men, “these products are discoursively separated from medicinal nicotine”, och dessa produkter rekommenderas ofta inte av folkhälsoinstitutioner och liknande som potentiellt skadereducerande. Dessutom produceras och marknadsförs produkterna av tobaksindustrin, vilket skapar en oro för att de upprätthåller den existerande marknaden för tobaksprodukter och att de skapar nya sådana (vilket kan vara en anledning till svårigheterna att få till en svensk export av snus inom EU).

Men åter till e-cigaretterna. De främsta argumenten emot dessa har haft med säkerhet att göra. Det har uttryckts stor oro för att nikotinlösningen som används skulle kunna spillas ut på användarnas hud och att barn skulle kunna få tag på och dricka lösningen. Att de flesta e-cigaretter tillverkas i Kina har också skapat en oro för att dessa inte skulle testas tillräckligt noga, när “Made in China” inte alltid inger särskilt stort förtroende i “Väst”. Artikelförfattarna menar dock att: “the response to e-cigarettes in public health and tobacco control circles cannot be explained merely by the potentially unsafe nature of these products” (s. 245). De menar att den föreställda faran innebär en ideologisk utmaning mot “the binary categorisation of nicotine into not only remedial and harmful forms, but morally ‘good’ and ‘bad’ ones”.

Vad är det då som konstrueras som “bra” nikotin? Framförallt är det de sätt att få i sig nikotinet på som inte omfattar någon typ av rök. Nikotintuggummi skulle kunna vara ett vanligt dito och nikotinplåster är “hudfärgade” och kan gömmas under kläder. Att röka en e-cigarett ser i stor utsträckning ut som att röka en tobaks-cigarett (vilket till exempel har föranlett vissa sportarenor att förbjuda e-cigaretter eftersom väktare inte på håll kan se skillnaden). Nikotininhalatorer utvecklades framförallt för att efterlikna den traditionella “hand-till-mun”-ritualen, men dessa har kritiserats av användare för deras “tampong-liknande” utseende. Bell och Keane skriver:

In developing NRT products, the pharmaceutical industry must engage in a delicate balancing act: these products must be similar to cigarettes to be effective as a replacement therapy but different enough to retain legitimacy as a ‘medicine’ (s. 245).

Alltför lik en tampong?

E-cigaretterna liknar dock vanlig cigarettrökning lite för mycket, framförallt genom de visuellt rökliknande ångorna. “It is an unmistakable signifier of smoking and therefore invokes both the memory of public smoking culture and its possible resurgence” vilket verkar vara en av anledningarna till kritiken från organisationer som kampanjar för en mer strikt kontroll av tobaksrökning. Detta framförallt eftersom en strategi är “avnormalisering” av rökning genom frånvaron av synlig rökning i det offentliga rummet, vilket även inbegriper en minimering av tobaksreklam, synlig försäljning av tobaksprodukter (till exempel genom förbud mot att visa upp produkterna i affärer) samt förbud mot tilltalande förpackningar.

Centralt i tanken med NRT-produkter är att de ska användas under en kortare tidsperiod, de är inte tänkta att ersätta ett nikotinbruk med ett annat. På sätt och vis befinner sig NRT-produkterna i en ideologisk opposition mot till exempel snus, som potentiellt (och vanligtvis) används som en permanent ersättning för cigaretter. Artikelförfattarna framhåller dock att denna skiljelinje (mellan NRT och rökfria tobaksprodukter) är svår att upprätthålla, vilket de exemplifierar med olika Facebook-grupper med namn som “Nicorette Addicts”. Ytterligare en komplicerande faktor är att tobaksrökare kan använda e-cigaretten som ett sätt att sluta röka, men också för att få i sig nikotinet på ett annat sätt, utan tankar på att sluta. Framförallt kedjerökare har framhållit att e-cigaretten har varit en närmast livräddande upptäckt för dem.

Författarnas slutsats är att e-cigaretten genom att inte åtnjuta de diskursiva och praktiska effekterna av medikalisering fortsätter att definieras som en produkt som ämnar till njutning. Försäljningen av nikotinberedningar med olika smaker bidrar också till kopplingen mellan e-cigarettanvändning och njutning, snarare än ett verktyg för att efterhand upphöra med ett nikotinberoende. Ett citat från artikeln får bli slutord:

By delivering nicotine in way[s] that resembles the visual spectacle and bodily pleasures of smoking, but without the harms of combustible tobacco, e-cigarettes highlights the complex status of nicotine as both poison and remedy in contemporary public health and tobacco control. /…/ E-cigarettes expose the artificial boundaries placed upon ‘good’ and ‘bad’ nicotine /…/ (s. 246).

• Bell, Kirsten & Keane, Helen (2012) ‘Nicotine control: E-cigarettes, smoking and addiction’, International Journal of Drug Policy, vol. 23, pp. 242-247.

För några veckor sedan publicerade den vetenskapliga tidskriften Alcohol and Drugs Today ett specialnummer med bidrag från konferensen Nordic Drug and Alcohol Researchers’ Assembly som hölls i Köpenhamn förra året. På konferensen var jag och presenterade ett paper om kat, närmare bestämt om den svenska mediadiskursen kring denna psykoaktiva växt. Socialantropologen Axel Klein, som har forskat mycket om kat, tillfrågade mig efteråt om jag kunde tänka mig att skriva ihop en artikel och det gjorde jag. Resultatet blev artikeln The moral entrepreneurship of anti-khat campaigners in Sweden – A critical discourse analysis, som nu finns tillgänglig genom tidskriftens hemsida. Här är artikelns abstract:

Purpose – This article aims to analyse the discourse about khat in the Swedish newspaper media and to present the concept of moral entrepreneurship as a useful analytical tool for understanding mobilisation against khat use in the Somali diaspora.

Design/methodology/approach – The material analysed consists of daily newspaper articles about khat published between 1986 and 2012. The method of analysis is inspired by the critical discourse analysis framework developed by Norman Fairclough. Drawing on Howard S. Becker’s concept of moral entrepreneur, the article focuses on anti-khat campaigners who speak out against khat in the media. These are often representatives from Somali voluntary associations or organisations, who sometimes employ moral entrepreneurship. The article discusses these actors’ role in framing khat use as a tangible threat to the Somali community in Sweden.

Findings – When employing moral entrepreneurship, anti-khat campaigners spread a certain type of knowledge about khat that is presented to the general public via the media. The key issues that repeatedly are of concern are how khat destroys Somali families and how the use might spread to other groups. In this manner khat use is constructed as a threat to Somali social cohesion. The knowledge produced could potentially influence policy makers to introduce stricter punishments for possession, sale and use of khat, thereby possibly increasing stigma and marginalisation in relation to the Somali immigrant community.

Originality/value – The literature about khat has pointed to the centrality of Somali organisations mobilising against khat in the diaspora. This article presents moral entrepreneurship as a theoretical tool to further the understanding of the mobilisation against khat and its use.

Grunden för artikeln är min kandidatuppsats i sociologi, men jag omarbetade denna rejält och utvidgade även tidsperioden gällande artiklar om kat i dagspressen. Jag fick inte jättemycket utrymme att utveckla min teoretiska diskussion, så en sak som tyvärr fick falla bort var en diskussion om själva begreppet moralentreprenör. Begreppet presenteras som hastigast i sociologen Howard S. Beckers klassiska verk Outsiders: Studies in the Sociology of Deviance och har enligt min mening en användbarhet i att det kan få en att metodologiskt rikta fokus på individuella initiativ för att förändra rådande “moraliska” eller sociala regler eller lagar. Dock menar jag att begreppet riskerar att bli något essentialistiskt om man betonar det moraliska entreprenörskapet som en inneboende egenskap som karaktäriserar en person. Möjligtvis skulle man kunna tala om ”moralentreprenören” som en roll man går in i vid vissa tillfällen (det vill säga då man har identifierat ett socialt problem och vill förändra det omgivande samhällets syn på detta).

Det är dock problematisk att “peka ut” personer som moralentreprenörer, som en egenskap som färgar hela deras tillvaro (vissa sätter likhetstecken mellan moralentreprenörer och rättshaverister). Det är intressant att få människor troligtvis skulle uppskatta etiketten moralentreprenör på sig själva, trots att man kan finna en implicit tanke om att en sådan person vill göra gott. Min lilla vidareutveckling innebär att man istället kan tala om ett mycket kontextuellt moraliskt entreprenörskap, som personer tar sig för när de vill skapa opinion eller mobilisering emot (eller för) någonting. Man skulle i och för sig kunna kalla det arbete som görs för att förändra rådande moral, normer eller lagstiftning för andra saker, mobilisering, aktivism, kampanjande, agenda-setting eller policy-making. Men det entreprenörskap som är moraliskt betonat passar ofta väl in när det gäller alkohol- och narkotika, vars politiska fält ofta styrs av tankar om vad som är rätt eller fel utifrån en moralisk ståndpunkt. Det finns dock mycket mer att säga om moraliskt entreprenörskap, både som praktik och som ett begrepp som kan fungera som ”metodologiskt filter” när man studerar narkotikapolitik. Men detta får jag kanske möjlighet att återkomma till.

Artikeln finns alltså att läsa i Alcohol and Drug Todays specialnummer Drugs – trends, policy and practices in the Nordic Countries. Där finns även intressanta bidrag av en rad nordiska alkohol- och narkotikaforskare. Det är dock svårt att komma åt artiklarna även om man sitter på ett universitet eller högskolas intranät (troligtvis eftersom tidskriften inte ingår i något av de paket som köps in av universiteten). Därför finns en så kallad “författarversion” av artikeln att få tag på via MUEP.

De norska sociologerna Heidi Grundetjern och Sveinung Sandberg har nyligen publicerat en artikel i British Journal of Criminology med titeln Dealing with a gendered economy: Female drug dealers and street capital.

Abstract:

Early studies of female drug dealers suggest that women are marginalized, passive victims. In contrast, more recent studies describe women as skilful and competent dealers. In a Bourdieu-inspired theoretical framework of ‘street capital’, we suggest that the truth is somewhere in between. Female dealers can be successful, but they face more obstacles than men do. The illegal hard-drug economy is gendered and favours men. In this paper we discuss how female drug dealers develop particular strategies to prove they still belong in ‘the game’. Four such strategies are emphasized: desexualization, violent posture, emotional detachment and service-mindedness. These are common strategies for all drug dealers, but the gendered economy forces female dealers to be particularly careful about their business and self-presentation.

Artikeln presenterar en analys av intervjuer med 30 kvinnor som vid intervjutillfället satt i fängelse i Norge och som dessförinnan hade varit aktiva som langare av framförallt amfetamin, men även andra droger. Som sammanfattningen ovan nämner så kunde fyra strategier för att navigera i denna mansdominerade värld identifieras, varav tre kan sägas vara sätt att öka personligt gatukapital, street capital.

Avsexualisering innebär att kvinnorna i så stor utsträckning som möjligt undvek sexuella eller personliga relationer med män i samma bransch, framförallt för att erhålla respekt. Det kunde också handla om att tona ner alla tecken på femininitet för att undvika sexuella anspelningar överhuvudtaget. En kvinna gick upp i vikt som en sådan strategi: ”I desexualized myself by being overweight, ’cause you know these guys, they have a certain standard for what a woman should look like… they usually are skinny, pretty girls with huge boobs and low self-esteem” (Grundetjern & Sandberg 2012: 627).

Violent posture innebär här att man uppvisar ett aggressivt beteende, vilket ses som helt nödvändigt för att överleva som aktör på narkotikamarknaden. Det kan handla om att lära sig kampsportstekniker eller att i en situation när andra ser på agera våldsamt mot en person för att få respekt och undvika framtida våldsamheter eller hot. Det är inte nödvändigtvis realiserat våld som måste användas, utan kanske oftast det underliggande hotet om att man kan tänka sig att ta till våld som är en central strategi, artikelförfattarna talar om ”the enactment of a violent persona” (Ibid: 628). Att indikera att man är redo att ta till våld gäller förstås även för män som säljer narkotika, men det framstår i artikeln som att kvinnor i någon mån måste överkompensera för att mäta sig med männen: ”There seems to be a tendency for female dealers to overcompensate by trying to self-present as even more violent and emotionally detached than men” (Ibid: 632).

Snoop (Felicia Pearson) i The Wire. Ett exempel på violent posture och ”överkompensering”?

Ytterligare en strategi är att koppla bort känslor, emotional detachment, framförallt när män är närvarande. En kvinna menade att hon alltid dolde sina verkliga känslor: ”Her most important strategy as a female dealer was to put on a ‘poker face’ to hide her real emotions” (Ibid: 629). De flesta intervjupersonerna menade att det inte fanns någon plats för känslighet, soft-hearted behaviour, på marknaden. Denna strategi blev central eftersom kvinnorna ofta ”testades” av manliga narkotikaförsäljare, för att se om de var tuffa nog.

Slutligen så var en strategi som användes att ge så mycket service som möjligt till kunderna, service-mindedness. Genom att göra jobbet bra och därmed kunna känna sig stolta över att göra saker och ting på rätt sätt samt att aldrig ”gola” kunde kvinnorna respekteras som pålitliga till hundra procent. Ibland kunde de se mellan fingrarna gällande skulder eftersom de hade svårt att rent fysiskt hota den skuldsatte till att betala tillbaka. (Denna strategi får mig för övrigt att tänka på Lillemor Östlins självbiografi Hinsehäxan, där hon beskriver sin amfetaminförsäljning). Artikelförfattarna menar att denna strategi kan vara ett sätt att motbevisa stereotypa tankar om kvinnor som opålitliga och benägna att skvallra. De tre andra strategierna kan ses som sätt att skapa sig gatukapital, medan denna strategi kan ses som ett sätt att ändra spelets regler: ”It is instead an attempt to change, or redefine, the rules of the game” (Ibid: 631).

Denna sammanfattning gör inte riktigt artikeln rättvisa, men det är en väldigt intressant artikel om ett i åtminstone norden väldigt outforskat ämne. Den ger dessutom en bra genomgång av tidigare forskning om kvinnor som säljer narkotika inom olika kontexter, och artikelförfattarna positionerar sig inom det teoretiska perspektiv som betonar kvinnors aktörskap inom narkotikahandeln, till skillnad från det perspektiv som fokuserar på kvinnorna som passiva, marginaliserade och hjälplösa offer för strukturella aspekter.

• Grundetjern, Heidi & Sandberg, Sveinung (2012) ‘Dealing with a gendered economy: Female drug dealers and street capital’, i British Journal of Criminology, vol. 9:6, pp. 621-635.

Josefin Månsson (SoRAD) och Mats Ekendahl (Institutionen för socialt arbete), båda verksamma vid Stockholms universitet, har nyligen publicerat en vetenskaplig artikel med titeln Legitimacy through scaremongering: The discursive role of alcohol in discussions of cannabis use and policy. Artikeln är en diskursanalys av diskussioner om cannabis på Flashback och tittar närmare på hur alkohol relateras till cannabis i snacket i underforumet Cannabis i media.

Artikelförfattarna tar fasta på att diskussioner om narkotika online ofta relaterar till den internationella debatten om narkotikapolitik och att aspekter av narkotikaanvändning kan diskuteras med mindre risk för att uppleva stigmatisering eller misstänksamhet från omgivningen. Forum som Flashback utmanar den kunskap som produceras av myndigheterna och är ofta den källa man vänder sig till om man vill skaffa sig kunskap från personer som är insatta i ämnet eller har personliga erfarenheter av någon viss typ av narkotikaanvändning. Inhämtning av information online blir ”a serious competitor to official ideology shaping public opinion” (Månsson & Ekendahl 2012: 2).

Diskussionerna i cannabis-forumet får här representera ”unofficial and unrestricted ‘talk” om droger i ett Sverige som beskrivs som ett land med förbudsorienterad policy. Månsson och Ekendahl samlade in data från forumet mellan november 2010 till november 2011, vilket till slut resulterade i runt 200 forumtrådar som specifikt handlade om cannabis. Framförallt rörde en stor del av diskussionerna skillnader eller likheter mellan cannabis och alkohol, vilket gjorde det naturligt att se dessa som ”floating signifiers” enligt statsvetarna Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus diskursanalytiska ramverk. Detta innebär att dessa två begrepp visar på en kontrovers inom två diskurser som så att säga strider om att dominera definitionen av fenomenet i fråga.

Materialet analyserades utifrån olika teman som kunde identifieras och två begrepp framträdde tydligt inom diskursen, nämligen farlighet (danger) och diskriminering. Dessa beskrivs som centrala begrepp inom diskursen som handlar om att legalisera cannabis, där dessa används för att förkasta alkohol och främja cannabis-användning. Farligheten relaterades till konsekvenser vid användning och diskriminering till den rådande synen på användning av cannabis i dagens Sverige (Månsson & Ekendahl 2012: 4).

När det talas om farlighet i den analyserade diskursen jämförs alltså alkohol med cannabis, den förstnämnda substansen framhålls som farligare än cannabis och med fler negativa konsekvenser för individer och samhället i stort. I relation till missbruk eller beroende konstrueras cannabis som mindre eller inte alls beroendeframkallande till skillnad från alkoholen. När det gäller diskussioner om cannabis och dess eventuella koppling till psykos kritiseras denna utifrån de myter som förekommer, till exempel ”Apelsinmannen”. En rad andra intressanta teman tas upp och analyseras i artikeln, ett intressant tema är myndigheternas okunninghet om cannabis, där det framhålls att kunskaperna om cannabis inte bygger på forskning utan på moralism. Cannabis utmålas som säkrare och bättre än alkohol:

This distinction makes cannabis the drug of choice for people in tune with modernity, and alcohol the choice for reactionary people who listen to untrustworthy politicians who belie the truth in their crusade against cannabis users (Månsson & Ekendahl 2012: 7).

Månsson och Ekendahl menar att diskussionerna i Flashbacks ”Cannabis i media”-forum framförallt bygger på en grundläggande analogi, den att alkohol är en drog precis som cannabis. Genom denna konstruktion skapas i ett andra steg en skillnad mellan substanserna, som nämnts ovan. Det intressanta är att de egenskaper som från ”officiellt” håll tillskrivs cannabis appliceras på alkohol, vilket gör alkoholen till en ”lämplig” fiende. Därmed byter de två substanserna plats i diskursen, vilket kan beskrivas som att ”knarkifiera” (drug-ify) alkoholproblem (Ibid: 8). Den ”panikspridning” (scaremongering) som artikelns titel lyfter fram kan sammanfattas med följande ”At Flashback Forum the participants use conventional ‘scaremongering’ arguments but direct them against alcohol instead of cannabis” (Ibid: 8).

Ett exempel på cannabis-diskursen från Metro 121121.

Varför ser då diskursen ut på detta sätt? Artikelförfattarna för fram en del tankar om detta, till exempel att de strikta lagarna gällande cannabisanvändning i Sverige står i relation till de mer tillåtande sådana för alkohol. Månsson & Ekendahl lyfter fram att i ljuset av deras resultat står myndigheterna för ett legitimitetsproblem, de alternativa ”sanningar” som förs fram i de anonyma online-diskussionerna gör att förbudsargumenten framstår som tveksamma och inkonsekventa.

Thus, policy-makers would probably increase their chances of reducing drug use if they applied a less ‘extreme’ approach towards cannabis and acknowledged the influence of internet discussions on young people’s perspective on drugs (Ibid: 8).

Utöver att ta in brett definierade ”brukarerfarenheter” enligt ovan så är det ett intressant problem hur myndigheterna hanterar informationsspridning, framförallt med tanke på de ganska skiftande forskningsresultat och bedömningar gällande cannabis positiva och negativa effekter som florerar. Att basera myndighetsinformation på vetenskap låter alltid som en bra idé, problemet som dock uppstår är vilka perspektiv och forskningsdiscipliner (psykofarmakologi eller sociologi? etc.) som på bästa sätt fångar problemen och möjligheterna med den specifika substansen. Jag tycker dock som artikelförfattarna att det vore välkommet med en mer balanserad kunskapsproduktion om diverse narkotiska substanser som även knyter an till de diskussioner som förs online.

Månsson och Ekendahls artikel är väldigt intressant och läsvärd. Framförallt väcker den funderingar om varför vissa substanser avfärdas och smutskastas, där det i stor utsträckning handlar om någon typ av ”rejection [regarding] consumption of different types of intoxicants” (Ibid) som spelar mot en legitimering av andra substanser. Intressant är också tanken om att cannabis och alkohol i någon mån ”byter plats” i denna typ av diskussioner.

• Månsson, Josefin & Ekendahl, Mats (2012) ‘Legitimacy through scaremongering: The discursive role of alcohol in online discussions of cannabis use and policy’, Addiction Research & Theory, Early-Online.

Länk till artikeln.

Det har alltför länge varit tyst här på bloggen, jag har helt enkelt haft för mycket annat att stå i det senaste halvåret. Framtiden får utvisa om jag lyckas hålla igång bloggen, kanske får jag sänka ambitionsnivån en aning och fokusera på kortare texter, tips och tankar, lite som någon form av arbetsbok. Vi får se.

Eftersom debatten om substiutionsbehandling har flammat upp på sistone i och med William Petzälls dödsfall tänker jag att det kan vara på sin plats att presentera min masteruppsats i sociologi. Den heter ”Vi ska inte vara den där vita fläcken på kartan” – En fallstudie om etableringen av underhållsbehandling i Blekinge län, och jag undersökte hur nyckelpersoner inom Karlskrona kommun och Landstinget Blekinge uppfattade arbetet med att etablera Beroendeenheten i Karlskrona.

Här är abstract:

Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende (LARO) är i Sverige en kontroversiell behandlingsform. Tillgång till behandlingen har ökat under det senaste decenniet och idag erbjuder alla landsting LARO. Landstinget Blekinge är det sista landstinget som startade ett lokalt LARO-program. Denna fallstudie studerar den etableringsprocess som mynnade ut i en beroendeenhet som erbjuder LARO inom länet.

Syftet med studien är att föra fram och diskutera de aspekter av etableringsprocessen som nyckelpersoner i processen för fram som centrala. Därmed vill författaren fylla en kunskapslucka gällande etableringen av nya LARO-program. Uppsatsen är en kvalitativ fallstudie och åtta personer som har varit inblandade i etableringsprocessen har deltagit i semi-strukturerade intervjuer.

Det empiriska materialet består av dessa intervjuer samt av landstinget och kommunerna i länet producerade dokument. Sju faktorer har utkristalliserats som betydelsefulla och dessa fungerar som arbetshypoteser i analysen. Arbetshypoteserna utgår från att (1) det fanns få opiatberoende personer i länet (2) Blekinge är ett litet län (3) kommunerna och landstinget saknade pengar för att etablera en beroendeenhet (4) LARO sågs som en kontroversiell behandling (5) det fanns samarbetsproblem mellan kommunerna och landstinget (6) det fanns en rädsla för att etableringen av underhållsbehandling skulle dra till sig vårdkrävande opiatberoende personer från andra län (7) det fanns ett fåtal aktörer som drev frågan.

Slutsatsen är att de faktorer som framstår som mest betydelsefulla är ekonomiska faktorer samt aktivt arbete av ett fåtal individer engagerade i etableringsprocessen. Dessa individers insatser diskuteras utifrån John W. Kingdons agenda-settingteori med speciellt fokus på dennes begrepp policyentreprenör.

Bakgrunden till att jag fokuserade på just Blekinge är att jag tillsammans med professor Bengt Svensson utförde en granskning av Karlskrona kommuns missbrukarvård och jag passade då på att titta närmare på hur etableringen av lokal underhållsbehandling i Blekinge gick till (tidigare skickade man patienterna till andra landsting). Slutsatserna ser jag inte som speciellt nydanande på något sätt, de är ganska självklara – det behövs pengar för att skapa en verksamhet och det behövs personer som driver på för att få igenom beslut om att starta verksamheten. Därmed lutar uppsatsen mer mot någon slags grundforskning och det finns mycket mer att studera gällande etableringen av nya LARO-program.

Speciellt med Blekinge var dock att det blev en så långdragen process eftersom de fem kommunerna och landstinget hade svårigheter att finna en ekonomisk lösning på uppstarten. En aspekt som komplicerade etableringen var att Beroendeenheten inte är en utpräglad enhet för underhållsbehandling utan även skulle stå för den sammanhållna vårdkedjan gällande missbruk och beroende.

Det var ganska utmanande att komma ”utifrån” och försöka greppa etableringsprocessen i sin helhet, dessutom behövde jag fånga samspelet mellan kommunerna och landstinget. Ett problem är att jag enbart fokuserade på nyckelpersoner inom Karlskrona kommun, om jag hade haft mer tid och resurser hade jag även intervjuat tjänstemän och politiker i Karlshamn, Ronneby, Sölvesborg och Olofström. Därmed finns en risk att det finns andra faktorer än de jag tar upp som även de har stor betydelse för etableringen, dessutom är det klurigt att bedöma vikten av varje aspekt – troligtvis får man se aspekterna som inflätade i varandra. Genom intervjuerna har jag dock kunnat se vilka svårigheter nyckelpersonerna lyfter fram och det är deras förståelse av etableringen som är central i uppsatsen.

Med tanke på debatten den senaste tiden om hur LARO som behandlingsform kan (och enligt Maria Larsson bör) byggas ut är min förhoppning att uppsatsen kan utgöra en liten pusselbit gällande hur vi förstår de problem och möjligheter som påverkar etableringen av nya LARO-program.

Ladda ner uppsatsen här.